Del 2 — Det grymma Assyrien — det andra stora världsväldet

Arkeologiska upptäckter av de palats som tillhört forntida assyriska kungar kan stärka din tilltro till bibelns historiska exakthet. Vad visar dessa upptäckter beträffande biblisk historia, och vad bör de innebära för dig?

ASSYRIERNA var ett våldsinriktat och krigiskt folk. De byggde upp ett vidsträckt, hänsynslöst välde, som spred ut sig från deras hemland i norra delen av den mesopotamiska slätten. De omnämns många gånger i bibeln, eftersom de var fiender till Juda och Israel.

Att vi känner till mer om detta forntida folk kommer verkligen att hjälpa oss att förstå sådant som bibeln talar om. Till och med Assyriens egna urkunder bekräftar sanningshalten i bibelns historia och profetior. Men vilket ursprung hade assyrierna?

Detta mäktiga folk, som avbildade sig själva med kraftiga ögonbryn och skägg, härstammade från Assur, en sonson till Noa. I själva verket betyder samma hebreiska ord både ”Assur” och ”Assyrien” och ”assyrisk”. Nimrod, som speciellt omtalas i bibeln som ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”, grundade städerna Nineve och Kela. Dessa två städer, tillsammans med Assur och Khorsabad, blev senare assyriska huvudstäder. — 1 Moseboken 10:8—12, 22, NW.

Boken Nahum inleds med orden: ”Detta är en utsaga om Nineve”, Assyriens huvudstad. Varför? Därför att, som profeten Nahum senare säger, Nineve var en ”blodstad ... full av lögn och våld”. (Nahum 1:1; 3:1) Överdrev han? Långt därifrån!

Assyrierna hade ett exempellöst dåligt rykte i fråga om brutalitet. Utsmyckningar i deras egna stora palats visade hur de plundrade, brände och åstadkom förödelse i det ena landet efter det andra. Deras kung Assurnasirpal skröt över att han hade låtit beklä en pelare med hud från sina fiender. Han säger: ”Många av dem som jag hade tagit som fångar brände jag upp i eld. ... På somliga skar jag av näsorna, öronen och fingrarna, och på många rev jag ut ögonen. Jag gjorde en pelare av de levande och en annan av huvuden.”

Religiöst inflytande

Men dessa människor var mycket religiösa. Det har sagts beträffande de forntida assyrierna: ”Att strida var nationens angelägenhet, och prästerna var ständiga tillskyndare till krig. De fick i huvudsak sitt uppehälle från krigsbyten vid erövringar. ... Detta plundrarsläkte var i hög grad religiöst.” — W. B. Wright: Ancient Cities (Forntida städer), sidan 25.

Assyrierna ärvde sin religion från Babylon. I The Illustrated Bible Dictionary heter det: ”I de flesta avseenden skilde sig den assyriska religionen i mycket ringa grad från Babyloniens religion, som den härstammade från.” Ett assyriskt sigill, som nu finns att beskåda på British Museum i London, visar deras nationalgud Assur med tre huvuden. Tron på triader av gudar var vanlig i deras tillbedjan. Med tanke på att de var ökända för grymhet och våld är det därför inte att undra på att den bibliske profeten Nahum skrev att den ende sanne Guden, Jehova, ”tar hämnd och är benägen för raseri”, när det gällde assyrierna. — Nahum 1:2, NW.

När Nineve föll, blev dess tillintetgörelse så fullständig att till och med dess geografiska läge föll i glömska under århundraden. En del kritiker förlöjligade bibeln och sade att denna stad aldrig hade existerat. Men den hade sannerligen existerat! Den blev återupptäckt, och det som arkeologer fann var verkligen uppseendeväckande!

