Kapitel 25

De predikar offentligt och från hus till hus

NÄR Jesus Kristus sände ut sina lärjungar, uppmanade han dem: ”Medan ni går, predika och säg: ’Himlarnas kungarike har kommit nära.’” (Matt. 10:7) Och i sin profetiska befallning till sanna kristna som skulle leva under avslutningen på tingens ordning sade han: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd.” (Matt. 24:14) Vad innebar det?

Det innebar inte att de skulle bygga kyrkor, ringa i kyrkklockor och vänta på att församlingen skulle samlas för att höra dem hålla en predikan en gång i veckan. Det grekiska verb som i dessa skriftställen har återgetts med ”predika” (ke·rỵs·so) har grundbetydelsen ”vara härold eller utropare”, ”som härold förkunna”. Tanken är inte att hålla predikningar för en sluten grupp lärjungar, utan i stället att öppet och offentligt göra tillkännagivanden.

Jesus själv visade genom sitt exempel hur det skulle göras. Han begav sig till platser där han kunde träffa människor. I det första århundradet samlades folk regelbundet i synagogorna för att höra Skrifterna föreläsas. Jesus tog ofta tillfället i akt att predika för dem i synagogan, inte bara i en stad, utan i städer och byar i hela Galileen och Judeen. (Matt. 4:23; Luk. 4:43, 44; Joh. 18:20) Evangelieskildringarna visar att han ännu oftare predikade vid sjöstranden, på en bergssluttning, längs vägen, i byarna och hemma hos dem som välkomnade honom. Varhelst han träffade människor talade han med dem om Guds uppsåt för mänskligheten. (Luk. 5:3; 6:17—49; 7:36—50; 9:11, 57—62; 10:38—42; Joh. 4:4—26, 39—42) Och när han sände ut sina lärjungar, uppmanade han dem att uppsöka människor i deras hem för att utforska vilka som var förtjänta och för att vittna för dem om Guds kungarike. — Matt. 10:7, 11—13.

Jehovas vittnen i våra dagar har strävat efter att följa det mönster som Jesus och hans lärjungar i det första århundradet gav.

Som härolder förkunnar de nyheter om Kristi närvaro

När Charles Taze Russell och hans medförbundna började skönja det harmoniska sanningsmönstret i Guds ord, gjorde det som de lärde sig om ändamålet med och sättet för Kristi återkomst djupt intryck på dem. Broder Russell insåg att detta måste bekantgöras och att det var mycket brådskande. Han ordnade sina angelägenheter så att han kunde resa till platser där det fanns människor som han kunde tala till om dessa bibliska sanningar. Han besökte religiösa friluftsmöten och utnyttjade möjligheterna att tala vid dessa, alldeles som Jesus hade predikat i synagogorna. Men han insåg snart att mer kunde uträttas på andra sätt. Genom sitt studium av Bibeln fann han att Jesus och hans apostlar utförde det mesta av sitt predikande medan de talade enskilt med människor och när de gick från hus till hus. Han insåg också att det var viktigt att följa upp ett samtal genom att ge människor något att läsa.

Redan år 1877 hade han gett ut broschyren The Object and Manner of Our Lord’s Return (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst). Två år senare började han regelbundet ge ut tidskriften Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence, som år 1904 började utkomma på svenska med titeln Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro. Ja, syftet med tidskriften var att predika, eller att som en härold eller förkunnare bekantgöra livsviktiga nyheter om Kristi närvaro.

Så tidigt som år 1881 delade bibelforskarna ut litteratur gratis i närheten av kyrkorna — inte alldeles utanför kyrkportarna, men ändå i närheten, så att religiöst sinnade människor kunde få den. Många av bibelforskarna gav sådan litteratur till bekanta eller skickade den till folk med posten. År 1903 rekommenderade Zion’s Watch Tower att de skulle försöka nå alla genom att sprida traktaterna från hus till hus i stället för att koncentrera sig på kyrkobesökarna. Det var inte alla bibelforskare som följde rekommendationen, men många satte i gång med stort nit. Det rapporterades till exempel att man i Förenta staterna besökte så gott som varje hus i en rad större städer och deras förstäder inom en radie av en och en halv mil. Miljoner och åter miljoner traktater, eller broschyrer, spreds på det sättet. De flesta bibelforskare som tog del i att sprida de goda nyheterna på den tiden gjorde det genom att dela ut traktater och annan litteratur gratis.

Andra bibelforskare — ett mer begränsat antal — tjänade som kolportörer och använde en stor del av sin tid uteslutande i detta arbete.

Nitiska kolportörer tar ledningen

Första gången kallelsen gick ut och överlämnade män och kvinnor efterlystes som kunde använda en betydande del av sin tid i denna tjänst var i april 1881. De skulle erbjuda affärsmän och personer som de träffade från hus till hus en liten bok, som förklarade Bibelns sanningar, samt en prenumeration på Zion’s Watch Tower. Syftet var att söka rätt på dem som hungrade efter sanningen och delge dem den upplysning de själva hade fått. En tid försökte de säga bara så mycket som behövdes för att väcka intresset och sedan i varje hem lämna efter sig ett paket böcker som den besökte skulle undersöka. Efter några dagar kom de tillbaka. En del av dem som hade fått besök lämnade då tillbaka litteraturen; andra ville köpa den. Det blev ofta tillfälle att samtala med människor. Zion’s Watch Tower skrev om syftet med dessa besök: ”Det är inte att sälja bokpaket eller att teckna prenumerationer, utan att sprida sanningen genom att få människor att läsa.”

Det var relativt få som tog del i kolportörarbetet. Under de 30 första åren varierade antalet från några få till 600 eller där omkring. Dessa kolportörer var pionjärer i ordets rätta bemärkelse; de var banbrytare som satte i gång arbetet på nya distrikt. Anna Andersen var en av dem som höll ut i denna tjänst i flera årtionden. Hon färdades vanligtvis på cykel och besökte så gott som varje stad i Norge med de goda nyheterna. Andra kolportörer for till främmande länder. Det var till exempel utländska kolportörer som var de första som predikade budskapet i Finland, på Barbados, i El Salvador, Guatemala, Honduras och Burma (nu Myanmar). Det fanns också några som inte hade möjlighet att flytta till andra områden men som tjänade som kolportörer på sitt hemmadistrikt.

