Vi tjänar som budbärare om fred från Gud
”Hur ljuvliga är inte på bergen fötterna på ... den som förkunnar fred.” — JESAJA 52:7.
1, 2. a) Vilka goda nyheter skall förkunnas, enligt profetian i Jesaja 52:7? b) Vad betydde Jesajas profetiska ord när det gällde det forntida Israel?
VI HAR goda nyheter att förkunna! Det är nyheter om fred — verklig fred. Det är ett budskap om räddning som har med Guds kungarike att göra. Om det budskapet skrev profeten Jesaja för länge sedan det som vi kan läsa i Jesaja 52:7: ”Hur ljuvliga är inte på bergen fötterna på den som bär fram goda nyheter, den som förkunnar fred, den som bär fram goda nyheter om något bättre, den som förkunnar räddning, den som säger till Sion: ’Din Gud har blivit kung!’”
2 Jehova inspirerade sin profet Jesaja att nedteckna detta budskap till nytta både för de forntida israeliterna och för oss i våra dagar. Vad är innebörden i budskapet? När Jesaja skrev ner det kan assyrierna redan ha fört invånarna i det norra riket, Israel, i landsflykt, och längre fram skulle invånarna i det södra riket, Juda, föras i landsflykt till Babylon. På grund av sin olydnad mot Jehova Gud hade nationen inte fred med Gud, vilket ledde till att den upplevde en tid av hjärtesorg och oro. Jehova talade om för dem att deras syndfulla uppförande hade gett upphov åt en skiljemur mellan dem och deras Gud. (Jesaja 42:24; 59:2–4) Men genom Jesaja förutsade Jehova att Babylons portar så småningom skulle öppnas och att Guds folk då skulle vara fritt att återvända till sitt hemland för att där återuppbygga Jehovas tempel. Sion skulle återuppbyggas, och tillbedjan av den sanne Guden skulle återigen bedrivas i Jerusalem. — Jesaja 44:28; 52:1, 2.
3. Hur var löftet om ett återförande av Israel också en profetia om fred?
3 Det här löftet om befrielse var också en profetia om fred. Att israeliterna återfördes till det land som Jehova hade gett dem skulle vara ett bevis på Guds barmhärtighet och deras egen sinnesändring. Det skulle visa att de hade fred med Gud. — Jesaja 14:1; 48:17, 18.
”Din Gud har blivit kung!”
4. a) I vilken bemärkelse kunde det sägas att Jehova hade blivit kung år 537 f.v.t.? b) Hur ledde Jehova därefter förhållandena till nytta för sitt folk?
4 När Jehova år 537 f.v.t. verkställde den här befrielsen, kunde det mycket passande meddelas för Sion: ”Din Gud har blivit kung!” Det är sant att Jehova är ”evighetens Kung”, men den här befrielsen av hans folk var ett nytt uttryck för hans suveränitet. (Uppenbarelseboken 15:3) Den visade på ett slående sätt hans överlägsna makt över det dittills mäktigaste riket på jorden. (Jeremia 51:56, 57) Genom Jehovas andes verkan misslyckades andra sammansvärjningar mot hans folk. (Ester 9:24, 25) Jehova ingrep gång på gång och på olika sätt för att få de medo-persiska kungarna att handla på ett sätt som var i linje med hans suveräna vilja. (Sakarja 4:6) Vi kan läsa om de fantastiska händelser som inträffade på den tiden i bibelböckerna Esra, Nehemja, Ester, Haggaj och Sakarja. Och det är verkligen trosstärkande att påminna sig om det som hände då!
5. Vilka viktiga händelser pekade Jesaja 52:13–53:12 fram emot?
5 Men det som hände år 537 f.v.t. och därefter var bara början. Direkt efter det att Jesaja hade skrivit profetian i kapitel 52 om ett återförande eller återställande skrev han om Messias’ ankomst. (Jesaja 52:13–53:12) Genom Messias, som visade sig vara Jesus Kristus, skulle Jehova ge ett budskap om en befrielse och fred som var ännu större och viktigare än den som inträffade år 537 f.v.t.
Jehovas främste fredsbudbärare
6. Vem är Jehovas främste fredsbudbärare, och vilket uppdrag tillämpade han på sig själv?
6 Jesus Kristus är Jehovas främste fredsbudbärare. Han är Guds Ord, Jehovas egen talesman. (Johannes 1:14) Det var därför helt följdriktigt att Jesus en tid efter det att han hade blivit döpt i floden Jordan reste sig i synagogan i Nasaret och läste upp sitt uppdrag ur Jesaja, kapitel 61, vilket visade att det han hade sänts ut för att predika inbegrep ”frigivning” och ”återställelse” och ett tillfälle att bli godtagen av Jehova. Men Jesus gjorde mer än att bara förkunna ett budskap om fred och frid. Gud hade också sänt honom för att tillhandahålla grunden för bestående fred och frid. — Lukas 4:16–21.
