Kunde Jesus ha haft tro på Gud?

— Ett dilemma för treenighetsanhängarna

”HUR kunde Jesus ha haft tro? Han är Gud; han vet och ser allting utan att behöva vända sig till någon annan. Tro består just i att förtrösta på någon annan och att erkänna det som inte är synligt; därför är det uteslutet att Jesus-Gud kunde ha haft tro.”

Enligt den franske teologen Jacques Guillet är detta en framträdande uppfattning inom katolicismen. Förvånar den här förklaringen dig? Du har kanske trott att eftersom Jesus är ett exempel för de kristna i allt, måste han också vara ett föredöme i tro. Om du har trott så, har du inte räknat med kristenhetens treenighetslära.

Frågan om Jesu tro är verkligen en gåta för katolska, protestantiska och ortodoxa teologer som tror på treenigheten som ”det centrala mysteriet i den kristna tron och det kristna livet”.a Men alla förnekar inte Jesu tro. Jacques Guillet förklarar att ”det är omöjligt att inte erkänna att Jesus hade tro”, även om Guillet medger att det i ljuset av treenighetsläran är en ”paradox”.

Den franske jesuiten Jean Galot, och flertalet teologer med honom, säger uttryckligen att eftersom Kristus är ”sann Gud och sann människa, ... kan han inte tro på sig själv”. ”Tron består i att tro på någon annan, inte att tro på sig själv”, sägs det i tidskriften La Civiltà Cattolica. Hindret när det gäller att erkänna Jesu tro är därför treenighetsläran, eftersom de båda begreppen klart motsäger varandra.

”Evangelierna talar aldrig om Jesu tro”, säger teologerna. Det är sant att orden pi·stẹu·o (att tro) och pị·stis (tro), som används i de kristna grekiska skrifterna, i huvudsak avser lärjungarnas tro på Gud eller Kristus snarare än Jesu tro på sin himmelske Fader. Bör vi därför dra den slutsatsen att Guds Son inte hade tro? Vad kan vi förstå av det han gjorde och sade? Vad säger Bibeln?

Böner utan tro?

Jesus var en bönens man. Han bad vid varje tillfälle — när han blev döpt (Lukas 3:21), hela natten innan han utvalde sina 12 apostlar (Lukas 6:12, 13) och innan han blev mirakulöst förvandlad på berget medan han var tillsammans med apostlarna Petrus, Johannes och Jakob. (Lukas 9:28, 29) Han bad när en av lärjungarna frågade honom: ”Lär oss hur man skall be.” Han lärde dem därför mönsterbönen (”Fader vår”). (Lukas 11:1—4; Matteus 6:9—13) Han bad ensam och länge tidigt på morgonen (Markus 1:35—39), mot kvällen på ett berg efter att ha skickat i väg sina lärjungar (Markus 6:45, 46), tillsammans med sina lärjungar och för sina lärjungar. (Lukas 22:32; Johannes 17:1—26) Ja, bönen var en viktig del av Jesu liv.

Han bad innan han utförde underverk, till exempel innan han uppväckte sin vän Lasarus: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Visst har jag vetat att du alltid hör mig; men för folkskarans skull, som står runt omkring, talade jag, för att de må tro att du har sänt ut mig.” (Johannes 11:41, 42) Vissheten om att hans Fader skulle besvara den bönen visar hur stark hans tro var. Det här sambandet mellan bön till Gud och tro på honom framgår tydligt av det Kristus sade till sina lärjungar: ”Alla de ting ni frambär bön om och begär, ha tro på att ni praktiskt taget har fått dem.” — Markus 11:24.

Om Jesus inte hade tro, varför bad han då till Gud? Kristenhetens oskriftenliga treenighetslära, som innebär att Jesus samtidigt var både människa och Gud, fördunklar Bibelns budskap. Den hindrar människor från att förstå Bibelns enkla och kraftfulla lära. Till vem vände sig människan Jesus? Till sig själv? Var han omedveten om att han var Gud? Och om han var Gud och kände till det, varför bad han då?

