Berget Sinai — en ädelsten i vildmarken
JAG kommer aldrig att glömma den spänning jag kände första gången jag såg det som enligt traditionen är berget Sinai. Vår taxi körde genom den heta, dammiga terrängen på Sinaihalvön i Egypten, och plötsligt nådde vi fram till den breda, öppna er-Raha-slätten. Det vördnadsbjudande berget Sinais framsida höjde sig tvärt från dalbottnen. Det såg ut som en ädelsten mitt ute i öknen. Det var fascinerande att tänka sig att detta kan ha varit just det berg där Mose fick lagen av Gud!
Även om det fortfarande råder delade meningar om exakt var det bibliska berget Sinai ligger, har pilgrimer kommit hit i flera hundra år, eftersom de tror att det här är det ryktbara berget. Redan på 200-talet v.t. kom asketer i avsikt att leva isolerade med sina religiösa tankar. På 500-talet befallde den bysantinske kejsaren Justinianus I att ett borglikt munkkloster skulle byggas här för att skydda dessa asketer och även för att säkra en romersk närvaro i området. Detta kloster, som ligger vid foten av det som enligt traditionen är berget Sinai, kallas nu Katarinaklostret. Varför inte följa med mig på en färd till berget Sinai?
Utforskning av berget
Sedan vi färdats genom den torra dalen, släpper vår taxichaufför, som är beduin, av mig och min kamrat alldeles nedanför klostret. Scenen inramas av kala klippor, och klostrets trädkantade murar och grönskande trädgård är en välkommen syn. Men vi passerar förbi, eftersom vårt första mål är att bestiga den södra toppen och övernatta där. Denna topp, Djebel Musa, som betyder ”Moses berg”, är enligt traditionen berget Sinai.
Efter en vandring på två timmar kommer vi till den så kallade Elias kitteldal, en trång dal som tudelar berget Sinais tre kilometer långa bergsrygg. Enligt traditionen var det i en grotta i närheten som Elia hörde Guds röst. (1 Kungaboken 19:8–13) Vi vilar en stund under ett 500 år gammalt cypressträd. Det finns också en gammal brunn här. Vi njuter verkligen av dess klara, kalla vatten, som en vänlig beduin erbjuder oss!
Vi följer den vanliga turistrutten och kämpar vidare i 20 minuter uppför de 750 stegen till toppen. Där finner vi en liten kyrka. Munkarna påstår att den är byggd på just den plats där Mose fick lagen. Strax intill kyrkan finns den bergsklyfta där man menar att Mose gömde sig när Gud gick förbi. (2 Moseboken 33:21–23) Men sanningen är den att ingen vet precis var dessa platser finns. Hur det nu än förhåller sig med den saken, är utsikten från toppen enastående! Vi blickar ut över kam efter kam av rödaktiga granitberg som försvinner i fjärran bortom den stenbeströdda slätten nedanför. I sydväst reser sig Djebel Katherina, dvs. Katarinaberget, till en höjd av 2.637 meter, den högsta punkten i området.
Vi bestiger det angränsande Ras Safsafa
En annan dag får vi tillfälle att bestiga Ras Safsafa, en topp som hör till samma bergsrygg på tre kilometer som Djebel Musa. Ras Safsafa är den norra toppen, och den är något lägre än Djebel Musa. Ras Safsafa reser sig brant från er-Raha-slätten, där israeliterna kan ha slagit läger när Mose begav sig upp för att få lagen av Jehova.
Då vi vandrar mot Ras Safsafa genom ett landskap med små toppar och dalar, passerar vi övergivna kapell, trädgårdar och källor — spår efter en tid då mer än ett hundra munkar och eremiter bodde här i grottor och små byggnader av sten. Nu finns det bara en munk kvar.
Vi träffar denne ensamme munk i en trädgård omgiven av ett högt taggtrådsstängsel. När han släpper in oss, förklarar han att han har arbetat i den här trädgården i fem år och att han går ner till klostret bara en gång i veckan. Munken visar oss vidare mot Ras Safsafa, och vi tar oss fram uppåt tills vi till sist befinner oss högre än de omgivande topparna. Vi kan se den breda er-Raha-slätten nedanför oss. Särskilt från den här utsiktspunkten kan jag föreställa mig att det kan vara här som Mose gick upp på berget från det israelitiska lägret för att stå inför Gud. Jag ser för min inre syn tre miljoner israeliter församlade ”mitt emot berget” på den vidsträckta slätten. Jag kan riktigt se framför mig hur Mose går nerför en angränsande ravin bärande de två tavlorna med de tio buden skrivna på dem. — 2 Moseboken 19:2; 20:18; 32:15.
Nöjda med att vår mödosamma klättring har varit värd ansträngningen går vi i sakta mak tillbaka till vårt tält när solen går ner. I ljuset från en liten eld läser vi de avsnitt i 2 Moseboken som beskriver Moses erfarenheter här, och sedan går vi och lägger oss. Tidigt morgonen därpå knackar vi på Katarinaklostrets dörr.
