Apollos — en vältalig förkunnare av den kristna sanningen
ALLA förkunnare av Guds kungarike bör, oavsett om de har varit medlemmar av den kristna församlingen i många år eller bara några få, vara intresserade av att göra framsteg som predikare av de goda nyheterna. Det innebär att vi ökar vår kunskap i Guds ord och vår förmåga att undervisa andra i det. För somliga kan det innebära att ställas inför utmaningar, övervinna svårigheter eller göra sig tillgängliga för utökad verksamhet.
Bibeln innehåller flera exempel på hängivna män och kvinnor i forna tider som på olika sätt lyckades göra stora andliga framsteg och skördade belöningar för sina ansträngningar. En av dem var Apollos. När Bibeln presenterar honom för oss, är han en person med ofullständig förståelse av kristna läror; men bara några år senare fungerade han som en resande representant för församlingen under det första århundradet. Vad var det som gjorde det möjligt för honom att göra sådana framsteg? Han hade egenskaper som var och en av oss gör väl i att efterlikna.
”Väl förtrogen med Skrifterna”
Enligt bibelskribenten Lukas var det omkring år 52 v.t. som ”en viss jude vid namn Apollos, född i Alexandria, en vältalig man, kom till Efesos; och han var väl förtrogen med Skrifterna. Denne man hade blivit undervisad om Jehovas väg muntligt, och eftersom han var glödande av anden, tog han sig för att tala och undervisa helt korrekt om de ting som gällde Jesus, men han hade bara kännedom om Johannes’ dop. Och denne man började tala dristigt i synagogan.” — Apostlagärningarna 18:24–26.
Alexandria i Egypten var näst efter Rom den största staden i världen och var en av den tidens mest betydande kulturcentra både för judar och för greker. Apollos hade sannolikt förvärvat sina goda kunskaper i de hebreiska skrifterna, och en viss vältalighet, genom den utbildning som han hade fått i den stora judiska kolonin i den staden. Var Apollos hade fått höra om Jesus är svårare att gissa. ”Han var tydligen en resenär — kanske en kringresande köpman”, föreslår forskaren F. F. Bruce, ”och han kan ha träffat kristna förkunnare på vilken som helst av ett stort antal platser som han besökte.” Men hur det än förhåller sig med det, ja även om han talade och undervisade helt korrekt om Jesus, verkar det som om han hade fått höra talas om detta före pingsten år 33 v.t., eftersom han ”bara [hade] kännedom om Johannes’ dop”.
Som förelöpare till Jesus hade Johannes döparen avgett ett kraftfullt vittnesbörd för hela den israelitiska nationen, och många blev döpta av honom som en symbol av sinnesändring. (Markus 1:5; Lukas 3:15, 16) Bland den judiska befolkningen i det romerska riket var, enligt flera historiker, många människors kunskap om Jesus begränsad till det som Johannes döparen hade förkunnat vid Jordanflodens strand. ”Deras kristendom var kvar på samma stadium som den befann sig på då vår Herres tjänst började”, säger W. J. Conybeare och J. S. Howson. ”De var okunniga om den fulla innebörden av Kristi död; det är möjligt att de inte ens kände till hans uppståndelse.” Det verkar som om Apollos också var okunnig om att helig ande utgöts vid pingsten år 33 v.t. Han hade likväl förvärvat en del korrekta upplysningar om Jesus, och han behöll dem inte för sig själv. Han sökte faktiskt dristigt efter möjligheter att tala om det han visste. Men hans nitälskan och entusiasm var ännu inte enligt exakt kunskap.
Nitisk men ödmjuk
Lukas’ berättelse fortsätter: ”När Priscilla och Aquila hörde honom, tog de upp honom i sitt sällskap och utredde Guds väg mera korrekt för honom.” (Apostlagärningarna 18:26) Aquila och Priscilla måste ha insett att Apollos’ tro hade mycket gemensamt med deras egen, men vist nog försökte de inte offentligt korrigera hans ofullständiga förståelse. Det är troligt att de hade flera personliga samtal med Apollos i syfte att hjälpa honom. Hur reagerade Apollos, en man som var ”mäktig i skrifterna”? (Apostlagärningarna 18:24, Åkeson) Apollos hade med all sannolikhet offentligt predikat sitt ofullständiga budskap under någon tid innan han träffade Aquila och Priscilla. En stolt person kunde lätt ha vägrat att godta någon korrigering, men Apollos var ödmjuk och tacksam för att kunna komplettera sin kunskap.
Samma anspråkslösa inställning hos Apollos är också uppenbar i hans villighet att ta emot ett rekommendationsbrev från bröderna i Efesos till församlingen i Korinth. Berättelsen fortsätter: ”Då han dessutom gärna ville fara över till Akaja, skrev bröderna till lärjungarna och uppmanade dem att ta emot honom välvilligt.” (Apostlagärningarna 18:27; 19:1) Apollos krävde inte att bli accepterad på grund av egna förtjänster, utan han följde blygsamt den kristna församlingens anordningar.
I Korinth
De första resultaten av Apollos’ förkunnartjänst i Korinth var utmärkta. I Apostlagärningarna läser vi: ”När han kom dit, var han till stor hjälp för dem som hade kommit till tro på grund av Guds oförtjänta omtanke; ingående och med intensitet bevisade han nämligen offentligt att judarna hade fel, under det att han med hjälp av Skrifterna påvisade att Jesus var Kristus.” — Apostlagärningarna 18:27, 28.
