Skaffa dig vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen

”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen. ... Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket.” — LUKAS 16:9, 10.

1. Hur lovprisade Mose och Israels söner Jehova efter det att de hade räddats ut ur Egypten?

RÄDDADE genom ett underverk — vilken trosstärkande erfarenhet! Ingen annan än Jehova, den Allsmäktige, kunde tillskrivas äran för israeliternas uttåg ur Egypten. Inte underligt att Mose och israeliterna sjöng: ”Min styrka och min makt är Jah, för han tjänar mig till räddning. Detta är min Gud, och jag kommer att prisa honom; min faders Gud, och jag kommer att upphöja honom.” — 2 Moseboken 15:1, 2; 5 Moseboken 29:2.

2. Vad tog Jehovas folk med sig, när de lämnade Egypten?

² Israeliternas nyvunna frihet utgjorde verkligen en kontrast till deras situation i Egypten! Nu kunde de utan hinder tillbe Jehova, och de hade inte heller lämnat Egypten tomhänta. Mose berättar: ”Israels söner ... grep sig an med att av egyptierna begära föremål av silver och föremål av guld och mantlar. Och Jehova skänkte folket ynnest i egyptiernas ögon, så att dessa beviljade dem det begärda; och de utplundrade egyptierna.” (2 Moseboken 12:35, 36) Hur använde de då dessa Egyptens rikedomar? På ett sådant sätt att det upphöjde Jehova? Vad kan vi lära av deras exempel? — Jämför 1 Korinthierna 10:11.

”Ett Jehovas bidrag”

3. Hur reagerade Jehova för israeliternas sätt att använda guld i falsk tillbedjan?

³ Medan Mose var uppe på berget Sinai i 40 dagar för att ta emot Guds anvisningar till israeliterna, blev folket som väntade nedanför otåligt. De slet av sig sina örringar av guld och sade till Aron att han skulle göra en bild åt dem som de kunde tillbe. Aron byggde också ett altare åt dem, och tidigt följande morgon frambar de offer där. Fick detta deras sätt att använda sitt guld deras Befriare att älska dem mer? Knappast! ”Låt mig nu vara”, förklarade Jehova för Mose, ”för att min vrede må flamma upp mot dem och jag må utrota dem.” Det var först efter det att Mose hade vädjat för nationen som Jehova skonade den, även om upprorsledarna dödades genom en plåga från Gud. — 2 Moseboken 32:1—6, 10—14, 30—35.

4. Vad var ”Jehovas bidrag”, och vilka lämnade det?

⁴ Längre fram fick israeliterna tillfälle att använda de rikedomar de ägde på ett sätt som verkligen behagade Jehova. De tog upp ”ett bidrag åt Jehova”.a Gåvorna till uppförandet och inredningen av tältboningen bestod bland annat av guld, silver, koppar, blå tråd, olika färgade material, baggskinn, sälskinn och akacieträ. Berättelsen riktar vår uppmärksamhet på bidragsgivarnas inställning. ”Må var och en som har ett villigt hjärta komma med det som ett Jehovas bidrag.” (2 Moseboken 35:5—9) Israeliternas gensvar var överväldigande. Därför blev tältboningen, för att citera en bibelkännare, en byggnad av ”skönhet och storslagen prakt”.

Bidrag till templet

5, 6. Hur använde David sina rikedomar i förbindelse med templet, och hur reagerade andra?

⁵ Kung Salomo ledde byggandet av ett permanent hus för Jehovas tillbedjan i Israel, men hans far, David, hade gjort stora förberedelser för det. David hade samlat en stor mängd guld, silver, koppar, järn, trä och dyrbara stenar, och han sade till sitt folk: ”Eftersom jag finner välbehag i min Guds hus: det finns ytterligare en särskild egendom som tillhör mig, guld och silver; jag ger den verkligen till min Guds hus, förutom allt som jag har ställt i ordning för det heliga huset: tre tusen talenter guld ... och sju tusen talenter luttrat silver, till att överdra husens väggar därmed.” David uppmuntrade andra att också vara frikostiga. Gensvaret blev överväldigande: mer guld, silver, koppar, järn och dyrbara stenar. ”Med odelat hjärta” gav folket ”frivilliga offergåvor åt Jehova”. — 1 Krönikeboken 22:5; 29:1—9.

