De första kristna och staten

NÅGRA timmar före sin död sade Jesus till sina lärjungar: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.” (Johannes 15:19) Innebar detta att de kristna skulle ha en fientlig inställning till de styrande i den här världen?

Inte världsliga, men inte heller världsfientliga

Aposteln Paulus sade till de kristna i Rom: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna.” (Romarna 13:1) Likaså skrev aposteln Petrus: ”Underordna er för Herrens skull allting av människor skapat: vare sig en kung såsom den som är överordnad eller ståthållare såsom de som är sända av honom till att bestraffa ogärningsmän men prisa dem som gör gott.” (1 Petrus 2:13, 14) Lydnad mot staten och dess förordnade representanter var uppenbarligen en vedertagen princip bland de första kristna. De strävade efter att vara laglydiga medborgare och att hålla frid med alla människor. — Romarna 12:18.

Under rubriken ”Kyrkan och staten” sägs det i The Encyclopedia of Religion: ”Under de tre första århundradena e.Kr. var den kristna kyrkan i stort sett isolerad från det officiella romerska samhället. ... Kyrkans ledare ... lärde emellertid sina hjordar att lyda Roms lagar och vara lojala mot kejsaren, inom de gränser som den kristna tron medgav.”

Ära, inte tillbedjan

De kristna hade inte en fientlig inställning till den romerske kejsaren. De respekterade hans myndighet och visade honom den ära som tillkom en person i hans ställning. Under kejsar Neros regering skrev aposteln Petrus till kristna som bodde i olika delar av romarriket: ”Ära människor av alla slag, ... bevisa kungen ära.” (1 Petrus 2:17) I den grekisktalande världen på den tiden användes ordet ”kung” inte bara om lokala kungar, utan också om den romerske kejsaren. Aposteln Paulus gav följande råd till de kristna som bodde i den romerska huvudstaden: ”Ge åt alla vad som tillkommer dem: ... Ära åt honom som kräver sådan ära.” (Romarna 13:7) Den romerske kejsaren krävde sannerligen ära. Med tiden krävde han även tillbedjan, men här drog de första kristna gränsen.

När Polykarpos stod anklagad inför en romersk prokonsul på 100-talet v.t., uppges han ha sagt: ”Jag är kristen. ... Vi har fått lära oss att visa all tillbörlig respekt ... för de makter och myndigheter som är förordnade av Gud.” Polykarpos valde emellertid att dö hellre än att tillbe kejsaren. Apologeten Teofilos av Antiokia, som levde på 100-talet, skrev: ”Jag vill hellre visa kejsaren ära, inte tillbe honom visserligen, men be för honom. Men Gud tillber jag, den levande och sanne Guden.”

Att de kristna frambar lämpliga böner för kejsaren hade absolut ingenting med nationalism eller kejsardyrkan att göra. Aposteln Paulus förklarar vad syftet var med sådana böner: ”Därför förmanar jag, först av allt, till att ödmjuka vädjanden, böner, förböner, tacksägelser, blir framförda för alla slags människor, för kungar och alla personer i hög ställning, för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar.” — 1 Timoteus 2:1, 2.

”Utanför det etablerade samhället”

Detta respektfulla uppförande från de första kristnas sida renderade dem emellertid inte den dåtida världens vänskap. Den franske historikern A. Hamman skriver att de första kristna ”levde utanför det etablerade samhället”. De levde i själva verket utanför två etablerade samhällssystem, det judiska och det romerska, och fick möta mycket fördomar och bristande förståelse från dem båda.

När Aposteln Paulus hade utsatts för falska anklagelser från de judiska ledarnas sida, sade han i sitt försvar inför den romerske ståthållaren: ”Varken mot judarnas Lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag begått någon synd. ... Jag vädjar till kejsaren!” (Apostlagärningarna 25:8, 11) Medveten om att judarna smidde ränker för att döda honom vädjade Paulus till Nero och visade därigenom att han erkände den romerske kejsarens myndighet. Vid sin första rättegång i Rom tycks Paulus ha blivit frikänd. Men längre fram blev han fängslad på nytt, och enligt traditionen blev han senare avrättad på Neros befallning.

Sociologen och teologen Ernst Troeltsch skrev beträffande de första kristnas svåra situation i det romerska samhället: ”Alla befattningar och sysslor var uteslutna som hade någon som helst anknytning till avgudadyrkan eller kejsardyrkan eller som hade något med blodsutgjutelse eller dödsstraff att göra eller som skulle föra den kristne i kontakt med den hedniska världens omoraliskhet.” Innebar denna hållning att det inte fanns rum för ett fredligt och respektfullt förhållande mellan de kristna och staten?

Att ge kejsaren det som ”tillkommer” honom

Jesus formulerade en princip som skulle komma att styra de kristnas uppförande gentemot den romerska staten — och andra regeringar också för den delen — när han sade: ”Betala ... tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Matteus 22:21) Det här rådet som Jesus gav sina efterföljare stod i bjärt kontrast till den inställning som präglade många nationalistiska judar, vilka var förbittrade över det romerska styret och hävdade att det var lagvidrigt att betala skatt till en främmande makt.