Stora palats upptäckta

År 1843 påbörjade det franska konsulatombudet Paul-Émile Botta utgrävningar i Khorsabad, i hopp om att det skulle vara det forntida Nineve. Han upptäckte i stället det ståtliga palats som hade tillhört ”Sargon, kungen i Assyrien”, som nämns vid namn i bibeln i Jesaja 20:1. Kritiker hade hävdat att bibeln hade fel, eftersom den var det enda kända forntida dokument som omnämnde denne kung. Men Sargon hade verkligen existerat, för arkeologer grävde fram hans 200 rum stora palats, såväl som en fantastisk skatt av inskriptioner och andra föremål. Bland dessa finns Sargons annaler, som ur assyrisk synvinkel bekräftar händelser som är omnämnda i bibeln. Sedan mitten av 1800-talet har Sargon varit en av de bäst kända assyriska kungarna, även om många detaljer beträffande honom ännu är ofullständiga.

Därefter, år 1847, upptäckte Austin Henry Layard Sanheribs palats i Nineve, omkring 20 kilometer väster om Khorsabad. Detta är ingen mindre än den Sanherib som med våld motstod Jerusalem och som nämns vid namn 13 gånger i bibeln. Layard undersökte 71 rum i detta palats. Det var rikt utsmyckat med krigsscener, segrar och religiösa ceremonier.

Något som är ännu mer förvånande är att arkeologer har funnit Sanheribs egna annaler — årliga rapporter om händelser, nedtecknade på lercylindrar eller prismor. Ett av dessa prismor förvaras på Oriental Institute vid universitetet i Chicago och ett annat, Taylorprismat, finns på British Museum.

Vad visade dessa upptäckter? Att det som bibeln säger om dessa människor och om de händelser i vilka de var inblandade är exakt sant — till och med i fråga om namnen på de assyriska härskarna!

De assyriska kungarna

Namnen på dessa forntida kungar kanske låter underliga i dina öron, men det är bra att känna till åtminstone sju av dem, eftersom de är nära förbundna med händelser som återges i bibeln.

Salmaneser III efterträdde sin far Assurnasirpal på tronen. Hans berömda svarta obelisk, som man fann i Nimrud (Kela) och som kan beskådas på British Museum, har en relief som visar hur kung Jehu i Israel betalar skatt åt honom, kanske genom ett sändebud. — Jämför de förhållanden som omnämns i 2 Kungaboken 10:31—33.

Senare samma århundrade, någon gång omkring år 844 f.v.t., sändes profeten Jona att varna Nineve för en kommande tillintetgörelse.a Staden visade ånger och skonades. Även om vi inte vet exakt vem som var kung i Nineve när detta inträffade, är det av intresse att lägga märke till att denna tidsperiod innebar en avmattning i fråga om assyriska krigshandlingar.

Tiglat-Pileser III (också kallad Pul) är den förste assyriske kungen som nämns vid namn i bibeln. Han företog en invasion i det norra riket Israel under Menahems regeringstid (791—780 f.v.t.). Bibeln säger att Menahem betalade honom tusen talenter silver för att dra sig tillbaka. — 2 Kungaboken 15:19, 20.

I sina egna annaler, funna i Kela, bekräftar Tiglat-Pileser detta bibliska faktum och säger: ”Jag mottog skatt av ... Menahem i Samaria.”

Samaria faller

Samaria och det norra tiostammarsriket befann sig emellertid i konflikt inte enbart med assyrierna, utan också med Skaparen av himmel och jord, Jehova Gud. De hade vänt sig bort från sin tillbedjan av honom till en upprorisk, sinnesberusande tillbedjan av Baal. (Hosea 2:13) Trots att de fick varningar i mängd genom Jehovas profeter, vägrade de att vända tillbaka. Profeten Hosea skrev därför under inspiration: ”Det är förbi med Samariens kung. Som ett spån på vattnet far han bort.” (Hosea 10:7; 2 Kungaboken 17:7, 12—18) Bibeln säger att assyrierna verkligen gjorde detta med Israel — och så sägs det även i assyriernas egna urkunder, som vi skall se.