⁶ Genom dessa frivilliga bidrag gav israeliterna uttryck åt sin djupa uppskattning av Jehovas tillbedjan. David bad ödmjukt: ”Vem är jag och vilka är mitt folk, att vi skulle ha kraft i behåll att ge sådana frivilliga offergåvor?” Varför det? ”Ty allting kommer från dig, och ur din egen hand har vi gett det åt dig. ... Jag för min del har i mitt hjärtas rättrådighet frivilligt gett alla dessa ting.” — 1 Krönikeboken 29:14, 17.

7. Vilken varnande lärdom kan vi hämta från Amos’ tid?

⁷ Israels stammar fortsatte dock inte att sätta Jehovas tillbedjan främst i sitt sinne och hjärta. På 800-talet f.v.t. hade det delade Israel blivit försumligt i andligt avseende. Genom Amos förklarade Jehova om det norra tiostammarsriket Israel: ”Ve de sorglösa i Sion och dem som förtröstar på Samarias berg!” Han beskrev dem som män ”som ligger på elfenbensvilobäddar och makligt sträcker ut sig på sina divaner och äter baggarna från en småboskapshjord och ungtjurarna ur hopen av gödda kalvar ... [och] som dricker ur vinskålar”. Men deras välstånd var inte något skydd. Gud varnade: ”De [kommer] nu att gå i landsflykt i spetsen för dem som går i landsflykt, och de makligt utsträcktas bullersamma festande skall vika bort.” År 740 f.v.t. fick Israel lida för Assyriens hand. (Amos 6:1, 4, 6, 7) Med tiden föll också det södra riket, Juda, offer för materialism. — Jeremia 5:26—29.

Ett rätt bruk av tillgångar i kristen tid

8. Hur var Josef och Maria goda exempel i fråga om att använda sina tillgångar?

⁸ Som kontrast kan nämnas hur sådana Guds tjänare som Josef och Maria, vilka levde längre fram i tiden, inte lät sina relativt fattiga förhållanden hindra dem från att visa nitälskan för sann tillbedjan. I lydnad för kejsar Augustus’ förordning färdades de till sin familjs hemstad, Betlehem. (Lukas 2:4, 5) Där föddes Jesus. Fyrtio dagar senare besökte Josef och Maria templet i den närliggande staden Jerusalem för att frambära det föreskrivna reningsoffret. Maria offrade två små fåglar, vilket vittnar om deras ringa ställning i materiellt avseende, men varken hon eller Josef anförde sin fattigdom som en ursäkt för att inte frambära ett offer åt Jehova. De använde i stället lydigt sina begränsade tillgångar. — 3 Moseboken 12:8; Lukas 2:22—24.

9—11. a) Vilken vägledning får vi av Jesu ord i Matteus 22:21 om hur vi använder våra pengar? b) Varför hade inte änkan lämnat sitt lilla bidrag förgäves?

⁹ Längre fram försökte fariséerna och anhängare av Herodes’ parti snärja Jesus, och de lät säga: ”Säg oss därför: Vad menar du? Har man lov att betala huvudskatt till kejsaren eller har man det inte?” Jesu svar visade hans urskillning. Han hänvisade till myntet de gav honom och frågade: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Han drog då följande visa slutsats: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Matteus 22:17—21) Jesus visste att den myndighet som gav ut myntet förväntade att man skulle betala skatter. Men han hjälpte här både sina efterföljare och sina fiender att inse att en sann kristen också skall söka betala tillbaka ”till Gud de ting som är Guds”. Detta inbegriper det rätta bruket av våra materiella tillgångar.

¹⁰ En scen som Jesus fick bevittna i templet belyser detta. Han hade just fördömt de giriga skriftlärda, vilka ”glupskt” förtärde ”änkornas hus”. Lukas berättar: ”När han [Jesus] ... såg upp, fick han se de rika lägga sina gåvor i bidragsbössorna. Han såg då en viss behövande änka lägga i två små mynt av mycket ringa värde där, och han sade: ’Jag säger er sanningsenligt: Fast denna änka är fattig, har hon lagt i mer än de alla. Alla dessa lade ju i gåvor av sitt överskott, men denna kvinna lade i av sin fattigdom alla de försörjningsmedel hon hade.’” (Lukas 20:46, 47; 21:1—4) Sedan nämnde vissa bland folket att templet var smyckat med dyrbara stenar, och då svarade Jesus: ”Vad dessa ting beträffar, som ni nu betraktar, skall de dagar komma, på vilka sten inte skall lämnas på sten här och inte bli nerriven.” (Lukas 21:5, 6) Hade då denna änka lämnat sitt ringa bidrag förgäves? Förvisso inte. Hon stödde den anordning som Jehova hade etablerat på den tiden.

