-
Må vi aldrig rygga tillbaka till fördärv för oss!Vakttornet – 1999 | 15 december
-
-
Må vi aldrig rygga tillbaka till fördärv för oss!
”Vi [är] inte av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig.” — HEBRÉERNA 10:39.
1. Vilka omständigheter fick aposteln Petrus att duka under för fruktan?
APOSTLARNA måste ha blivit chockade, när Jesus, deras älskade Herre, talade om för dem att de alla skulle bli förskingrade och överge honom. Hur skulle de kunna göra något sådant i den stund då han som bäst behövde dem? Petrus insisterade: ”Även om alla de andra förmås att snava och falla, skall jag det ändå inte.” Petrus var verkligen en modig och oförskräckt man. När Jesus blev förrådd och gripen, skingrades så apostlarna. Senare under den kyliga natten, då Jesus blev förhörd i översteprästen Kaifas hus, uppehöll sig Petrus nervöst på gården, antagligen rädd för att Jesus och de som hade varit med honom skulle komma att avrättas. När så några i närheten kände igen honom som en av Jesu följeslagare, greps han av panik och förnekade tre gånger att han hade haft något som helst med Jesus att göra, ja, han förnekade till och med att han alls kände honom! — Markus 14:27–31, 66–72.
2. a) Varför gjorde inte Petrus räddhågade handlingssätt den natt då Jesus greps att han blev av ”det slag som ryggar tillbaka”? b) Vad bör vara vårt fasta beslut?
2 Detta var ett dystert ögonblick i Petrus liv, ett ögonblick som han säkert ångrade under resten av sitt liv. Men kunde Petrus på grund av sitt handlingssätt den där natten stämplas som feg? Fick det honom att passa in på den beskrivning som aposteln Paulus senare gav, när han skrev: ”Nu är vi inte av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig”? (Hebréerna 10:39) De flesta av oss håller antagligen med om att Paulus ord inte är tillämpliga på Petrus. Varför är de inte det? Jo, därför att Petrus i övrigt i sitt liv visade stort mod och stark tro, och det var endast tillfälligt som modet nu svek honom och han dukade under för fruktan. På liknande sätt kan många av oss med en viss skamkänsla tänka tillbaka på tillfällen då vi har överrumplats av fruktan och inte stått upp för sanningen så frimodigt som vi hade önskat. (Jämför Romarna 7:21–23.) Vi kan vara övertygade om att detta att modet tillfälligt har svikit oss inte gör oss till det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig. Vi måste dock vara fast beslutna att aldrig bli av det slag som ryggar tillbaka. Varför det? Och hur kan vi undvika att bli sådana?
Vad det innebär att rygga tillbaka till fördärv för sig
3. Hur gav profeterna Elia och Jona efter för fruktan?
3 När Paulus skrev om ”det slag som ryggar tillbaka”, menade han inte dem vars mod tillfälligt sviker dem. Paulus kände säkert till Petrus erfarenhet och andra liknande fall. När den onda drottning Isebel hotade att döda den frimodige profeten Elia, överväldigades denne av fruktan och flydde för sitt liv. (1 Kungaboken 19:1–4) Profeten Jona drabbades också av fruktan, men i hans fall tog den sig allvarligare uttryck, eftersom han i stället för att lyda Jehovas befallning att bege sig till den för sitt våld och sin ondska ökända staden Nineve gick ombord på en båt som skulle segla till Tarsis — 350 mil åt det motsatta hållet! (Jona 1:1–3) Men varken dessa båda trogna profeter eller aposteln Petrus kan med rätta beskrivas såsom varande av det slag som ryggar tillbaka. Varför inte?
4, 5. a) Hur hjälper sammanhanget i Hebréerna 10:39 oss att förstå vad Paulus menade med uttrycket ”fördärv”? b) Vad menade Paulus när han sade: ”Vi [är] inte av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig”?
4 Lägg märke till hela det uttryck som Paulus använde: ”Nu är vi inte av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig.” Vad menade han med ”fördärv”? Det grekiska ord som han använde åsyftar ibland evig tillintetgörelse. Den definitionen stämmer med sammanhanget, för Paulus hade just varnat: ”Om vi med vilja bedriver synd, sedan vi har fått den exakta kunskapen om sanningen, finns inte längre något slaktoffer för synder kvar, utan bara en viss förskräcklig väntan på dom och en flammande svartsjuka som skall förtära dem som är i opposition.” — Hebréerna 10:26, 27.
