TÅLAMOD

Förmåga att uthärda svårigheter och orättvisor eller att finna sig i provokationer, samtidigt som man vägrar att ge upp hoppet om att förhållandena skall bli bättre. Tålamodet har därför ett syfte, eftersom det kan vara till nytta för den som orsakat den obehagliga situationen. Att man är tålmodig innebär emellertid inte att man ser genom fingrarna med det som är orätt. När syftet med tålamodet är uppnått eller när det inte längre är någon mening med att uthärda situationen tar tålamodet slut. Slutresultatet kan antingen bli att det har varit till nytta för den som orsakat den otillfredsställande situationen eller att det vidtas åtgärder mot vederbörande. I alla händelser kommer den som är tålmodig inte att lida någon skada i andligt avseende.

Det hebreiska uttryck som återgetts med ”sen till vrede” (”långmodig” i några översättningar) betyder ordagrant ”lång till näsborrar [där vreden kan sägas flamma upp]”. (2Mo 34:6; 4Mo 14:18; se VREDE.) Det grekiska ordet makrothymịa (tålamod) betyder ordagrant ”det att vara lång till humöret [anden]”. (Rom 2:4, Int) Både det hebreiska och det grekiska uttrycket förmedlar tanken på tålamod, fördragsamhet och det att vara sen till vrede. Att vara tålmodig betyder mer än att bara stå ut med en situation; det betyder också att man lägger band på sig och inte blir irriterad.

Bibeln visar att Gud sätter stort värde på tålmodighet, och den framhåller hur oförståndigt det är att underlåta att visa denna egenskap. Den tålmodige kanske uppfattas som svag, men han ger i själva verket prov på urskillning. ”Den som är sen till vrede har urskillning i rikt mått, men den som är otålig upphöjer dårskap.” (Ord 14:29) Tålamod är bättre än fysisk styrka och ger bättre resultat. ”Den som är sen till vrede är bättre än en väldig man, och den som behärskar sin ande är bättre än den som intar en stad.” (Ord 16:32)

Den som inte visar tålamod utan är obehärskad och lätt brusar upp blir ett lätt byte för alla slags orätta tankar och handlingar. Det sägs nämligen: ”Som en genombruten stad utan mur är den man som inte kan lägga band på sin ande.” (Ord 25:28) ”Den enfaldige släpper lös hela sin ande, men den som är vis bevarar den lugn in i det sista.” (Ord 29:11) Den vise mannen ger därför rådet: ”Var inte hastig i din ande till att känna vrede, ty vrede vilar i de enfaldigas famn.” (Pre 7:9)

Jehovas tålamod. När Jehova lät Mose gå upp på berget Horeb och visade honom en del av sin härlighet förklarade han för Mose: ”Jehova, Jehova, en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men på inga villkor fritar från straff.” (2Mo 34:5–7) Även Mose själv, och senare David, Nahum och andra, framhöll att Jehova är sen till vrede. (4Mo 14:18; Neh 9:17; Ps 86:15; 103:8; Joel 2:13; Jon 4:2; Nah 1:3)

Jehovas tålamod kommer alltid till uttryck i överensstämmelse med hans fyra mest framträdande egenskaper: kärlek, rättvisa, vishet och kraft. (1Jo 4:8; 5Mo 32:4; Ord 2:6; Ps 62:11; Jes 40:26, 29) Först och främst måste Guds namn få det erkännande som det med rätta förtjänar. Detta namn måste upphöjas över alla andra namn i universum, något som är en förutsättning för alla hans skapelsers välfärd. En av de viktigaste orsakerna till att han visar tålamod är att hans namn skall bli ärat, som aposteln Paulus förklarar: ”Om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, i stort tålamod har haft fördrag med vredens kärl, som gjorts lämpade för tillintetgörelse, för att han skulle kunna göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett till härlighet, nämligen oss, som han kallade, inte bara från judarna, utan också från nationerna, vad är det med det?” (Rom 9:22–24) Samtidigt som Gud visar tålamod tar han ut ett folk för sitt namn, och han använder detta folk till att göra sin storhet känd över hela jorden. (Apg 15:14; 1Kor 3:9, 16, 17; 2Kor 6:16)

