Jehovas folk stärks i tron
”Församlingarna [fortsatte] ... att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 16:5.
1. Hur använde Gud aposteln Paulus?
JEHOVA GUD använde Saulus från Tarsus som ”ett utvalt kärl”, och som aposteln Paulus fick han lida mycket. Men genom hans och andras arbete kunde Jehovas organisation glädja sig åt endräkt och en underbar tillväxt. — Apostlagärningarna 9:15, 16.
2. Varför kommer det att vara till nytta att begrunda Apostlagärningarna 13:1—16:5?
2 Icke-judar blev kristna i växande antal, och ett viktigt möte som hölls av den styrande kretsen gjorde mycket för att främja endräkten bland Guds folk och stärka dess medlemmar i tron. Eftersom Jehovas vittnen nu upplever liknande tillväxt och liknande andliga välsignelser, kommer vi att få stor nytta av att begrunda skildringen i Apostlagärningarna 13:1—16:5 om det som då hände. (Jesaja 60:22) (Vi föreslår att du vid ditt enskilda studium av artiklarna om Apostlagärningarna i detta nummer läser de ställen ur boken som anges i halvfet stil.)
Missionärer börjar verka
3. Vilket arbete utfördes av ”profeter och lärare” i Antiokia?
3 Män som sänts ut av församlingen i Antiokia i Syrien hjälpte de troende att bli fasta i tron. (13:1—5) I Antiokia fanns sådana ”profeter och lärare” som Barnabas, Simeon (Niger), Lucius från Cyrene, Manaen och Saulus från Tarsus. Profeterna förklarade Guds ord och förutsade händelser, medan lärarna undervisade i bibeln och om ett gudaktig leverne. (1 Korintierna 13:8; 14:4) Barnabas och Saulus fick ett specialuppdrag, och de tog med sig Barnabas’ syskonbarn Markus och for till Cypern. (Kolosserna 4:10) Där predikade de i synagogorna i hamnstaden Salamis på öns östra del, men vi läser inte någonstans att judarna där gav positivt gensvar. Vad hade sådana människor för behov av Messias? De hade det ju så bra ställt i materiellt avseende.
4. Vad hände, när missionärerna fortsatte att predika på Cypern?
4 Men Gud välsignade arbetet med att vittna på andra håll på Cypern. (13:6—12) I Pafos mötte missionärerna den judiske trollkarlen och falske profeten Bar-Jesus (Elymas). När han försökte hindra prokonsuln Sergius Paulus från att höra Guds ord, blev Saulus fylld med helig ande och sade: ”O du som är full av ... svek och ... skurkaktighet, du djävulens son, du fiende till allt som är rättfärdigt, skall du inte upphöra med att vränga Jehovas räta vägar?” Då gjorde Guds bestraffande hand Elymas blind under en tid, och Sergius Paulus blev ”troende, eftersom han häpnade över Jehovas lära”.
5, 6. a) Vad sade Paulus om Jesus, när han predikade i synagogan i Antiokia i Pisidien? b) Vilken verkan hade Paulus’ tal?
5 Från Cypern seglade sällskapet till staden Perge i Mindre Asien. Paulus och Barnabas färdades därefter norrut genom bergspassen till Antiokia i Pisidien, och det skedde antagligen ”i faror från floder” och ”i faror från stråtrövare”. (2 Korintierna 11:25, 26) Där talade Paulus i synagogan. (13:13—41) Han gick igenom Guds handlande med Israel och identifierade Davids avkomling, Jesus, som Frälsaren. Judiska styresmän hade krävt att Jesus måste dö, men Gud uppfyllde löftet till deras förfäder genom att uppväcka honom. (Psalm 2:7; 16:10; Jesaja 55:3) Paulus uppmanade sina åhörare att inte förakta Guds frälsningsgåva genom Kristus. — Habackuk 1:5, Septuagintaöversättningen.
6 Paulus’ tal väckte intresse, precis som Jehovas vittnens offentliga föredrag gör i våra dagar. (13:42—52) Följande sabbat samlades nästan hela staden för att höra Jehovas ord, och detta uppfyllde judarna med svartsjuka. Ja, på bara en vecka hade tydligen dessa missionärer omvänt fler icke-judar än dessa judar hade gjort i hela sitt liv! Eftersom judarna hädiskt motsade Paulus, var det dags för det andliga ljuset att lysa på annat håll, och de sade till judarna: ”Eftersom ni nu stöter bort det [Guds ord] ifrån er och inte bedömer er själva vara värdiga evigt liv, se, då vänder vi oss till nationerna.” — Jesaja 49:6.