5 När Paulus sade till sina medtroende: ”Vi [är] inte av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig”, menade han följaktligen att han och hans trogna kristna läsare var fast beslutna att aldrig vända sig bort från Jehova och upphöra med att tjäna honom. Ett sådant handlingssätt skulle endast kunna leda till evig tillintetgörelse. Judas Iskariot och andra fiender till sanningen, vilka uppsåtligt hade motarbetat Jehovas ande, hade ryggat tillbaka till en sådan tillintetgörelse. (Johannes 17:12; 2 Thessalonikerna 2:3) Sådana personer hör till ”de fega” som drabbas av evig tillintetgörelse i den bildliga eldsjön. (Uppenbarelseboken 21:8) Nej, vi vill aldrig vara av det slaget!
6. Hur vill Satan, Djävulen, att vi skall handla?
6 Satan, Djävulen, vill att vi skall rygga tillbaka till fördärv för oss. Som den mästare på ”sluga handlingar” han är vet han att ett sådant fördärvbringande handlingssätt ofta börjar på ett smygande sätt. (Efesierna 6:11, fotnot i NW, studieutgåvan) Om Satan inte kan nå sitt mål genom direkt förföljelse, försöker han undergräva tron hos de sanna kristna genom försåtligare metoder. Han önskar få modiga och nitiska Jehovas vittnen att tystna. Låt oss se vilka metoder han använde mot de kristna hebréer eller judekristna som Paulus skrev till.
Hur de kristna utsattes för påtryckningar att rygga tillbaka
7. a) Vad hade församlingen i Jerusalem varit med om? b) Hur var förhållandena i andligt avseende för några av Paulus läsare?
7 Vittnesbörden tyder på att Paulus skrev sitt brev till hebréerna omkring år 61 v.t. Församlingen i Jerusalem hade upplevt en stormig tid. Efter Jesu död utbröt en våg av våldsam förföljelse, som gjorde att många av de kristna i staden kom att kringspridas. Men därefter följde en period av frid, som gjorde det möjligt för de kristna att växa till i antal. (Apostlagärningarna 8:4; 9:31) Under årens gång uppstod det tid efter annan åter förföljelse och andra svårigheter. Då Paulus skrev sitt brev till hebréerna, verkar det som om församlingen återigen upplevde en förhållandevis lugn period. Men det förekom ändå svårigheter. Det hade nu gått närmare tre årtionden sedan Jesus hade förutsagt ödeläggandet av Jerusalem, och det fanns antagligen de som tyckte att slutet hade dröjt orimligt länge och att det kanske inte skulle komma i deras livstid. Andra, i synnerhet de som var nya i tron, hade ännu inte prövats av svår förföljelse och hade inte så stor erfarenhet av att hålla ut under prövningar. (Hebréerna 12:4) Satan sökte helt visst utnyttja sådana omständigheter. Vilka ”sluga handlingar” använde han?
8. Vilken inställning hade många judar till den unga kristna församlingen?
8 Den unga kristna församlingen betraktades med förakt av många judar i Jerusalem och Judeen. Innehållet i Paulus brev ger oss en viss uppfattning om de hånfulla anmärkningar som de arroganta judiska religiösa ledarna och deras efterföljare riktade mot de kristna. De kan ha sagt något i den här stilen: ”Vi har det storslagna templet i Jerusalem, och det är flera hundra år gammalt! Vi har en förnäm överstepräst och hans underpräster, vilka dagligen frambär slaktoffer i templet. Vi har Lagen som genom änglar överbringades till Mose och som stadfästes med stora tecken på berget Sinai. Men denna nya sekt, dessa kristna, som har avfallit från judendomen, vad har de? Ingenting av allt detta!” Fick sådana hånfulla utfall åsyftad verkan? Vissa kristna hebréer blev av allt att döma oroade av dem. Paulus brev kom till deras hjälp i precis rätt tid.
Varför de aldrig skulle rygga tillbaka till fördärv för sig
9. a) Vilket tema går som en röd tråd genom Hebréerbrevet? b) I vilken bemärkelse tjänade de kristna i ett tempel som var bättre än det i Jerusalem?
9 Låt oss undersöka två skäl till att aldrig rygga tillbaka till fördärv för sig som Paulus anförde för sina bröder och systrar där i Judeen. Det första, som också är det tema som går som en röd tråd genom Hebréerbrevet, är att den kristna formen av tillbedjan är överlägsen. Templet i Jerusalem var bara en kopia av en mycket större verklighet, Jehovas andliga tempel, en byggnad ”som inte är gjord med händer”. (Hebréerna 9:11) Dessa kristna hade förmånen att få tjäna i denna andliga anordning för ren tillbedjan. De tjänade under ett bättre förbund, det sedan länge utlovade nya förbundet, som hade en medlare som var större än Mose, nämligen Jesus Kristus. — Jeremia 31:31–34.
