JEFTA

[Jẹfta] Betyder ”må [Gud] öppna”, ”[Gud] har öppnat”.

En domare i Israel av Manasses stam. (4Mo 26:29; Dom 11:1) Han verkade som domare i Gilead i sex år, kanske under den tid Eli var präst och Samuel fortfarande var ung. (Dom 12:7) Jeftas ord om att Israel hade behärskat området öster om Jordan i ”tre hundra år” antyder att hans sex år långa period som domare började omkring 1173 f.v.t. (Dom 11:26)

Född inom äktenskapet. Jeftas mor var ”en prostituerad kvinna”, vilket dock inte betydde att Jefta föddes medan hon bedrev prostitution eller att han var född utom äktenskapet. Hans mor hade varit prostituerad innan hon blev Gileads bihustru, precis som Rahab hade varit prostituerad innan hon gifte sig med Salmon. (Dom 11:1; Jos 2:1; Mt 1:5) Att Jefta inte var född utom äktenskapet framgår av att hans halvbröder (söner till Gileads första hustru) drev ut honom för att han inte skulle få någon del av arvet. (Dom 11:2) Dessutom blev Jefta senare utvald att vara ledare för Gileads män (bland vilka Jeftas halvbröder tycks ha haft en framträdande roll). (Dom 11:11) Han frambar också ett offer till Gud vid tältboningen. (Dom 11:30, 31) Inget av detta hade varit möjligt om Jefta hade varit född utom äktenskapet, för i lagen stod det uttryckligen: ”Ingen oäkta son får komma in i Jehovas församling. Inte ens i tionde generationen får någon av hans avkomlingar komma in i Jehovas församling.” (5Mo 23:2)

Jefta var tydligtvis Gileads förstfödde. Därför skulle han normalt ha ärvt två andelar av sin far Gileads egendom (Gilead var uppenbarligen död när Jefta drevs ut av halvbröderna), och han skulle också ha blivit familjens överhuvud. Det var bara genom att driva ut Jefta som hans halvbröder kunde beröva honom hans rättmätiga arv, för även när den förstfödde var son till sin fars bihustru eller till en hustru som fadern älskade mindre, skulle han inte fråntas den förstföddes rättigheter. (5Mo 21:15–17)

”Sysslolösa män” sluter sig till Jefta. När Jefta drevs bort av sina halvbröder bosatte han sig i landet Tob, ett område öster om Gilead som tydligtvis låg utanför Israels gränser. Här i gränslandet blev han utsatt för angrepp från Israels fiender, särskilt ammoniterna. ”Sysslolösa män”, dvs. män som tydligtvis hade blivit arbetslösa på grund av ammoniternas förtryck och som gjorde uppror mot Ammon, sökte upp Jefta och underordnade sig hans ledning. (Dom 11:3) Befolkningen öster om Jordan (Rubens stam, Gads stam och halva Manasses stam) var i huvudsak boskapsuppfödare, och ammoniterna (som till och med gick över Jordan några gånger) hade på sina plundringståg tydligtvis berövat många av Gileads invånare deras ägodelar och deras levebröd. (Dom 10:6–10)

Ammoniterna hotar med krig. Ammoniternas förtryck pågick i 18 år. Gud tillät detta eftersom israeliterna hade blivit trolösa och börjat dyrka de kringliggande nationernas gudar. Israeliterna kom dock till besinning och ångrade sin dårskap och ropade till Jehova om hjälp. De gjorde sig av med sina avgudar och tjänade Jehova. Vid den här tidpunkten samlade sig ammoniterna i Gilead och gjorde sig redo för ett stort angrepp. (Dom 10:7–17; 11:4) Detta visar att det i själva verket var Guds store osynlige fiende, Satan, Djävulen, som uppeggade de hedniska nationerna mot Israel och att den egentliga stridsfrågan gällde tillbedjan av den sanne Guden. (Jfr Upp 12:9; Ps 96:5; 1Kor 10:20.)