Kolportörerna utförde ett enastående arbete. En kolportör som tjänade på västkusten i Förenta staterna skrev år 1898 att han de närmast föregående 33 månaderna hade färdats omkring 1.300 mil med häst och vagn, avgett vittnesbörd i 72 städer, gjort 18.000 besök, lämnat 4.500 böcker, tecknat 125 prenumerationer, delat ut 40.000 traktater och sett 40 personer inte bara ta emot budskapet, utan också börja delge andra det. Ett gift par som tjänade i Australien fick lämna 20.000 böcker till intresserade personer inom loppet av bara två och ett halvt år.

Var det ett undantag snarare än en regel att kolportörerna spred så mycket litteratur? Rapporten för år 1909 visar att omkring 625 kolportörer (det samlade antalet vid den tiden) mottog 626.981 inbundna böcker som de skulle sprida till allmänheten (i genomsnitt mer än tusen böcker per kolportör), förutom en stor mängd gratislitteratur. Ofta kunde de inte bära med sig alla böcker de behövde när de gick från hus till hus, och därför brukade de ta upp beställningar och komma tillbaka senare för att leverera böckerna.

Det var emellertid några som invände: ”Det här är inte att predika!” Men som broder Russell förklarade var det i själva verket ett mycket effektivt sätt att predika. I stället för att bara höra en enda predikan fick människor många predikningar i tryckt form och kunde således läsa dem gång på gång och jämföra innehållet i dem med sin egen bibel. Detta var ett evangeliseringsarbete som tog med i beräkningen att folk genom den allmänna skolundervisningen hade lärt sig läsa. Boken Den nya skapelsen påpekade: ”Det kan likaså litet göras invändningar mot, att dessa evangelister arbeta efter moderna metoder, som det kan göras invändningar mot, att de färdas genom landet per järnväg i stället för till fots eller på kamel. Evangeliseringen består i förkunnandet af sanningen, ... Guds ord.”

Bibelforskarnas uppriktiga intresse när det gällde att hjälpa människor visade sig i den grundlighet som med tiden blev kännetecknande för deras predikoarbete. The Watch Tower för 1 mars 1917 beskrev hur arbetet skulle utföras: Först skulle kolportörerna gå från hus till hus i ett område och erbjuda Studier i Skriften. Sedan skulle detta följas upp genom att de människor som kolportörerna hade antecknat eller som själva hade lämnat namn och adress vid ett offentligt möte skulle få besök av förkunnare som deltog i det så kallade pastoralarbetet.a Pastoralarbetarna försökte väcka en önskan att läsa litteraturen, uppmuntrade de intresserade att komma till särskilda föredrag och ansträngde sig att anordna klasser för Berea-bibelstudier. När så var möjligt gick kolportörerna igenom samma område igen, och sedan följde pastoralarbetarna upp besöken för att hålla kontakten med dem som visade intresse. Längre fram besökte andra klassarbetare samma hem med volontärlitteratur, som de kallade traktaterna och den övriga gratislitteraturen som de erbjöd. På så sätt hade alla på distriktet möjlighet att få åtminstone något som kunde väcka en önskan hos dem att lära sig mer om Guds uppsåt.

När det i ett område fanns bara en eller två kolportörer och inte någon församling, gjorde kolportörerna ofta uppföljningsarbetet själva. När Hermann Herkendell och hans kamrat begav sig till Bielefeld i Tyskland som kolportörer år 1908, blev de därför särskilt instruerade att göra de intresserade i området bekanta med varandra och att bilda en församling. Några år senare omnämnde The Watch Tower andra kolportörer som ägnade de intresserade så stor personlig uppmärksamhet att de lämnade en klass bibelforskare efter sig i varje stad där de tjänade.

År 1921 fick de ett värdefullt hjälpmedel i det här arbetet, då boken Guds Harpa, som var speciellt avsedd för nybörjare, utkom på engelska. Den spreds med tiden i 5.819.037 exemplar på 22 språk. För att bistå dem som skaffade sig den här boken utarbetade Sällskapet en brevkurs i bibelstudium som var upplagd ämnesvis. Den bestod av 12 frågeformulär som sändes ut inom loppet av 12 veckor. Den här boken tjänade också som grundval för bibliska gruppsamtal som anordnades i intresserade människors hem. Som regel var flera bibelforskare med vid ett sådant studium.

Förkunnarna var emellertid väl medvetna om att fältet var stort och att de själva var få till antalet. — Luk. 10:2.

De nådde många fast de var få

Zion’s Watch Tower påpekade att de som verkligen var med anden smorda kristna hade det gudagivna ansvaret att leta rätt på och bistå alla som var uppriktiga kristna, vare sig de gick i kyrkan eller inte. (Jes. 61:1, 2) Hur kunde de göra det?

De två bibelforskarna (J. C. Sunderlin och J. J. Bender) som sändes till England år 1881 skulle inte ha kunnat uträtta så mycket på egen hand, men med hjälp av hundratals unga män som fick betalt för sina tjänster lyckades de på kort tid sprida 300.000 exemplar av broschyren Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna). Adolf Weber, som återvände till Schweiz med de goda nyheterna i mitten av 1890-talet, hade ett enormt distrikt att predika på — det sträckte sig in i flera länder. Hur skulle han kunna bearbeta hela detta distrikt? Själv gjorde han långa resor som kolportör, men han satte också in annonser i olika dagstidningar och kontaktade bokhandlare som tog med Vakttornets publikationer i sitt sortiment. Den lilla gruppen bibelforskare som fanns i Tyskland år 1907 ordnade med att 4.850.000 fyrsidiga traktater sändes ut med dagstidningar. Kort efter första världskriget bekostade en lettisk broder, som arbetade vid Sällskapets högkvarter i New York, annonser i dagstidningar i sitt hemland. En man som svarade på en av dessa annonser blev den förste bibelforskaren i Lettland. Sådana metoder för att sprida budskapet ersatte emellertid inte det personliga vittnandet och arbetet med att gå från hus till hus för att söka efter dem som var förtjänta. De användes snarare för att intensifiera förkunnandet.

