Att hålla sig tätt intill Jehovas organisation

BERÄTTAT AV ROY A. RYAN

Sandhill i Missouri i USA hade ett passande namn, eftersom det var föga mer än en stor, sandig kulle i det öppna och kuperade landskapet. Byn låg vid en korsväg fem kilometer utanför staden Rutledge, och där fanns bara åtta eller nio hus, en metodistkyrka och en liten smidesverkstad. Där föddes jag den 25 oktober 1900.

MIN far var byns smed. Trots att mina föräldrar sällan gick i kyrkan, skickade min mor i väg mig till söndagsskolan i metodistkyrkan. Jag tyckte inte om namnet metodist, eftersom jag tyckte att man borde kalla sig kristen, men jag utvecklade trots allt en törst efter bibelns sanningar och ett intresse för evigt liv.

När jag var 16 år, började jag arbeta för Santa Fe-järnvägen. En av bibelforskarna (som Jehovas vittnen kallades på den tiden) vid namn Jim började i mitt arbetslag vid järnvägen, och han och jag arbetade ofta tillsammans. Jim berättade, och jag lyssnade till vad han hade att säga om bibeln. Jag tyckte att det lät bra, så jag frågade om jag fick låna en av hans böcker.

Jim lånade mig första bandet av Studier i Skriften, en bokserie utgiven av C. T. Russell från Internationella Bibelstudiesällskapet. När jag lämnade tillbaka boken, fick jag honom att skaffa fler böcker åt mig. Kort därefter lämnade Jim sitt arbete vid järnvägen, och nästa gång jag såg honom var på gatan i Rutledge, där han tog emot beställningar på den illustrerade boken Skapelsedramat i bilder. Senare inbjöd han mig till de möten som en grupp höll hemma hos honom. Varje söndag gick jag de fem kilometerna till Rutledge för att vara med vid mötet.

När tidskriften The Golden Age (senare på svenska Den Gyllne Tidsåldern, nu Vakna!) började komma ut år 1919, ville jag börja i tjänsten på fältet. En annan ny bibelforskare och jag var fast beslutna att sprida denna nya tidskrift från dörr till dörr. Vi kände oss lite blyga inför att besöka människor i vår hemstad, så vi klev på ett tåg och åkte till en närbelägen stad. När vi kom fram på förmiddagen, gick vi åt var sitt håll och knackade dörr tills det blev eftermiddag, trots att vi inte hade fått någon övning i detta arbete. Jag fick två prenumerationer, av vilka en tecknades av en man som jag arbetade tillsammans med vid järnvägen.

Den 10 oktober 1920 döptes jag i en damm nära Rutledge. Mina föräldrar motsatte sig att jag anslöt mig till bibelforskarna. Detta berodde på det prästinspirerade motstånd som bibelforskarna fick uppleva under krigsåren 1914—1918. Senare började min far dock vara med vid en del av bibelforskarnas möten, och han läste också The Golden Age. Innan min mor dog, blev hon mer välvilligt inställd till vår förståelse av bibelns sanningar. Men ingen av min familj gjorde någonsin sanningen till sin egen.

En tid av prövningar

Under dessa tidiga dagar var det förutom mig bara tre personer som regelbundet var med vid bibelstudiemöten i Rutledge. Dessa tre lämnade med tiden organisationen. En av dem var en utmärkt talare, som brukade hålla bibliska tal i trakten. Hans förmågor gjorde honom emellertid högmodig, och han kände det som under sin värdighet att delta i predikoarbetet från hus till hus som de första kristna hade gjort. — Apostlagärningarna 5:42; 20:20.

Jag kommer ihåg att när dessa tre slutade komma tillsammans med bibelforskarna, kände jag det som aposteln Petrus vid det tillfälle då Jesus talade till människor om att äta hans kött och dricka hans blod. Många tog anstöt av hans undervisning vid det tillfället och lämnade honom. Jesus frågade då apostlarna: ”Inte vill väl ni också gå bort?” Petrus svarade: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv.” — Johannes 6:67, 68.

Även om Petrus inte helt och fullt förstod vad Jesus menade med att äta hans kött och dricka hans blod, förstod han att det var Jesus som hade uttalanden om liv. Det var så jag kände det i fråga om organisationen. Den hade sanningen, även om jag inte alltid helt och fullt förstod allt jag läste i publikationerna. Men jag argumenterade aldrig emot, när det stod någonting som jag inte förstod. Senare fick det hela en förklaring, eller också hände det ibland att olika ståndpunkter rättades till. Jag var alltid glad över att jag tålmodigt hade väntat på förklaringen. — Ordspråksboken 4:18.

