STORA HAVET

Det stora innanhav som ligger mellan Europa, Afrika och Asien och som hebréerna kallade Stora havet men som för oss är känt som Medelhavet. Medelhavet är nästan helt omgivet av land, och detta i kombination med de varma vindarna från Sahara resulterar i ovanligt stark avdunstning, vilket i sin tur gör att vattnet får hög densitet. Vid Gibraltar sund strömmar därför lättare vatten från Atlanten in vid ytan, medan tyngre vatten från Medelhavet flyter ut som en bottenström i Atlanten. Havsgående fartyg har bara tillgång till Medelhavet genom smala passager – Gibraltar sund i väster, Dardanellerna och Bosporen i nordöst och i nyare tid Suezkanalen i sydöst.

Även i dag kan Medelhavet med rätta kallas Stora havet, som det kallades av forntidens folk från Moses tid och framåt, för det är verkligen ett stort hav. (4Mo 34:6, 7) Om man inte räknar med dess olika armar, som betraktas som egna hav, är det omkring 3 700 km långt och över 970 km som bredast, och det täcker en yta på 2 510 000 km². Som djupast är det ca 5 100 m.

De italienska och grekiska halvöarna delar upp norra delen av Medelhavet i Tyrrenska havet, Joniska havet, Adriatiska havet och Egeiska havet, och dessa halvöar bidrar till att kustlinjen blir längre och att havet får en oregelbunden form. Mellan Sicilien och Nordafrika, dvs. omkring halvvägs mellan öst och väst, smalnar havet till en bredd av bara 150 km och blir förhållandevis grunt.

I Hesekiels profetia sägs det att det fanns ”en stor mängd” fiskar i Stora havet. (Hes 47:10) Förutom mer än 400 fiskarter finner man i Medelhavet vackra koraller och en mängd svampdjur.

Bibelskribenterna använde inte bara benämningen ”Stora havet” (Jos 1:4; 9:1, 2; 15:12, 47; 23:4; Hes 47:15, 19, 20; 48:28) utan även andra beskrivande uttryck. För dem var detta hav ”havet i väster”, eftersom det utgjorde den västra gränsen för det land Gud gav dem. (5Mo 11:24; 34:1, 2) Från Jerusalem betraktades det som ”västra havet” i kontrast till ”östra havet”, dvs. Döda havet. (Joel 2:20; Sak 14:8) Det kallades också ”filistéernas hav” (2Mo 23:31) eller rätt och slätt ”Havet” (4Mo 34:5).

Sedan urminnes tider har fenicierna och andra djärva sjöfarare seglat på Stora havet, upptäckt öar och drivit handel med många av hamnstäderna. Bibeln nämner öar som Arvad, Chios, Cypern, Kauda, Kos, Kreta, Malta, Patmos, Rhodos, Samos och Samothrake. Den nämner också en del städer och platser på dessa öar och längs fastlandskusten i havets östra del, exempelvis Adramyttion, Akko (Ptolemais), Aksib, Alexandria, Amfipolis, Ashkelon, Attaleia, Dor, Fenix, Gebal, Knidos, Lasea, Patara, Puteoli, Regium, Salamis, Salmone, Sköna hamnar och Syrakusa.

Jesus Kristus besökte trakterna kring hamnstäderna Tyros och Sidon (Mk 7:24, 31), Petrus var i Joppe och Caesarea (Apg 10:5, 6, 24), och Paulus var i Pafos, Troas, Neapolis, Kenkreai, Efesos, Assos, Mitylene och Miletos (Apg 13:13; 16:11; 18:18, 19; 20:14, 15). Stora havet är känt för sina våldsamma stormar, som har resulterat i många skeppsbrott och stora förluster i människoliv. Några av dem som kom undan med livet i behåll var Paulus och de som reste tillsammans med honom. (Apg 27:14, 15, 39–44)