Men det var inte bara annonser man satte in i tidningarna. Under åren fram till första världskriget infördes regelbundet broder Russells predikningar under hans överinseende. På kort tid antog detta häpnadsväckande proportioner. Mer än 2.000 dagstidningar med en läsekrets på sammanlagt 15.000.000 publicerade hans predikningar samtidigt i Förenta staterna, Canada, Storbritannien, Australien och Sydafrika. Kunde det göras mer? Broder Russell menade det.

I januari 1914, efter två års förberedelser, visades ”Skapelsedramat i bilder” för första gången. Föreställningen bestod av fyra delar och varade i åtta timmar. Den omfattade film och ljusbilder, synkroniserade med tal inspelat på grammofonskivor. Det var verkligen en mycket ovanlig produktion, som var avsedd att bygga upp människors uppskattning av Bibeln och Guds uppsåt. Visningarna organiserades så att 80 städer kunde betjänas varje dag. Man annonserade i förväg i dagstidningar, på skyltar i fönster och genom en stor mängd tryckt material som delades ut gratis och som skulle väcka intresse för ”Skapelsedramat”. Överallt där det visades kom stora skaror för att se det. Inom ett år hade ”Skapelsedramat” visats för över 8.000.000 människor i Förenta staterna och Canada, och från Storbritannien och den europeiska kontinenten samt Australien och Nya Zeeland rapporterades också om fullsatta lokaler. En förkortad form av ”Skapelsedramat” (utan filmen) visades senare i mindre städer och på landsbygden. I minst 20 år fortsatte man att visa ”Skapelsedramat” på olika språk. Det väckte stort intresse, många lämnade in namn och adress för att få ytterligare upplysningar, och förkunnarna gjorde besök för att följa upp intresset.

På 1920-talet blev ett nytt redskap tillgängligt som kunde användas för att vitt och brett sprida budskapet om Riket. Broder Rutherford var övertygad om att Herrens hand var med i utvecklingen av det. Vad var det? Radion. Mindre än två år efter det att världens första kommersiella radiostation hade börjat med regelbundna sändningar (år 1920) satte J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, i gång med att sprida Bibelns sanning i etern. Med hjälp av radion kunde man nå ut till miljoner människor samtidigt. Efter ytterligare två år, 1924, hade Sällskapet börjat driva en egen radiostation, WBBR, i New York. Rekordåret var 1933, när 408 radiostationer användes till att föra ut budskapet till sex kontinenter. Förutom direktsändningar sändes i förväg inspelade program som tog upp en mängd olika ämnen. Bibelforskarna gjorde stora ansträngningar att annonsera radiosändningarna genom att dela ut tryckta annonsblad, så att folk skulle känna till dem och kunna dra nytta av dem. Dessa sändningar bröt ner många fördomar och öppnade ögonen på ärligt sinnade människor. Av fruktan för grannarna och prästerskapet var det många som drog sig för att besöka de möten som bibelforskarna anordnade, men detta hindrade dem inte från att lyssna på radion i sitt eget hems avskildhet. Radiosändningarna var ingen ersättning för vittnandet från hus till hus, men de förde Bibelns sanning till platser som var svåra att nå, och de gav förkunnarna utmärkta tillfällen att få samtala med människor när de personligen besökte dem i hemmen.

Vars och ens ansvar att vittna

Zion’s Watch Tower hade i flera årtionden framhållit vars och ens ansvar att personligen ta del i att vittna. Men från och med år 1919 dryftades detta ämne gång på gång både i publikationer och vid konvent. Många tyckte emellertid att det var svårt att inleda samtal med främlingar vid dörrarna, och till att börja med var det bara ett begränsat antal bibelforskare som regelbundet tog del i att vittna från hus till hus.

Det gavs hjärtevärmande uppmuntran från Bibeln. ”Saliga äro de som icke frukta” var ett ämne som behandlades i Vakt-Tornet för 1 och 15 april 1921 (på engelska 1 och 15 augusti 1919). Artiklarna varnade för människofruktan och riktade uppmärksamheten på Gideons 300 modiga stridsmän, som var vaksamma och villiga att tjäna på vilket sätt Herren än gav anvisning om och att dra ut mot en till synes oövervinnlig övermakt. Elisa framhölls också som ett gott exempel i fråga om oräddhet och tillit till Jehova. (Dom. 7:1—25; 2 Kung. 6:11—19; Ords. 29:25) År 1921 betonade artikeln ”Var vid godt mod” att det inte bara var en plikt, utan också en förmån, att tjäna på Herrens sida mot mörkrets sataniska makter genom att ta del i det arbete som är förutsagt i Matteus 24:14. De som på grund av sina omständigheter bara kunde ha en begränsad andel i arbetet uppmanades att inte bli modfällda men att inte heller underlåta att göra vad de kunde.

Genom bibliska artiklar som gick rakt på sak gjorde Vakt-Tornet alla som bekände sig vara smorda tjänare åt Gud medvetna om deras ansvar att förkunna om Guds kungarike. Numret för 15 oktober 1922 innehöll en koncis, kärnfull artikel med rubriken ”Vikten af att tjäna” — det vill säga att tjäna i överensstämmelse med Kristi exempel, att gå till andra människors hem för att tala med dem om Guds kungarike. Senare samma år visades det att kärlek måste vara motivet till sådan tjänst, om den skall ha något värde i Guds ögon. (1 Joh. 5:3) I en artikel i numret för 15 augusti 1926 sades det att Gud inte alls låter sig imponeras av formalistisk tillbedjan; det han vill ha är lydnad, och det inbegriper uppskattning av vilket medel han än använder för att genomföra sitt uppsåt. (1 Sam. 15:22) Drygt ett år senare, i artikeln ”Den kristnes uppdrag på jorden”, riktades uppmärksamheten på Jesu uppgift som ”det trogna och sanna vittnet” och på att aposteln Paulus predikade ”offentligt och från hus till hus”. — Upp. 3:14; Apg. 20:20.