Jesu böner under den sista dagen av hans jordiska liv ger oss en ännu djupare insikt i hans starka tro på sin himmelske Fader. Han gav uttryck åt hopp och tillitsfull förväntan när han bad: ”Och nu, Fader, förhärliga du mig jämsides med dig själv med den härlighet som jag hade jämsides med dig innan världen var till.” — Johannes 17:5.

Eftersom han visste att hans svåraste prövningar och hans död var nära förestående, ”började [han] bli bedrövad och mycket orolig” den natt han var i Getsemane trädgård på Olivberget, och han sade: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds.” (Matteus 26:36—38) Han föll sedan på knä och bad: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren ifrån mig. Men låt ändå inte min vilja ske, utan din.” Då ”visade sig en ängel från himlen för honom och styrkte honom”. Gud lyssnade till hans bön. På grund av hans starka känslor och den svåra prövningen blev hans ”svett ... som blodsdroppar som föll ner på marken”. — Lukas 22:42—44.

Vad visar Jesu lidanden, hans behov av att bli styrkt och hans ödmjuka böner? ”En sak är säker”, skriver Jacques Guillet, ”Jesus bad, och bönen var en viktig sida av hans liv och verksamhet. Han bad som människor ber, och han bad för människors räkning. Det är orimligt att människor ber utan tro. Skulle det då vara rimligt att Jesus bad utan tro?”

När Jesus hängde på tortyrpålen, ropade han strax före sin död med hög röst och citerade från en psalm av David. I tro ropade han återigen med hög röst i en sista ödmjuk bön: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” (Lukas 23:46; Matteus 27:46) En italiensk samkyrklig översättning säger att Jesus ”anförtrodde sitt liv” åt Fadern. — Parola del Signore.

Jacques Guillet kommenterar: ”Genom att visa oss den korsfäste Kristus som ropar högt till sin Fader genom Israels psalmer övertygar evangelieskribenterna oss om att det ropet, ropet från den enfödde Sonen, ett rop i fullständig ångest, ett rop i full förtröstan, är ett rop i tro, ropet från en som dör i tro.”

Inför detta klara och dramatiska bevis på tro försöker en del teologer göra åtskillnad mellan tro och ”förtröstan”. En sådan skillnad är emellertid inte grundad på Bibeln.

Men exakt vad visar de svåra prövningar som Jesus fick utstå angående hans tro?

”Vår tros ... Fullkomnare” fullkomnad

Aposteln Paulus nämner i det 11:e kapitlet i sitt brev till hebréerna det stora molnet av trogna män och kvinnor i förkristen tid. Han avslutar genom att peka på det största och fullkomliga exemplet på tro: ”Vi [ser] uppmärksamt ... på vår tros Främste förmedlare och Fullkomnare, Jesus, som för den glädje som förelades honom utstod en tortyrpåle, i det han föraktade skammen. ... Betrakta noga den som har utstått sådan motsägelse av syndare emot deras egna intressen, för att ni inte skall bli trötta och ge tappt i era själar.” — Hebréerna 12:1—3.

Flertalet teologer säger att den här versen inte talar om ”Jesu personliga tro”, utan snarare om hans roll som ”upphovsman till eller grundare av tron”. Det grekiska ordet te·lei·o·tẹs, som förekommer i det här bibelstället, syftar på någon som fullkomnar, som förverkligar eller fullständigar något. Som ”Fullkomnare” fullständigade Jesus tron i den bemärkelsen att han genom att komma till jorden uppfyllde bibliska profetior och därmed skapade en fastare grund för tron. Men betyder detta att han inte hade tro?