Längre fram skrev Paulus till de kristna i Rom: ”Därför finns det tvingande skäl till att ni underordnar er, inte bara för denna vredes skull, utan också för ert samvetes. Fördenskull betalar ni ju också skatter; de [de statliga ”överordnade myndigheterna”] är nämligen Guds offentliga tjänare som ständigt tjänar just detta syfte. Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen.” (Romarna 13:5—7) Även om de kristna inte var någon del av världen, var de följaktligen förpliktade att ärligt betala sina skatter och på så sätt återgälda staten för de tjänster som den sörjde för. — Johannes 17:16.

Men gällde Jesu ord bara betalning av skatter? Eftersom Jesus inte exakt angav vad som är kejsarens och vad som är Guds, finns det gränsfall som måste avgöras alltefter sammanhanget eller i enlighet med vår förståelse av hela Bibeln. För att kunna avgöra vad som tillkommer kejsaren kan en kristen följaktligen ibland behöva lita till sitt genom Bibeln övade samvete.

En noggrann avvägning mellan två motstridiga krav

Många människor har en tendens att glömma bort att Jesus, sedan han uppmanat sina efterföljare att betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, tillade: ”Men [betala tillbaka] till Gud de ting som är Guds.” Aposteln Petrus visade vad de kristna bör prioritera. Omedelbart efter det att Petrus uppmanat sina medkristna att underordna sig landets ”kung” eller kejsare och hans ”ståthållare”, skrev han: ”Var såsom fria, och bruka ändå inte er frihet såsom täckmantel för uselhet, utan såsom Guds slavar. Ära människor av alla slag, älska hela brödraskaran, frukta Gud, bevisa kungen ära.” (1 Petrus 2:16, 17) Aposteln visade att de kristna är slavar åt Gud, inte åt någon mänsklig härskare. Även om de bör visa statens representanter tillbörlig aktning och respekt, skall de göra detta i fruktan för Gud, vars lagar står över alla andra.

Många år tidigare hade Petrus tydligt visat att Guds lag står över människans. Den judiska Sanhedrin var en administrativ instans som romarna hade tillerkänt både civil och religiös myndighet. När Sanhedrin befallde Jesu efterföljare att sluta upp att undervisa i Kristi namn, svarade Petrus och de övriga apostlarna, respektfullt men bestämt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29) De kristna var tydligen tvungna att göra en noggrann avvägning mellan sin lydnad för Gud och tillbörlig underdånighet under mänskliga myndigheter. Som Tertullianus uttryckte det på 200-talet v.t.: ”Om allt tillhör kejsaren, vad blir då kvar åt Gud?”

Kompromisser med staten

Allteftersom tiden gick började urkristendomens fasta hållning gentemot de statliga myndigheterna alltmer att försvagas. Det avfall som Jesus och hans apostlar hade förutsagt blommade ut under 100- och 200-talen v.t. (Matteus 13:37, 38; Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Thessalonikerna 2:3—12; 2 Petrus 2:1—3) Avfälliga kristna kompromissade med den romerska världen, upptog dess hedniska högtider och filosofier och gick inte bara med på att tjäna inom den civila förvaltningen, utan också inom den militära.

Professor Troeltsch skrev: ”Från 200-talet och framåt blev situationen allt svårare, för de kristna blev allt talrikare i de högre kretsarna och inom de mer ansedda yrkena, i armén och i det officiella livet. På ett flertal ställen i de [icke-bibliska] kristna skrifterna förekommer indignerade protester mot medverkan i sådana förehavanden, men å andra sidan finner vi också försök till kompromisser, argument som är avsedda att lugna oroade samveten. ... Från och med Konstantins tid försvann dessa svårigheter; motsättningarna mellan kristna och hedningar försvann, och dörren till statliga ämbeten öppnades på vid gavel.”

I slutet av 300-talet v.t. blev denna förvanskade, kompromissande form av kristendom romarrikets statsreligion.

Historien igenom har sedan kristenheten — representerad av de katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkorna — fortsatt att kompromissa med staten genom att bli djupt involverad i dess politik och aktivt stödja dess krig. Många uppriktiga kyrkomedlemmar, som är upprörda över detta, blir utan tvivel glada över att få veta att det finns kristna i våra dagar som har samma inställning till de statliga myndigheterna som de första kristna. De två följande artiklarna ger närmare detaljer om detta ämne.

[Bild på sidan 5]

Kejsar Nero, om vilken Petrus skrev: ”Bevisa kungen ära”

[Bildkälla]

Kapitolinska museerna, Rom

[Bild på sidan 6]

Polykarpos valde att dö hellre än att tillbe kejsaren

[Bild på sidan 7]

De första kristna var fridsamma och betalade ärligt sina skatter