10, 11. a) Varför gjorde inte Jesu härkomst honom diskvalificerad att tjäna som överstepräst i det andliga templet? b) Hur var Jesus en långt bättre överstepräst än den som tjänade i templet i Jerusalem?
10 Dessa kristna hade också en långt bättre överstepräst, Jesus Kristus. Nej, han var inte någon avkomling av Aron, utan han var i stället en överstepräst ”efter Melkisedeks sätt”. (Psalm 110:4) Denne Melkisedek, som var kung och överstepräst i det forntida Salem, hade inte någon nedtecknad släktlinje, och han utgjorde därför en passande profetisk bild av Jesus, vars prästadöme inte var beroende av ofullkomliga mänskliga förfäder, utan av något långt större, nämligen Jehova Guds egen ed. I likhet med Melkisedek tjänar Jesus inte bara som överstepräst, utan också som kung, en kung och präst som aldrig skall dö. — Hebréerna 7:11–21.
11 Till skillnad från översteprästen i templet i Jerusalem behövde Jesus inte heller frambära slaktoffer år efter år. Hans offer var hans eget fullkomliga liv, som han frambar en gång för alla. (Hebréerna 7:27) Alla de slaktoffer som frambars vid templet var endast skuggor eller bilder av det offer som Jesus frambar. Hans fullkomliga offer gjorde det möjligt för alla som i handling visade sin tro att få verklig förlåtelse för sina synder. Det Paulus skriver visar också att Jesus inte förändrades när han blev överstepräst, utan att han var samme Jesus som de kristna i Jerusalem hade lärt känna, dvs. en ödmjuk och omtänksam person som kan ”hysa medkänsla med våra svagheter”. Detta är verkligen uppmuntrande. (Hebréerna 4:15; 13:8) Dessa smorda kristna hade utsikten att få tjäna som Kristi underpräster! Hur skulle de då ens kunna komma på tanken att rygga tillbaka och återvända till ”de svaga och torftiga” tingen i den fördärvade judendomen? — Galaterna 4:9.
12, 13. a) Vilket annat skäl till att aldrig rygga tillbaka anförde Paulus? b) Hur kunde det uthärdande som de kristna hebréerna redan hade visat uppmuntra dem att aldrig rygga tillbaka till fördärv för sig?
12 Som om detta inte skulle räcka gav Paulus hebréerna ännu ett skäl till att aldrig rygga tillbaka till fördärv för sig, nämligen det de redan hade uthärdat. Han skrev: ”Erinra er ständigt de förgångna dagar, i vilka ni, sedan ni blivit upplysta, utstod mycken kamp under lidanden.” Paulus påminde dem om att de ”som på en teater” hade blivit ”utsatta” för både smädelser och vedermödor. Några av dem hade varit fängslade, och andra av dem hade gett uttryck åt medkänsla med dem som var i fängelse och hade stött dem. Ja, de hade varit föredömliga i att visa tro och uthärdande. (Hebréerna 10:32–34) Men varför bad Paulus dem att ”ständigt” ”erinra” sig sådana smärtsamma upplevelser? Skulle det inte bara göra dem missmodiga?
13 Nej, att dessa kristna hebréer erinrade sig ”de förgångna dagarna” skulle i stället påminna dem om hur Jehova hade uppehållit dem under deras prövningar. Med hans hjälp hade de redan motstått många av Satans angrepp. Paulus skrev: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.” (Hebréerna 6:10) Ja, Jehova kom ihåg allt deras trogna arbete, och han bevarade det i sitt obegränsade minne. Vi påminns om Jesu förmaning att samla skatter i himlen, skatter som ingen tjuv kan stjäla eller någon mal eller rost förtära. (Matteus 6:19–21) Det enda sätt varpå dessa skatter kan förstöras är genom att en kristen ryggar tillbaka till fördärv för sig. Då skulle de skatter som han har samlat i himlen försvinna. Paulus gav verkligen de kristna hebréerna ett kraftfullt skäl till att aldrig handla på det viset! Varför kasta bort alla sina år av trogen tjänst? Det rätta och långt bättre handlingssättet skulle vara att fortsätta att hålla ut.
Varför vi aldrig bör rygga tillbaka till fördärv för oss
14. Hur ställs vi inför liknande svårigheter som de kristna under det första århundradet?
14 Vi har som sanna kristna lika starka skäl att inte rygga tillbaka. Må vi först och främst komma ihåg vilken välsignelse vi har i den rena formen av tillbedjan som Jehova har gett oss. I likhet med de första kristna lever vi i en tid då medlemmar av de mer populära religionssamfunden hånar och förlöjligar oss och stolt pekar på sina imponerande religiösa byggnader och sina uråldriga traditioner. Men Jehova försäkrar oss om att han godkänner vår form av tillbedjan. Vi åtnjuter faktiskt nu välsignelser som de kristna under det första århundradet inte hade. Du kanske undrar: ”Hur då?” De levde ju då det andliga templet trädde i funktion, och Kristus hade blivit dess överstepräst vid sitt dop år 29 v.t. Några av dem hade också sett denne Guds Son som gjorde underverk. Och till och med efter hans död förekom det underverk. Men som det var förutsagt upphörde så småningom sådana gåvor. — 1 Korinthierna 13:8.
