Förvisade till Sibirien!
BERÄTTAT AV VASILIJ KALIN
Om du såg en man lugnt läsa Bibeln under dundret från granater, skulle du då inte vilja veta hur han kunde vara så lugn? Min far såg för mer än 56 år sedan just en sådan syn.
DET var i juli 1942, när andra världskriget rasade som värst. Eftersom den tyska frontlinjen gick genom min fars hemby Vilsjanitsa i Ukraina, stannade han till hos några äldre personer. Granater exploderade runt omkring, men mannen satt ändå vid spisen och värmde lite majs och läste Bibeln.
Jag föddes fem år senare inte långt från den vackra staden Ivano-Frankivsk i västra Ukraina, som då var en del av Sovjetunionen. Min far berättade senare om sitt minnesvärda möte med mannen, ett av Jehovas vittnen, och även om fasorna under krigsåren. Människorna var alldeles slut och kände sig förbryllade över situationen, och många undrade: Varför finns det så mycket orättvisa? Varför dör tusentals oskyldiga människor? Varför tillåter Gud det? Varför? Varför? Varför?
Far blev inbegripen i ett långt, öppenhjärtigt samtal om sådana frågor med den äldre mannen. Genom att slå upp den ena texten efter den andra i sin bibel visade mannen för far svaren på frågor som länge hade förbryllat honom. Han förklarade att Guds uppsåt var att göra slut på alla krig vid sin bestämda tid och att jorden skulle bli ett ljuvligt paradis. — Psalm 46:9; Jesaja 2:4; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Far rusade hem och ropade: ”Kan ni tänka er? Efter att ha samtalat med Jehovas vittnen en gång har jag fått mina ögon öppnade! Jag har funnit sanningen!” Far sade att prästerna, trots att han besökt katolska kyrkan regelbundet, aldrig hade kunnat besvara hans frågor. Det gjorde att far började studera Bibeln, och min mor följde hans exempel. De började också undervisa sina tre barn — min syster, som var bara 2 år, och mina bröder, som var 7 och 11 år. Deras hus blev en kort tid senare svårt skadat av en bomb, och det gjorde att de hade bara ett rum att bo i.
Mor kom från en stor familj med sex systrar och en bror. Hennes far var en av de mer välbärgade i området, och han satte värde på sitt anseende och sin ställning. Därför motstod släkten först min familjs nya tro. Men med tiden upphörde många av dessa motståndare att ta del i oskriftenliga religiösa sedvänjor, till exempel att använda sina ikoner, och de förenade sig med mina föräldrar i sann tillbedjan.
Prästerna uppeggade helt öppet människor mot vittnena. Det ledde till att ortsbor ofta slog sönder mina föräldrars fönster och hotade dem. Mina föräldrar fortsatte trots det att studera Bibeln. Så vid tiden för min födelse, 1947, tillbad min familj Jehova i ande och sanning. — Johannes 4:24.
Vi blir förvisade
Det som hände under de tidiga morgontimmarna den 8 april 1951 är, trots att jag var bara fyra år då, djupt inpräntat i mitt minne. Militärer med hundar trängde in i vårt hem. De visade upp en förvisningsorder och sökte igenom huset. Soldater med maskingevär och hundar stod utanför dörren, och män i militäruniform satt vid vårt bord och väntade på oss, när vi skyndade oss för att bli färdiga att ge oss av inom de två timmar vi fått på oss. Jag kunde inte förstå vad som hände, och jag grät.
Mina föräldrar beordrades att skriva på ett dokument som förklarade att de inte längre var Jehovas vittnen och att de inte skulle ha något mer med dem att göra. Om de skrev under, skulle de få vara kvar i sitt hus och i sitt hemland. Men far sade bestämt: ”Jag är säker på att vår Gud, Jehova, kommer att vara med oss vart ni än för oss.”
”Tänk på din familj, på dina barn”, vädjade officeren. ”Det är ju inte till någon rekreationsort som ni skall föras. Ni skall långt norrut, där det alltid är snö och där isbjörnar går omkring på gatorna.”
På den tiden förknippade alla ”Sibirien” med något hemskt och okänt. Men tron och en intensiv kärlek till Jehova visade sig vara starkare än fruktan för det okända. Våra ägodelar lastades på en vagn, och vi fördes in till staden och in i järnvägsvagnar tillsammans med 20 till 30 andra familjer. Och så började vi vår resa till Sibiriens djupa tajga eller vildmark.
På järnvägsstationerna längs vägen träffade vi på andra tåg med personer som blivit förvisade, och vi såg de skyltar som hade hängts på vagnarna: ”Jehovas vittnen ombord”. På det sättet avgavs ett speciellt vittnesbörd, eftersom många fick veta att tusentals vittnen och deras familjer sändes till olika områden i norr och långt bort i öster.