Jag ordnar så att jag kan vara pionjär

I juli 1924 var jag med vid en internationell sammankomst i Columbus i Ohio i USA. I The Golden Age beskrevs den som ”den största sammankomst som bibelforskarna någonsin hållit”. Där antog man den väckande resolutionen ”En anklagelseakt”. Det jag fick lära mig där och den anda som kom till uttryck vid den sammankomsten uppmuntrade mig att bli heltidstjänare, pionjär.

När jag återvänt från sammankomsten, slutade jag mitt arbete vid järnvägen, och jag och en kamrat som också var bibelforskare började tjäna som pionjärer tillsammans. Men efter ungefär ett år blev mina föräldrars hälsa så dålig att de behövde min hjälp. Jag slutade därför som pionjär och började arbeta på en rörledningsfirma. Men eftersom de som arbetade där inte utövade ett gott inflytande, lämnade jag det arbetet och började med biodling och sålde honung.

På hösten 1933 hade båda mina föräldrar dött och lämnat mig fri från förpliktelser. Så på våren 1934 lämnade jag över mina bin i en annan persons händer, byggde en liten husvagn att bo i och började i heltidstjänsten som pionjär igen. Till en början arbetade jag tillsammans med ett äldre vittne i närheten av staden Quincy i Illinois. Senare flyttade jag tillbaka till Missouri, där jag förenade mig med en grupp pionjärer.

År 1935 rådde det allvarlig torka i Mellanvästern, och eftersom vi arbetade på ett distrikt med uteslutande jordbruk, var det svårt. Ingen hade några pengar, så tacksamma människor gav oss ofta matvaror eller andra saker när vi lämnade litteratur hos dem.

Pionjärtjänst i Södern

Den vintern flyttade vi söderut till Arkansas för att undkomma det kalla vädret. Vi kunde sprida mer litteratur i det området och fick så många konserver vi behövde. Vi tog ofta emot andra saker som vi kunde omvandla till kontanter, inklusive gamla aluminiumkastruller, gamla saker av mässing eller koppar, gamla bilkylare och batterier. Detta gav oss bensinpengar till min A-Ford som vi använde i tjänsten.

Vi tjänade i Newton, Searcy och Carroll på den bergiga Ozarkplatån. De erfarenheter vi fick vara med om när vi predikade bland bergsborna i Arkansas skulle kunna fylla en bok. Eftersom vägarna var primitiva eller inte ens existerade på den tiden, utförde vi mycket av vårt arbete till fots. Somliga av pionjärerna i vår grupp brukade rida i väg till häst för att kontakta människor som bodde högt uppe bland bergen.

En gång fick vi höra talas om en intresserad man vid namn Sam, som vi slutligen träffade där han bodde högst uppe på ett berg. Han tog emot oss med öppna armar och var glad över att få ha oss till nattgäster. Även om Sams fru inte var intresserad av vårt budskap, så var hans 16-årige son, Rex, det. När vi åkte, sade Sam att vi var välkomna tillbaka. Två veckor senare besökte vi dem därför igen.

När vi skulle åka därifrån för andra gången, var det Sams fru som bad oss komma tillbaka. Hon sade att vi utövade ett gott inflytande på Rex. ”Han svär så fruktansvärt”, förklarade hon, ”och jag tycker att han inte har svurit lika mycket sedan ni pojkar var här.” Flera år senare träffade jag Rex igen när han deltog i missionärsskolan Gilead i South Lansing i New York. Erfarenheter som denna har skänkt mig stor tillfredsställelse genom åren.

Beteltjänst

När jag ansökte om att få bli pionjär, ansökte jag samtidigt om att få tjäna vid Jehovas vittnens högkvarter, som kallas Betel, i New York. På våren 1935 underrättades jag om att min ansökan hade godkänts och att jag skulle komma till Sällskapet Vakttornets Kingdom Farm i South Lansing i New York för att inleda min Beteltjänst. Jag ordnade omedelbart så att ett medvittne fick överta min pionjärhusvagn.

Jag körde till South Lansing i min A-Ford och anlände ungefär klockan halv elva på förmiddagen den 3 maj 1935. Omkring klockan ett samma eftermiddag sattes jag i arbete med att hugga ved. Nästa dag sade man till mig att anmäla mig i ladugården för att hjälpa till med mjölkningen. Jag arbetade i ladugården i många år. Ibland mjölkade jag morgon och kväll och hjälpte till i trädgården och ute på åkrarna under dagen. Jag tog också hand om bina och skördade honung till Betelfamiljen. År 1953 blev jag förflyttad till avdelningen för osttillverkning.