Salmaneser V, som efterträdde Tiglat-Pileser, invaderade det norra tiostammarsriket Israel och belägrade dess välbefästa huvudstad, Samaria. Efter en tre år lång belägring föll Samaria (år 740 f.v.t.), precis som Jehovas profeter hade sagt att det skulle gå. — Mika 1:1, 6; 2 Kungaboken 17:5.

Sargon II efterträdde Salmaneser och kan ha fullbordat erövringen av Samaria, eftersom den första tiden av hans regering sägs ha sammanfallit med det år som staden föll. Bibeln säger att kungen i Assyrien ”förde Israel bort till Assyrien” efter Samarias fall. (2 Kungaboken 17:6) En assyrisk inskription, som man har funnit i Khorsabad, bekräftar detta. På denna inskription framhåller Sargon: ”Jag belägrade och erövrade Samaria och förde bort 27.290 invånare i den som byte.”

Bibeln säger vidare att efter det att israeliterna hade förts bort förflyttade kungen i Assyrien människor från andra regioner och lät dem ”bosätta sig i Samariens städer, i Israels barns ställe. Så tog då dessa Samarien i besittning och bosatte sig i dess städer.” — 2 Kungaboken 17:24.

Bekräftar assyriska urkunder även detta? Ja, Sargons egna annaler, nedtecknade på Nimrudprismat, lyder: ”Jag satte åter staden Samaria i stånd. ... Jag förde dit människor från de länder som jag hade erövrat med mina egna händer.” — R. D. Barnett: Illustrations of Old Testament History (Illustrationer till Gamla testamentets historia), sidan 52.

Jerusalem räddas

Sanherib, Sargons son och tronföljare, är välkänd för alla som studerar bibeln. År 732 f.v.t. förde denne militaristiskt sinnade kung fram en mäktig krigsmaskin mot det södra riket Juda.

Bibeln säger att detta år ”drog Sanherib, kungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem”. Jerusalems kung Hiskia, som greps av fruktan inför detta hot, ”sände ... bud till Assyriens kung i Lakis” och erbjöd sig att betala honom en mycket stor tribut. — 2 Kungaboken 18:13, 14.

Bekräftar Sanherib att han befann sig i Lakis? Absolut! Han lät avbilda scener från denna belägring på stora paneler i sitt väldiga palats, och arkeologer har studerat dessa i Nineve. Dessa detaljerade paneler i British Museum visar Lakis vid detta angrepp. Invånare i staden strömmar ut ur den efter att ha kapitulerat. Fångar leds bort. Somliga hängs fast på pålar. Andra betygar sin vördnad för Sanherib själv, samma person som omnämns i den bibliska berättelsen. En inskription avfattad på kilskrift lyder: ”Sanherib, världens kung, kungen i Assyrien, satte sig på en nímedutron och lät bytet [som tagits] från Lakis passera revy framför sig.”

Bibeln säger att Hiskia erlade i tribut ”300 talenter silver och 30 talenter guld”. (2 Kungaboken 18:14, 15) Denna betalning bekräftas i Sanheribs annaler, även om han påstår att han erhöll ”800 talenter silver”.

Trots denna betalning fattade den assyriske kungens budbärare posto utanför Jerusalems murar, hånade Jehova Gud och uttalade hotelser mot hans heliga stad. Genom Jesaja, som befann sig inne i Jerusalem, sade Jehova om Sanherib: ”Han skall inte komma in i denna stad och inte skjuta någon pil dit in. Han skall inte mot den föra fram någon sköld eller kasta upp någon vall mot den. Samma väg han kom skall han vända tillbaka, och in i denna stad skall han inte komma.” — 2 Kungaboken 18:17—19:8, 32, 33.

Satte Jehova stopp för Sanherib, enligt vad han hade lovat? Samma natt blev 185.000 assyrier slagna till döds av Guds ängel! Sanherib drog bort därifrån och återvände till Nineve, där han senare blev dödad av två av sina egna söner, när han tillbad inför sin gud Nisrok. — 2 Kungaboken 19:35—37.

