PÅSKEN

Den judiska påsken (hebr.: pẹsach; grek.: pạskha) instiftades kvällen före israeliternas uttåg ur Egypten. Den första påsken firades omkring tiden för fullmånen, den 14:e dagen i månaden abib (senare kallad nisan) 1513 f.v.t. Därefter skulle påsken firas en gång om året. (2Mo 12:17–20, 24–27) Abib (nisan) infaller under mars/april enligt den gregorianska kalendern. Påsken följdes av det osyrade brödets högtid, som varade i sju dagar, från den 15 till den 21 nisan. Påsken skulle påminna israeliterna om deras befrielse ur Egypten och om att Jehovas ängel ”gick förbi”, eller ”hoppade över”, deras förstfödda när Jehova tillintetgjorde Egyptens förstfödda. (Det hebreiska ordet för påsk, pẹsach, betyder ”ett förbigående”, ”ett överhoppande”.) Påsken sammanföll med början av kornskörden. (2Mo 12:14, 24–47; 3Mo 23:10)

Påsken var en åminnelsehögtid, och därför löd befallningen i Skriften: ”Och när era söner säger till er: ’Vad betyder denna heliga tjänst för er?’ då skall ni säga: ’Det är påskoffret åt Jehova, som gick förbi Israels söners hus i Egypten när han slog egyptierna med plågan, men befriade våra hus.’” (2Mo 12:26, 27)

Judarna räknade dagen från solnedgång till solnedgång, och därför började den 14 nisan efter solnedgången på kvällen efter den 13 nisan, och det var denna kväll som påsken firades. Eftersom Bibeln klart och tydligt visar att Kristus är påskoffret (1Kor 5:7) och att han åt påskmåltiden kvällen innan han blev dödad, måste han ha dött den 14 nisan, inte den 15 nisan, för att händelserna i motbilden också tidsmässigt skulle stämma exakt med den förebild, eller skugga, som fanns i lagen. (Heb 10:1)

Lagar som gällde påsken. Varje hushåll skulle ta sig en felfri och årsgammal bagge eller getabock. Djuret skulle tas in i huset den 10 abib. Den 14 abib skulle man slakta det, och med hjälp av en knippa isop skulle blodet stänkas på dörrposterna och dörröverstycket i det hus där påskmåltiden skulle ätas (men inte på dörrtröskeln, där man skulle ha trampat på blodet).

Lammet (eller geten) slaktades och flåddes, och inälvorna rensades och lades tillbaka i kroppen. Därefter blev djuret helt genomstekt utan att några ben slagits sönder. (2Kr 35:11; 4Mo 9:12) Om hushållet var för litet för att man skulle kunna äta hela djuret, skulle man dela det med en grannfamilj och äta det samma kväll. Om det blev något över, skulle det brännas upp före morgonen. (2Mo 12:10; 34:25) Påskoffret skulle ätas tillsammans med osyrat bröd, ”betryckets bröd”, och bittra örter, för livet som slavar i Egypten hade varit bittert. (2Mo 1:14; 12:1–11, 29, 34; 5Mo 16:3)

Vad menas med uttrycket ”mellan de två kvällarna”?

Israeliterna räknade dagen från solnedgång till solnedgång. Påskdagen började således vid solnedgången vid slutet av den 13:e dagen i månaden abib (nisan). Djuret skulle slaktas ”mellan de två kvällarna”. (2Mo 12:6) Det råder delade meningar om den exakta innebörden i detta uttryck. Enligt somliga forskare och enligt karaiterna och samarierna var detta tiden mellan solnedgången och den tidpunkt då det blir helt mörkt. Fariséerna och rabbaniterna menade för sin del att den första kvällen var när solen började dala och att den andra kvällen var den egentliga solnedgången. På grund av denna uppfattning menar rabbinerna alltså att lammet slaktades mot slutet av den 14 nisan, inte i början, och att påskmåltiden därför i själva verket åts den 15 nisan.

