Ädelstenar från Matteus’ evangelium

JEHOVA GUD inspirerade den före detta uppbördsmannen Matteus till att skriva en hänförande redogörelse för Jesu Kristi födelse, liv, död och uppståndelse. I underskrifter på ett antal handskrifter senare än från 900-talet sägs det att evangeliet skrevs omkring åtta år efter Jesu himmelsfärd (o. 41 v.t.). Detta strider inte mot de inre bevisen, eftersom redogörelsen slutar med att Jesus år 33 v.t. gav uppdraget att göra lärjungar och det inte sägs något om att Jerusalem förstördes av romarna år 70 v.t.

I sin kyrkohistoria citerar historikern Eusebios från 300-talet Papias och Irenaeus från 100-talet och Origenes från 200-talet, vilka alla tillskriver Matteus detta evangelium och säger att han skrev det på hebreiska. Var detta i verkligheten arameiska? Inte enligt de handskrifter som omnämns av George Howard, vilken är professor i religion vid University of Georgia i USA. Han skrev: ”Detta antagande berodde förnämligast på tron att hebreiskan på Jesu tid inte längre användes i Palestina, utan hade blivit ersatt av arameiska. Den senare gjorda upptäckten av Dödahavsrullarna, av vilka många är hebreiska skrifter, såväl som av andra hebreiska handskrifter från Palestina ungefär från Jesu tidsperiod, visar nu att hebreiskan varit levande och frisk under det första århundradet.” Matteus skrev uppenbarligen sitt evangelium för att gagna de hebreiska kristna, men kan också ha översatt det till allmängrekiska.

Vi uppmanar dig att läsa Matteus’ evangelium. Lägg, medan vi betraktar några av de ädelstenar det innehåller, märke till bakgrundsstoff som klargör skildringen.

Födelsen och den första tidens tjänst

Matteus’ evangelium börjar med Jesu släktledning och födelse. När Maria befanns vara havande, ”ämnade” Josef, hennes fästman, ”skilja sig hemligt från henne”. (1:19) Men hur kunde han göra det, eftersom de bara var förlovade? Jo, för judarna hade en trolovad kvinna samma skyldigheter som en gift kvinna. Om hon hade sexuella förbindelser med någon, kunde hon bli stenad som om hon varit en äktenskapsbryterska. (5 Moseboken 22:23—29) På grund av förlovningens bindande art tänkte Josef därför skilja sig från Maria, trots att ingen ceremoni hade förenat dem i äktenskap.

Några kapitel i början av Matteus’ evangelium innehåller Jesu bergspredikan. I den varnar Kristus för att den som tilltalar en broder med ”ett outsägligt ord av förakt” skulle vara ansvarig inför ”Högsta domstolen”. (5:22) Sådant tal var jämbördigt med att kalla sin broder tom (i huvudet), tjockskalle.

Men vad var ”Högsta domstolen”? Det var Jerusalems av 71 medlemmar bestående Sanhedrin. Vilken bakgrund var behövlig för att vara kvalificerad för medlemskap i den? I McClintock och Strongs Cyclopedia sägs det: ”Sökanden måste vara moraliskt och fysiskt klanderfri. Han måste vara medelålders, lång, snygg, rik, lärd. ... Det krävdes att han kunde flera språk. ... Mycket gamla personer, proselyter, eunucker och netinim kunde inte komma i fråga på grund av deras idiosynkrasi; inte heller kunde sådana kandidater bli valda som inte hade några barn, eftersom de inte kunde förstå husliga angelägenheter ...; inte heller sådana som inte kunde bevisa att de var legitima avkomlingar av en präst, levit eller israelit. ... Av en kandidat till den stora Sanhedrim krävdes det först av allt att han hade varit domare i sin hemstad; att han hade förflyttats därifrån till den lilla Sanhedrim ..., därifrån återigen att han hade fått befordran till den andra lilla Sanhedrim ... innan han kunde bli mottagen som medlem av de sjuttioen.”

Jesus menade alltså att ”vem som än tilltalar sin broder med ett outsägligt ord av förakt” bär skuld jämförbar med dens skuld som blivit förklarad skyldig och dömd till döden av den judiska Högsta domstolen. Vilken varning för att svärta ner våra bröder! Låt oss lägga betsel på vår tunga, så att vi aldrig förtjänar en förkastelsedom i Högsta domstolen, inför Jehova, ”hela jordens domare”. — 1 Moseboken 18:25; Jakob 3:2—12.