15. Under uppfyllelsen av vilken profetia lever vi nu, och vad innebär den för oss?
15 Vi lever emellertid under en tid då den omfattande profetian i Hesekiel, kapitel 40–48, uppfylls på ett markant sätt.a Vi har således sett återställelsen av Guds anordning för ren tillbedjan. Detta andliga tempel har renats från alla former av religiös orenhet och avgudadyrkan. (Hesekiel 43:9; Malaki 3:1–5) Tänk på de fördelar som detta renande har medfört för oss.
16. Vilken nedslående utveckling fick de kristna under det första århundradet uppleva?
16 Framtiden såg mörk ut för den organiserade kristna församlingen under det första århundradet. Jesus hade förutsagt att det skulle komma att bli som om man hade besått en åker med vete och någon sedan sått över den med ogräs. Vetet skulle knappast gå att skilja från ogräset. (Matteus 13:24–30) Så blev det också. Vid slutet av det första århundradet, när den åldrige aposteln Johannes utgjorde den enda återhållande kraften mot fördärvligt inflytande, var avfallet redan på gång. (2 Thessalonikerna 2:6; 1 Johannes 2:18) Kort efter apostlarnas död uppstod det en självständig prästklass, som förtryckte hjorden och som bar en speciell klädedräkt. Avfallet spreds likt kallbrand. Vad det måste ha gjort trogna kristna modfällda att få se den nyligen införda formen för ren tillbedjan dränkas av en fördärvad form. Detta skedde mindre än hundra år efter det att Kristus hade grundat församlingen.
17. Hur har den nutida kristna församlingen funnits till längre än sin motsvarighet under det första århundradet?
17 Tänk nu, som en kontrast till detta, på det som har skett i vår tid. Den rena tillbedjan har nu funnits till längre än under perioden fram till apostlarnas död. Sedan denna tidskrift kom ut med sitt första nummer 1879, har Jehova välsignat oss med en tillbedjan som blivit allt renare. År 1918 kom Jehova och Kristus Jesus till det andliga templet för att rena det. (Malaki 3:1–5) Sedan 1919 har det som gäller tillbedjan av Jehova Gud hela tiden förbättrats. Vi har fått en allt klarare förståelse av Bibelns profetior och principer. (Ordspråken 4:18) Vem skall ha äran för detta? Inte ofullkomliga människor. Det är endast Jehova, med sin Son som församlingens huvud, som i denna fördärvade värld har kunnat skydda sitt folk mot att fördärvas. Må vi därför aldrig underlåta att tacka Jehova för att vi i denna tid får ta del i den rena tillbedjan. Och må vi vara fast beslutna att aldrig rygga tillbaka till fördärv för oss!
18. Vilket skäl har vi till att aldrig rygga tillbaka till fördärv för oss?
18 Likt dessa kristna hebréer har vi ännu ett skäl till att inte fegt rygga tillbaka, nämligen detta att vi redan har uthärdat. Antingen vi på senare år har börjat tjäna Jehova eller vi har gjort så troget i flera årtionden, har vi gjort oss kända för kristna gärningar. Många av oss har på olika sätt fått utstå förföljelse: vi kan ha suttit i fängelse, verksamheten kan ha varit förbjuden där vi bor, vi kan ha blivit misshandlade eller ha förlorat ägodelar. Andra har mött motstånd i familjen eller har fått utstå hån och löje och likgiltighet. Vi har alla, trots svårigheter och prövningar, hållit ut och fortsatt vår trogna tjänst för Jehova. Jehova glömmer inte vår uthållighet, utan vi har genom den skaffat oss ett förråd av skatter i himlen. Därför är det förvisso inte nu tid att rygga tillbaka och återvända till den fördärvade gamla ordning som vi har lämnat! Varför göra allt vårt hårda arbete värdelöst, i synnerhet nu, när det endast återstår ”en mycket liten tid” till slutet? — Hebréerna 10:37.
19. Vad skall vi behandla i följande artikel?
19 Må vi vara fast beslutna att inte vara ”av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig”, utan i stället ”av det slag som har tro”! (Hebréerna 10:39) Hur kan vi förvissa oss om att dessa ord passar in på oss, och hur kan vi hjälpa medkristna med detta? Detta skall vi behandla i följande artikel.