Angående detta säger professorerna Keil och Delitzsch: ”Bland judarna har det sedan gammalt rått delade meningar om denna tidsangivelses innebörd. Aben Ezra [Ibn Esra] är ense med karaiterna och samarierna om att den första kvällen är den tidpunkt då solen försvinner under horisonten och den andra kvällen den tidpunkt då det blir helt mörkt. I detta fall avser uttrycket ’mellan de två kvällarna’ tiden mellan kl. 18 och kl. 19.20. ... Enligt den rabbinska uppfattningen är den första kvällen den tidpunkt då solen börjar dala, dvs. mellan kl. 15 och kl. 17, medan den andra kvällen är solnedgången, något som skulle betyda att uttrycket ’mellan de två kvällarna’ syftar på tiden mellan kl. 15 och kl. 18. Uttolkare från senare tid har med rätta gett stöd åt Aben Ezras uppfattning och karaiternas och samariernas sedvänja.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd I, 2 Moseboken, sid. 12; se DAG.)

Att döma av det föregående, och särskilt med tanke på sådana bibelställen som 2 Moseboken 12:17, 18; 3 Moseboken 23:5–7 och 5 Moseboken 16:6, 7, förefaller uttrycket ”mellan de två kvällarna” syfta på tiden mellan solnedgången och mörkrets inbrott. Detta betyder att påskmåltiden åts en god stund efter solnedgången den 14 nisan, eftersom det tog avsevärd tid att slakta, flå och grundligt steka djuret. Denna befallning ges i 5 Moseboken 16:6: ”Du [skall] offra påskoffret på kvällen så snart solen går ner.” Jesus och hans apostlar åt påskmåltiden ”sedan det hade blivit kväll”. (Mk 14:17; Mt 26:20) Judas gick ut omedelbart efter det att påsken hade firats, ”och det var natt”. (Joh 13:30) När Jesus firade påsken tillsammans med sina 12 apostlar måste de ha samtalat ganska mycket med varandra, och dessutom tog det en hel del tid för Jesus att tvätta apostlarnas fötter. (Joh 13:2–5) Instiftandet av Herrens kvällsmåltid måste alltså ha skett ganska sent på kvällen. (Se HERRENS KVÄLLSMÅLTID.)

Vid påskfirandet i Egypten hade familjeöverhuvudet i varje hem ansvaret att slakta lammet (eller geten), och alla skulle hålla sig inomhus för att inte bli dödade av ängeln. Man åt stående, med ett bälte spänt om höfterna, en stav i handen och sandaler på fötterna, så att man var redo för en lång färd i ojämn terräng (i kontrast till att man ofta utförde sitt dagliga arbete barfota). Vid midnatt dödades alla Egyptens förstfödda, men ängeln gick förbi de hus där man hade stänkt blod på dörrposterna och på dörröverstycket. (2Mo 12:11, 23) Alla egyptiska hem där det fanns en förstfödd av manligt kön berördes, från faraos förstfödde till fångens förstfödde. Det var inte husets överhuvud som dödades, även om han kan ha varit förstfödd, utan den förstfödde i hushållet under överhuvudet, liksom också de förstfödda av hankön bland husdjuren. (2Mo 12:29, 30; se FÖRSTFÖDD.)

Alla de tio plågorna som drabbade Egypten visade sig vara en straffdom över Egyptens gudar, särskilt den tionde plågan, de förstföddas död. (2Mo 12:12) Eftersom baggen var helgad åt guden Amon-Ra (Amun-Re), var det i egyptiernas ögon en hädelse att stänka påskalammets blod på dörrposterna. Tjuren var också helig, och att de förstfödda tjurarna dog var ett slag mot guden Osiris. Farao själv vördades som en son till Ra. Faraos förstfödde sons död visade således att både Ra och farao var maktlösa.

I vildmarken och i det utlovade landet. Bibeln omnämner bara ett påskfirande under vandringen i vildmarken. (4Mo 9:1–14) Antalet tillfällen då man firade påsken i vildmarken var förmodligen begränsat, och det av två skäl: 1) De anvisningar som Jehova ursprungligen gav gick ut på att israeliterna skulle fira påsken när de kom in i det utlovade landet. (2Mo 12:25; 13:5) 2) De som var födda i vildmarken hade inte blivit omskurna (Jos 5:5), och alla av manligt kön måste vara omskurna för att kunna fira påsken. (2Mo 12:45–49)