Bulletin, ett månadsblad med anvisningar för förkunnartjänsten, innehöll detaljerade framställningar som förkunnarna kunde lära sig utantill. De uppmuntrades att ta del i tjänsten på fältet regelbundet varje vecka. Men till att börja med var det bara få som predikade från hus till hus, och en del av dem som började med det slutade upp efter ett tag. I Förenta staterna, till exempel, var det i medeltal 2.712 som rapporterade tjänst på fältet varje vecka år 1922. Men år 1924 hade antalet minskat till 2.034. År 1926 ökade medeltalet till 2.261, med ett högsta antal av 5.937 som tog del under en vecka med speciell verksamhet.

I slutet av år 1926 började Sällskapet uppmuntra församlingarna att avsätta en del av söndagen till gruppvittnande och att då inte bara erbjuda traktater, utan också böcker för bibelstudium. År 1927 (på svenska 1928) uppmanade Vakt-Tornet de lojala i församlingarna att avlägsna sådana äldste från deras ställningar vilka i ord eller handling visade att de inte tog på sig ansvaret att vittna offentligt och från hus till hus. Rankor som inte bar frukt togs således bort, så att säga, och de som var kvar rensades, så att de kunde bära mer frukt till Guds lovprisning. (Jämför Jesu illustration i Johannes 15:1—10.) Ledde detta verkligen till att fler började lovprisa Jehova offentligt? Ja, år 1928 ökade medeltalet förkunnare som tog del i vittnandet varje vecka i Förenta staterna med 53 procent!

Vittnena nöjde sig inte längre med att bara ge människor en kostnadsfri traktat och gå vidare till nästa dörr. Ofta samtalade de lite med dem de träffade, försökte väcka intresse för Bibelns budskap och erbjöd dem sedan böcker att läsa.

Dessa vittnen under den första tiden var sannerligen modiga, även om inte alla var taktfulla. Men de skilde sig markant från andra religiösa grupper. De sade inte bara att var och en skulle vittna om sin tro. Fler och fler av dem gjorde det.

Vittnesbördskort och grammofoner

I slutet av år 1933 tog Jehovas vittnen en annorlunda predikometod i bruk. Som introduktion räckte de fram ett vittnesbördskort med ett kortfattat budskap som den besökte fick läsa. Detta var i synnerhet till stor hjälp för nya förkunnare, som inte fick mycket övning på den tiden. I allmänhet sade förkunnarna bara några ord sedan den besökte hade läst kortet; en del talade lite längre och använde Bibeln. Användningen av vittnesbördskort fortsatte ett gott stycke in på 1940-talet. På så sätt kunde vittnena snabbt gå igenom distriktet och nå fler människor, lämna stora mängder värdefull biblisk litteratur till dem, avge ett enhetligt vittnesbörd och även framföra budskapet till människor vars språk de inte kunde tala. Men det uppstod också en del pinsamma situationer, när den besökte behöll kortet och stängde dörren, så att förkunnaren måste knacka på igen för att få kortet tillbaka!

Grammofonskivor med inspelningar av bibliska föredrag hade också stor betydelse under 1930-talet och i början av 1940-talet. År 1934 började en del av vittnena ta med sig en resegrammofon i förkunnartjänsten. Den var ganska tung, så de lät den ofta vara kvar i bilen eller ställde den på någon lämplig plats, tills de hittade någon som ville lyssna på ett inspelat bibliskt föredrag. Men år 1937 började man använda resegrammofonen direkt vid människors dörrar. Proceduren var enkel: Sedan förkunnaren hade sagt att han hade ett viktigt bibliskt budskap att framföra, satte han nålen på skivan och lät skivan sköta talet. Kasper Keim, en tysk pionjär som tjänade i Nederländerna, var mycket tacksam för sin ”Aron”, som han kallade grammofonen, eftersom han tyckte att det var svårt att predika på nederländska. (Jämför 2 Moseboken 4:14—16.) Det hände ibland att hela familjer lyssnade på skivorna av ren nyfikenhet.

År 1940 var mer än 40.000 grammofoner i bruk. Det året introducerades en ny, vertikal modell som Jehovas vittnen hade konstruerat och byggt själva och som användes i synnerhet på de amerikanska kontinenterna. Den väckte ännu större nyfikenhet, eftersom den besökte inte kunde se skivan medan den spelades. Skivorna var 78-varvsskivor med fyra och en halv minuts speltid. Titlarna var korta och rakt på sak: ”Guds rike”, ”Om bön”, ”Livets väg”, ”Treenigheten”, ”Skärselden”, ”Varför prästerna och predikanterna motstå sanningen”. Över 90 olika föredrag spelades in, och mer än en miljon skivor kom i bruk. Föredragen framfördes på ett klart och lättförståeligt sätt. Många lyssnade med uppskattning; det var bara ett fåtal som reagerade negativt. Men ett effektivt och enhetligt vittnesbörd blev avgivet.

Som modiga härolder på offentliga platser

Även om vittnesbördskorten och grammofonskivorna skötte en stor del av ”talet”, krävdes det stort mod att vara ett Jehovas vittne på den tiden. Sättet att arbeta gjorde att varje enskilt vittne utsattes för allmänhetens blickar.

Efter konventet i Columbus i Ohio år 1931 spred Jehovas vittnen broschyren Riket som är världens hopp, vilken innehöll en resolution som hade titeln ”En varning från Jehova” och riktades ”Till härskarna och till folken”. Bröderna insåg att en allvarlig förpliktelse vilade på dem, eftersom de var vittnen för Jehova — de måste låta varningen i hans ord ljuda. (Hes. 3:17—21) De nöjde sig inte med att sända de här broschyrerna med posten eller sticka in dem under folks dörrar. De överlämnade dem personligen. De sökte upp alla präster, och i den utsträckning det var möjligt kontaktade de politiker, officerare och direktörer för stora företag. Dessutom sökte de upp folk i allmänhet i de omkring hundra länder där Jehovas vittnen då utförde organiserat vittnande.