7. Hur reagerade Paulus och Barnabas för förföljelse?
7 Nu började icke-judarna att glädja sig, och alla som var inordnade rätt för evigt liv blev troende. Men när Jehovas ord bars ut över landet, eggade judarna upp ansedda kvinnor (antagligen för att de skulle utöva påtryckningar på sina män och andra) och de främsta männen att förfölja missionärerna, Paulus och Barnabas, och driva bort dem från sina gränser. Men detta fick dem inte att sluta upp. De skakade bara ”dammet av sina fötter emot dem” och begav sig till Ikonium (det nutida Konya), en större stad i den romerska provinsen Galatien. (Lukas 9:5; 10:11) Hur var det då med de lärjungar som de lämnade efter sig i Antiokia i Pisidien? Eftersom dessa hade stärkts i tron, fortsatte de ”att uppfyllas av glädje och helig ande”. Detta hjälper oss att inse att motstånd inte behöver hindra andliga framsteg.
Fasta i tron trots förföljelse
8. Vad hände som en följd av ett framgångsrikt vittnande i Ikonium?
8 Paulus och Barnabas visade sig vara fasta i tron trots förföljelse. (14:1—7) Som en följd av deras vittnande i synagogan i Ikonium blev många judar och greker troende. När icke troende judar eggade upp icke-judarna mot dessa nya troende, talade dessa båda arbetare dristigt med Guds bemyndigande, och han visade sitt godkännande genom att ge dem förmåga att utföra tecken. Pöbeln söndrades, eftersom somliga var för judarna och andra var för apostlarna (sådana som hade sänts ut). Apostlarna var inte fega, men när de fick reda på att man planerade att stena dem, gick de förståndigt nog därifrån för att predika i Lykaonien, ett område i södra Galatien i Mindre Asien. Genom att vara försiktiga kan vi också ofta förbli aktiva i tjänsten trots motstånd. — Matteus 10:23.
9, 10. a) Hur reagerade invånarna i Lystra, när en ofärdig man blev botad? b) Hur reagerade Paulus och Barnabas i Lystra?
9 Därefter vittnade man för staden Lystra i Lykaonien. (14:8—18) Där botade Paulus en man som var ofärdig från födelsen. Eftersom folkskarorna inte förstod att Jehova låg bakom underverket, ropade de: ”Gudarna har blivit lika människor och har kommit ner till oss!” Och eftersom detta sades på lykaoniska, visste inte Barnabas och Paulus vad det var som höll på att hända. Då ju Paulus förde ordet, betraktade människorna honom som Hermes (gudarnas vältalige budbärare) och menade att Barnabas var Zeus, den främste grekiske guden.
10 Prästen åt Zeus förde till och med fram tjurar och kransar för att anställa slaktoffer åt besökarna, Paulus och Barnabas. De förklarade snabbt — antagligen på den allmänt förstådda grekiskan eller genom tolk — att de också var människor med skröpligheter och att de förkunnade de goda nyheterna för att människor skulle vända sig ifrån ”dessa fåfängligheter” (livlösa gudar eller avgudar) till den levande Guden. (1 Kungaboken 16:13; Psalm 115:3—9; 146:6) Ja, Gud hade förut tillåtit nationerna (men inte hebréerna) att vandra på sina egna vägar, även om han inte hade låtit sig vara utan vittnesbörd om sin existens och godhet genom att ge dem ”regn” och ”fruktbara tider” och ”till brädden” fylla deras hjärtan ”med mat och munterhet”. (Psalm 147:8) Trots att missionärerna, Barnabas och Paulus, argumenterade på det här sättet, kunde de bara med knapp nöd avhålla folkskarorna från att offra åt sig. Men de vägrade att ta emot vördnadsbetygelser som gudar, och inte heller använde de sådan myndighet till att grunda kristendomen i den trakten. Ett fint exempel för oss, särskilt om vi är benägna att kräva grovt smicker för det som Jehova låter oss få uträtta i hans tjänst!
11. Vad kan vi lära oss av orden: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor”?
11 Plötsligt stack förföljelsen upp sitt otäcka huvud. (14:19—28) Hur då? Övertalade av judar från Antiokia i Pisidien och Ikonium stenade folkskarorna Paulus, och i tron att han var död släpade de honom ut ur staden. (2 Korintierna 11:24, 25) Men när lärjungarna ställde sig i ring runt om honom, steg han upp och gick obemärkt — kanske i skydd av mörkret — in i Lystra. Följande dag begav sig han och Barnabas till Derbe, där rätt många blev lärjungar. När dessa missionärer återigen besökte Lystra, Ikonium och Antiokia, styrkte de lärjungarna, uppmuntrade dem att förbli i tron och sade: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor.” Som kristna räknar vi också med att få utstå vedermödor, och vi bör inte försöka undkomma dem genom att kompromissa med vår tro. (2 Timoteus 3:12) Det var vid det här tillfället som de tillsatte äldste i de församlingar till vilka Paulus riktade sitt brev till galaterna.
