ASKA

Finfördelade rester efter förbränning av olika material. I Bibeln används ordet ofta i symbolisk eller bildlig betydelse. Det allmänna ordet för ”aska” på hebreiska är ’ẹfer (4Mo 19:9), och det har på ett ställe översatts med ”stoft” (Mal 4:3). Det allmänna ordet för ”stoft” är ‛afạr, som i några fall också används om förbränningsrester. (4Mo 19:17; 2Ku 23:4) Ett tredje hebreiskt ord, dẹshen, används särskilt om den fetthaltiga aska som var kvar på altaret när offren hade förbränts, och det återges då med ”fettaska”. (3Mo 1:16) I andra sammanhang har det ordet återgetts med ”fetma” och ”feta rätter”. (Dom 9:9; Jes 55:2) Det grekiska ordet för ”aska” är spodọs (Mt 11:21), medan verbet tefrọō betyder ”lägga i aska” (2Pe 2:6).

En levitisk präst tog varje dag bort den fettaska (dẹshen) som var kvar efter förbränningen av offerdjur på altaret och bar ut den ”till en ren plats utanför lägret”. (3Mo 6:9–11) Enligt 4 Moseboken, kapitel 19, skulle en felfri röd ko som inte hade något lyte och som man aldrig hade lagt något ok på slaktas och brännas upp utanför lägret. Askan efter detta ”syndoffer” skulle läggas på en ren plats utanför lägret (4Mo 19:9), så att man kunde blanda något av den med vatten och stänka detta på orena personer eller föremål för att rena dem (4Mo 19:17). Aposteln Paulus hänvisade till den symboliska reningen av köttet med hjälp av ”askan [grek.: spodọs] från en kviga” för att peka på den långt större reningen av ”våra samveten från döda gärningar”, som är möjlig genom ”blodet från Kristus”. (Heb 9:13, 14)

I Jeremia 31:40 talas det om ”lågslätten med liken och fettaskan [wehaddẹshen]”. Denna lågslätt var uppenbarligen en del av Hinnoms sons dal. En askhög i närheten av Kidrondalen har ända till nyare tid varit ett känt landmärke. Den sägs ha varit ca 150 m lång, 60 m bred och 18 m hög, och några menar att det var den plats som Jeremia avsåg. En del av Hinnoms sons dal kan ha varit reserverad för deponering av aska från brännoffren (3Mo 4:12), innan Josia gjorde Tofet, som låg i dalen, otjänligt för tillbedjan (2Ku 23:10). Men döda djur och lik av förbrytare kan också ha blivit kastade i dalen, och en hög där kan till och med ha innehållit askan av människor som blivit offrade vid ritualer i förbindelse med falsk tillbedjan. (Jer 32:35)

På Bibelns tid var det vanligt att man brände ner erövrade städer. Att en plats lades i aska betydde att den blev fullständigt ödelagd, vilket framgår av profetian om Tyros och av det som sägs om Sodom och Gomorra. (Hes 28:18; 2Pe 2:6)

Aska användes också som en bild av något obetydligt och värdelöst. Abraham erkände till exempel inför Jehova att han var ”stoft och aska”. (1Mo 18:27; se också Jes 44:20; Job 30:19.) Och Job kallade sina falska tröstares ord ”ordspråk av aska”. (Job 13:12)

På Bibelns tid var det sed att man satt i aska eller strödde aska på sig som ett uttryck för sorg, förödmjukelse eller ånger. (Est 4:1–3; Jer 6:26; 2Sa 13:19) Djup förtvivlan och nöd liknas vid att äta aska (Ps 102:9), och det sägs om den svårt plågade Job att han ”satt mitt i askan” (Job 2:8).

Säckväv och aska förknippades ibland med fasta, gråt och sorg. (Est 4:3; Jes 58:5; Hes 27:30, 31; Dan 9:3) Nineve på Jonas tid är ett exempel på att en hel nation kunde ödmjuka sig och ändra sinne; även kungen klädde sig i säckväv och satte sig ner i askan. (Jon 3:5, 6) Att ångra sig, ändra sinne, i säck och aska var något som Jesus Kristus nämnde (Mt 11:21), och när Job svarade Jehova sade han ångerfullt: ”Jag ... ångrar mig verkligen i stoft och aska.” (Job 42:6)

Juda låg öde i 70 år, och under den tiden sörjde judarna i Babylon över att Sion eller Jerusalem och templet låg öde. Men genom Jesaja hade det utlovats att det i Jehovas andes kraft skulle ges dem som sörjde över Sion ”en huvudprydnad i stället för aska”. Jesus Kristus tillämpade orden i Jesaja 61:1–3 på sig själv som den messianske befriaren, genom vilken en större, andlig ödeläggelse och sorg skulle upphöra. (Lu 4:16–21) Det var också förutsagt att de ondskefulla skulle krossas och bli som stoft eller aska för de rättfärdiga, för Malaki skrev: ”’Och ni skall trampa ner de ondskefulla, ty de skall bli som stoft [’ẹfer] under era fotsulor på den dag då jag griper in’, säger härarnas Jehova.” (Mal 4:3)