ÅSNA

(hebr.: chamọ̄r; ’athọ̄n, ”åsninna”; ‛ạjir, ”fullvuxen åsna”; grek.: ọnos; onạrion, ”ung åsna”)

Åsnor är hovdjur och tillhör familjen hästdjur. Åsnan är mindre än hästen, har kortare man, längre öron och en svans med en hårtofs i spetsen. Eftersom åsnan med sina små, smala hovar är säkrare på foten än hästen, är den bättre lämpad att ta sig fram i den ofta oländiga och bergiga terrängen i Palestina. Det sägs ibland att åsnan är dum och envis, men det anses faktiskt att den är intelligentare än hästen. Åsnan är en tålmodig och godmodig varelse som, i likhet med andra djur, många gånger behandlas illa av människan.

Åsnan (Equus asinus) har länge tjänat människan som lastdjur, riddjur och dragdjur. Första gången den nämns i Bibeln är i samband med Abraham. (1Mo 12:16; 22:3; Jos 15:18; 2Kr 28:15; Jes 30:24) Jakob liknade sin son Isaskar vid en åsna, uppenbarligen med tanke på det hårda arbete åsnan utför när den bär bördor. (1Mo 49:14) Åsnans brunst nämns i samband med Judas rike, som likt en prostituerad sålde sig till nationerna. (Hes 23:20)

I en av sina syner såg profeten Jesaja ”en stridsvagn med åsnor”. (Jes 21:7) Detta kan tyda på att åsnor även användes i krig, förmodligen som packdjur, men kanske också för att föra soldaterna ut i striden. Det är intressant att den grekiske historikern Herodotos (IV, 129) berättar att den persiska armén använde åsnor.

Enligt den mosaiska lagen var åsnan ett orent djur. Eftersom allt förstfött tillhörde Jehova och en förstfödd åsna inte kunde frambäras som offer, måste man antingen friköpa den med ett får eller bryta nacken av den. (2Mo 13:13; 34:20)

Trots att åsnan var ett orent djur åt man åsnekött i Samaria under den svåra hungersnöd som uppstod när kung Ben-Hadad belägrade staden. Till och med den mest oaptitliga delen av djuret, huvudet, som det inte fanns så mycket kött på, blev en lyxvara som kostade 80 silverstycken (1 520 kr, om det rörde sig om siklar). (2Ku 6:24, 25)

Guds lag föreskrev att husdjur, däribland åsnor, skulle behandlas väl. En åsna som segnade ner under sin börda skulle befrias från bördan, och man fick inte låta en åsna och en tjur gå under samma ok. (2Mo 23:5; 5Mo 22:10) Eftersom åsnan är mindre och svagare och har ett annat kynne än tjuren, skulle åsnan lida av att bli ojämnt sammanokad på det sättet.

Israeliterna måste ha haft ett mycket stort antal åsnor, med tanke på att de bara vid fälttåget mot midjaniterna tog 61 000 åsnor som krigsbyte. (4Mo 31:3, 32–34) Bibeln talar om åsnor på många ställen, och det kan tyda på att det fanns en åsna i så gott som varje hushåll. (5Mo 5:21; 22:4; 1Sa 12:3) Detta stöds också av att det gick sex män (slavarna och sångarna inte medräknade) på varje åsna i det följe som tillsammans med Serubbabel återvände från landsflykten i Babylon. (Esr 2:1, 2, 64–67; Neh 7:66–69) En åsna vet sin plats i förhållande till sin herre, och detta användes som exempel för att tillrättavisa de trolösa israeliterna för att de inte kände Jehova. (Jes 1:3)

När en åsna dog släpades den utan vidare ceremonier ut utanför staden och kastades på avfallshögen. Därför sade Guds profet följande om hur Judas kung, den stolte och trolöse Jehojakim, son till Josia, skulle bli förnedrad: ”Som man begraver en åsnehingst, så skall han begravas, han skall släpas bort och kastas ut, långt utanför Jerusalems portar.” (Jer 22:19)

Både män och kvinnor, även framträdande israeliter, red på åsnor. (Jos 15:18; Dom 5:10; 10:3, 4; 12:14; 1Sa 25:42) När Davids son Salomo skulle smörjas, red han ut på sin fars mulsto, en hybrid mellan en åsnehingst och ett häststo. (1Ku 1:33–40) Det var därför mycket passande att Jesus, den större Salomo, uppfyllde profetian i Sakarja 9:9 genom att rida, inte på en häst, utan på ett åsneföl ”som ingen människa någonsin hade suttit på”. (Lu 19:30, 35)

Några menar att evangelieberättelserna skiljer sig från varandra när det gäller vilket djur Jesus red på då han i triumf drog in i Jerusalem. Markus (11:7), Lukas (19:35) och Johannes (12:14, 15) nämner att Jesus red på ett föl eller en ung åsna, men de säger ingenting om att en äldre åsna också var med. Matteus (21:7) skriver emellertid att lärjungarna ”hämtade åsninnan och fölet, och på dessa lade de sina ytterkläder, och han satte sig ovanpå dem”. Jesus satte sig naturligtvis inte på båda djuren, utan på kläderna som hade lagts på fölet. Det är uppenbarligen på grund av att Jesus inte red på åsninnan utan på fölet som Markus, Lukas och Johannes inte nämner att åsninnan var med.

Vildåsna. Vildåsnan (hebr.: ‛arọ̄dh; aram.: ‛arạdh) liknar tamåsnan till utseendet, men den är vild och obändig till sin natur. Detta stämmer med Bibelns beskrivning av vildåsnan som ett djur som inte är bundet med några band. (Job 39:5)

Den asiatiska vildåsnan, Equus hemionus (även kallad halvåsna), lever på ökenslätten och i saltlandet, långt från stadens buller. Den undviker instinktivt bebodda trakter, och ”larmet från den som jagar upp villebråd hör den inte”. Det betyder inte att den hör dåligt. Den är snarare ytterst vaksam tack vare sin skarpa hörsel och syn och sitt goda luktsinne. Om en människa skulle försöka smyga sig på den skulle den fly blixtsnabbt. Vildåsnorna strövar rastlöst omkring i sitt sökande efter grönska och letar efter bete till och med i bergsområden. De äter alla slags gröna växter, som de gnager av ända ner till rötterna. Salt ingår också i deras diet. (Job 39:5–8) Vildåsnans förkärlek för ett fritt och obundet liv långt från människornas boningar gör det lättare att förstå vad det innebar att Nebukadnessar bodde hos vildåsnorna under de sju år han var sinnessjuk. (Dan 5:21; se ZEBRA.)