12. Vad gjorde de båda missionärerna, när Paulus’ första missionsresa var slut?
12 Paulus och Barnabas färdades genom Pisidien och talade därefter ordet i Perge, en framträdande stad i Pamfylien, och så småningom kom de så tillbaka till Antiokia i Syrien. Nu var Paulus’ första resa över, och de två missionärerna informerade församlingen ”om de många ting, som Gud hade gjort med hjälp av dem, och att han för nationerna hade öppnat dörren till tro”. De uppehöll sig under någon tid hos lärjungarna i Antiokia, vilket säkert bidrog mycket till att stärka dessa i tron. Besök av resande tillsyningsmän i våra dagar får liknande resultat i andligt avseende.
En viktig fråga avgörs
13. Vad måste man göra för att inte kristendomen skulle komma att splittras i en hebreisk och en icke-judisk fraktion?
13 Fasthet i tron krävde endräkt i tanken. (1 Korintierna 1:10) Om kristendomen inte skulle splittras i en hebreisk och en icke-judisk fraktion, måste den styrande kretsen avgöra om icke-judarna, som nu strömmade in i Guds organisation, måste hålla den mosaiska lagen och bli omskurna eller ej. (15:1—5) Vissa män från Judeen hade redan färdats till Antiokia i Syrien och börjat lära icke-judiska troende där att de inte kunde bli frälsta, om de inte blev omskurna. (2 Moseboken 12:48) Därför sändes Paulus, Barnabas och andra till apostlarna och de äldste i Jerusalem. Också där insisterade troende, som en gång hade varit formalistiskt sinnade fariséer, på att icke-judar måste omskäras och hålla lagen.
14. a) Vilket gott exempel gavs, även om det förekom disputerande vid mötet i Jerusalem? b) Vad var kontentan av Petrus’ argumentering vid det tillfället?
14 Man höll ett möte för att utröna Guds vilja. (15:6—11) Ja, det förekom disputerande, men det rådde inte någon missämja, när män med stark övertygelse yttrade sig, verkligen ett fint exempel för de äldste i våra dagar! Till slut sade Petrus: ”Gud ... gjorde det valet ... att folk av nationerna [till exempel Kornelius] genom min mun skulle höra ... de goda nyheterna och tro; och Gud ... vittnade genom att ge den heliga anden åt dem, ... och han gjorde ingen åtskillnad ... mellan oss och dem. ... [Apostlagärningarna 10:44—47] Så varför sätter ni nu Gud på prov genom att på lärjungarnas hals lägga ett ok [en förpliktelse att hålla lagen] som varken våra förfäder eller vi har varit i stånd att bära? ... Vi [judar enligt köttet] [hoppas] på att bli frälsta genom Herren Jesu oförtjänta omtanke på samma sätt som ... dessa.” Att Gud hade tagit emot oomskurna icke-judar visade att man varken måste omskäras eller hålla lagen för att bli frälst. — Galaterna 5:1.
15. Vad slog Jakob fast, och vad föreslog han att man skulle skriva till de icke-judiska kristna?
15 Församlingen blev tyst när Petrus slutade, men fler skulle yttra sig. (15:12—21) Barnabas och Paulus berättade om de tecken som Gud hade utfört genom dem bland icke-judarna. Därefter sade ordföranden, Jesu halvbror Jakob: ”Simeon [Petrus’ hebreiska namn] har ... berättat om hur Gud ... vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn.” Jakob visade att det förutsagda återuppbyggandet av ”Davids hydda” (återupprättandet av kungamakten i Davids släktlinje) uppfylldes genom insamlandet av Jesu lärjungar (Rikets arvingar) från både judar och icke-judar. (Amos 9:11, 12, Septuagintaöversättningen; Romarna 8:17) Eftersom detta var Guds uppsåt, borde lärjungarna acceptera det. Jakob gav rådet att man skulle skriva till icke-judiska kristna att de skulle avhålla sig från 1) ting som var förorenade genom avgudar, 2) otukt och 3) blod och sådant som var kvävt. Dessa förbud fanns i Mose skrifter, som höglästes i synagogorna varje sabbat. — 1 Moseboken 9:3, 4; 12:15—17; 35:2, 4.
