Frågor från läsekretsen
◼ Syftade Jesus på Judas, när han sade till Pilatus: ”Därför har den man som överlämnade mig åt dig större synd”? — Johannes 19:11.
Det verkar inte som om Jesus här syftade på Judas eller på någon annan speciell man. Ett antal brottsliga män var inbegripna i de händelser som ledde fram till att Jesus fördes till Pilatus och ställdes ansikte mot ansikte med döden.
Det är troligen så att man först kommer att tänka på Judas eftersom denne korrumperade apostel blev en förrädare. (Johannes 6:64, 71; 12:4—6) Judas sammanträffade med de främsta prästerna, som önskade ”att bli av med” Jesus. De betalade Judas 30 silverpengar för att han skulle förråda honom. (Lukas 22:2—6) Judas hade därför obestridligen stor synd beträffande Jesu död.
Men Judas kunde inte ensam åstadkomma Jesu död. Översteprästen Kaifas hade hetsat upp andra för att få Jesus dödad. (Johannes 11:49, 50) Matteus berättar att sedan ”de främsta prästerna och hela Sanhedrin” väl hade domfällt Jesus, handlade de som grupp. ”Alla de främsta prästerna och folkets äldste [höll] rådslag mot Jesus för att sända honom i döden. Och sedan de hade bundit honom, förde de bort honom och överlämnade honom till landshövdingen Pilatus.” (Matteus 26:59—65; 27:1, 2) Sedan Pilatus hade funnit Jesus vara oskyldig, begärde ”folkskarorna” dessutom att Barabbas skulle friges. Beträffande Jesus ropade de däremot som motsats: ”Låt hänga honom på pålen!” — Matteus 27:20—23; Johannes 18:40.
Jesus talade därför sannolikt inte om någon särskild individ, när han sade till Pilatus: ”Den man som överlämnade mig åt dig [har] större synd.” (Johannes 19:11) Även om Judas, ”tillintetgörelsens son”, i all synnerhet bar en stor del av skulden, var det många andra som delade skulden för synden att döda Jesus. (Johannes 17:12) Det var därför som aposteln Petrus på pingstdagen uppmanade judarna att ändra sitt sinne, när det gällde deras svåra synd mot Guds Son. (Apostlagärningarna 2:36—38) Sådana judar var en del av en nation som var överlämnad åt Jesu Gud, Jehova. De hade tillgång till profetiorna som identifierade Jesus som Messias. Och många av dem hade sett Jesu underverk. De var därför sannerligen mera skyldiga till synd än en icke-judisk myndighetsperson, som förklarade Jesus vara oskyldig. — Johannes 18:38.
◼ Vad var syftet med att Jehova talade om för Hesekiel att hans ansikte skulle vara hårt som judarnas ansikten?
Hesekiel var en Guds profet som tjänade bland de judar som hade blivit förda i fångenskap till Babylon. Dessa fångna trodde uppenbarligen att Jehova på något vis snabbt skulle komma till deras undsättning eftersom de var hans utvalda folk. De godtog inte det förhållandet att det som de hade fått erfara kom över dem därför att de förtjänade hans misshag.
När Jehova sände Hesekiel att ”tala till dem med mina ord”, var det därför inte något lätt uppdrag. Som förberedelse för profeten gav Gud förhandsunderrättelsen att ”Israels hus vill inte höra på dig, ty de vill inte höra på mig. Hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan.” — Hesekiel 3:4, 7.
I samband därmed sade Gud till Hesekiel: ”Men se, jag gör ditt ansikte hårt som deras ansikten, och din panna hård som deras pannor. Ja, jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Du skall inte frukta för dem.” — Hesekiel 3:8, 9.
Människorna var förstockade och upproriska. (Hesekiel 2:6) Skulle de kunna övervinna eller skrämma Guds budbärare? Nej. Eftersom Hesekiel hade stöd av Gud, skulle han inte vara mjukare än de var. Flinta är en mycket hård sten, hårdare än stål. Om de envisa, omedgörliga judarna kunde jämföras med flinta, så kunde Hesekiel det också. Ja, än mer, han skulle vara som diamant, det hårdaste av mineralen; det är så hårt att det till och med kan göra repor i flinta. — Jeremia 17:1, 2.
Detta betyder naturligtvis inte att de som hör till Guds folk i våra dagar bör betrakta det som önskvärt att vara tuffa, okänsliga för andras uppfattning eller rentav hänsynslösa i att göra vad de anser vara rätt. Lägg märke till vilket handlingssätt Petrus anbefallde personer emellan: ”Slutligen skall ni alla vara likasinnade, visa medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma, ödmjuka i sinnet, inte återgälda skada med skada eller smädelse med smädelse, utan tvärtom uttala en välsignelse.” — 1 Petrus 3:8, 9.
Medömkan är också ett av de motiv som ligger bakom att vi delar med oss av de goda nyheterna om Riket till andra. (Matteus 9:36—38) Men när vi möter likgiltighet, förkastande eller öppet motstånd, kommer vi inte att upphöra med att förkunna Guds budskap för vår tid. Detta inbegriper att kungöra att han snart skall låta ”hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. (2 Tessalonikerna 1:6—9) Vi får inte bli skrämda eller förmås att hålla oss tillbaka. I den bemärkelsen kan vi vara diamanthårda som Hesekiel skulle vara.