Gud visade sitt tålamod redan mycket tidigt i mänsklighetens historia. Det första människoparet hade överträtt hans lag genom att göra uppror, men i stället för att genast verkställa domen över dem, vilket han med rätta kunde ha gjort, visade han tålamod i enlighet med sin kärlek. Detta gjorde han av hänsyn till deras ännu ofödda avkomlingar. För dessa betydde hans tålamod allt (eftersom det betyder räddning för många [2Pe 3:15]). Ännu viktigare var att Gud också hade för avsikt att förhärliga sitt namn genom en utlovad ”avkomma”. (1Mo 3:15; Joh 3:16; Gal 3:16) Det var inte bara på den tiden som Gud var tålmodig. Han visste att han måste stå ut med ofullkomliga människor i flera tusen år och dröja med att verkställa domen över en värld som var fientligt inställd till honom. (Jak 4:4) Somliga har missförstått och missbrukat Guds tålamod med dem – och på så sätt förfelat syftet med det – genom att betrakta det som långsamhet snarare än kärleksfullt tålamod. (Rom 2:4; 2Pe 3:9)

Guds tålamod kommer tydligast till uttryck i hans förhållande till den forntida nationen Israel. (Rom 10:21) Gång på gång tog han dem till nåder igen sedan de hade svikit honom, blivit straffade och ångrat sig. De dödade hans profeter och till sist hans egen Son. De motarbetade Jesu och hans apostlars arbete med att förkunna de goda nyheterna. Men Guds tålamod var inte bortkastat. Det fanns några – en kvarleva – som visade sig vara trogna. (Jes 6:8–13; Rom 9:27–29; 11:5) Han använde några av dessa trogna till att under inspiration skriva hans ord. (Rom 3:1, 2) Den lag han gav israeliterna visade att alla människor är syndare och behöver en återlösare, och den pekade fram emot den som skulle ge sitt liv som en lösen och som skulle bli upphöjd till den höga ställningen som kung. (Gal 3:19, 24) Det framställdes förebilder som gällde detta kungarike och Kristi prästadöme (Kol 2:16, 17; Heb 10:1) och likaså exempel som visar vad man bör göra och vad man inte bör göra (1Kor 10:11; Heb 6:12; Jak 5:10). Allt detta var nödvändigt för att människorna skulle kunna uppnå evigt liv. (Rom 15:4; 2Ti 3:16, 17)

Jehovas tålamod är inte obegränsat. Å andra sidan är Gud tålmodig bara så länge det är i överensstämmelse med rättvisa, rättfärdighet och vishet. Skälet till att tålamod visas när det uppstår missförhållanden eller en spänd situation är att de inblandade skall få möjlighet att ändra sinne och ställa allt till rätta igen. När det har gått så långt att det är tydligt att det inte finns något hopp om en sådan förändring, skulle det vara en kränkning av rättvisan och rättfärdigheten att fortsätta att visa tålamod. I ett sådant fall ingriper Gud i sin vishet för att göra slut på missförhållandet. Det är slut med hans tålamod.

Ett exempel på denna fördragsamhet från Guds sida och på att den kan upphöra finner man i det han gjorde i förbindelse med människorna före den stora översvämningen på Noas tid. Förhållandena på jorden var bedrövliga, och Gud sade: ”Min ande skall inte verka gentemot människan till oöverskådlig tid, ty hon är bara kött. Därför skall hennes dagar uppgå till 120 år.” (1Mo 6:3) Senare sade Jesaja angående att israeliterna missbrukade Jehovas tålamod: ”Men de gjorde uppror och sårade hans heliga ande. Han förvandlades nu till deras fiende; han förde krig mot dem.” (Jes 63:10; jfr Apg 7:51.)