7. Vad blir resultatet av den frid med Gud som har möjliggjorts genom Jesus Kristus?
7 Vid tiden för Jesu födelse hade änglar visat sig för några herdar i närheten av Betlehem och lovprisat Gud och sagt: ”Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor som åtnjuter hans godvilja.” (Lukas 2:8, 13, 14) Ja, Gud skulle visa dem godvilja som utövade tro på den anordning som han hade gjort genom sin Son, och de skulle få frid. Vad skulle detta innebära? Det skulle innebära att människor, trots att de var födda i synd, skulle kunna vinna en ren ställning inför Gud och komma i ett godkänt förhållande till honom. (Romarna 5:1) De skulle kunna äga det inre lugn och den frid som man inte kan uppnå på annat sätt. Vid Guds bestämda tid skulle det bli en frigivning från den adamitiska syndens alla verkningar, inbegripet sjukdom och död. Människor skulle inte längre vara blinda eller döva eller ofärdiga, och inte heller skulle de behöva känna sig frustrerade på grund av svaghet eller förkrossade på grund av mentala störningar. Det skulle vara möjligt att åtnjuta ett fullkomligt liv för evigt. — Jesaja 33:24; Matteus 9:35; Johannes 3:16.
8. Vilka blir erbjudna frid från Gud?
8 Vilka erbjuds att få den här friden från Gud? Alla som utövar tro på Jesus Kristus. Aposteln Paulus skrev att Gud hade funnit för gott att genom Kristus ”försona alla andra ting med sig genom att stifta fred med hjälp av det blod ... [Jesus] utgöt på tortyrpålen”. Aposteln tillägger att den här försoningen skulle inbegripa ”tingen i himlarna”, dvs. dem som skulle bli Kristi medregenter i himlen. Den skulle också inbegripa ”tingen på jorden”, dvs. dem som skulle få möjlighet att leva för evigt på jorden, när den helt och fullt har återställts till ett paradis. (Kolosserna 1:19, 20) Dessa kan, genom att dra nytta av värdet av Jesu offer och av hjärtat lyda Gud, få åtnjuta ett förhållande av varm vänskap med Gud. — Jämför Jakob 2:22, 23.
9. a) Vilka andra förhållanden påverkas också av frid med Gud? b) Vilken myndighet har Jehova gett sin Son i syfte att införa bestående fred överallt?
9 Det är verkligen viktigt att ha en sådan fred, eller frid, med Gud, för om man inte har fred med Gud, kan man inte ha någon bestående eller meningsfull frid i något annat förhållande heller. Fred med Jehova är grunden till sann frid och fred på jorden. (Jesaja 57:19–21) Det är verkligen passande att Jesus Kristus är Fredsfursten. (Jesaja 9:6) Jehova Gud har också betrott denne, genom vilken människor kan försonas med honom, med makt att härska. (Daniel 7:13, 14) Och Jehova lovar att Jesu furstliga herradöme över människorna skall leda till följande: ”På freden kommer det inte att vara någon ände.” — Jesaja 9:7; Psalm 72:7.
10. Hur var Jesus ett föredöme i fråga om att förkunna Guds fredsbudskap?
10 Alla människor behöver Guds budskap om fred. Jesus själv var ett föredöme i fråga om att nitiskt predika det. Han predikade på tempelområdet i Jerusalem, på bergssluttningar, längs vägarna, för en samarisk kvinna vid en brunn och i människors hem. Varhelst det fanns människor skapade Jesus tillfällen att predika om fred och Guds kungarike. — Matteus 4:18, 19; 5:1, 2; 9:9; 26:55; Markus 6:34; Lukas 19:1–10; Johannes 4:5–26.
Övade att vandra i Kristi fotspår
11. För vilket arbete övade Jesus sina lärjungar?
11 Jesus lärde sina lärjungar att predika Guds fredsbudskap. Jesus var Jehovas ”trogna och sanna vittne”, och hans lärjungar insåg att de också hade en skyldighet att vittna. (Uppenbarelseboken 3:14; Jesaja 43:10–12) De såg upp till Kristus som sin Ledare.
12. Hur visade Paulus vikten av att predika?
12 Aposteln Paulus resonerade om vikten av att predika och sade: ”Skriften säger ju: ’Ingen som låter sin tro vila på honom skall bli besviken.’” Det innebär att ingen som utövar tro på Jesus Kristus som Jehovas främste förmedlare av räddning skall bli besviken. En persons etniska bakgrund kan inte heller göra honom diskvalificerad, för Paulus tillade: ”Det är ... ingen åtskillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom. Ty ’var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad’.” (Romarna 10:11–13) Men hur skulle då människor få reda på den här möjligheten?