Skildringar av påskfirandet. De hebreiska skrifterna innehåller följande redogörelser angående firandet av påsken: 1) i Egypten (2Mo 12); 2) i Sinais vildmark den 14 nisan 1512 f.v.t. (4Mo 9); 3) i Gilgal år 1473 när israeliterna hade kommit in i det utlovade landet och alla pojkar och män blivit omskurna (Jos 5); 4) då Hiskia återställde den sanna tillbedjan (2Kr 30); 5) påsken på Josias tid (2Kr 35); 6) den påsk israeliterna firade sedan de hade återvänt från landsflykten i Babylon (Esr 6). (Dessutom nämns det i 2Kr 35:18 att påsken firades på Samuels tid och under kungatiden.) Efter det att israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet skulle påskhögtiden firas ”på den plats som Jehova väljer ut för att låta sitt namn ha sin boning där” i stället för i varje hem eller i de olika städerna. Efter en tid utvaldes Jerusalem. (5Mo 16:1–8)

Tillägg och ändringar. Efter det att israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet gjordes vissa tillägg och ändringar i fråga om påskfirandet. Israeliterna tog inte längre del i måltiden stående och resklara, eftersom de hade kommit till det land som Gud hade gett dem. Under det första århundradet var det vanligt att man åt måltiden medan man låg på vänstra sidan och stödde huvudet med vänster hand. Detta förklarar varför det står att en av Jesu lärjungar ”låg till bords på platsen vid Jesu bröst”. (Joh 13:23) När påsken firades i Egypten drack man inget vin, och Jehova hade inte heller gett någon befallning om att använda vin vid högtiden. Detta bruk infördes senare. Jesus fördömde inte bruket av vin i förbindelse med påskmåltiden. Han drack vin tillsammans med apostlarna, och efteråt lät han dem dricka av en bägare med vin när han instiftade Herrens kvällsmåltid, Åminnelsen. (Lu 22:15–18, 20)

Enligt judisk tradition använde man rött vin, och man skickade runt fyra bägare, eventuellt flera. Psalmerna 113–118 sjöngs under måltiden, och man avslutade med Psalm 118. Det var sannolikt en av dessa psalmer som Jesus och hans apostlar sjöng när de avslutade Herrens kvällsmåltid. (Mt 26:30)

Seder och bruk med anknytning till påsken. I Jerusalem gjorde man omfattande förberedelser inför högtiden, eftersom lagen krävde att varje israelitisk man och varje omskuren bofast främling skulle fira påsken. (4Mo 9:9–14) Detta betyder att många kom till staden några dagar före högtiden för att rena sig ceremoniellt. (Joh 11:55) Det uppges att man omkring en månad i förväg sände ut män till att reparera broar och vägar till nytta för pilgrimerna. Eftersom den som rörde vid en död kropp blev oren, vidtog man särskilda åtgärder för att skydda de resande. Det var vanligt att de som dog ute på öppna fältet blev begravda där, och därför vitkalkade man sådana gravar en månad före påsken för att de skulle vara lätta att se. (The Temple, A. Edersheim, 1874, sid. 184, 185) Detta ger oss bakgrunden till att Jesus liknade de skriftlärda och fariséerna vid ”vitkalkade gravar”. (Mt 23:27)

De som kom till Jerusalem för att fira påskhögtiden fick bo i privata hem. I ett orientaliskt hem kunde alla rum användas som sovrum, och flera personer kunde ligga i samma rum. Dessutom kunde man sova på husets platta tak. Det var också många tillresande som fick logi utanför stadsmurarna, särskilt i Betfage och Betania, två byar på Olivbergets sluttningar. (Mk 11:1; 14:3)

Frågor angående olika tidsangivelser. I Johannes 18:28 sägs det om några judar: ”Själva gick de inte in i ståthållarens palats, för att de inte skulle bli orenade utan kunna äta påskmåltiden.” De här judarna ansåg att de blev befläckade, orena, om de gick in i en icke-judes bostad. (Apg 10:28) Detta hände emellertid ”tidigt på dagen”, dvs. efter det att man ätit påskmåltiden. Det är värt att lägga märke till att man på den här tiden ofta talade om hela perioden – både själva påskdagen och det osyrade brödets högtid – som ”påsken”. Mot denna bakgrund ger Alfred Edersheim följande förklaring: Ett frivilligt fridsoffer frambars på påskdagen, och ytterligare ett offer, som var obligatoriskt, frambars följande dag, den 15 nisan, den första dagen i det osyrade brödets högtid. Det var detta andra offer som judarna menade att de inte kunde äta om de blev orena genom att gå in i Pilatus rättssal. (The Temple, 1874, sid. 186, 187)

