HAV

Jordklotets sammanhängande vattenområden som omger land; även naturligt avgränsade delar av dessa områden; eventuellt större insjöar. Över 70 procent av jordens yta är täckt av vatten.

Jehova, havens Skapare och Härskare. Bibeln talar upprepade gånger om Jehova som havens Skapare, att det var han som den tredje skapelsedagen skilde havet från torra land. (1Mo 1:9, 10, 13; Neh 9:6; Apg 4:24; 14:15; Upp 14:7) Den säger också att han har makt över havet och kan behärska det. (Job 26:12; Ps 65:7; 89:9; Jer 31:35) När hans Son var på jorden fick han också myndighet av sin Fader att härska över vinden och sjön. (Mt 8:23–27; Mk 4:36–41; Joh 6:17–20) Gud visar sin makt över havet genom att sätta gränser för det i form av kuster och med hjälp av ebb och flod. Det är som om han har spärrat havet med dörrar. (Job 38:8–11; Ps 33:7; Ord 8:29; Jer 5:22; se SAND.) Detta, tillsammans med den betydelse som havet har för vattnets kretslopp (Pre 1:7; Am 5:8), gör havet till ett av Jehovas underbara verk. (Ps 104:24, 25) Poetiskt uttryckt kan det sägas att havet också är med och lovsjunger sin Skapare. (Ps 96:11; 98:7)

Hav och sjöar i och omkring Israel. Det största havet i närheten av Israel var ”Stora havet”, dvs. Medelhavet, som också kallades ”havet i väster” eller helt enkelt ”Havet”. (Jos 1:4; 5Mo 11:24; 4Mo 34:5) Andra vatten var Röda havet eller ”det egyptiska havet” (2Mo 10:19; Jes 11:15), Salthavet (Döda havet) eller Arabahavet, även kallat ”östra havet” (5Mo 3:17; Hes 47:18), samt Galileiska sjön, som också kallades Kinneretsjön eller Tiberiassjön. (Mt 4:18; 4Mo 34:11; Joh 6:1; se GALILEISKA SJÖN; RÖDA HAVET; SALTHAVET; STORA HAVET.) När det i Bibeln bara står ”havet” eller ”sjön” måste man ofta av sammanhanget avgöra vilket hav eller vilken sjö det handlar om. (2Mo 14:2 [jfr 2Mo 13:18]; Mk 2:13 [jfr v. 1]) Ibland används det hebreiska ordet om en flod. (Jer 51:36 [Eufrat]; Jes 19:5 [Nilen])

Avgrunden. Enligt Parkhursts A Greek and English Lexicon to the New Testament (London 1845, sid. 2) används det grekiska ordet ạbyssos, som betyder ”mycket eller synnerligen djup” och ofta återges med ”avgrunden”, vid några tillfällen om havet eller i jämförelser med havet på grund av dess stora, till synes bottenlösa djup. (Rom 10:6, 7; jfr 5Mo 30:12, 13.) I Uppenbarelsebokens symbolspråk talas det om ”vilddjuret som stiger upp ur avgrunden” (Upp 11:7), och det sägs ”stiga upp ur havet”. (Upp 13:1; se AVGRUND.)

Upphovet till det marina livet. I Första Moseboken berättas det att havsdjuren och de flygande skapelserna var de första djuren på jorden. Det sägs: ”Och Gud sade vidare: ’Må det i vattnet vimla fram ett vimmel av levande själar, och må flygande skapelser flyga över jorden i himlens öppna rymd.’ Och Gud grep sig an med att skapa de stora havsvidundren och varje annan levande själ som rör sig och som det vimlar av i vattnet, alla enligt deras arter, likaså varje bevingad flygande skapelse enligt dess art. Och Gud såg att det var gott. Därefter välsignade Gud dem och sade: ’Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i havsbäckenen, och må de flygande skapelserna föröka sig på jorden.’ Och det blev kväll, och det blev morgon, den femte dagen.” (1Mo 1:20–23)

När Gud sade: ”Må det i vattnet vimla fram ett vimmel”, betydde det inte att han överlät åt havet självt att frambringa en ursprungsform av liv som alla andra livsformer har utvecklats från. Berättelsen säger också att Gud skapade livsformerna i havet ”enligt deras arter”. Och i berättelsen om när landdjuren skapades den sjätte skapelsedagen står det att Gud sade: ”Må jorden frambringa levande själar enligt deras arter.” Gud befallde alltså inte havet att frambringa levande skapelser som skulle leva på land eller lät dessa utvecklas från havet, utan han ”grep sig an med att göra” varje art så att den skulle passa in i sin naturliga miljö. (1Mo 1:24, 25)