År 1933 började de använda transportabla grammofoner med kraftig högtalarutrustning för att spela skivor med rättframma bibliska föredrag på offentliga platser. Broder Smets och broder Poelmans monterade sin utrustning på en trehjulig cykel och stod bredvid den, medan den dundrade ut sitt budskap på torgen och i närheten av kyrkorna i Liège i Belgien. De var ofta ute tio timmar om dagen. Människor på Jamaica samlades snabbt när de hörde musik, så därför spelade bröderna där musik först. När folk sedan strömmade ut från skogsområdena och ut på huvudvägarna för att se vad som stod på, fann de Jehovas vittnen som framförde budskapet om Riket.

En del placerade grammofonerna i bilar och på båtar och monterade högtalare på taket för att ljudet skulle nå längre. Bert och Vi Horton i Australien använde en skåpbil som hade en stor högtalare på taket med texten ”Rikets budskap”. Ett år fick de nästan varenda gata i Melbourne att genljuda av kraftfulla avslöjanden av falsk religion och hjärtevärmande beskrivningar av Guds kungarikes välsignelser. På den tiden var Claude Goodman pionjär i Indien. Med hjälp av en högtalarbil och grammofoninspelningar på de lokala språken kunde han nå stora folkskaror i basarer, i parker, längs vägarna — överallt där det fanns människor.

När bröderna i Libanon parkerade sin högtalarbil på en kulle och spelade upp föredrag, hördes ljudet ner i dalarna. Människor i byarna såg inte varifrån rösten kom, så de blev ibland rädda och trodde att Gud talade till dem från himlen!

Men bröderna fick också uppleva nervösa ögonblick. Det hände till exempel i Syrien att en bypräst lämnade middagsbordet, grep tag i sin promenadkäpp och skyndade sig ut till folkmassan som hade samlats för att höra ett bibliskt föredrag från en högtalarbil. Han viftade ilsket med käppen och krävde högljutt: ”Sluta! Jag befaller er att sluta!” Men bröderna märkte att inte alla höll med honom; det fanns de som ville höra föredraget. Snart grep några i folkmassan tag i prästen, lyfte upp honom och bar hem honom till hans hus, där de satte ner honom vid middagsbordet igen! Trots motstånd från prästerskapet såg bröderna modigt till att folk fick möjlighet att höra budskapet.

På den tiden använde Jehovas vittnen också i stor utsträckning sandwichplakat. De gick med plakaten på sig i affärskvarter, medan de delade ut inbjudningar till särskilda föredrag. Det började år 1936 i Glasgow i Skottland. Samma år användes metoden i London och därefter i Förenta staterna. Två år senare utökades denna typ av annonsering med skyltar fästade på bärstänger. På skyltarna stod det ”Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]”b och ”Tjäna Gud och Kristus, konungen”. I samband med konvent kunde ledet av deltagare som bar skyltarna vara flera kilometer långt. Att vittnena tyst tågade fram i gåsmarsch längs livligt trafikerade gator hade ungefär samma verkan som då hären i det forntida Israel gick runt Jeriko innan dess murar föll. (Jos. 6:10, 15—21) Från London i England till Manila i Filippinerna utfördes ett sådant modigt offentligt vittnande.

Ytterligare en metod för offentligt vittnande togs i bruk år 1940. I överensstämmelse med bibelstället som säger att ”den sanna visheten” skulle ”ropa högt ... på gatan” började Jehovas vittnen i februari det året stå i gathörnen med Vakttornet och En Ny Värld (nu känd som Vakna!).c (Ords. 1:20) De ropade ut slagord som riktade uppmärksamheten på tidskrifterna och det budskap de innehöll. I stora och små städer i alla delar av världen har Jehovas vittnen som erbjuder sina tidskrifter blivit en vanlig syn. Men att ta del i gatuvittnande kräver mod, och det gällde i synnerhet när detta arbete började, för det var en tid med svår förföljelse kombinerad med krigstidens brinnande nationalism.

När förkunnarna uppmanades att ta del i sådant offentligt vittnande, reagerade de på ett sätt som visade att de hade stark tro. Fler och fler tog del i arbetet. De räknade det som ett privilegium att få visa sin ostrafflighet mot Jehova på det här sättet. Men det var mer de skulle lära sig.

Var och en i stånd att förklara sin tro

Ett ovanligt utbildnings- och undervisningsprogram sattes i gång år 1942. Det introducerades vid Jehovas vittnens världshögkvarter, och året därpå började det införas i församlingarna världen över. I förtröstan på att Guds ande var över dem och att Gud hade lagt sitt ord i deras mun var de fast beslutna att predika detta ord, även om förföljare skulle ta ifrån dem Vakttornets publikationer eller själva Bibeln. (Jes. 59:21) Det fanns redan länder, till exempel Nigeria, där Jehovas vittnen inte kunde använda annat än Bibeln när de predikade, eftersom regeringen hade förbjudit all Vakttornets litteratur och till och med beslagtagit de publikationer som många av bröderna hade i sina privata bibliotek.

Det var den 16 februari 1942 som broder Knorr vid Betelhemmet i Brooklyn i New York införde en kurs för vidareutbildning i teokratisk ämbetsutövning eller tjänst. Undervisningen omfattade bland annat hur man studerar och gör efterforskningar, uttrycker sig klart och korrekt, utarbetar en disposition till ett föredrag, håller tal verkningsfullt, framför tankar på ett övertygande sätt och hur man visar taktfullhet. Både bröder och systrar var välkomna att närvara, men det var bara bröderna som inbjöds att skriva in sig i skolan och hålla övningstal som följdes av rådgivning. De positiva verkningarna av denna undervisning visade sig snabbt, inte bara i talarstolen, utan också i ett effektivare förkunnande från hus till hus.

Året därpå började denna undervisning ges i Jehovas vittnens församlingar världen över, först på engelska, sedan på andra språk. Det angivna syftet med skolan var att hjälpa varje vittne för Jehova att undervisa människor i samband med arbetet från hus till hus, återbesök och bibelstudier. Varje vittne skulle få hjälp att bli en kvalificerad Ordets förkunnare. (2 Tim. 2:2) År 1959 fick också systrar möjlighet att skriva in sig i skolan och framföra tal — inte tal riktade till hela åhörarskaran, utan tal i form av tänkta situationer i tjänsten på fältet, där de riktade sig till en annan syster som var utsedd att agera den besökte. Men detta var inte allt.