Inne i klostret
Katarinaklostret betraktas som ett av de viktigaste av kristenhetens monument. Det är bebott av grekisk-ortodoxa munkar, och det är berömt inte bara för sitt läge, utan också för sina ikoner och sitt bibliotek. Katarinaklostret har under större delen av sin existens varit så isolerat att ankomsten av besökare varit en sällsynt och välkommen händelse. Munkarna omfamnade sina gäster, kysste dem hjärtligt på kinderna och tvättade till och med deras fötter. Gästerna kunde fritt röra sig i det omfattande virrvarret av byggnader innanför klostrets 14 meter höga murar. ”Stanna en vecka, en månad, så länge ni vill” var munkarnas artiga inbjudan. Men nu har gästfriheten hos de omkring ett dussin munkar som bor kvar där utnyttjats alltför mycket. Nu kommer så många som 50.000 besökare om året för att titta på klostret.
På grund av dessa massor av människor har besökstiden begränsats till tre timmar per dag, fem dagar i veckan. Turister får besöka bara en liten del av klostret — en gårdsplan med Moses källa (där Mose enligt legenden träffade sin blivande hustru), Förklaringskyrkan (som uppges vara världens äldsta fungerande kyrka) och en bokhandel. För turisterna visas också den brinnande buskens kapell — enligt vad munkarna säger till turisterna just den plats där Mose först såg Guds närvaro. Eftersom munkarna anser att detta är den heligaste platsen på jorden, blir besökarna här uppmanade att ta av sig skorna, alldeles som Gud gav Mose anvisning att göra. — 2 Moseboken 3:5.
Vi blir besvikna över att inte få lov att ta en titt på klostrets berömda bibliotek, det som vi var mest intresserade av att se. Vår anhållan om ett undantag möts av guidens utrop: ”Omöjligt! Klostret stängs om några minuter.” Men en liten stund senare, när vi har skilt oss från gruppen, viskar guiden till oss: ”Kom den här vägen!” Sedan vi passerat under några rep, gått uppför några trappor och förbi en fransk munk, som blir förvånad över att se oss där, finner vi oss stå i ett av världens äldsta och ryktbaraste bibliotek! Det innehåller mer än 4.500 verk på grekiska, arabiska, syriska och egyptiska. En gång i tiden fanns också den ovärderliga Codex Sinaiticus här. — Se rutan på sidan 18.
Ett dystert avsked
Vår rundvandring avslutas utanför klostrets murar med ett besök i benhuset. Där finns benknotor efter generationer av munkar och eremiter samlade i skilda högar av ben, armar, kranier och så vidare. Kranierna når nästan ända upp till taket. Varför anser man en sådan kuslig plats vara nödvändig? Munkarna har bara en liten begravningsplats. Så när någon dör, är det deras sed att avlägsna benen från den äldsta graven för att bereda en ny gravplats. Varje munk räknar med att hans ben en dag skall förenas med hans kamraters i benhuset.
Vårt besök slutar alltså i en något dyster stämning. Men det har sannerligen varit värt all ansträngning. Vi har njutit av att se den fina utsikten och det ryktbara klostret. Men när vi nu beger oss därifrån, fascineras vi mest av tanken att vi kanske har beträtt samma stigar som Mose och Israels nation gick på för 3.500 år sedan här på berget Sinai — en ädelsten i vildmarken. — Från en av våra läsare.
[Ruta på sidan 18]
En mycket viktig upptäckt
Under förra århundradet upptäckte den tyske bibelforskaren Konstantin von Tischendorf i Katarinaklostret en grekisk bibelhandskrift från 300-talet, vilken nu kallas Codex Sinaiticus. Den innehåller en stor del av de hebreiska skrifterna enligt Septuaginta-översättningen och därtill alla böcker i de grekiska skrifterna. Handskriften är ett av de äldsta kända exemplaren av de grekiska skrifterna.
Tischendorf ville publicera innehållet i denna ”ojämförliga ädelsten”, som han kallade den. Enligt vad han själv uppger, föreslog han att munkarna skulle skänka handskriften till den ryske tsaren, vilken som beskyddare av grekisk-ortodoxa kyrkan kunde använda sitt inflytande till förmån för klostret.
Uppsatt på klostermuren sitter en översättning av ett brev som Tischendorf lämnat, i vilket han lovar att ”efter första begäran återlämna handskriften oskadad och i gott skick till det heliga brödraskapet vid berget Sinai”. Tischendorf hade emellertid en känsla av att munkarna inte insåg handskriftens betydelse eller behovet av att publicera den. Den har inte återlämnats till Katarinaklostret. Även om munkarna till sist tog emot 7.000 rubel av ryska staten för handskriften, är de ännu i denna dag misstänksamma mot forskares försök att utforska deras skatter. Codex Sinaiticus hamnade till slut på British Museum, där man nu kan se den.
Betecknande nog hittade man år 1975 under Katarinaklostrets norra mur 47 lådor med ikoner och pergament. Detta fynd inbegrep mer än ett dussin saknade blad av Codex Sinaiticus. Hittills har dessa blad inte varit tillgängliga för andra än en mycket liten krets av forskare.
[Karta på sidan 17]
Berget Sinai
[Bildkälla]
NASA photo
Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.
[Bild på sidorna 16, 17]
er-Raha-slätten och Ras Safsafa
[Bildkälla]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.
[Bild på sidan 18]
Djebel Musa och Katarinaklostret
[Bildkällor]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.
Foto taget genom tillmötesgående från British Museum