Bildspråk. Medan det utlovade landet skulle sträcka sig ”från Röda havet till filistéernas hav [dvs. Medelhavet] och från vildmarken till Floden [dvs. Eufrat]”, sägs det om den kommande messianske kungen att han skulle härska ”från hav till hav och från Floden till jordens ändar”, dvs. över hela jorden. (2Mo 23:31; Sak 9:9, 10; jfr Dan 2:34, 35, 44, 45.) Att Sakarjas profetia med citatet från Psalm 72:8 skall förstås som ett uttalande om Messias framgår av det sätt varpå Matteus och Johannes använder den. (Mt 21:4–9; Joh 12:12–16)

Översvämmande härar. Jeremia liknade ljudet av dem som anföll Babylon vid havets brusande. (Jer 50:42) När han sade att ”havet” skulle stiga upp över Babylon menade han därför av allt att döma att medernas och persernas segerrika härar skulle översvämma staden som en flodvåg. (Jer 51:42; jfr Dan 9:26.)

Människomassor som är fjärmade från Gud. Jesaja liknade de onda människorna på jorden, de människomassor som är fjärmade från Gud, vid ”det upprörda havet, när det inte förmår komma till ro, vars vattenmassor oupphörligt kastar upp tång och dy”. (Jes 57:20) I Uppenbarelseboken 17:1, 15 sägs det att ”vattnen” som det stora Babylon ”sitter” på är ”folk och skaror och nationer och språk”. Jesaja förutsade om Guds ”kvinna”, Sion: ”Till dig skall havets rikedomar vända sig; nationernas tillgångar skall komma till dig.” (Jes 59:20; 60:1, 5) Det betyder tydligtvis att många människor av jordens olika nationaliteter skall vända sig till Guds symboliska ”kvinna”.

Daniel såg fyra ”väldiga djur” komma upp ”ur havet”, och han visade att dessa representerade politiska härskare eller makter. (Dan 7:2, 3, 17, 23) Johannes såg på liknande sätt ”ett vilddjur stiga upp ur havet”, dvs. ur den stora del av mänskligheten som är fjärmad från Gud. Och när han med symbolspråk nämner diadem och en tron, för det också tanken till att detta vilddjur från ”havet” måste vara en politisk organisation. (Upp 13:1, 2) I sin syn såg han också att det kommer en tid då det skall vara ”en ny himmel och en ny jord” och då ”havet”, dvs. de oroliga människomassorna som är fjärmade från Gud, inte skall vara mer. (Upp 21:1)

Människor utan tro. Lärjungen Jakob liknar den människa som saknar tro och som tvivlar när hon ber till Gud vid ”en våg på havet som drivs av vinden och blåses omkring”. Hon sätter inte värde på Guds fina egenskaper givmildhet och kärleksfull omtanke. ”Låt inte den människan inbilla sig att hon skall få något från Jehova; en obeslutsam man är han, ostadig på alla sina vägar”, säger Jakob. (Jak 1:5–8)

Omoraliska människor. Jakobs bror Judas varnade sina medkristna för onda människor som skulle smyga sig in i församlingen i avsikt att besmitta den moraliskt. Han sade att sådana människor utgjorde en stor fara och kallade dem ”vilda havsvågor som skummar av sina egna orsaker till skam”. (Jud 4–13) Det är möjligt att Judas hade orden i Jesaja 57:20 i tankarna och att han bildligt beskrev dessa människors våldsamma, lättsinniga ringaktning för Guds lagar och hur de i sin förnedrade, vällustiga livsstil utan att tveka överskred de moraliska gränser som Gud har fastställt. Som det sägs i Cooks Commentary i en kommentar till Judas 13: ”Deras utsvävningars smuts och dy sköljs upp på offentlighetens strand. ... Dessa människor skummar alltså av sina egna skamlösa gärningar och ställer fram dem så att alla kan se och ge Kyrkan skulden för de missgärningar som de begår.” En annan kommentator säger: ”Det som de sprider är lika innehållslöst och värdelöst som skummet på havsvågorna, och resultatet blir egentligen att de basunerar ut sin egen skam.” (Barnes’ Notes on the New Testament, 1974; jfr Petrus beskrivning av sådana människor i 2Pe 2:10–22.)