En av dem som inverkade på mitt liv på grund av sitt helgjutna föredöme i fråga om ödmjukhet, lojalitet och lydnad för Jehova var Walter John ”Pappy” Thorn. Han var en av de 21 bibelforskare som år 1894 utsågs till att bli de första pilgrimerna — män som utförde ett arbete likt det som dagens kretstillsyningsmän utför — med uppgift att besöka olika församlingar för att ge dem uppmuntran. Efter många år i resetjänsten kom broder Thorn till Kingdom Farm, där han arbetade i hönshuset. Många gånger hörde jag honom säga: ”Närhelst jag börjar tänka för högt om mig själv, ställer jag mig själv i skamvrån, så att säga, och säger: ’Du lilla stoftkorn. Vad har du egentligen att vara stolt över?’”

En annan blygsam man som blev en förebild för mig var John Booth, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Genom åren har följande uttalande av honom återgetts många gånger: ”Det är inte så mycket var du tjänar som vem du tjänar som verkligen betyder något.” Enkla ord, men hur sanna är de inte! Att tjäna Jehova är det största av alla privilegier!

En av höjdpunkterna i min Beteltjänst var öppnandet av missionärsskolan Gilead på Kingdom Farm år 1943. Att få umgås med pionjärer från många olika delar av världen var verkligen spännande. På den tiden var det ungefär hundra elever i varje klass, så var sjätte månad kom hundra nya elever till Kingdom Farm. Examenstillfällena lockade tusentals människor till denna lantligt belägna utbildningsanläggning i det inre av staten New York.

Ett arbetsbyte

När Gileadskolan flyttades till Brooklyn och man sålde elevbostäderna och klassrumsbyggnaden i South Lansing, flyttades mejeriet till Watchtower Farms i Wallkill i New York. På hösten 1969 förflyttades jag därför till farmen i Wallkill och fortsatte att tillverka ost där fram till 1983. Då fick jag byta arbete, och jag började arbeta med parkskötsel.

När jag för någon tid sedan blev intervjuad, frågade man mig vad jag tyckte om att få ett nytt arbete efter 30 år av osttillverkning. ”Det gjorde mig ingenting”, sade jag uppriktigt, ”eftersom jag i alla fall inte tyckte om att göra ost.” Det viktiga var att vi kan vara lyckliga i vilket som helst uppdrag i Jehovas tjänst, om vi har rätt inställning och ödmjukt underordnar oss teokratisk ledning. Så fastän jag egentligen inte tyckte om att göra ost, tyckte jag om min uppgift, eftersom den var till nytta för Betelfamiljen. Om vi tjänar vår store Gud, Jehova, troget och utan att beklaga oss, kan vi vara lyckliga vilken vår uppgift än är.

Nu på min ålderdom tror jag inte att jag skulle kunna ha det bättre än att tjäna på Betel. Jag blir väl omskött, och jag har kunnat fortsätta att utföra mina arbetsuppgifter trots att jag är 90 år gammal. Under många år nu har jag haft privilegiet att med jämna mellanrum få presidera vid morgontillbedjan här på Watchtower Farms. När jag har möjlighet till det, uppmuntrar jag sådana som är nya på Betel att ta till sig alla tjänsteprivilegier de blir tilldelade och att lära sig att vara glada och nöjda med dem.

Genom åren har jag flera gånger haft möjlighet att besöka avlägsna trakter — Indien, Nepal, Fjärran Östern och Europa. Följande råd kanske kan vara till nytta för vännerna i deras respektive församlingar av Jehovas folk över hela världen: Var nöjda och glada i de omständigheter ni befinner er i och blomstra andligen i den mylla där ni har planterats.

Jag har valt att förbli ogift, eftersom det har gjort det möjligt för mig att utan distraktioner fortsätta att tjäna Gud. Som belöning för trofasthet har vår store Gud utlovat evigt liv. För många kommer detta att innebära ändlöst liv i ett paradisiskt hem här på jorden. Andra av oss ser fram emot ett ändlöst liv i himlarna, där vi kommer att få ägna oss åt de uppgifter som blir oss tilldelade.

Somliga kanske tycker att jag med mina 90 år har haft ett långt och rikt liv. Mitt liv har varit rikt men inte tillräckligt långt. Genom att hålla oss tätt intill Guds organisation och hans sanningsord kan vi utsträcka vårt liv in i oändligheten.a

[Fotnot]

[Bild på sidan 26]

Broder Ryan i unga år vid sidan av en T-Ford