¹¹ Så här sade Jesus till sina sanna efterföljare: ”Ingen hustjänare kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” (Lukas 16:13) Hur kan vi då visa rätt jämvikt i det sätt varpå vi använder våra ekonomiska tillgångar?

Trogna förvaltare

12—14. a) Vilka tillgångar är de kristna förvaltare av? b) Bland annat hur fullgör Jehovas folk i våra dagar troget sitt förvaltarskap? c) Varifrån kommer pengarna till att bestrida kostnaderna för Guds verk i våra dagar?

¹² När vi överlämnar vårt liv åt Jehova, säger vi i själva verket att allt vad vi har, alla våra tillgångar, tillhör honom. Hur bör vi då bruka det vi har? I ett kapitel som behandlade verksamheten i den kristna församlingen skrev broder C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president: ”Hvar och en skall betrakta sig själf såsom af Herren bestämd att vara förvaltare öfver sin egen tid, sitt inflytande och sina penningar etc., och hvar och en skall söka bruka dessa gåfvor efter bästa förstånd till Mästarens förhärligande.” — Studier i Skriften, ”Den nya skapelsen”, sidan 405.

¹³ ”Vad man ... söker hos förvaltare är att en sådan skall befinnas trogen”, heter det i 1 Korinthierna 4:2. Som organisation betraktade försöker Jehovas vittnen leva enligt den beskrivningen genom att använda så mycket av sin tid de kan i den kristna tjänsten och genom att vinnlägga sig om att förbättra sin undervisningsförmåga. Dessutom ger många villigt av sin tid, sin kraft och sitt kunnande för att under ledning av regionala byggnadskommittéer vara med om att uppföra fina möteslokaler, som kan användas för tillbedjan. Allt detta är sådant som Jehova finner stort behag i.

¹⁴ Varifrån kommer då pengarna till att bestrida kostnaderna för denna omfattande undervisningskampanj och byggnadsverksamhet? Från personer med villiga hjärtan, precis som det gjorde då tältboningen uppfördes. Har vi personligen andel i detta? Visar det sätt varpå vi använder våra ekonomiska tillgångar att Jehovas tjänst är av största vikt för oss? Må vi vara trogna förvaltare i penningfrågor.

Ett mönster av frikostighet

15, 16. a) Hur visade de kristna på Paulus’ tid frikostighet? b) Hur bör vi betrakta de synpunkter som vi nu behandlar?

¹⁵ Aposteln Paulus skrev om den frikostiga andan hos de kristna i Makedonien och Akaja. (Romarna 15:26) Trots att de själva led betryck, lämnade de villigt bidrag för att hjälpa sina bröder. Paulus uppmuntrade likaså de kristna i Korinth att ge frikostigt och ge av sitt överskott för att avhjälpa andras brist. Ingen kunde med rätta anklaga Paulus för utpressning. Han skrev: ”Den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt. Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Korinthierna 8:1—3, 14; 9:5—7, 13.

¹⁶ De frikostiga bidrag som våra bröder och intresserade personer ger till det världsvida predikoverket i våra dagar vittnar om hur mycket de värdesätter detta privilegium. Men precis som Paulus påminde korinthierna kan det vara bra för oss att som en påminnelse begrunda dessa synpunkter.

17. Hur uppmuntrade Paulus till att man skulle ge enligt ett visst mönster, och kan detta tillämpas i våra dagar?

¹⁷ Paulus uppmanade bröderna att ge enligt ett visst mönster. Han skrev: ”Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få.” (1 Korinthierna 16:1, 2) Detta kan tjäna som ett exempel för oss och för våra barn, när vi antingen genom församlingen eller direkt till Sällskapet Vakttornets närmaste avdelningskontor lämnar bidrag till det världsvida predikoverket. Ett missionärspar, som hade förordnats att predika i en stad i Östafrika, inbjöd intresserade personer att komma tillsammans med dem för att studera Bibeln. Vid slutet av det första mötet lade missionärerna diskret några mynt i en bössa med texten: ”Bidrag till Rikets verk”. Andra som var närvarande gjorde likadant. Längre fram, då dessa nya personer hade organiserats till en kristen församling och kretstillsyningsmannen kom på besök, nämnde han att de var så regelbundna med att lämna bidrag. — Psalm 50:10, 14, 23.

