Uppodla resonlighet

”Låt er resonlighet bli känd för alla människor. Herren är nära.” — FILIPPERNA 4:5.

1. Varför är det en utmaning att vara resonlig i våra dagars värld?

”DEN resonlige mannen” är enligt den engelske journalisten sir Alan Patrick Herbert en figur som endast finns i myternas värld. Ja, i den här av strider splittrade världen kanske det ibland verkar som om det inte längre finns några resonliga människor. Bibeln har förutsagt att människorna i dessa kritiska ”sista dagar” skulle vara ”vildsinta”, ”egensinniga” och ”ovilliga till någon som helst överenskommelse” — de skulle med andra ord vara allt annat än resonliga. (2 Timoteus 3:1—5) Men eftersom de sanna kristna vet att resonligheten är ett kännetecken på gudomlig vishet, värderar de den egenskapen högt. (Jakob 3:17) Vi tycker inte att det är omöjligt att vara resonlig i en oresonlig värld. Vi antar i stället obetingat utmaningen i aposteln Paulus’ inspirerade råd i Filipperna 4:5: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor.”

2. Hur hjälper aposteln Paulus’ ord i Filipperna 4:5 oss att avgöra om vi är resonliga?

² Lägg märke till hur Paulus’ ord hjälper oss att pröva om vi är resonliga. Det är inte så mycket en fråga om hur vi betraktar oss själva, utan mer om hur andra betraktar oss, vad vi är kända för. Phillips’ översättning återger versen så här: ”Ha namn om er att vara resonliga.” Vi kan alla göra väl i att fråga oss: ”Hur är jag känd? Har jag namn om mig att vara resonlig, foglig, snäll och vänlig? Eller är jag känd för att vara stelbent, hård eller egensinnig?”

3. a) Vad betyder det grekiska ord som översatts med ”resonlig”, och varför är denna egenskap så tilltalande? b) Hur skulle en kristen kunna lära sig att bli mer resonlig?

³ Vårt namn eller anseende i detta avseende återspeglar helt enkelt hur mycket vi efterliknar Jesus Kristus. (1 Korinthierna 11:1) När Jesus var här på jorden, återspeglade han fullkomligt sin Faders enastående exempel på resonlighet. (Johannes 14:9) Det grekiska ord som är återgivet med ”välvilja” (e·pi·ei·kị·as), när Paulus skrev om ”Kristi mildhet och välvilja”, betyder faktiskt också ”resonlighet” eller ordagrant: ”foglighet”, ”medgörlighet”. (2 Korinthierna 10:1) The Expositor’s Bible Commentary kallar detta för ”ett av de stora karaktärsbeskrivande orden i NT [Nya testamentet]”. Det ordet beskriver en egenskap som är så tilltalande att en kännare av grekiska återger det med ”ljuv resonlighet”. Låt oss därför ta upp tre sätt varpå Jesus i likhet med sin Fader, Jehova, visade resonlighet. Därigenom kan vi lära oss hur vi själva kan bli mer resonliga. — 1 Petrus 2:21.

”Redo att förlåta”

4. Hur visade Jesus sig vara ”redo att förlåta”?

⁴ I likhet med sin Fader visade Jesus resonlighet genom att gång på gång vara ”redo att förlåta”. (Psalm 86:5) Tänk på den natt då Jesus blev gripen och ställd inför rätta och då hans nära följeslagare, Petrus, tre gånger förnekade honom. Jesus hade själv tidigare förklarat: ”Vem som än förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader.” (Matteus 10:33) Tillämpade Jesus nu stelbent och obarmhärtigt den här regeln på Petrus? Nej, efter sin uppståndelse besökte Jesus i stället Petrus, utan tvivel för att trösta och uppmuntra denne ångerfulle och förkrossade apostel. (Lukas 24:34; 1 Korinthierna 15:5) Kort därefter lät Jesus Petrus få ett mycket ansvarsfullt uppdrag. (Apostlagärningarna 2:1—41) Här var högsta graden av ljuv resonlighet! Är det inte tröstande att tänka på att Jehova har förordnat Jesus som domare över hela mänskligheten? — Jesaja 11:1—4; Johannes 5:22.