Israel samlade sina styrkor i Mispa. Jeftas halvbröder hade tydligtvis en framträdande roll bland Gileads äldste. (Dom 10:17; 11:7) De såg behovet av ett bra ledarskap. (Dom 10:18) De insåg att för att besegra Ammon måste den som skulle vara deras överhuvud vara utsedd av Gud. (Dom 11:5, 6, 10) Utan tvivel hade Jefta och hans män utfört stora bedrifter i Tob, vilket vittnade om att han var Guds utvalde. (Dom 11:1) Trots att Gileads äldste tidigare hade föraktat Jefta bestämde de sig nu för att vända sig till honom och be honom bli deras överhuvud.

Jefta blir Gileads överhuvud. Jefta gick med på att leda dem i striden mot ammoniterna på det villkoret att om Jehova gav honom segern skulle han fortsätta att vara deras överhuvud efter det att de återvänt från striden. Detta villkor var inget själviskt krav. Jefta hade visat att han önskade kämpa för Guds namn och folk. En seger över ammoniterna skulle vara ett bevis för att Gud var med honom. Han ville förvissa sig om att israeliterna inte på nytt övergav Guds styre när krisen var över. Om han var Gileads förstfödde son hävdade han dessutom bara sin lagliga rätt att vara överhuvud för Gileads hus. I Mispa slöt sedan parterna ett förbund inför Jehova. Också vid detta tillfälle visade Jefta att han betraktade Jehova som Israels Gud och kung och som folkets verklige befriare. (Dom 11:8–11)

Jefta, som var en handlingens man, lät ingen tid gå förlorad, utan satte genast i gång med att utöva sitt ledarskap. Han sände bud till Ammons kung och påpekade att det var Ammon som hade framkallat konflikten genom att tränga in i Israels land. Kungen svarade att det rörde sig om ett område som Israel hade tagit från Ammon. (Dom 11:12, 13) Jefta visade att han inte var en rå och obildad krigare, utan hade god kännedom om historien och i synnerhet om hur Gud hade handlat med sitt folk. Han bemötte Ammons påstående med följande argument: 1) Israel hade inte ofredat vare sig Ammon, Moab eller Edom (Dom 11:14–18; 5Mo 2:9, 19, 37; 2Kr 20:10, 11); 2) det omstridda området tillhörde inte Ammon när israeliterna erövrade det, utan det tillhörde de kanaaneiska amoréerna, och Gud hade gett deras kung, Sihon, och hans land i Israels hand; 3) Ammon hade under de 300 år som gått inte ifrågasatt israeliternas rätt att bosätta sig i området. På vilken grund kunde de göra det nu? (Dom 11:19–27)

Jefta framhöll själva kärnpunkten när han påpekade att konflikten handlade om vilken Gud man tillbad. Han förklarade att Jehova Gud hade gett landet till israeliterna och att de därför inte skulle ge det minsta av det till någon som tillbad en falsk gud. Han sade att Kemosh var Ammons gud. En del menar att detta måste vara fel. Men även om ammoniterna hade guden Milkom och moabiterna hade guden Kemosh, tillbad dessa nationer, som var besläktade med varandra, många gudar. Salomo införde till exempel tillbedjan av Kemosh i Israel på grund av sina utländska hustrur. (Dom 11:24; 1Ku 11:1, 7, 8, 33; 2Ku 23:13) ”Kemosh” betyder enligt en del forskare ”undertryckare”, ”erövrare”, ”betvingare”, ”härskare”. (Se Gesenius’s Hebrew and Chaldee Lexicon, översatt till engelska av S. Tregelles, 1901, sid. 401; Hebraeiskt och chaldaeiskt hand-lexicon öfver Gamla testamentet, 1829, sid. 372.) Jefta kan ha riktat uppmärksamheten på denne gud eftersom det var den guden som ammoniterna gav äran för att ha ”betvingat” andra och ”härskat” över deras land.

Jeftas löfte. Jefta förstod nu att en strid mot Ammon var i enlighet med Guds vilja. Med Guds andes kraft ledde han sin här i den här striden. Precis som Jakob hade gjort omkring 600 år tidigare gav han ett löfte och visade på så sätt sin helhjärtade önskan att få Jehovas vägledning och att ge honom äran för en eventuell seger. (Dom 11:30, 31; 1Mo 28:20–22) Jehova fann behag i detta löfte, och ammoniterna blev besegrade. (Dom 11:32, 33)

Hade Jefta ett människooffer i tankarna när han lovade att den som först kom ut från hans hus skulle offras som ett brännoffer?