18. Hur kan vi hjälpa våra bröder som lider betryck?

¹⁸ Vi har också privilegiet att använda våra tillgångar för att hjälpa dem som har drabbats av naturkatastrofer och dem som bor i krigshärjade områden. Det var verkligen hänförande att läsa om de hjälpsändningar som gick till Östeuropa, då det blev ekonomiska och politiska omvälvningar i den delen av världen! De bidrag i form av förnödenheter och pengar, som våra bröder skickade, visade deras frikostighet mot och solidaritet med kristna som hade det svårt materiellt sett.b — 2 Korinthierna 8:13, 14.

19. Vad kan vi göra rent praktiskt för att hjälpa dem som är i heltidstjänsten?

¹⁹ Vi uppskattar mycket det arbete som de av våra bröder utför som tjänar i heltidstjänsten som pionjärer, resande tillsyningsmän, missionärer eller beteliter, inte sant? Allteftersom våra omständigheter tillåter kan vi kanske personligen ge dem en viss materiell hjälp. När kretstillsyningsmannen besöker din församling, kan du kanske ge honom logi, bjuda honom på mat eller bidra till hans resekostnader. Vår himmelske Fader, som vill att hans tjänare skall få vad de behöver, lägger märke till sådan frikostighet. (Psalm 37:25) För en del år sedan bjöd en broder hem en resande tillsyningsman och dennes hustru på lite förfriskningar — det enda han hade möjlighet att bjuda på. På kvällen då paret skulle gå för att ta del i tjänsten på fältet räckte brodern sina gäster ett kuvert. Inuti låg en sedel (motsvarande ett värde av en dollar) tillsammans med detta meddelande skrivet för hand: ”Till en kopp te eller lite bensin.” Vilket fint uttryck för uppskattning var inte detta!

20. Vilket privilegium och vilket ansvar vill vi inte försumma?

²⁰ Jehovas folk är välsignat i andligt avseende! Våra sammankomster utgör andliga festmåltider, där vi får nya publikationer, fin undervisning och praktiska råd. Med hjärtan fyllda av uppskattning av våra andliga välsignelser glömmer vi inte heller vårt privilegium och vårt ansvar att bidra med penningmedel till främjandet av Guds kungarikes intressen världen utöver.

Skaffa dig vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen

21, 22. Vad kommer snart att hända med den ”orättfärdiga rikedomen”, och vad måste vi därför nu göra?

²¹ Det finns verkligen många sätt varpå vi kan visa att Jehovas tillbedjan kommer först i vårt liv, inte minst genom att följa Jesu råd: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen, så att de, när den tar slut, må ta emot er i de eviga hyddorna.” — Lukas 16:9.

²² Lägg märke till att Jesus talade om att den orättfärdiga rikedomen skulle ta slut. Ja, den dag skall komma då denna tingens ordnings pengar blir värdelösa. ”På gatorna kommer de att kasta sitt eget silver, och till något motbjudande kommer deras eget guld att bli”, profeterade Hesekiel. ”Varken deras silver eller deras guld kommer att kunna befria dem på Jehovas förgrymmelses dag.” (Hesekiel 7:19) Till dess måste vi använda våra materiella tillgångar med vishet och urskillning. Då kommer vi inte att ångerfullt behöva tänka tillbaka på att vi inte lyssnade på Jesu varning: ”Om ni inte har visat er trogna i förbindelse med den orättfärdiga rikedomen, vem skall då anförtro er det som är sant? ... Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” — Lukas 16:11—13.

23. Vad bör vi göra förståndigt bruk av, och vad kommer att bli vår belöning?

²³ Må vi då alla troget följa dessa påminnelser att sätta Jehovas tillbedjan främst i vårt liv och att göra ett förståndigt bruk av alla våra tillgångar. Därigenom kan vi bevara vår vänskap med Jehova och Jesus, vilka lovar att de, när pengarna tar slut, skall ta emot oss ”i de eviga hyddorna” med utsikten till evigt liv antingen i det himmelska kungariket eller på en paradisisk jord. — Lukas 16:9.

[Fotnoter]

[Kommer du ihåg?

◻ Hur reagerade israeliterna för Jehovas uppmaning att bidra till uppförandet av tältboningen?

◻ Varför gav inte änkan sitt bidrag förgäves?

◻ Vilket ansvar har de kristna för hur de använder sina tillgångar?

◻ Hur kan vi undvika att behöva ångra det sätt varpå vi använder våra pengar?

[Bild på sidan 15]

Änkan gav inte sitt lilla bidrag förgäves

[Bilder på sidorna 16, 17]

Våra bidrag bestrider kostnaderna för det världsvida predikoverket