13. Vad krävdes det för att människor skulle få höra de goda nyheterna, och hur reagerade de kristna under det första århundradet på det behovet?
13 Aposteln Paulus riktade uppmärksamheten på människors behov av att få höra de goda nyheterna genom att ställa några frågor som alla Jehovas tjänare gör väl i att begrunda. Han frågade: ”Hur skall de anropa honom som de inte har satt tro till? Och hur skall de sätta tro till honom som de inte har hört något om? Och hur skall de höra utan att någon predikar? Och hur skall de predika, om de inte har blivit utsända?” (Romarna 10:14, 15) Den tidiga kristendomens historia vittnar vältaligt om hur män och kvinnor, unga och gamla, följde Kristi och hans apostlars exempel. De blev nitiska förkunnare av de goda nyheterna. De följde Jesu exempel och predikade för människor varhelst de träffade på dem. De önskade inte missa någon, och därför utförde de sin tjänst både på offentliga platser och från hus till hus. — Apostlagärningarna 17:17; 20:20.
14. Hur visade det sig vara sant att ”fötterna” på dem som förkunnade goda nyheter var ”ljuvliga”?
14 Det var naturligtvis inte alla som tog emot sådana kristna förkunnare vänligt. Paulus’ citat från Jesaja 52:7 visade sig dock vara sant. Efter att ha ställt frågan: ”Hur skall de predika, om de inte har blivit utsända?” tillade han: ”Alldeles som det är skrivet: ’Hur ljuvliga är inte fötterna på dem som förkunnar goda nyheter om goda ting!’” De flesta av oss tycker nog inte att våra fötter är ljuvliga eller vackra. Vad betyder då de här orden? Fötterna representerar verkligen en person, då det ju vanligtvis är med hjälp av dem som han tar sig fram, när han går ut för att predika för andra. Och vi kan vara övertygade om att apostlarna och andra lärjungar till Jesus Kristus under det första århundradet verkligen utgjorde en underbar syn för många av dem som då hörde de goda nyheterna genom dessa första kristna. (Apostlagärningarna 16:13–15) Och inte nog med det — de var också dyrbara i Guds ögon.
15, 16. a) Hur visade de första kristna att de i sanning var fredsbudbärare? b) Vad kan hjälpa oss att utföra vår tjänst på samma sätt som de kristna under det första århundradet gjorde?
15 Jesu efterföljare hade ett fredsbudskap, och de framförde det på ett fridsamt sätt. Jesus hade gett sina lärjungar följande anvisningar: ”Varhelst ni kommer in i ett hus, så säg först: ’Må detta hus ha frid.’ Och om där finns en fridens vän, skall er frid vila över honom. Men om det inte gör det, skall den vända tillbaka till er.” (Lukas 10:5, 6) Sha·lọhm, som betyder ”frid” eller ”fred”, är en traditionell judisk hälsning. Men Jesu anvisningar inbegrep mycket mer än detta. Som ”ambassadörer på Kristi vägnar” uppmanade hans smorda lärjungar människor: ”Bli försonade med Gud.” (2 Korinthierna 5:20) I överensstämmelse med Jesu anvisningar talade de med människor om Guds kungarike och om vad det skulle kunna innebära för dem som individer. De som lyssnade blev välsignade, men de som avvisade budskapet gick miste om den välsignelsen.
16 I våra dagar utför Jehovas vittnen sin förkunnartjänst på samma sätt. De goda nyheter som de för ut till människor är inte deras; de tillhör den som har sänt dem. Deras uppdrag är att framföra dem. Om människor tar emot de goda nyheterna, kan de få underbara välsignelser. Men om de avvisar dem, avvisar de fred med Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus. — Lukas 10:16.
Fridsamma i en orolig värld
17. Hur bör vi uppföra oss också när vi träffar människor som skymfar oss, och varför det?
17 Det är viktigt för Jehovas tjänare att de, oavsett hur människor reagerar, tänker på att de är budbärare om fred från Gud. Världens människor kan ge sig in i hetsiga dispyter och ösa ur sig sin ilska genom att ge bitande kommentarer eller genom att skrika skymford åt dem som irriterar dem. Några av oss kanske gjorde så tidigare, men om vi har tagit på oss den nya personligheten och inte längre är någon del av världen, kommer vi inte att följa deras exempel. (Efesierna 4:23, 24, 31; Jakob 1:19, 20) Då kommer vi, oberoende av hur andra handlar, att följa rådet: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor.” — Romarna 12:18.