De kristna uppmanas därför enträget att ”inte förfela syftet med att ... [de] har tagit emot Guds oförtjänta omtanke”. (2Kor 6:1) De får rådet: ”Bedröva inte Guds heliga ande” (Ef 4:30), och: ”Släck inte andens eld.” (1Th 5:19) Annars skulle det kunna gå så långt att de gör sig skyldiga till synd och hädelse mot Guds ande och kränker den, och i så fall skulle det inte vara möjligt med sinnesändring och förlåtelse, utan tillintetgörelse skulle vara det enda de kan vänta sig. (Mt 12:31, 32; Heb 6:4–6; 10:26–31)

Jesus Kristus. Jesus Kristus visade tålamod och utgjorde därigenom ett gott exempel. Det var om honom profeten Jesaja skrev: ”Han var hårt ansatt, och han lät sig utsättas för betryck; likväl öppnade han inte sin mun. Han fördes som ett får till slaktningen; och som en tacka som är stum inför dem som klipper den, så öppnade han inte sin mun.” (Jes 53:7) Han hade överseende med sina apostlars svagheter och fann sig i att hans bittra och ondskefulla fiender förolämpade honom och behandlade honom illa. Han återgäldade inte ont med ont, varken i ord eller i handling. (Rom 15:3) När aposteln Petrus handlade överilat och högg av örat på Malkos tillrättavisade Jesus honom med orden: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats. ... Eller menar du att jag inte kan vädja till min Fader om att i detta ögonblick förse mig med mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle Skrifterna då uppfyllas som säger att det måste ske på det här sättet?” (Mt 26:51–54; Joh 18:10, 11)

Varför är det viktigt för de kristna att lära sig att visa tålamod?

Som framgår av ovanstående är tålmodighet en egenskap som har sitt ursprung hos Jehova Gud. Den är en frukt av hans ande. (Gal 5:22) Människan, som är skapad till Guds avbild, så att hon liknar honom, har ett visst mått av denna egenskap och kan utveckla den ytterligare genom att följa Guds ord och den heliga andens vägledning. (1Mo 1:26, 27) De kristna har därför fått befallning om att utveckla och visa denna egenskap. (Kol 3:12) Den är ett kännetecken på Guds tjänare. (2Kor 6:4–6) Aposteln Paulus säger: ”Var tålmodiga mot alla.” (1Th 5:14) Han visar att det är nödvändigt att lägga i dagen denna egenskap för att behaga Gud. Men tålamodet är inte äkta om man samtidigt knotar och klagar. Paulus framhåller att det berömvärda ligger i att de kristna är ”tålmodiga med glädje”. (Kol 1:9–12)

Det medför inte bara glädje att visa tålamod utan också andra goda resultat. För Jehovas del blir resultatet att hans namn blir förhärligat. Stridsfrågan som gäller det rättfärdiga och rättmätiga i Guds suveränitet blir avgjord, och det visar sig att alla anklagelser mot honom är falska. (1Mo 3:1–5; Job 1:7–11; 2:3–5) Hur skulle det ha gått om han hade dödat Adam, Eva och Satan omedelbart efter deras uppror? Somliga kunde då ha dragit slutsatsen att det låg något i det Satan hävdade. Men genom att visa tålamod gav Jehova människorna möjlighet att under prövning bevisa att de föredrar hans suveräna styre och att de önskar tjäna honom på grund av hans storslagna egenskaper – att visa att de föredrar hans suveräna styre framför fullständigt oberoende därför att de vet att hans styre är mycket bättre. (Ps 84:10)

Jesus Kristus fick en storslagen belöning därför att han visade tålamod i lydnad för Gud. Hans Fader upphöjde honom till den höga ställningen som kung och gav honom också ”det namn som är över alla andra namn”. (Flp 2:5–11) Han får också en ”brud” som består av hans andliga bröder, den symboliska stad som kallas ”det nya Jerusalem” och vars grundstenar bär namnen på Lammets 12 apostlar. (2Kor 11:2; Upp 21:2, 9, 10, 14)

På samma sätt väntar en storslagen belöning alla som utvecklar tålmodighet och bevarar denna egenskap i enlighet med Guds avsikt. (Heb 6:11–15) De får tillfredsställelsen att efterlikna Gud, att göra Guds vilja och att ha Guds godkännande. Dessutom bidrar deras tålamod till att andra kan få hjälp att lära känna Gud och uppnå evigt liv. (1Ti 4:16)