”Första dagen av det osyrade brödets högtid”. Det uppstår också en fråga i samband med uttalandet i Matteus 26:17: ”På första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och sade: ’Var vill du att vi skall ställa i ordning så att du kan äta påskmåltiden?’”

Uttrycket ”på första dagen av” kan här återges med ”dagen före”. Angående bruket av det grekiska ord som här återges med ”första dagen” heter det i en fotnot i Nya världens översättning: ”El.: ’Dagen före’. Denna återgivning av det grek. ordet πρῶτος (prọ̄tos), följt av ett ord i genitiv, stämmer med innebörden och återgivningen av en liknande konstruktion i Joh 1:15, 30, nämligen ’han var till före [prọ̄tos] mig’.” Enligt Liddell och Scotts Greek-English Lexicon används prọ̄tos ”ibland där vi skulle förvänta πρότερος [prọteros, som betyder ”förr”, ”föregående”, ”tidigare”]”. (Reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 1535) På den tiden uppfattades påskdagen i allmänhet som den första dagen i det osyrade brödets högtid. Det grekiska språket och den judiska traditionen ger alltså rum för att lärjungarna kan ha ställt den här frågan till Jesus dagen före påsken.

”Tillredningsdag”. I Johannes 19:14 skriver aposteln Johannes mitt i beskrivningen av den sista delen av det förhör Pilatus höll med Jesus: ”Nu var det påskens tillredningsdag; det var omkring sjätte timmen [på dagen, dvs. mellan kl. 11 och kl. 12].” Detta var naturligtvis efter påskmåltiden, som hade ätits kvällen före. Liknande uttryck finns i verserna 31 och 42. Det är det grekiska ordet paraskeuẹ̄ (ordagr.: ”tillredning”, ”förberedelse”) som här har återgetts med ”tillredningsdag (förberedelsedag, 2000)”. Detta ord tycks inte avse dagen före den 14 nisan, utan dagen före veckosabbaten, som i detta fall var en ”stor” sabbatsdag, eftersom det var både veckosabbat och den 15 nisan, den första dagen i det osyrade brödets högtid. Att denna dag kallas ”påskens” tillredningsdag är förståeligt med tanke på att man, som nämnts, ibland använde ordet ”påsk” om hela högtiden. (Joh 19:31; se TILLREDNINGSDAG.)

Profetisk innebörd. Aposteln Paulus uppmanar de kristna att leva ett rent liv och ger samtidigt påsken symbolisk betydelse. Han säger: ”Ty också vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat.” (1Kor 5:7) Här liknas Kristus Jesus vid påskalammet. Johannes döparen hade tidigare pekat på Jesus och sagt: ”Se, Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29) Johannes kan ha tänkt på påskalammet eller på den bagge som Abraham offrade i stället för sin egen son, Isak, eller på den ungbagge som offrades på Guds altare i Jerusalem varje morgon och kväll. (1Mo 22:13; 2Mo 29:38–42)

Vissa inslag i firandet av påskmåltiden uppfylldes i förbindelse med Jesus. En sådan sak är att blodet som ströks på husen i Egypten räddade de förstfödda undan tillintetgörelse genom dödsängeln. Paulus omtalar de smorda kristna som församlingen av de förstfödda (Heb 12:23) och Kristus som den som befriar dem genom sitt blod. (1Th 1:10; Ef 1:7) Inga ben i påskalammet skulle brytas sönder. Det hade också profeterats att inga av Jesu ben skulle brytas sönder, och detta uppfylldes vid hans död. (Ps 34:20; Joh 19:36) Påsken, som judarna firade i många hundra år, var således ett av de inslag i lagen som utgjorde en skugga av de ting som skulle komma och pekade fram emot Jesus Kristus, ”Guds Lamm”. (Heb 10:1; Joh 1:29)