5. a) Vilket anseende bör de äldste ha bland fåren? b) Vilket stoff skulle de äldste kunna repetera innan de behandlar ett ärende i en dömande kommitté, och varför det?

⁵ När äldste tjänstgör som domare i församlingen, strävar de efter att följa Jesu exempel i fråga om resonlighet. De vill inte att fåren skall frukta dem som några bestraffare. De söker i stället efterlikna Jesus, så att fåren kommer att känna sig trygga med dem som kärleksfulla herdar. I ärenden som skall behandlas av en dömande kommitté vinnlägger de sig på allt sätt om att vara resonliga och redo att förlåta. Innan de skall behandla ett sådant ärende har somliga äldste funnit det vara bra att repetera artiklarna ”Jehova, hela jordens opartiske domare” och ”Äldste, döm med rättfärdighet” i Vakttornet för 1 juli 1992. På så sätt blir de påminda om sammanfattningen av Jehovas sätt att döma: ”Fasthet där så är nödvändigt, barmhärtighet där så är möjligt.” Det är inte fel att föredra att döma barmhärtigt, när det finns en rimlig grund att göra det. (Matteus 12:7) Men det är en allvarlig brist att vara hård eller obarmhärtig. (Hesekiel 34:4) Äldste undviker således att fela genom att vinnlägga sig om att finna den mest kärleksfulla och barmhärtiga kurs som det är möjligt inom rättvisans gränser. — Jämför Matteus 23:23; Jakob 2:13.

Flexibilitet när man möter ändrade förhållanden

6. Hur visade Jesus resonlighet i sitt handlande mot den icke-judiska kvinna vars dotter var demonpåverkad?

⁶ Likt Jehova visade sig Jesus vara snabb att ändra tillvägagångssätt eller att anpassa sig efter de nya situationer som uppstod. Vid ett tillfälle tiggde och bad en icke-judisk kvinna honom om att bota hennes svårt demonpåverkade dotter. På tre olika sätt visade Jesus redan från början att han inte tänkte hjälpa henne — för det första genom att inte svara henne, för det andra genom att rakt på sak förklara att han var utsänd, inte till icke-judar, utan till judar, och för det tredje genom att framställa en liknelse som vänligt slog fast samma sak. Men kvinnan framhärdade i allt detta och visade därigenom att hon hade en ovanligt stor tro. Med tanke på denna ovanliga omständighet kunde Jesus se att detta inte var rätt tidpunkt att hålla på en allmän regel, utan att det nu var tid att vara flexibel som svar på högre principer.a Jesus gjorde således just det som han tre gånger hade antytt att han inte skulle göra. Han botade kvinnans dotter! — Matteus 15:21—28.

7. Hur skulle föräldrar kunna visa resonlighet, och varför?

⁷ Är vi också kända för vår villighet att vara flexibla när det är på sin plats att vara det? Föräldrar behöver ofta visa en sådan resonlighet. Eftersom varje barn är unikt, kanske de metoder som fungerar bra på ett barn inte passar på ett annat. Allteftersom barnen växer upp förändras också deras behov. Bör den tidpunkt då barnen skall komma hem ändras? Skulle familjestudiet bli bättre om det gjordes lite livligare? När en förälder överreagerar för någon mindre förseelse, är han eller hon då villig att vara ödmjuk och rätta till saker och ting? Föräldrar som på så sätt fogar sig eller ger efter undviker att i onödan irritera sina barn och fjärma dem från Jehova. — Efesierna 6:4.

8. Hur skulle församlingsäldste kunna ta ledningen i fråga om att anpassa sig till behoven på distriktet?

⁸ De äldste behöver också anpassa sig efter de nya förhållanden som kan uppstå, samtidigt som de aldrig ruckar på Guds uttryckliga lagar. Om du har tillsyn över predikoarbetet, är du då vaken för förändringar på distriktet? När människors livsstil på distriktet förändras, kanske man bör stimulera till kvällsvittnande, gatuvittnande eller telefonvittnande. Att vi på så sätt anpassar oss hjälper oss att fullgöra vårt predikouppdrag mer effektivt. (Matteus 28:19, 20; 1 Korinthierna 9:26) Paulus var också noga med att anpassa sig till alla slags människor i sin tjänst. Gör vi samma sak genom att till exempel lära oss tillräckligt mycket om de olika religioner och kulturer som finns på vårt distrikt för att kunna hjälpa människor? — 1 Korinthierna 9:19—23.