18. Hur bör vi reagera, om en myndighetsperson uppträder barskt mot oss, och varför det?
18 På grund av vår förkunnartjänst kan vi ibland bli förda inför myndighetspersoner. De kanske vill visa sin makt genom att kräva att vi förklarar varför vi gör vissa saker eller varför vi avstår från att delta i någon viss verksamhet. De kanske vill veta varför vi predikar det budskap vi predikar — ett budskap som avslöjar falsk religion och som talar om slutet på den nuvarande tingens ordning. Vår respekt för det exempel Kristus gav oss får oss att visa mildhet och djup respekt. (1 Petrus 2:23; 3:15) Sådana myndighetspersoner är ofta utsatta för påtryckningar från präster eller från sina överordnade. Men genom ett milt svar kanske vi kan hjälpa dem att inse att vår verksamhet inte utgör något hot mot dem eller mot den allmänna ordningen. Ett sådant svar skapar en anda av respekt, samarbetsvilja och frid hos dem som godtar det. — Titus 3:1, 2.
19. I vad tar Jehovas vittnen aldrig del?
19 Över hela jorden är Jehovas vittnen kända för att vara människor som inte tar del i världens stridigheter. De blir inte indragna i världens konflikter som har sin grund i ras, religion eller politik. (Johannes 17:14) Eftersom Guds ord ger oss anvisning om att underordna oss ”de överordnade myndigheterna”, är det otänkbart att vi skulle ta del i handlingar av civil olydnad för att protestera mot de styrandes politik. (Romarna 13:1) Jehovas vittnen har aldrig anslutit sig till någon rörelse som har som mål att störta en regering. Med tanke på de normer som Jehova har gett sina kristna tjänare, är det otänkbart för dem att ta del i blodsutgjutelse eller våld av något slag. De sanna kristna inte bara talar om fred, utan de lever också i överensstämmelse med det de predikar.
20. För vad har det stora Babylon gjort sig känt, när det gäller fred?
20 De som representerar kristenhetens religiösa organisationer har till skillnad från de sanna kristna inte visat sig vara några fredsbudbärare. Kristenhetens kyrkor och icke-kristna religioner har alla som en del av det stora Babylon tolererat, understött och faktiskt tagit ledningen i nationernas krig. De har också hetsat till förföljelse av och till och med till mord på Jehovas trogna tjänare. Därför förklarar Uppenbarelseboken 18:24 följande om det stora Babylon: ”I henne fann man blod av profeter och av heliga och av alla som blivit slaktade på jorden.”
21. Hur reagerar många människor med ärligt hjärta, när de ser skillnaden i uppförande mellan Jehovas tjänare och dem som utövar falsk religion?
21 Sann religion är, till skillnad från kristenhetens trossamfund och resten av det stora Babylon, en verkligt enande kraft. Så här sade Jesus Kristus till sina sanna efterföljare: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Det här är en kärlek som sträcker sig över de nationella, sociala, ekonomiska och etniska gränser som nu splittrar resten av mänskligheten. Miljontals människor över hela jorden, vilka har lagt märke till detta, säger nu till Jehovas smorda tjänare: ”Vi skall gå med er, för vi har hört att Gud är med er.” — Sakarja 8:23.
22. Hur betraktar vi det arbete med att vittna som ännu behöver utföras?
22 Som Jehovas tjänare gläder vi oss mycket över vad som har uträttats, men vårt arbete är ännu inte fullgjort. En lantbrukare slutar inte arbeta, när han har sått och odlat sin åker. Han fortsätter att arbeta, i synnerhet om det är mitt i skördetiden. Skördetiden kräver en intensiv insats och uthållighet. Och just nu är skörden av tillbedjare av den sanne Guden större än någonsin tidigare. Detta är en tid att glädjas. (Jesaja 9:3) Det är sant att vi möter både motstånd och likgiltighet. Och som enskilda kanske vi måste kämpa med allvarlig sjukdom, svåra familjeförhållanden eller ekonomiska bekymmer. Men vår kärlek till Jehova får oss att hålla ut. Människor behöver få höra det budskap som Gud har anförtrott åt oss. Det är ett fredsbudskap. Ja, det är det budskap som Jesus själv predikade — de goda nyheterna om Guds kungarike.
Vad svarar du?
◻ Hur uppfylldes orden i Jesaja 52:7 på det forntida Israel?
◻ Hur visade Jesus att han var den främste fredsbudbäraren?
◻ Hur förknippade aposteln Paulus orden i Jesaja 52:7 med det verk som de kristna tar del i?
◻ Vad innebär det att vara en fredsbudbärare i våra dagar?
[Bilder på sidan 15]
Likt Jesus är Jehovas vittnen budbärare om fred från Gud
[Bilder på sidan 15]
Jehovas vittnen förblir fridsamma oavsett hur människor reagerar på budskapet om Guds kungarike