De avsnitt ur brevet till hebréerna som du kan se i rutan på sidan 15 lämnar inte något rum för tvivel. Jesus fullkomnades genom sina lidanden och sin lydnad. Trots att han redan var en fullkomlig människa gjorde hans erfarenheter honom fullkomlig och fullständig i allt, också i tro, för att han skulle bli helt och fullt kvalificerad som överstepräst för de sanna kristnas räddning. Han bad ödmjukt till sin Fader ”med starka rop och tårar”, han var ”trogen” mot Gud, och han visade ”gudsfruktan”. (Hebréerna 3:1, 2; 5:7—9) I Hebréerna 4:15 sägs det att han blev ”prövad i alla avseenden liksom vi”, det vill säga liksom varje trogen kristen vars tro utstår ”olika prövningar”. (Jakob 1:2, 3) Är det rimligt att tro att Jesus kunde bli prövad ”liksom” sina efterföljare utan att likt dem bli prövad i tron?

Ödmjuka böner, lydnad, lidanden, prövningar, trohet och gudsfruktan vittnar om Jesu fullständiga tro. Allt detta visar att han blev ”vår tros ... Fullkomnare” först sedan han hade gjorts fullkomlig i sin egen tro. Det är tydligt att han inte var Gud Sonen som treenighetslärans anhängare påstår. — 1 Johannes 5:5.

Trodde han inte på Guds ord?

Treenighetsläran formar teologernas tänkande så mycket att de framför den extrema uppfattningen att Jesus ”inte kan tro på Guds ord och dess budskap”, eftersom ”han själv är Guds Ord och därför bara kan förkunna det ordet”. — Angelo Amato: Gesù il Signore (med kyrkans imprimatur).

Men vad visar i själva verket Jesu återkommande hänvisningar till Skrifterna? När han blev frestad citerade han från Skrifterna tre gånger. Hans tredje svar visade Satan att han endast tillbad Gud. (Matteus 4:4, 7, 10) Vid flera tillfällen omnämnde Jesus profetior som var tillämpliga på honom själv och visade att han trodde att de skulle uppfyllas. (Markus 14:21, 27; Lukas 18:31—33; 22:37; jämför Lukas 9:22; 24:44—46.) Av detta måste vi dra den slutsatsen att Jesus kände till Skrifterna som var inspirerade av hans Fader, han levde efter dem i tro, och han förtröstade fullständigt på att de profetior som förutsade hans prövningar, lidanden, död och uppståndelse skulle uppfyllas.

Jesus, ett exempel på tro att efterlikna

Jesus var tvungen att kämpa trons kamp ända till slutet för att förbli lojal mot sin Fader och för att ”segra över världen”. (Johannes 16:33) Utan tro är det omöjligt att vinna en sådan seger. (Hebréerna 11:6; 1 Johannes 5:4) På grund av Jesu segrande tro var han ett exempel för sina trogna efterföljare. Han hade sannerligen tro på den sanne Guden.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 15]

Jesus, vår ”Fullkomnare”, fullkomnad

Hebréerna 2:10: ”Det var ... passande för honom, för vars skull allting är och genom vilken allting är, att då han förde många söner till härlighet göra den Främste förmedlaren av deras räddning fullkomlig genom lidanden.”

Hebréerna 2:17, 18: ”Han [måste] bli lik sina ’bröder’ i alla avseenden, för att kunna bli en barmhärtig och trogen överstepräst i det som hör Gud till, för att frambära ett försoningsoffer för folkets synder. Ty i kraft av att han själv led, när han sattes på prov, kan han komma dem till hjälp som nu sätts på prov.”

Hebréerna 3:2: ”Han var trogen mot Honom som gjorde honom till detta, såsom Mose också var i hela Hans hus.”

Hebréerna 4:15: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd.”

Hebréerna 5:7—9: ”I sitt kötts dagar frambar Kristus, med starka rop och tårar, ödmjuka böner och även vädjanden till den som kunde rädda honom från döden, och han blev gynnsamt hörd för sin gudsfruktans skull. Fastän han var Son, lärde han lydnad av det han led; och sedan han hade gjorts fullkomlig, blev han ansvarig för evig räddning.”