Att Jehovas vittnen samlades ihop och förvisades i april 1951 är väl dokumenterat. Historikern Walter Kolarz skrev om det i sin bok Religion in the Soviet Union: ”Detta innebar inte slutet för ’vittnena’ i Ryssland, utan bara början på ett nytt kapitel i deras proselytvärvning. De försökte till och med utbreda sin tro under uppehållen vid järnvägsstationerna på väg till sin förvisning. När sovjetmyndigheterna deporterade dem, kunde de inte ha gjort någonting bättre för att utbreda deras tro. Från isoleringen i sina byar fördes ’vittnena’ ut i en vidare värld, även om det bara var den hemska värld som heter koncentrations- och slavarbetsläger.”
Min familj var lyckligt lottad, eftersom vi tilläts ta en del mat med oss — mjöl, majs och bönor. Min farfar fick till och med tillåtelse att slakta en gris, och den försåg oss och andra vittnen med mat. Under färden kunde man från järnvägsvagnarna höra sånger sjungna från hjärtat. Jehova gav oss styrka att uthärda. — Ordspråken 18:10.
Vi färdades genom Ryssland i nästan tre veckor, och till slut kom vi fram till det kalla, ödsliga och avlägsna Sibirien. Vi kom fram till stationen Tareja i Chunskregionen i Irkutskområdet. Därifrån fördes vi längre in i tajgan till en liten by, som enligt våra handlingar skulle vara vår ”eviga bostadsort”. Femton familjers tillhörigheter rymdes lätt på en släde, och en traktor drog den genom vårens gyttja. Omkring 20 familjer fick bo i baracker, som helt enkelt var långa, smala rum. Myndigheterna hade i förväg varnat lokalbefolkningen för att Jehovas vittnen var hemska människor. Därför var människor till att börja med rädda för oss och gjorde inte några försök att lära känna oss bättre.
Arbete under förvisningen
Jehovas vittnen arbetade med trädfällning och det under de svåraste förhållanden. Allt arbete utfördes för hand — fällning, kapning och lastning, först på hästdragna vagnar och sedan på järnvägsvagnar. Situationen förvärrades av myggsvärmar som det var omöjligt att undkomma. Min far led fruktansvärt. Hela hans kropp var uppsvullen, och han bad intensivt till Jehova om hjälp att uthärda. Men trots alla svårigheter förblev tron hos de allra flesta Jehovas vittnen orubblig.
Det dröjde inte länge förrän vi blev förda till staden Irkutsk, där vår familj fick bo i ett före detta fångläger och arbeta i ett tegelbruk. Tegelstenarna lastades för hand direkt från stora, heta ugnar, och det antal som krävdes ökades ständigt, så att också barn var tvungna att hjälpa sina föräldrar att uppnå det bestämda antalet. Vi blev påminda om israeliternas slavarbete i det forntida Egypten. — 2 Moseboken 5:9–16.
Det framstod klart att vittnena var arbetsamma och ärliga, inte ”folkets fiender” som det hade påståtts. Människor lade märke till att inte ett enda vittne förolämpade myndigheterna och att vittnena inte heller motarbetade de beslut som de styrande fattat. Många kom till och med att uppskatta deras tro.
Vårt andliga liv
Fastän vittnena blev visiterade gång på gång — innan de förvisades, under färden och på sina förvisningsorter — var det många som lyckades gömma nummer av Vakttornet och till och med biblar. Senare kopierades de för hand eller på annat sätt. Kristna möten hölls regelbundet i barackerna. När barackföreståndaren kom in och fann en grupp av oss sjunga en sång, brukade han beordra oss att sluta. Vi gjorde det. Men när han gick till nästa barack, sjöng vi igen. Det var omöjligt att få oss att sluta.
Vi slutade heller aldrig att predika. Jehovas vittnen talade med alla överallt. Mina äldre bröder och mina föräldrar berättade ofta för mig hur de lyckades dela med sig till andra av Bibelns sanning. På så sätt påverkades så småningom uppriktiga personers hjärta. I början av 1950-talet var därför Jehovas kungarike känt i och omkring Irkutsk.
Till att börja med betraktades Jehovas vittnen som politiska fiender, men senare medgavs det officiellt att vår organisation var helt och hållet religiös. Ändå försökte myndigheterna stoppa vår verksamhet. Därför samlades vi för att studera Bibeln i små grupper om två eller tre familjer i ett försök att undvika upptäckt. Tidigt en morgon i februari 1952 genomfördes en noggrann visitering. Efteråt blev tio vittnen gripna, och vi övriga fördes till olika platser. Vår familj förflyttades till byn Iskra, där ungefär hundra personer bodde, cirka tre mil från staden Irkutsk.