Sedan år 1926 hade Sällskapets resande representanter samarbetat med enskilda vittnen i tjänsten på fältet för att hjälpa dem att bli dugligare förkunnare. Men vid den internationella sammankomsten i New York år 1953 förklarade broder Knorr i ett tal, medan krets- och områdestillsyningsmän satt samlade framför podiet, att det viktigaste arbetet för alla tjänare, alla tillsyningsmän, borde vara att hjälpa varje enskilt vittne att vara en regelbunden förkunnare i arbetet från hus till hus. ”Alla”, sade han, ”bör kunna predika de goda nyheterna från hus till hus.” Man satte i gång en världsomfattande kampanj för att uppnå detta.

Varför lades så stor vikt vid detta? Ta Förenta staterna som exempel: På den tiden nöjde sig 28 procent av vittnena med att dela ut löpsedlar eller stå på gatan med tidskrifterna. Och mer än 40 procent av vittnena tog inte regelbundet del i tjänsten på fältet; det kunde gå flera månader utan att de avgav något vittnesbörd över huvud taget. Det fanns ett behov av kärleksfullt bistånd i form av personlig övning. Man gjorde upp planer som skulle göra det möjligt för alla Jehovas vittnen som inte redan tog del i predikandet från hus till hus att få hjälp att inleda samtal med människor vid dörrarna, tala med dem med utgångspunkt i Bibeln och besvara deras frågor. De skulle lära sig att förbereda bibliska predikningar som de kunde hålla på omkring åtta minuter eller — om människor hade bråttom — på tre minuter. Syftet var att hjälpa varje vittne att bli en mogen kristen evangelieförkunnare.

Det var inte bara de resande tillsyningsmännen som gav den här undervisningen. Också tjänarna, eller tillsyningsmännen, i de lokala församlingarna gjorde det, och under de år som följde fick likaså andra väl kvalificerade förkunnare i uppdrag att öva andra. Demonstrationer som visade hur arbetet skulle utföras hade i många år framförts vid församlingens tjänstemöte varje vecka. Men detta kombinerades nu med ökad inriktning på personlig övning ute på fältet.

Resultaten blev enastående. Antalet Jehovas vittnen som predikade från hus till hus ökade, och det gjorde också antalet förkunnare som regelbundet tog del i tjänsten på fältet. Inom en tioårsperiod ökade det totala antalet Jehovas vittnen världen över med 100 procent. De gjorde också 126 procent fler återbesök hos intresserade människor för att besvara bibliska frågor, och de ledde 150 procent fler regelbundna bibelstudier med dem som hungrade efter Bibelns sanning. De visade sig verkligen vara kvalificerade Ordets förkunnare.

Med tanke på dessa förkunnares skiftande utbildning och kulturella bakgrund och med tanke på att de var utspridda i små grupper över hela jorden är det lätt att förstå varför Jehovas vittnen ger äran åt Jehova Gud, och inte åt någon människa, för det sätt på vilket de har rustats och övats att förkunna de goda nyheterna. — Joh. 14:15—17.

Predikandet från hus till hus — ett kännetecken

Andra religiösa grupper har ibland uppmuntrat sina medlemmar att uppsöka människor i deras hem för att tala med dem om religion. Somliga har försökt göra det. Vissa gör det kanske till och med som missionärer ett par år, men så blir det inte mer. Men det är bara bland Jehovas vittnen som praktiskt taget alla, unga och gamla, män och kvinnor, tar del i tjänsten från hus till hus år efter år. Det är bara Jehovas vittnen som verkligen strävar efter att förkunna budskapet om Guds kungarike på hela den bebodda jorden, i lydnad för den profetiska befallningen i Matteus 24:14.

Därmed inte sagt att alla Jehovas vittnen tycker att det här arbetet är lätt.d Tvärtom. Många av dem sade, när de började studera Bibeln: ”Det är en sak jag aldrig kommer att göra, och det är att gå från hus till hus!” Ändå är det en verksamhet som så gott som alla Jehovas vittnen tar del i, om de är fysiskt i stånd att göra det. Och många som egentligen inte är fysiskt i stånd att göra det gör det ändå — i rullstol, på kryckor och så vidare. Andra — som över huvud taget inte kan lämna hemmet eller som måste hålla sig inomhus en tid — predikar telefonledes eller genom att skriva brev. Dessa metoder används också av andra Jehovas vittnen, när de vill nå människor som de inte får kontakt med på annat sätt. Varför gör de sådana målmedvetna ansträngningar?

När de lär känna Jehova, gör deras kärlek till honom att de får en helt ny syn på livet. De får en önskan att tala om honom. Allt det som han har i beredskap åt dem som älskar honom är alldeles för underbart för att de skall kunna behålla det för sig själva. Och de känner ett ansvar inför Gud att varna människor för den nära förestående stora vedermödan. (Matt. 24:21; jämför Hesekiel 3:17—19.) Men varför gör de det genom att gå från hus till hus?

Jehovas vittnen vet att Jesus lärde sina lärjungar att gå hem till människor för att predika och undervisa. (Matt. 10:11—14) De vet också att apostlarna, sedan den heliga anden hade utgjutits vid pingsten år 33 v.t., utan uppehåll fortsatte att förkunna de goda nyheterna ”i templet [i Jerusalem] och från hus till hus”. (Apg. 5:42) Varje vittne känner till Apostlagärningarna 20:20, där det sägs att aposteln Paulus undervisade ”offentligt och från hus till hus”. Och de ser överflödande bevis på att Jehova välsignar detta arbete i våra dagar. Allteftersom de får erfarenhet i förkunnartjänsten från hus till hus, blir därför den verksamhet som de en gång gruvade sig för ofta något som de ivrigt ser fram emot.

De är också grundliga i sitt arbete. De för noggranna anteckningar, så att de kan gå tillbaka till dem som inte var hemma. Och inte nog med det — de besöker varje hem upprepade gånger.