-
-
Må vi vara av det slag som har troVakttornet – 1999 | 15 december
-
-
Må vi vara av det slag som har tro
Vi [är] ... av det slag som har tro, så att själen bevaras vid liv.” — HEBRÉERNA 10:39.
1. Varför kan man säga att alla Jehovas lojala tjänare har en dyrbar tro?
SE DIG om nästa gång du är i en Rikets sal full av tillbedjare av Jehova och tänk på hur de närvarande på olika sätt visar tro. Du kanske ser äldre personer som har tjänat Gud i årtionden, ungdomar som dagligen står emot kamrattryck och föräldrar som arbetar hårt för att uppfostra sina barn till att bli gudfruktiga kristna. Där finns äldste och biträdande tjänare, som axlar ett stort ansvar. Ja, du ser andliga bröder och systrar i skiftande ålder som övervinner hinder av olika slag för att tjäna Jehova. Den tro de har är verkligen dyrbar! — 1 Petrus 1:7.
2. Varför är Paulus råd i Hebréerna, kapitel 10 och 11, till hjälp för oss?
2 Det är få ofullkomliga människor, om alls några, som har förstått vikten av tro bättre än aposteln Paulus. Han konstaterade faktiskt att sann tro medför att ”själen bevaras vid liv”. (Hebréerna 10:39) Men Paulus visste också att det finns sådant som kan undergräva tron och att den utsätts för angrepp i denna trolösa värld. Han var djupt oroad för de kristna hebréerna i Jerusalem och Judeen, vilka kämpade för att bevara sin tro. Låt oss, när vi tittar på några verser i Hebréerna, kapitel 10 och 11, lägga märke till de metoder som Paulus använde för att bygga upp deras tro. Det kommer att hjälpa oss att se hur vi kan bygga upp tron hos oss själva och andra i vår omgivning.
Visa att vi litar på varandra
3. Hur visar Paulus ord i Hebréerna 10:39 att han litade på sina bröder och systrar i tron?
3 Det första vi lägger märke till är kanske Paulus positiva inställning till sina läsare. Han skrev: ”Nu är vi inte av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig, utan av det slag som har tro, så att själen bevaras vid liv.” (Hebréerna 10:39) Paulus trodde det bästa och inte det värsta om sina trogna medkristna. Lägg också märke till att han använde uttrycket ”vi”. Paulus var en rättfärdig man, men han skrev inte fördenskull nedlåtande till sina läsare, som om han stod på ett mycket högre plan av rättfärdighet än vad de gjorde. (Jämför Predikaren 7:16.) Han inbegrep i stället sig själv tillsammans med dem. Han var övertygad om att han och hans trogna kristna läsare skulle visa sig vara av det slag som hade tro och som oförskräckt skulle vägra att rygga tillbaka till fördärv för sig inför de svårigheter som tornade upp sig framför dem.
4. Varför litade Paulus på sina medtroende?
4 Hur kunde Paulus vara så säker på det? Blundade han för de fel och brister som de kristna hebréerna hade? Nej, han gav dem i stället uttryckliga råd för att hjälpa dem att övervinna sina andliga brister. (Hebréerna 3:12; 5:12–14; 6:4–6; 10:26, 27; 12:5) Paulus hade dock åtminstone två goda skäl till att lita på sina bröder. 1) Då han sökte efterlikna Jehova Gud, vinnlade han sig om att se Guds tjänare så som Gud ser dem och inte bara se deras fel och brister, utan också deras goda egenskaper och deras möjligheter att välja att göra gott i framtiden. (Psalm 130:3; Efesierna 5:1) 2) Paulus trodde obetingat på den heliga andens kraft. Han visste att inga hinder och inga mänskliga svagheter kunde hindra Jehova från att ge kristna som troget vinnlade sig om att tjäna honom ”kraft som är över det normala”. (2 Korinthierna 4:7; Filipperna 4:13) Paulus tillit till sina bröder och systrar var således inte missriktad, orealistisk eller blint optimistisk. Den var välgrundad och hade stöd i Skriften.
5. Hur kan vi efterlikna Paulus tillit, och vad kommer det sannolikt att leda till?
5 Paulus tillit smittade helt visst av sig. Det måste ha betytt mycket för församlingarna i Jerusalem och Judeen att Paulus skrev så uppmuntrande till dem. Med tanke på det isande förakt och den högdragna likgiltighet som de kristna hebréerna utsattes för av sina judiska motståndare hjälpte sådana ord dem att i sina hjärtan besluta sig för att vara av det slag som har tro. Kan vi göra samma sak mot varandra nu? Det är bara alltför lätt att hos andra se en lång rad fel och brister och egenheter. (Matteus 7:1–5) Men vi kan hjälpa varandra mycket mer, om vi lägger märke till och uppskattar den enastående tro som var och en har. Med sådan uppmuntran är det sannolikare att tron kommer att växa. — Romarna 1:11, 12.