9. Varför bör en äldste inte insistera på att alltid behandla problem på samma sätt som han gjorde förr?

⁹ Allteftersom dessa sista dagar blir alltmer kritiska, kan herdarna också behöva anpassa sig till de förbryllande och komplicerade och otrevliga problem som nu möter somliga i deras hjord. (2 Timoteus 3:1) Äldste, detta är inte någon tid för stelbenthet! En äldste bör helt visst inte insistera på att behandla problem på samma sätt som han gjorde förr, om dessa metoder har blivit ineffektiva eller om ”den trogne och omdömesgille slaven” har funnit det vara lämpligt att publicera nytt material i sådana ämnen. (Matteus 24:45; jämför Predikaren 7:10; 1 Korinthierna 7:31.) En trogen äldste försökte uppriktigt hjälpa en deprimerad syster som var i stort behov av en god lyssnare. Men han intog en rätt avfärdande hållning till hennes depression och kom med alltför enkla lösningar. Därefter publicerade Sällskapet Vakttornet en del på Bibeln grundade upplysningar som behandlade just hennes problem. Äldstebrodern såg då till att återigen tala med henne, men den här gången tillämpade han det nya stoffet och visade empati för hennes belägenhet. (Jämför 1 Thessalonikerna 5:14, 15.) Vilket fint exempel på resonlighet!

10. a) Hur bör de äldste visa en foglig inställning till varandra och till äldstekretsen i dess helhet? b) Hur bör äldstekretsen betrakta dem som visar sig oresonliga?

¹⁰ De äldste måste också visa en foglig inställning till varandra. När äldstekretsen har sina möten, är det verkligen viktigt att ingen enskild äldste söker dominera mötet. (Lukas 9:48) Den som presiderar behöver i synnerhet visa återhållsamhet i detta avseende. Och om en eller två äldste inte instämmer i ett beslut som äldstekretsen som helhet har fattat, kommer de inte att insistera på att få sin vilja igenom. Så länge inte någon biblisk princip överträds kommer de i stället att foga sig och komma ihåg att resonlighet är något som krävs av en äldste. (1 Timoteus 3:2, 3) Äldstekretsen bör å andra sidan komma ihåg att Paulus riktade kritik mot församlingen i Korinth för att den hade ”fördrag” med oförnuftiga eller oresonliga personer som framställde sig själva som ”till övermått höga apostlar”. (2 Korinthierna 11:5, 19, 20) De äldste bör således vara villiga att ge råd åt en medäldste som uppträder på ett omedgörligt och oresonligt sätt, men de bör själva vara milda och vänliga, när de gör detta. — Galaterna 6:1.

Resonlighet i utövandet av myndighet

11. Vilken skillnad var det mellan de sätt varpå Jesus och de judiska religiösa ledarna på hans tid utövade myndighet?

¹¹ När Jesus vandrade här på jorden, lyste hans resonlighet verkligen igenom i det sätt varpå han utövade sin av Gud givna myndighet. Han skilde sig verkligen från de religiösa ledarna på sin tid. Låt oss betrakta ett exempel. Guds lag hade förbjudit att man utförde något som helst arbete, även att samla ved, på sabbaten. (2 Moseboken 20:10; 4 Moseboken 15:32—36) De religiösa ledarna ville kontrollera precis hur människor tillämpade den lagen. De var därför förmätna nog att bestämma exakt vad en person kunde få lyfta på sabbaten. De fastställde: ingenting tyngre än två torkade fikon. De utfärdade till och med ett förbud mot sandaler skodda med pliggar, eftersom de påstod att det skulle utgöra ett arbete att lyfta den extra vikt som pliggarna utgjorde! Det har sagts att rabbierna fogade sammanlagt 39 regler till Guds lag om sabbaten och att de sedan gjorde oändliga tillägg till dessa regler. Jesus däremot försökte inte kontrollera människor genom att uppställa en oändlig mängd restriktiva regler eller rigorösa och ouppnåeliga normer och att få dem att skämmas, om de inte rättade sig efter dessa. — Matteus 23:2—4; Johannes 7:47—49.