På grund av att predikandet från hus till hus är så framgångsrikt har motståndare i många länder försökt sätta stopp för det. För att få sin rätt att predika från dörr till dörr officiellt erkänd har Jehovas vittnen vänt sig till myndigheterna. När det har varit nödvändigt har de gått till domstol för att lagligt stadfästa rätten att sprida de goda nyheterna på detta sätt. (Fil. 1:7) Och när förtryckande regeringar har fortsatt att förbjuda detta predikoarbete, har Jehovas vittnen ibland helt enkelt utfört det på ett mindre iögonenfallande sätt eller, om så har varit nödvändigt, använt andra metoder för att nå människor med budskapet om Riket.

Även om Jehovas vittnen har använt radio- och TV-sändningar för att sprida budskapet om Riket, inser de att den personliga kontakt de kan få med människor när de går från hus till hus är långt mer verkningsfull. Den ger dem bättre möjligheter att besvara enskilda människors frågor och att utforska vilka som är förtjänta. (Matt. 10:11) Det är en av anledningarna till att Sällskapet Vakttornet år 1957 sålde radiostationen WBBR i New York.

Jehovas vittnen anser emellertid inte att deras arbete är fullgjort när de har avgett ett personligt vittnesbörd. Det är bara början.

”Gör lärjungar ... och lär dem”

Jesus befallde sina efterföljare att göra mer än att predika. Som hans efterliknare måste de också undervisa. (Matt. 11:1) Innan han for upp till himlen gav han dem följande anvisningar: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, ... lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20) Skillnaden mellan att lära eller undervisa (grek.: di·dạ·sko) och att predika är att läraren gör mer än förkunnar — han ger också vägledning, förklarar och lägger fram bevis.

Redan i april 1881 gav Zion’s Watch Tower några korta förslag till hur man kunde undervisa. Några av de första kolportörerna var noga med att gå tillbaka till dem som visade intresse, så att de kunde uppmuntra dem att läsa Sällskapets böcker och att komma tillsammans med andra för att regelbundet studera Guds ord. Boken Guds Harpa (som gavs ut på engelska år 1921) användes ofta i det här sammanhanget. Men längre fram gjordes ännu mer för att ge de intresserade personlig uppmärksamhet. Man använde huvudsakligen grammofonskivor med inspelningar av bibliska föredrag tillsammans med tryckta studiehjälpredor i det här arbetet. Hur gick det till?

Sedan början av år 1933 hade Sällskapet kompletterat sina radiosändningar med inspelningar av föredrag på grammofonskivor som spelades med hjälp av en transportabel utrustning i möteslokaler, i parker, vid fabriksgrindar och så vidare. Förkunnare som träffade intresserade personer i arbetet från hus till hus avtalade om att komma tillbaka för att spela några av de här skivorna för dem i deras hem. När boken Rikedom kom ut år 1936 (på engelska), dryftade förkunnarna bibliska ämnen ur den, efter det att skivorna hade spelats, för att sätta i gång studier som de intresserade i området kunde vara med vid. Man lade speciell tonvikt på detta arbete med tanke på att blivande medlemmar av den ”stora skaran” skulle få hjälp att lära känna sanningen. — Upp. 7:9.

Ungefär vid den tiden intensifierade den katolska hierarkin sina påtryckningar på personer som ägde och drev radiostationer och på statliga organ i ett målmedvetet försök att sätta stopp för sändningarna av Vakttornets program. En petition undertecknad av 2.630.000 personer i Förenta staterna framförde krav på en offentlig debatt mellan J. F. Rutherford och en hög ämbetsman inom katolska kyrkan. Ingen inom det katolska prästerskapet var villig att anta utmaningen. År 1937 talade broder Rutherford därför in några föredrag på skiva med titlarna ”Blottlagd” och ”Religionen och kristendomen”, där han redogjorde för grundläggande bibliska läror, särskilt som motargument till oskriftenliga katolska dogmer. Samma stoff gavs ut i tryckt form i broschyrerna Skydd och Avslöjad, och ett exemplar av Avslöjad lämnades personligen till alla som hade undertecknat petitionen, så att de själva kunde läsa om de bibliska sanningar som den katolska hierarkin försökte undertrycka.

För att hjälpa människor att klart och tydligt se stridsfrågorna och undersöka den bibliska grundvalen för dem trycktes broschyren Mönsterstudium nr 1 för att användas vid möten som anordnades för intresserade. Broschyren innehöll frågor och svar samt bibelställen till stöd för de svar som gavs. Först spelade mötesledaren en eller flera skivor med de förut nämnda föredragen, så att alla fick lyssna till bevisföringen i dess helhet. Sedan dryftade de ämnet med hjälp av stoffet i broschyren Mönsterstudium och genom att undersöka själva bibelställena. Broschyren Mönsterstudium nr 1 följdes av nr 2 och nr 3 som var anpassade till andra grammofonföredrag. Sådana studier anordnades till att börja med på ställen där grupper av intresserade kunde samlas, men snart hölls de också hos enskilda individer och familjer.

Sedan dess har det getts ut många utmärkta böcker speciellt avsedda att användas av Jehovas vittnen när de leder bibelstudier i hem. De som har fått den största spridningen har varit ”Låt Gud vara sannfärdig”, Sanningen som leder till evigt liv och Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Det har också getts ut 32-sidiga broschyrer i litet format — ”Dessa goda nyheter om riket”, God’s Way Is Love (Guds väg är kärlek), ”Se, jag gör allting nytt” och många andra. Dessa följdes av broschyrer i tidskriftsformat, till exempel Du kan få leva på jorden för evigt!, som innehåller en mycket enkel och lättförståelig framställning av grundläggande bibliska läror.

Bruket av dessa redskap, kombinerat med omfattande övning i församlingen och på det personliga planet, har lett till en dramatisk ökning av antalet bibelstudier i hem. År 1950 leddes i medeltal 234.952 bibelstudier i hem, de flesta en gång i veckan. Om de som studerade inte gjorde tillräckliga framsteg avslutades studiet. Men många som studerade gjorde så fina framsteg att de i sin tur kunde undervisa andra. Trots att många studier upphör har antalet bibelstudier fortsatt att öka, ofta mycket snabbt. År 1992 ledde Jehovas vittnen 4.278.127 bibelstudier världen över.