Ett lämpligt bruk av Guds ord
6. Varifrån citerade Paulus när han skrev det som vi läser i Hebréerna 10:38?
6 Paulus byggde också upp tron hos sina medtroende genom att skickligt använda Skrifterna. Han skrev till exempel: ”’Men min rättfärdige skall leva på grund av tro’, och: ’om han ryggar tillbaka, har min själ inte behag i honom’.” (Hebréerna 10:38) Paulus citerade här från profeten Habackuk.a De kristna hebréerna, som orden riktades till, var väl insatta i de profetiska böckerna och kände därför antagligen till dessa ord. Habackuks ord var väl valda med tanke på att Paulus med sitt brev, som han skrev omkring år 61 v.t., hade som mål att stärka tron hos de kristna i och i närheten av Jerusalem. Varför det?
7. När nedtecknade Habackuk sin profetia, och hur var förhållandena i Juda vid den tiden?
7 Profeten Habackuk skrev tydligen sin bok bara lite mer än tjugo år före ödeläggandet av Jerusalem år 607 f.v.t. Han hade i en syn fått se hur kaldéerna (eller: babylonierna), en ”bitter och hetsig nation”, anföll Juda och förstörde Jerusalem och kuvade andra folk och nationer. (Habackuk 1:5–11) Men denna olycka hade förutsagts över hundra år tidigare, redan på Jesajas tid. På Habackuks tid florerade ondskan återigen i Juda, då den gode kung Josia hade efterträtts av Jehojakim, som förföljde och till och med mördade dem som talade i Jehovas namn. (2 Krönikeboken 36:5; Jeremia 22:17; 26:20–24) Det är inte underligt att den bekymrade profeten Habackuk utropade: ”Hur länge, o Jehova?” — Habackuk 1:2.
8. Hur kunde Habackuks exempel vara till hjälp för de kristna under det första århundradet, och varför kan det hjälpa oss nu?
8 Habackuk visste inte hur nära ödeläggandet av Jerusalem var. Inte heller visste de kristna under det första århundradet när den judiska tingens ordning skulle upphöra. Och inte heller vet vi nu ”dagen och timmen” för verkställandet av Jehovas dom över den nuvarande onda ordningen. (Matteus 24:36) Låt oss därför lägga märke till det tvåfaldiga svar som Jehova gav Habackuk. För det första försäkrade han profeten om att slutet skulle komma punktligt och inte skulle bli försenat, även om det från mänsklig ståndpunkt sett skulle kunna förefalla så. (Habackuk 2:3) För det andra påminde Jehova Habackuk: ”Vad den rättfärdige beträffar, genom sin trofasthet kommer han att förbli vid liv.” (Habackuk 2:4) Vilka vackra, enkla sanningar! Det viktigaste är inte när slutet kommer, utan att vi fortsätter att leva ett liv i tro.
9. Hur förblev Jehovas lydiga tjänare vid liv genom sin trofasthet a) år 607 f.v.t.? b) efter år 66 v.t.? c) Varför är det så viktigt att stärka sin tro?
9 När Jerusalem plundrades och förstördes år 607 f.v.t. fick Jeremia, hans sekreterare Baruk, Ebed-Melek och de lojala rekabiterna uppleva sanningen i Jehovas löfte till Habackuk. De undkom det hemska ödeläggandet av Jerusalem och ”förblev vid liv”. Varför det? Jo, därför att Jehova belönade deras trofasthet. (Jeremia 35:1–19; 39:15–18; 43:4–7; 45:1–5) De kristna hebréerna måste ha lyssnat till Paulus råd, för när de romerska härarna efter sitt anfall mot Jerusalem år 66 v.t. av någon oförklarlig anledning drog sig tillbaka, lydde dessa kristna troget Jesu varning och flydde. (Lukas 21:20, 21) De förblev också vid liv på grund av sin trofasthet. Vi kommer också att förbli vid liv, om vi befinns vara trogna när slutet kommer. Detta ger oss verkligen starka skäl till att nu stärka vår tro!