16. Angående vilka tre punkter ger brevet från det första århundradets styrande krets fortfarande vägledning?
16 Den styrande kretsen skickade nu ett brev till de icke-judiska kristna i Antiokia och Syrien och Cilicien. (15:22—35) Både helig ande och brevskribenterna krävde avhållsamhet från ting som var offrade åt avgudar, från blod (som vissa människor regelbundet åt), från ting som blivit kvävda utan att blodet fått rinna av (många hedningar betraktade sådant kött som en delikatess) och från otukt (det grekiska ordet, por·neí·a, anger otillåtna sexuella förbindelser utanför ett skriftenligt äktenskap). Genom att avhålla sig från sådant skulle de få framgång i andligt avseende, precis som Jehovas vittnen nu får, på grund av att de rättar sig efter ”dessa nödvändiga ting”. Orden ”må ni få vara vid god hälsa!” var detsamma som att säga ”farväl”, och man bör inte dra den slutsatsen att dessa krav i första hand hade med hälsoföreskrifter att göra. När brevet lästes i Antiokia, gladde sig församlingen över den uppmuntran det gav. Vid detta tillfälle stärktes Guds folk i Antiokia också i tron av de uppmuntrande orden från Paulus, Silas, Barnabas och andra. Må vi också söka sätt att uppmuntra och uppbygga medtroende.
Den andra missionsresan börjar
17. a) Vilket problem uppstod, när förslaget om en andra missionsresa väcktes? b) Hur hanterade Paulus och Barnabas sin dispyt?
17 Det uppstod ett problem, när det väcktes förslag om en andra missionsresa. (15:36—41) Paulus föreslog att han och Barnabas återigen skulle besöka församlingarna på Cypern och i Mindre Asien. Barnabas samtyckte, men han ville ta med sig sitt syskonbarn Markus. Men eftersom Markus hade övergett dem i Pamfylien, var Paulus av en annan mening. Då uppstod ”ett häftigt utbrott av förbittring”. Men varken Paulus eller Barnabas sökte rättfärdiga sig själv genom att försöka blanda in andra äldste eller den styrande kretsen i sina privata mellanhavanden. Vilket fint exempel!
18. Vad blev resultatet av att Paulus och Barnabas delade på sig, och hur kan vi dra nytta av denna händelse?
18 Men denna dispyt ledde till att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus till Cypern, medan Paulus däremot tog med sig Silas som sin kamrat och ”färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna”. Barnabas kan ha varit påverkad av familjeband, men han borde ha erkänt Paulus’ apostlaskap och att han var uttagen som ”ett utvalt kärl”. (Apostlagärningarna 9:15) Och hur förhåller det sig med oss? Denna händelse bör inskärpa hos oss behovet av att erkänna teokratisk myndighet och att samarbeta helt och fullt med ”den trogne och omdömesgille slaven”! — Matteus 24:45—47.
Framsteg i frid
19. Vilket föredöme har kristna ungdomar i vår tid i Timoteus?
19 Denna dispyt tilläts inte störa friden i församlingen. Guds folk fortsatte att stärkas i tron. (16:1—5) Paulus och Silas färdades till Derbe och vidare till Lystra. Där bodde Timoteus, son till den troende judinnan Eunike och hennes icke troende grekiske man. Timoteus var ung, för till och med 18 eller 20 år senare fick han fortfarande höra: ”Låt ingen någonsin se ner på din ungdom.” (1 Timoteus 4:12) Eftersom han ”var väl omtalad av bröderna i Lystra och [i det omkring 30 kilometer längre bort liggande] Ikonium”, var han väl känd för sin utmärkta tjänst och sina gudaktiga egenskaper. Kristna ungdomar i våra dagar bör söka Jehovas hjälp att bygga upp ett liknande anseende. Eftersom Paulus och Timoteus skulle gå till judiska hem och synagogor, där man visste att Timoteus’ far var icke-jude, omskar Paulus honom. Aposteln ville inte att något skulle få hindra judiska män och kvinnor, som behövde få höra om Messias. Utan att överträda bibelns principer gör Jehovas vittnen i våra dagar också vad de kan för att göra de goda nyheterna välkomna för alla slags människor. — 1 Korintierna 9:19—23.
20. Vad blev resultatet av att man rättade sig efter den styrande kretsens brev under det första århundradet, och hur tycker du att detta bör påverka oss?
20 Med Timoteus som följeslagare överlämnade Paulus och Silas den styrande kretsens förordningar åt lärjungarna till efterlevnad. Och vad blev resultatet? Lukas syftade antagligen på Syrien, Cilicien och Galatien, när han skrev: ”Församlingarna [fortsatte] ... att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” Ja, att man rättade sig efter den styrande kretsens brev ledde till endräkt och andlig välgång. Vilket fint exempel för vår kritiska tid, när Jehovas tjänare måste förbli förenade och fasta i tron!
Hur skulle du svara?
◻ Hur reagerade Paulus och Barnabas på förföljelse?
◻ Vad kan vi lära oss av orden: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor”?
◻ Vilka råd hämtar vi från de tre punkterna i det brev som sändes ut av den styrande kretsen under det första århundradet?
◻ Hur är de faktorer som stärkte Jehovas vittnen under det första århundradet i tron tillämpliga på oss i våra dagar?