För att kunna utföra det här enorma prediko- och undervisningsarbetet på de olika språk som talas i världen har Jehovas vittnen i stor utsträckning använt det tryckta ordet. Detta har krävt en utgivningsverksamhet av gigantiska proportioner.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 556]

Varhelst Jesus träffade människor talade han med dem om Guds uppsåt för mänskligheten

[Ruta på sidan 559]

Särskild välsignelse över arbetet från dörr till dörr

”Liksom vid Kristi första ankomst verkar det som om arbetet från dörr till dörr, och inte prästernas predikande från predikstolen, har Herrens särskilda välsignelse.” — ”Zion’s Watch Tower”, 15 juli 1892.

[Ruta på sidan 570]

Varför Jehovas vittnen besöker hemmen om och om igen

Som en förklaring till varför Jehovas vittnen besöker varje hem upprepade gånger sades det i ”The Watchtower” för 1 juli 1962: ”Omständigheterna förändras hela tiden. Någon som kanske inte är hemma i dag kan vara hemma nästa gång. Någon som kan vara för upptagen för att lyssna i dag kanske inte är det nästa gång. I dag öppnar en av familjens medlemmar dörren, nästa gång gör någon annan familjemedlem det. Jehovas vittnen är inte bara intresserade av att besöka varje hem på sitt distrikt, utan de är också intresserade av att om möjligt komma i kontakt med varje vuxen person i varje hem. Medlemmarna i en familj har ofta olika uppfattningar om religion, och därför kan en av medlemmarna inte alltid tala för hela familjen. Dessutom händer det att människor flyttar, och därför kan Jehovas vittnen aldrig vara helt säkra på vem de kommer att träffa vid en viss dörr.

Det är inte bara omständigheterna som förändras, utan människorna förändras också. ... Av en eller annan bagatellartad orsak kan en person vara på dåligt humör och därför inte alls vara upplagd för att resonera om religion eller om något över huvud taget, oavsett vem det är som kommer till dörren. Men det betyder inte nödvändigtvis att han är i samma sinnesstämning en annan gång. Bara det att en person inte alls var intresserad av att resonera om religion förra månaden betyder inte att han inte kan vara det den här månaden. Sedan förra gången ett vittne besökte den här personen kanske han har upplevt något mycket omskakande eller på något annat sätt kommit till insikt om något som har gjort honom ödmjuk i stället för stolt, hungrig och medveten om sitt andliga behov i stället för självbelåten. ...

Det budskap som Jehovas vittnen kommer med låter dessutom främmande för många människor, och de förstår inte hur angeläget det är. Endast genom att höra det om och om igen förstår de så småningom vad saken gäller.”

[Ruta/Bild på sidan 574]

”På varje tänkbart sätt”

”Vi som befinner oss i Herrens organisation har på varje tänkbart sätt försökt rikta ... [världens] uppmärksamhet på livets budskap. Vi har använt paroller, helsidesannonser, radioutsändningar, högtalarbilar, resegrammofoner, gigantiska konvent och informationsparader i vilka deltagarna bar skyltar, och en växande här av förkunnare har predikat budskapet från hus till hus. Denna verksamhet har tjänat det syftet att den har skilt människor åt — de som är för Guds upprättade rike står på den ena sidan, och de som är emot det står på den andra. Detta var det arbete som Jesus förutsade skulle utföras i min generation.” — Skrivet år 1987 av Melvin Sargent, som då var 91 år gammal.

[Bild]

Melvin Sargent

[Tabell på sidan 574]

(för formaterad text, se publikationen]

Ökning av antalet bibelstudier i hem

4.000.000

3.000.000

2.000.000

1.000.000

1950 1960 1970 1980 1992

[Bilder på sidan 557]

Tiotals miljoner av dessa traktater och broschyrer delades ut gratis i närheten av kyrkorna och från hus till hus eller skickades med posten

[Bilder på sidan 558]

Kolportörer spred böcker som förklarade Bibeln

[Bild på sidan 559]

Anna Andersen besökte så gott som varje stad i Norge med biblisk litteratur

[Bilder på sidan 560]

Med hjälp av tidningsannonser kunde man nå människor som man inte kunde få kontakt med på andra sätt

[Bilder på sidan 561]

Mer än 2.000 dagstidningar på fyra kontinenter publicerade broder Russells predikningar samtidigt

[Bilder på sidan 562]

”Skapelsedramat i bilder” gav miljoner människor i många länder ett kraftfullt vittnesbörd

[Bild på sidan 563]

Med hjälp av radion kunde J. F. Rutherford avge ett vittnesbörd för miljoner människor världen över i deras eget hem

[Bild på sidan 564]

Beredda att ge sig i väg på cykel för gruppvittnande i England

[Bild på sidan 565]

År 1933 började man använda tryckta vittnesbördskort

[Bild på sidan 566]

Grammofonskivor med bibliska föredrag avgav ett kraftfullt vittnesbörd under 1930- och 1940-talen

[Bild på sidan 567]

Högtalarbilar, ibland många (som här i Australien), användes för att basunera ut Bibelns sanning på offentliga platser

[Bild på sidan 568]

Upplysta skyltar i fönstren i Jehovas vittnens hem avgav ett vittnesbörd dygnet runt

[Bild på sidan 568]

Plakat och skyltar bidrog till ett modigt offentligt vittnande (som här i Skottland)

[Bild på sidan 569]

Gatuarbete med tidskrifterna (som här i USA) började år 1940

[Bild på sidan 569]

Från och med år 1943 fick bröder i församlingarna övning i att hålla offentliga tal

[Bilder på sidan 571]

Bibelstudier leds med de intresserade i deras hem. Publikationerna nedan utarbetades speciellt för sådana studier. De gavs först ut på engelska, sedan på många andra språk

[Bilder på sidorna 572, 573]

Jehovas vittnen i hela världen, unga och gamla, män och kvinnor, predikar från hus till hus

Rumänien

Bolivia

Zimbabwe

Hongkong

Belgien

Uruguay

Fiji