Jesus en effektiv lärare

I detta evangelium framställs Jesus också som en lärare som skickligt kan besvara frågor. Till svar på en fråga förklarade han till exempel varför hans lärjungar inte fastade. (9:14—17) De hade ingen anledning till att fasta medan han levde. Men som han förutsade fastade de och sörjde när han dog, eftersom de inte visste varför hans död tilläts. Sedan de fått den heliga anden vid pingsten, var de emellertid upplysta och fastade inte längre i sorg.

I det Jesus behandlade samma ämne tillade han att ingen lappar en gammal klädnad med okrympt tyg, eftersom dess kraft gör ett hål värre. Han sade också att man inte slår nytt vin i gamla vinsäckar. En vinsäck, eller skinnflaska, var en garvad djurhud med allting utom kanske en benöppning igensytt. När man låter nytt vin jäsa, alstras koldioxid som utövar tillräckligt tryck för att få gamla, torra vinsäckar att sprängas. Som jämförelse därmed var den sanning Jesus lärde ut alltför kraftig för den gamla, oböjliga judaismen. Dessutom försökte han inte lappa eller föreviga något utslitet religiöst system med dess fasteseder och andra riter. Gud använde i stället Jesus till att införa ett nytt system för tillbedjan. Han skulle därför sannerligen inte göra något för att understödja rörelser som syftade till samgående mellan religioner eller föreviga den falska religionen.

Hörsamma råd från Guds Son

Enligt Matteus’ redogörelse för förklaringsscenen kallade Gud Jesus sin godkände Son och sade att vi bör lyssna till honom. (17:5) Vi bör därför hörsamma alla Kristi råd, till exempel hans varning att för den som får en människa som har satt tro till honom att snava och falla skulle det vara bättre att sänkas i havet med en kvarnsten hängd om sin hals. (18:6) Vad slags sten var det? Inte en liten sådan, för Jesus menade en övre kvarnsten, som var 1,2 till 1,5 meter i diameter. För att få den att vrida sig på en stor undre sten krävdes ett djurs styrka. Ingen skulle kunna överleva i havet med en sådan stor tyngd om sin hals. Jesus tillrådde oss alltså i själva verket att undvika att bli skyldiga till att få någon av hans efterföljare att snava och falla. I samma avsikt skrev aposteln Paulus: ”Det är bra att inte äta kött eller dricka vin eller göra någonting som din broder snavar på.” — Romarna 14:21.

Guds Son gav indirekta råd när han uttalade ve över de skriftlärda och fariséerna och sade att de liknade vitkalkade gravar. (23:27, 28) Det var sed att vitkalka gravar och gravvårdar, så att människor inte skulle råka röra vid dem och bli orena. Genom att hänsyfta på detta bruk visade Jesus att de skriftlärda och fariséerna utvärtes såg rättfärdiga ut men att de var ”fulla av skrymteri och laglöshet”. Att vi hörsammar detta underförstådda råd kommer att förmå oss att undvika bedräglighet och att handla ”av oskrymtad tro”. — 1 Timoteus 1:5; Ordspråksboken 3:32; 2 Timoteus 1:5.

Vårt föredöme en ostrafflighetsbevarare

Sedan Matteus hade återgett Jesu profetia angående tecknet på hans närvaro, berättar han om hur Kristus blev förrådd, fängslad, förhörd, dödad och uppväckt. På pålen vägrade Jesus att dricka vin blandat med galla, ett ämne som hade narkotisk verkan. (27:34) Kvinnor hade för vana att ge sådant vin åt brottslingar för att lindra smärtan från att hänga på pålen. I Markus 15:23 sägs det att vinet var ”myrrablandat”, vilket förhöjde dess arom. Tydligtvis fanns det både galla och myrra i det vin Kristus vägrade att dricka. När han närmade sig höjdpunkten på sin jordiska bana, ville han inte vara drogad eller bedövad. Jesus önskade ha full kontroll över sina sinnen för att vara trogen intill döden. Må vi, i likhet med vårt föredöme, alltid vara intresserade av att bevara vår ostrafflighet inför Jehova Gud. — Psalm 26:1, 11.