Man kan naturligtvis inte vänta sig att den högmodige Sanherib skulle skryta över denna förlust av sina trupper. Men det han verkligen säger är intressant. Hans annaler, nedtecknade både på prismat i Oriental Institute och på Taylorprismat, lyder: ”Vad beträffar Hiskia, juden, som inte underkastade sig mitt ok, belägrade jag och intog 46 av hans befästa, muromgivna städer såväl som de små städerna i deras grannskap. ... Honom själv stängde jag in, likt en fågel i bur, i Jerusalem, hans kungliga stad.” Sanherib säger att ”den skräckinjagande prakten i mitt herravälde” överväldigade Hiskia. Men, han säger inte att han tillfångatog Hiskia eller erövrade Jerusalem, vilket han hade sagt om de ”befästa städerna” och ”de små städerna”. Varför inte det? Som bibeln visar blev eliten av de trupper Sanherib hade skickat för att utföra detta tillintetgjorda!

Esarhaddon, en yngre son och tronföljare till Sanherib, omnämns tre gånger i bibeln — i 2 Kungaboken, Esra och Jesaja. Bibeln uppger att assyrierna tillfångatog kung Manasse i Juda. Arkeologer har funnit en assyrisk förteckning som upptar ”Manasse, kung i Juda”, bland dem som erlade tribut till Esarhaddon. — 2 Krönikeboken 33:11.

Assurbanipal, son till Esarhaddon, anses vara ”den store och mäktige Asenappar” som omnämns i Esra 4:10. Han utvidgade det assyriska väldet till dess största omfattning.

Slutet för en världsmakt

Till följd av Assyriens ondska var beslutet fattat att det skulle tillintetgöras. Jehovas profet Nahum hade skrivit att dess huvudstad Nineve skulle drabbas av en inbrytning genom ”strömportarna ... och palatset smälter av ångest”. Staden skulle bli plundrad på silver och guld, den skulle ödeläggas, och människor skulle säga: ”Nineve är ödelagt, men vem kan tycka synd om det?” — Nahum 2:6—10; 3:7.

Inträffade även detta? Nineves erövrare får svara. År 632 f.v.t. utkrävde babylonierna och mederna bitter hämnd på den assyriska huvudstaden. Babylons krönikor uppger: ”Det stora krigsbytet från staden och templet förde de bort och [förvandlade] staden till en ruinhög.”

Två stora högar markerar nu platsen för denna en gång så stolta huvudstad. De är ett tyst vittnesbörd om det faktum att ingen nation — inte ens det stolta och våldsinriktade Assyrien — kan lägga hinder i vägen för den säkra uppfyllelsen av Jehovas profetior.

[Fotnot]

[Karta sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

DET ASSYRISKA VÄLDET

Nineve

Babylon

Damaskus

Samaria

Lakis

Jerusalem

ARABIEN

EGYPTEN

Stora havet

[Bildkälla]

Baserad på en karta för vilken Pictorial Archive (Near Eastern History) Est. and Survey of Israel har copyright

[Bild på sidan 25]

Kung Assurbanipal häller ut ett vinoffer över dödade lejon. Påminner inte detta dig om Nimrod?

[Bildkälla]

Med tillmötesgående från British Museum, London

[Bilder på sidan 26]

Assyrisk relief som avbildar ett angrepp med en belägringsmaskin mot den befästa staden Lakis i Juda

[Bildkälla]

Med tillmötesgående från British Museum, London

Tell Lakis. Denna viktiga utpost i sydväst bevakade bergslandet i Juda, till dess att assyrierna belägrade Lakis och erövrade staden

[Bildkälla]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bild på sidan 27]

Relief med Sargon II (till vänster) vänd mot en assyrisk ämbetsman, som kan vara kronprins Sanherib

[Bildkälla]

Med tillmötesgående från British Museum, London