En livfull beskrivning av människor med tro
10. Hur beskrev Paulus Moses tro, och hur skulle vi kunna efterlikna Mose när det gäller detta?
10 Paulus byggde också upp tron genom ett effektivt bruk av exempel. När du läser Hebréerna, kapitel 11, lägg då märke till hur han levandegör bibliska gestalter. Han säger till exempel att Mose ”stod fast som om han såg den Osynlige”. (Hebréerna 11:27) Jehova var med andra ord så verklig för Mose att det var som om han kunde se den osynlige Guden. Kan man säga samma sak om oss? Det är lätt att säga att man har ett förhållande till Jehova, men det kräver arbete att bygga upp och stärka ett sådant förhållande, något som vi måste göra! Är Jehova så verklig för oss att vi tar honom med i beräkningen när vi fattar beslut, även sådana beslut som kan tyckas vara mindre betydelsefulla? En sådan tro kommer att hjälpa oss att uthärda till och med det värsta motstånd.
11, 12. a) Under vilka förhållanden kan Enoks tro ha blivit prövad? b) Vilken uppmuntrande belöning fick Enok?
11 Tänk också på Enoks tro. Det är svårt att föreställa sig det motstånd som han mötte. Han skulle framföra ett svidande domsbudskap mot de onda människor som levde då. (Judas, vers 14, 15) Den förföljelse som hotade denne trogne man var av allt att döma så hätsk och våldsam att Jehova, innan hans fiender kunde gripa honom, ”förflyttade” honom från livet till dödens sömn. Enok fick därför inte se uppfyllelsen av den profetia som han hade uttalat. Men han fick en gåva som i vissa avseenden var ännu bättre. — Hebréerna 11:5; 1 Moseboken 5:22–24.
12 Paulus förklarar: ”Före sin förflyttning fick han [Enok] ... det vittnesbördet att han hade behagat Gud väl.” (Hebréerna 11:5) Vad innebar detta? Innan Enok somnade in i döden kan han ha fått en syn av något slag, kanske av paradiset på jorden, i vilket han snart kommer att uppväckas. I vilket fall som helst lät Jehova Enok få veta att han genom sin trogna kurs hade behagat Jehova väl. Enok hade fått Jehovas hjärta att glädjas. (Jämför Ordspråken 27:11.) Enoks liv är verkligen gripande! Skulle du vilja leva ett sådant liv av tro? Tänk då på sådana människors exempel och se dem som verkliga personer. Var fast besluten att leva genom tro varje dag. Kom också ihåg att det slag av människor som har tro inte tjänar Jehova på grund av ett datum eller en tidsgräns för när Gud skall uppfylla alla sina löften. De är i stället fast beslutna att tjäna Jehova för evigt! Att göra det innebär det allra bästa levnadssättet både i denna tingens ordning och i den kommande.
Hur man kan växa sig starkare i tron
13, 14. a) Hur kan Paulus ord i Hebréerna 10:24, 25 hjälpa oss att göra våra möten till glädjerika tillfällen? b) Vad är i första hand syftet med kristna möten?
13 Paulus visade de kristna hebréerna hur de på olika sätt skulle kunna stärka sin tro. Låt oss begrunda två av dessa. Vi känner antagligen till hur Paulus i Hebréerna 10:24, 25 uppmanar oss att regelbundet församlas till våra kristna möten. Men kom ihåg att Paulus inspirerade ord inte förmedlar tanken att vi vid sådana möten endast skall vara passiva iakttagare. Han beskriver i stället mötena som ett tillfälle att lära känna varandra, att hjälpa varandra att tjäna Gud mera helt och fullt och att uppmuntra varandra. Vi är där för att ge och inte bara för att få. Detta bidrar till att göra våra möten till glädjerika tillfällen. — Apostlagärningarna 20:35.
14 Men vi är i första hand med vid kristna möten för att tillbe Jehova Gud. Det gör vi genom att instämma i bönerna och sjunga med i sångerna, genom att lyssna uppmärksamt och genom att frambära ”frukten av läppar” som offer, dvs. att vi, när vi svarar eller på annat sätt medverkar vid mötena, ger uttryck åt lovprisning av Jehova. (Hebréerna 13:15) Om vi tänker på dessa mål och vid varje möte handlar enligt dem, kommer vår tro helt visst att byggas upp.
15. Varför uppmanade Paulus de kristna hebréerna att hålla fast vid sin tjänst, och varför är samma råd på sin plats i vår tid?
15 Predikoarbetet bygger också upp tron. Paulus skrev: ”Låt oss hålla fast vid den offentliga bekännelsen av vårt hopp utan att vackla, ty han som gav löftet är trofast.” (Hebréerna 10:23) Man kanske uppmanar någon att hålla fast vid något, när det verkar som om denne riskerar att ge upp. Satan försökte helt visst att pressa dessa kristna hebréer att ge upp sin tjänst, och det gör han också nu med Guds folk. Vad bör vi göra med tanke på en sådan press? Tänk på vad Paulus gjorde.