En del kritiker och bibelkommentatorer har fördömt Jefta för hans löfte och har menat att han följde en hednisk sedvänja och bokstavligt offrade sin dotter som ett brännoffer. Men så kan det inte ha varit. Det skulle ha varit en skymf mot Jehova, en avskyvärd handling som var i strid med hans lag, om Jefta hade framburit ett bokstavligt människooffer. Jehovas befallning till Israel löd: ”Du [skall] inte lära dig att handla enligt dessa nationers avskyvärdheter. Det får inte hos dig finnas någon som låter sin son eller sin dotter gå genom eld. ... Ty var och en som gör sådant är avskyvärd för Jehova, och på grund av dessa avskyvärdheter driver Jehova, din Gud, undan dem för dig.” (5Mo 18:9–12) Jehova skulle förbanna och inte välsigna en person som gjorde sig skyldig till något sådant, och just det folk som Jefta stred mot, ammoniterna, offrade människor till sin gud Molek. (Jfr 2Ku 17:17; 21:6; 23:10; Jer 7:31, 32; 19:5, 6.)

När Jefta sade: ”Så skall det ske att den som kommer ut, som kommer ut genom dörrarna till mitt hus för att möta mig ... skall tillhöra Jehova”, tänkte han på en människa och inte på ett djur, eftersom det inte är troligt att djur som var lämpade att offras fick löpa fritt i israeliternas hem. Dessutom skulle ett djuroffer inte vara ett vittnesbörd om särskild hängivenhet för Gud. Jefta visste att det kunde vara hans dotter som kom ut för att möta honom. Det bör också tas i betraktande att Jehovas ande som vilade över Jefta vid den tiden skulle ha hindrat honom från att avlägga ett förhastat löfte. I vilken bemärkelse skulle då den som kom ut för att möta Jefta och gratulera honom till segern ”tillhöra Jehova” och offras ”som ett brännoffer”? (Dom 11:31)

Människor kunde bli vigda till särskild tjänst vid helgedomen, och föräldrar hade rätt att viga sina barn till sådan tjänst. Ett exempel är Samuel som innan han föddes lovades bort till tjänst vid tältboningen av sin mor, Hanna. Hennes man, Elkana, var införstådd med detta löfte. Så snart Samuel hade blivit avvand tog Hanna med honom till helgedomen tillsammans med ett djuroffer. (1Sa 1:11, 22–28; 2:11) En annan som redan som barn vigdes till att tjäna Gud som nasir var Simson. (Dom 13:2–5, 11–14; jfr 4Mo 30:3–5, 16, som visar hur stor myndighet en far hade över sin dotter.)

När Jefta förde sin dotter till helgedomen, som vid den tiden låg i Silo, hade han utan tvivel samtidigt med sig ett djur till brännoffer. Enligt lagen skulle ett brännoffer slaktas, flås och styckas. Inälvorna och underbenen skulle tvättas, och alltsammans, också huvudet, skulle brännas på altaret. (3Mo 1:3–9) Att hela djuret offrades representerade ett fullständigt, oförbehållsamt och helhjärtat överlämnande åt Jehova, och när brännoffret frambars i förbindelse med ett annat offer (som när det frambars efter syndoffret på försoningsdagen) utgjorde det en bön till Jehova om att godta detta andra offer. (3Mo 16:3, 5, 6, 11, 15, 24)