12. Varför kan det sägas att Jesus inte vacklade när det gällde Jehovas rättfärdiga normer?

¹² Skall vi då dra slutsatsen att Jesus inte orubbligt upprätthöll Guds rättfärdiga normer? Nej, tvärtom! Han förstod att lagar blir mest effektiva, när människor lägger de principer som ligger bakom dessa lagar på hjärtat. Medan fariséerna var intresserade av att försöka kontrollera människor med oräkneliga regler, försökte Jesus nå hjärtan. Han visste till exempel väl att man inte får ge efter, när det gäller sådana gudomliga lagar som att ”fly undan otukten”. (1 Korinthierna 6:18) Jesus varnade därför människor för sådana tankar som skulle kunna leda till omoraliskhet. (Matteus 5:28) En sådan undervisning krävde långt större vishet och urskillning än att bara uppställa rigorösa och dogmatiska regler.

13. a) Varför bör de äldste undvika att skapa orubbliga lagar och regler? b) Nämn några områden där det är viktigt att respektera en individs samvete.

¹³ Ansvariga bröder i våra dagar är likaså intresserade av att nå hjärtan. De undviker därför att ställa upp godtyckliga och orubbliga regler eller att förvandla sina egna synpunkter och uppfattningar till lag. (Jämför Daniel 6:7—16.) Det kan allt emellanåt vara på sin plats att ge vänliga påminnelser om sådant som klädsel och sätt att vårda sitt yttre, men en äldste kan äventyra sitt anseende som en resonlig person om han jämt och ständigt tjatar om sådana saker eller försöker tvinga på andra sådant som i första hand är en återspegling av hans egen smak. Alla i församlingen bör verkligen söka undvika att bestämma över andra. — Jämför 2 Korinthierna 1:24; Filipperna 2:12.

14. Hur visade Jesus att han var resonlig i fråga om vad han förväntade av andra?

¹⁴ Äldste kan också vilja rannsaka sig själva i en annan fråga: ”Är jag resonlig i fråga om vad jag förväntar av andra?” Jesus var verkligen det. Han visade konsekvent sina efterföljare att han inte förväntade mer av dem än att de gjorde helhjärtade ansträngningar och att han satte stort värde på dessa. Han uttalade sig berömmande om den fattiga änkan för att hon gav sina mynt av ringa värde. (Markus 12:42, 43) Han tillrättavisade sina lärjungar, när de kritiserade Maria för att hon gav ett så dyrbart bidrag och sade till dem: ”Låt henne vara. ... Hon gjorde vad hon kunde.” (Markus 14:6, 8) Han var resonlig också när hans efterföljare svek honom. Trots att han den natt han blev gripen hade uppmanat sina tre närmaste apostlar att hålla sig vakna och vaka tillsammans med honom, gjorde de honom besviken genom att gång på gång somna. Men han sade ändå förstående: ”Visst är anden ivrig, men köttet är svagt.” — Markus 14:34—38.

15, 16. a) Varför bör de äldste vara noga med att inte pressa hjorden? b) Hur kom en trogen syster att rätta till vad hon förväntade av andra?

¹⁵ Det är sant att Jesus uppmanade sina efterföljare att anstränga sig ”kraftigt”. (Lukas 13:24) Men han pressade dem aldrig till att göra detta! Han inspirerade dem, föregick med gott exempel, tog ledningen och sökte nå deras hjärtan. Han litade på att Jehovas andes kraft skulle göra resten. De äldste i våra dagar bör också uppmuntra medlemmarna i hjorden att helhjärtat tjäna Jehova, men de bör undvika att pressa dem genom att väcka skuld- eller skamkänslor och antyda att det de för närvarande gör i Jehovas tjänst på något sätt inte är tillräckligt eller godtagbart. En stelbent pådrivande attityd av ”gör mer, gör mer, gör mer!” kan slå ner modet på dem som gör allt de kan. Det skulle verkligen vara tråkigt, om en äldste gjorde sig känd för att vara ”svår att vara till lags” — något helt annat än resonlighet! — 1 Petrus 2:18.