Apollos ställde sig till förfogande för församlingen och uppmuntrade bröderna genom sin förberedelse och nitälskan. Vad var nyckeln till hans framgång? Apollos hade säkerligen medfödd förmåga och var modig nog att debattera offentligt med judarna. Men något som är viktigare är att han resonerade med hjälp av Skrifterna.
Även om Apollos hade ett starkt inflytande bland korinthierna, ledde hans predikande tyvärr till oväntade negativa verkningar. Hur då? Både Paulus och Apollos hade gjort mycket gott i Korinth genom att plantera och vattna den säd som utgörs av sanningen om Guds kungarike. Omkring år 50 v.t. hade Paulus predikat där, dvs. ungefär två år innan Apollos kom dit. Omkring år 55 v.t., vid den tid då Paulus skrev sitt första brev till korinthierna, hade det uppstått söndringar. Somliga betraktade Apollos som sin ledare, medan andra föredrog Paulus eller Petrus eller höll sig enbart till Kristus. (1 Korinthierna 1:10–12) En del sade: ”Jag [hör] till Apollos.” Varför?
Budskapet som Paulus och Apollos predikade var detsamma, men de hade olika personligheter. Enligt vad Paulus själv erkände var han ”outbildad i talet”; Apollos, däremot, var ”vältalig”. (2 Korinthierna 10:10; 11:6) Han hade förmågor som gjorde det möjligt för honom att få ett hörande öra bland somliga i den judiska kolonin i Korinth. Han lyckades ”ingående [bevisa] ... att judarna hade fel”, under det att Paulus, kort dessförinnan, hade lämnat synagogan. — Apostlagärningarna 18:1, 4–6.
Kan detta ha varit orsaken till att somliga hade en benägenhet att följa Apollos? Ett antal kommentatorer teoretiserar över att grekernas medfödda benägenhet för filosofiska samtal kan ha fått dem att föredra Apollos’ mer stimulerande sätt att nalkas människor. Giuseppe Ricciotti hävdar att ”[Apollos’] färgstarka språk och hans utbroderade allegorier hade tillvunnit sig beundran hos många som föredrog honom framför Paulus, en anspråkslös och bristfällig talare”. Om vissa felaktigt tillät att sådan personlig förkärlek skapade söndringar bland bröderna, är det lätt att förstå varför Paulus skarpt kritiserade denna upphöjelse av ”de visas vishet”. — 1 Korinthierna 1:17–25.
Denna kritik medförde dock inte någon motsättning mellan Paulus och Apollos. Även om en del fantasifullt har föreställt sig att dessa två förkunnare var bittra motståndare som kämpade för att vinna korinthiernas tillgivenhet, säger inte Bibeln något sådant. I stället för att försöka upphöja sig själv som ledare för en grupp hade Apollos lämnat Korinth och återvänt till Efesos, och han var hos Paulus då denne skrev sitt första brev till den splittrade församlingen.
Det rådde ingen oenighet eller rivalitet mellan dem; tvärtom, de samarbetade tydligen i ömsesidigt förtroende för att lösa problemen i Korinth. Paulus hade kanske betänkligheter beträffande somliga i Korinth, men absolut inte beträffande Apollos. Dessa två mäns arbete var i fullständig harmoni; de kompletterade varandra i sin undervisning. För att citera Paulus’ egna ord: ”Jag planterade, Apollos vattnade”, för båda var ”Guds medarbetare”. — 1 Korinthierna 3:6, 9, 21–23.
I likhet med Paulus hyste korinthierna stor aktning för Apollos, och de önskade få ett nytt besök av honom. Men när Paulus inbjöd Apollos att återvända till Korinth, avböjde Apollos. Paulus säger: ”Vad nu vår broder Apollos beträffar, så har jag mycket enträget bett honom fara till er ... , ändå var det inte alls hans vilja att fara nu; men han skall komma när han får tillfälle.” (1 Korinthierna 16:12) Apollos kan ha varit ovillig att återvända på grund av rädsla att provocera fram ytterligare splittring eller helt enkelt på grund av att han var upptagen på annat håll.
Sista gången Apollos omnämns i Bibeln är då han var på väg till Kreta och kanske ännu längre bort. Paulus visar återigen speciell omsorg om sin vän och medarbetare genom att be Titus förse Apollos och hans reskamrat, Zenas, med allt de kunde behöva för sin resa. (Titus 3:13) Vid det här laget, efter nästan tio års kristen övning, hade Apollos gjort tillräckliga framsteg för att fungera som resande representant för församlingen.
Gudaktiga egenskaper som befrämjar andlig tillväxt
Apollos utgör ett fint föredöme för alla nutida förkunnare av de goda nyheterna, och faktiskt för alla som önskar göra andliga framsteg. Vi kanske inte är så vältaliga som han var, men vi kan helt visst sträva efter att söka efterlikna hans insikt och hans skicklighet i att använda Bibeln och därigenom hjälpa uppriktiga sanningssökare. Genom sitt exempel i fråga om nitiskt arbete var Apollos ”till stor hjälp för dem som hade kommit till tro”. (Apostlagärningarna 18:27) Apollos var ödmjuk, självuppoffrande och villig att betjäna andra. Han var väl införstådd med att det inte finns någon plats för rivalitet eller ärelystnad i den kristna församlingen, eftersom vi alla är ”Guds medarbetare”. — 1 Korinthierna 3:4–9; Lukas 17:10.
Vi kan likt Apollos göra andliga framsteg. Är vi villiga att förbättra eller utöka vår heliga tjänst och försätta oss själva i den ställningen att vi kan bli använda mera helt och fullt av Jehova och hans organisation? I så fall kommer vi att vara nitiska elever och förkunnare av den kristna sanningen.