Eftersom Jefta inte hade några andra barn måste det att han höll sitt löfte ha varit ett stort offer, inte bara för hans dotter, utan också för honom själv. (Dom 11:34) Det betydde att han inte skulle få någon avkomling som kunde föra hans namn vidare och överta hans arvedel i Israel. Dottern var det enda hoppet för Jefta i den här situationen. Hon grät, inte över sin död, utan över sin ”jungfrudom”, för i Israel var det varje mans och kvinnas önskan att sätta barn till världen, så att familjens namn och arvedel kunde föras vidare. (Dom 11:37, 38) Barnlöshet betraktades som en stor olycka. Men Jeftas dotter ”hade aldrig umgänge med någon man”. Dessa ord hade varit överflödiga om de hade syftat bara på tiden innan löftet fullgjordes, för det sägs uttryckligen att hon var jungfru. Att orden har att göra med fullgörandet av löftet framgår av att de följer strax efter uttalandet: ”Han fullgjorde då sitt löfte som han hade gett med avseende på henne.” Skildringen visar alltså att Jeftas dotter förblev jungfru efter det att löftet fullgjordes. (Dom 11:39; jfr återgivningarna i Dy, KJ, NV, Yg.)

Dessutom fick Jeftas dotter ”år efter år” besök av sina väninnor, som kom för att ”lovorda” henne. (Dom 11:40) Det hebreiska ordet tanạh som används här förekommer också i Domarboken 5:11, där det återges med ”besjunga” (NV), ”lovprisa” (SFB, 1917), ”prisa” (Åk). Ordböcker definierar det hebreiska ordet så här: ”upprepa”, ”förtälja”, ”berätta (om)”, ”besjunga” (se t.ex. A Hebrew and Chaldee Lexicon, utgiven av B. Davies, 1957, sid. 693; Hebräisches und aramäisches Wörterbuch zum Alten Testament, E. König, 6:e och 7:e uppl., oförändrat nytryck 1969, sid. 550). I Domarboken 11:40 återger King James Version uttrycket med ”beklaga”, men en randnot ger den alternativa lydelsen ”tala med”. När Jeftas dotter tjänade i helgedomen, där hon utan tvivel utförde arbete precis som andra netinimtjänare, fanns det mycket hon kunde göra. (Det hebr. uttrycket ”netinim” betyder ”sådana som har blivit givna”; det var personer som var avskilda för tjänst i helgedomen.) De som utförde sådan tjänst samlade ved, hämtade vatten och utförde reparationsarbete, och det var säkert mycket annat som de hjälpte prästerna och leviterna med. (Jos 9:21, 23, 27; Esr 7:24; 8:20; Neh 3:26)

Efraimiter går emot Jefta. Efraimiterna, som betraktade sig själva som den ledande stammen i norra delen av Israel (som också omfattade Gilead), vägrade stolt att erkänna Jefta och försökte rättfärdiga sig själva. De tänkte därför ut en falsk anklagelse för att ha en förevändning för sin fientlighet mot honom. Några år tidigare, på domaren Gideons tid, hade de visat en liknande inställning. (Dom 8:1) De hävdade att Jefta hade underlåtit att kalla på dem för att be dem gå med honom i striden mot Ammon, och de hotade med att bränna upp Jeftas hus över honom. (Dom 12:1)

Jefta svarade att han hade sänt bud efter dem men att de inte hade kommit. Han sade: ”Jehova [gav] dem [ammoniterna] i min hand. Så varför har ni dragit upp mot mig denna dag för att strida mot mig?” (Dom 12:2, 3) Om Jeftas styrkor sade efraimiterna: ”Ni är bara flyktingar från Efraim, ni gileaditer, mitt i Efraim, mitt i Manasse.” (Dom 12:4) Med dessa nedsättande ord syftade de kanske på att Jefta tidigare hade blivit bortdriven från sitt hem och att han hade slutit sig samman med ”sysslolösa män”, som var flyktingar. (Dom 11:3)

I den efterföljande striden blev efraimiterna besegrade och jagade på flykten, men Jeftas män stoppade dem vid Jordans vadställen. När de flyende efraimiterna försökte dölja sin identitet avslöjade deras uttal vilka de egentligen var. De uppmanades att säga ordet ”shibbolet”, men de klarade inte av att uttala sh-ljudet utan sade ”sibbolet”. Följden blev att 42 000 efraimiter miste livet därför att de hade gjort uppror mot den som Jehova hade utvalt till att befria dem. (Dom 12:5, 6)

Godkänd av Gud. I Första Samuelsboken 12:11 omtalas Jefta som en befriare, och i Hebréerna 11:32 nämns han bland de trogna som utgör ett ”stort moln av vittnen”. (Heb 12:1)