¹⁶ Vi bör alla vara resonliga i fråga om vad vi förväntar av andra! Så här skrev en syster efter det att hon och hennes man hade lämnat missionärstjänsten för att sköta om hennes sjuka mor: ”Detta är verkligen svåra tider för oss förkunnare här i församlingarna. Efter att i krets- och områdestjänsten ha varit skyddade mot många sådana påfrestningar har vi plötsligt och smärtsamt blivit medvetna om dem. Jag brukade till exempel säga till mig själv: ’Varför erbjuder inte den där systern rätt litteratur den här månaden? Läser hon inte Tjänsten för Guds kungarike?’ Nu förstår jag varför. För somliga innebär det en stor ansträngning att över huvud taget komma ut [i tjänsten].” Hur mycket bättre är det inte att berömma våra bröder för det de gör än att döma dem för det de inte gör!

17. Hur var Jesus ett föredöme för oss i fråga om resonlighet?

¹⁷ Låt oss ta ett sista exempel på hur Jesus utövar sin myndighet på ett resonligt sätt. Likt sin Fader slår han inte svartsjukt vakt om sin myndighet. Han är också en mästare i fråga om att delegera, och han har förordnat sin trogna slavklass att ta hand om alla hans ”tillhörigheter” här på jorden. (Matteus 24:45—47) Och han är inte rädd för att lyssna på andras uppfattningar. Han frågade ofta sina åhörare vad de menade. (Matteus 17:25; 18:12; 21:28; 22:42) Så bör det också vara bland alla Kristi efterföljare i våra dagar. Oavsett hur stor myndighet någon har, bör han vara villig att lyssna. Föräldrar, lyssna! Äkta män, lyssna! Äldste, lyssna!

18. a) Hur skulle vi kunna ta reda på om vi har namn om oss att vara resonliga eller ej? b) Vad skulle det vara bra för oss alla att besluta oss för?

¹⁸ Vi önskar otvivelaktigt alla ”ha namn” om oss att ”vara resonliga”. (Filipperna 4:5, Phillips) Men hur vet vi om vi har ett sådant namn eller anseende? Ja, när Jesus ville veta vad människor sade om honom, frågade han sina följeslagare som han litade på. (Matteus 16:13) Varför inte följa hans exempel? Du skulle kunna fråga någon, som du vet är uppriktig, om du har namn om dig att vara en resonlig och foglig person eller ej. Det finns helt visst mycket vi alla kan göra för att ännu bättre efterlikna Jesu fullkomliga exempel i fråga om resonlighet! Låt oss, i synnerhet om vi utövar en viss myndighet över andra, alltid följa Jehovas och Jesu exempel och utöva den på ett resonligt sätt och alltid vara redo att förlåta, böja oss eller foga oss, när det är på sin plats att göra så. Ja, må vi alla vinnlägga oss om att ”vara resonliga”! — Titus 3:2.

[Fotnoter]

Hur skulle du vilja svara?

◻ Varför bör de kristna önska vara resonliga?

◻ Hur kan de äldste efterlikna Jesus i fråga om att vara redo att förlåta?

◻ Varför bör vi sträva efter att vara flexibla som Jesus var?

◻ Hur kan vi visa resonlighet i det sätt varpå vi utövar myndighet?

◻ Hur skulle vi kunna rannsaka oss själva för att avgöra om vi verkligen är resonliga?

[Bild på sidan 15]

Jesus förlät villigt den ångerfulle Petrus

[Bild på sidan 16]

Jesus insåg att det inte var rätt tidpunkt att hålla på en allmän regel, när en kvinna visade ovanligt stor tro

[Bild på sidan 18]

Föräldrar, lyssna!

[Bild på sidan 18]

Äkta män, lyssna!

[Bild på sidan 18]

Äldste, lyssna!