Uthärdande under förändrade förhållanden
De styrande i byn visade oss oväntad gästfrihet. Människorna var enkla och vänliga — flera kom till och med ut ur sina hus för att hjälpa oss. Vi var den tredje familjen som fick ett litet rum på ungefär 17 kvadratmeter att bo i. Den enda ljuskälla vi hade var fotogenlampor.
Nästa morgon var det val. Mina föräldrar sade att de redan hade röstat på Guds kungarike, vilket människorna förstås inte förstod. De vuxna i min familj fick därför befinna sig i fängsligt förvar resten av dagen. Efteråt frågade flera människor vad de trodde på, och det gav en fin möjlighet för min familj att tala om Guds kungarike som det enda hoppet för mänskligheten.
Under de fyra år vi bodde i byn Iskra fanns det inte några andra Jehovas vittnen i närheten som vi kunde umgås med. För att kunna lämna byn måste vi ha särskilt tillstånd av föreståndaren, och det var sällan han gav det, eftersom huvudsyftet med vår förvisning var att isolera oss från andra människor. Men vittnena försökte alltid att komma i kontakt med varandra för att dela vilken som helst andlig föda de nyligen fått del av.
Efter Stalins död 1953 fick alla dömda Jehovas vittnen sina straff sänkta från 25 år till 10 år. För dem som befann sig i Sibirien krävdes det inte längre ett särskilt dokument för att kunna flytta. Men myndigheterna började snart utföra visiteringar och sedan gripa vittnen, om det upptäcktes att de hade biblar eller biblisk litteratur. Det inrättades speciella läger för Jehovas vittnen, och i området kring Irkutsk sattes omkring 400 bröder och 200 systrar i dem.
Nyheter om hur vi blev förföljda i Sovjetunionen nådde Jehovas vittnen över hela världen. Därför antogs en petition till förmån för oss vid 199 områdessammankomster som hölls över hela jorden från mitten av 1956 till februari 1957. Det var sammanlagt 462.936 närvarande som antog petitionen, som var riktad till Sovjetunionens dåvarande premiärminister, Nikolaj A. Bulganin. Bland annat begärdes i petitionen att vi skulle bli försatta i frihet och att vi skulle ”bemyndigas att mottaga och publicera tidskriften Vakttornet på ryska, ukrainska och de andra språk, som kan befinnas erforderliga, jämte andra bibliska publikationer som användes av Jehovas vittnen världen runt”.
Under tiden sändes vår familj till den avsides belägna byn Chudjakovo omkring två mil från Irkutsk. Vi bodde där i sju år. Min bror Fjodor lämnade Irkutsk 1960, och året därpå gifte sig min äldre bror, och min syster flyttade. Sedan, 1962, greps Fjodor och blev satt i fängelse för att han predikade.
Min andliga tillväxt
Från vår by, Chudjakovo, hade vi två mil till andra som vi kunde studera Bibeln tillsammans med, och vi fick ta oss dit till fots eller med cykel. Så vi försökte flytta till Irkutsk för att vara närmare andra vittnen. Men den ansvarige för det område där vi bodde var emot att vi skulle flytta, och han gjorde allt han kunde för att hindra oss. Men efter en tid blev den här mannen mer gynnsamt inställd till oss, och vi kunde flytta till byn Pivovaricha, omkring tio kilometer från Irkutsk. Där fanns det en församling av Jehovas vittnen, och ett nytt liv började för oss. I Pivovaricha fanns det bokstudiegrupper, och bröder hade tillsyn över den andliga verksamheten. Jag kände mig verkligen lycklig!
Nu hade jag fått stor kärlek till Bibelns sanning, och jag ville bli döpt. I augusti 1965 förverkligades min önskan, och jag blev döpt i floden Olcha, där många nya vittnen blev döpta på den tiden. För den som helt flyktigt iakttog oss såg det ut som om vi hade picknick och badade i floden. Efter en kort tid fick jag min första uppgift som tillsyningsman för skolan i teokratisk tjänst. I november 1965 fick vi anledning att glädja oss ytterligare, när Fjodor kom tillbaka efter sin fängelsevistelse.
Verksamheten har framgång
Alla som var förvisade sammankallades 1965, och vi fick veta att vi hade rätt att flytta vart vi ville. Tiden för vår ”eviga bostadsort” var förbi. Kan du föreställa dig den glädje vi kände? Många av oss begav sig till andra delar av landet, men andra bestämde sig för att stanna kvar där Jehova hade välsignat och gynnat oss i vår andliga tillväxt och verksamhet. Många av dem hade uppfostrat sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn i Sibirien, som med tiden hade visat sig inte vara så hemskt ändå.