16, 17. a) Hur fick Paulus dristighet för förkunnartjänsten? b) Vad bör vi göra, om vi tycker att någon viss sida av vår kristna tjänst är svår?
16 Så här skrev Paulus till de kristna i Thessalonike: ”Sedan vi först hade lidit och blivit oförskämt behandlade (såsom ni vet) i Filippi, uppbjöd [vi] all vår dristighet med hjälp av vår Gud för att förkunna Guds goda nyheter för er under stor kamp.” (1 Thessalonikerna 2:2) Hur hade Paulus och hans följeslagare blivit ”oförskämt behandlade” i Filippi? Enligt några kännare av grekiska uttrycker det grekiska ord som Paulus här använde en förolämpande, skamlig eller kränkande behandling. Myndigheterna i Filippi hade låtit piska dem med spön, kastat dem i fängelse och satt fast deras fötter i stocken. (Apostlagärningarna 16:16–24) Hur påverkade denna smärtsamma erfarenhet Paulus? Ryggade han tillbaka i fruktan, när han kom till Thessalonike, nästa stad på hans missionsresa? Nej, han ”uppbjöd” all sin ”dristighet” eller tog mod till sig och övervann fruktan och fortsatte att frimodigt predika.
17 Var fick Paulus sin dristighet ifrån? Från sitt inre? Nej, utan han sade att han uppbjöd all sin dristighet ”med hjälp av vår Gud”. En uppslagsbok för bibelöversättare säger att dessa ord kan översättas: ”Gud avlägsnade fruktan ur våra hjärtan.” Om du inte känner dig särskilt frimodig i fråga om din förkunnartjänst eller om du tycker att någon viss sida av den verkar svår, varför då inte be Jehova göra samma sak för dig? Be honom avlägsna fruktan ur ditt hjärta. Be honom hjälpa dig att ta mod till dig att utföra arbetet. Gör också något åt saken rent praktiskt. Avtala till exempel om att få samarbeta med någon som är duktig i det slag av vittnande som du tycker är svårt. Det kanske är vittnande i affärer, på gatan, under informella förhållanden eller med hjälp av telefonen. Din kamrat kanske är villig att ta ledningen i början. Lägg i så fall märke till hur han eller hon gör och lär av det. Men ta sedan mod till dig och försök själv.
18. Vilka välsignelser kan vi få uppleva, om vi tar mod till oss i vår förkunnartjänst?
18 Tänk på vad som kan bli resultatet om du tar mod till dig. När du inte låter dig avskräckas, utan fortsätter, kommer du antagligen att få fina erfarenheter i samband med att du delar med dig av sanningen, erfarenheter som du annars inte skulle ha fått. (Se sidan 25.) Det kommer att skänka dig tillfredsställelse när du, trots att du kan tycka att det är svårt, gör sådant som du vet behagar Jehova. Du kommer att få uppleva hans välsignelse och hjälp i fråga om att övervinna din fruktan. Din tro kommer att bli starkare. Och du kan faktiskt inte arbeta på att bygga upp tro hos andra utan att samtidigt bygga upp tron hos dig själv. — Judas, vers 20, 21.
19. Vilken dyrbar belöning väntar dem som är av ”det slag som har tro”?
19 Må du fortsätta att stärka din egen tro och tron hos dem som du har i din omgivning. Detta kan du göra genom att bygga upp dig själv och andra förmedelst skickligt bruk av Guds ord, genom att studera exempel på människor med tro i Bibeln och göra dig en bild av dem i ditt sinne, genom att förbereda dig för kristna möten och ta del i dem samt genom att hålla fast vid det dyrbara privilegium som förkunnartjänsten utgör. När du gör detta, kan du vara förvissad om att du är av ”det slag som har tro”. Kom också ihåg att de som är av det slaget får en dyrbar belöning. De är av ”det slag som har tro, så att själen bevaras vid liv”.b Må din tro fortsätta att växa, och må Jehova Gud bevara dig vid liv för evigt!
[Fotnoter]
a Paulus citerade Septuaginta-översättningen av Habackuk 2:4, som har med uttrycket ”om någon ryggar tillbaka, har min själ inte behag i honom”. Dessa ord förekommer inte i någon av de hebreiska handskrifter som nu finns bevarade. Några har framfört tanken att Septuaginta-översättningen grundade sig på tidigare hebreiska handskrifter som inte längre finns kvar. Det var i alla händelser under inflytande av Guds heliga ande som Paulus tog med uttrycket här. Det är därför godkänt av Gud.
b Jehovas vittnens årstext för år 2000 blir: Vi är inte av det slag som ryggar tillbaka, utan av det slag som har tro. — Hebréerna 10:39.
-