År 1967 träffade jag Maria, en flicka vars familj också hade blivit förvisad från Ukraina till Sibirien. När vi var små hade vi båda två bott i den ukrainska byn Vilsjanitsa. Vi gifte oss 1968, och så småningom fick vi en son, Jaroslav, och senare en dotter, Oksana.
Vi fortsatte att använda begravningar och bröllop för att träffas i större skaror för andlig gemenskap. Vi passade också på att vid dessa tillfällen förklara bibliska sanningar för släktingar och vänner som var med men som inte var Jehovas vittnen. Vid dessa tillfällen, då vi öppet talade från Bibeln om uppståndelsehoppet eller om Jehovas anordning med äktenskap och de framtida välsignelserna i hans nya värld, var ofta säkerhetsofficerare närvarande.
När jag en gång höll på att avsluta ett begravningstal, stannade en bil, dörrarna flög upp, och en av männen i bilen klev ur och befallde mig att stiga in i den. Jag var inte rädd. Vi var trots allt inte brottslingar, vi var bara människor som trodde på Gud. Men i min ficka hade jag rapporterna över tjänsten från dem som tillhörde vår församling. Jag kunde ha blivit anhållen för det. Jag frågade därför om jag kunde få lämna lite pengar till min fru, innan jag följde med dem. Det fick jag, och mitt framför ögonen på dem lämnade jag lugnt min plånbok och församlingens rapporter till henne.
I början av 1974 började Maria och jag framställa biblisk litteratur i hemlighet i vårt hem. Eftersom vi hade en liten son, gjorde vi det sent på kvällarna så att han inte skulle känna till det. Men han var nyfiken och låtsades sova och kikade för att se vad vi gjorde. Senare sade han: ”Jag vet vilka som gör tidskrifterna om Gud.” Vi blev lite skrämda, men vi bad alltid Jehova beskydda vår familj, när vi utförde detta viktiga arbete.
Med tiden blev myndigheterna mer gynnsamt inställda till Jehovas vittnen, och därför gjorde vi upp planer för att en stor grupp av oss skulle kunna samlas i Mirs konst- och fritidscenter i staden Usolje-Sibirskoje. Vi försäkrade stadens myndigheter att våra möten enbart hålls för att studera Bibeln och för kristen gemenskap. I januari 1990 fylldes hallen med över 700 personer, och det blev en hel del publicitet.
Efter mötet frågade en reporter: ”När har ni kunnat öva era barn?” Han och andra besökare var förvånade över att se dem sitta och lyssna uppmärksamt under det här första offentliga mötets fyra timmar. Det dröjde inte länge förrän det var en fin artikel om Jehovas vittnen i lokaltidningen. Den konstaterade: ”Man kan verkligen lära något av [Jehovas vittnen].”
Vi gläder oss åt en storslagen utvidgning
År 1991 hade vi i Sovjetunionen sju sammankomster med sammanlagt 74.252 närvarande. Senare, när Sovjetunionens republiker blivit självständiga, fick jag i uppdrag av Jehovas vittnens styrande krets att resa till Moskva. Där fick jag förfrågan om jag kunde använda mer tid i Rikets verk. Vid den tiden hade Jaroslav gift sig och fått en dotter, och Oksana var i tonåren. På så sätt kunde Maria och jag börja i heltidstjänsten 1993 i Moskva. Samma år blev jag förordnad som samordnare för administrationscentrumet för den religiösa organisationen Jehovas vittnen i Ryssland.
Nu bor och arbetar Maria och jag vid det nya avdelningskontoret som ligger utanför Sankt Petersburg. Jag tycker att det är en stor ära att tillsammans med andra trogna kristna bröder sörja för det snabbt ökande antalet förkunnare av Riket i Ryssland. Nu är det över 260.000 vittnen i de tidigare republikerna i Sovjetunionen och mer än 100.000 enbart i Ryssland!
Maria och jag tänker ofta på våra kära släktingar och vänner som troget fortsätter i sin tjänst för Guds kungarike i Sibirien, som för oss hade blivit ett älskat hem. Stora sammankomster hålls nu regelbundet där, och ungefär 2.000 vittnen är verksamma i och omkring Irkutsk. Det är verkligen så att profetian i Jesaja 60:22 också blir uppfylld i den delen av världen: ”Den lille, han kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation.”
[Bild på sidan 20]
Min far, jag, den övriga familjen och andra förvisade i Irkutsk 1959
[Bild på sidan 23]
Förvisade barn i Iskra
[Bild på sidan 25]
Det år vi gifte oss
[Bild på sidan 25]
Nytaget foto av Maria och mig