Guds namn i Nya testamentet

Teologer är väl medvetna om att Guds egennamn, i form av tetragrammet (יהוה), förekommer nästan 7 000 gånger i grundtexten till de hebreiska skrifterna, eller Gamla testamentet. Men många menar att det inte förekom i originaltexten till de grekiska skrifterna, eller Nya testamentet. Därför använder de flesta översättare inte namnet Jehova i de grekiska skrifterna. De väljer till och med att skriva ”Herren” i stället för Guds egennamn när de översätter citat från de hebreiska skrifterna där tetragrammet förekommer.

Nya världens översättning följer inte den traditionen. Den använder namnet Jehova 237 gånger i de grekiska skrifterna. Två faktorer vägde tungt när man valde att göra det: 1) De grekiska handskrifter vi har i dag är inga original. De flesta av de tusentals handskrifter som har bevarats till i dag tillkom minst 200 år efter att originalen utarbetades. 2) Vid det laget ersatte avskrivarna tetragrammet med Kỵrios, det grekiska ordet för ”Herre”, eller så skrev de av handskrifter där detta redan var gjort.

De som har utarbetat Nya världens översättning anser att det finns övertygande bevis för att tetragrammet förekom i de ursprungliga grekiska handskrifterna. Den slutsatsen bygger på följande fakta:

• På Jesus och apostlarnas tid användes tetragrammet genomgående i hebreiska avskrifter av Gamla testamentet. Det är en slutsats som sällan har ifrågasatts. Och när man hittade hebreiska handskrifter från det första århundradet i Qumran blev det bevisat bortom allt tvivel.

• På Jesus och apostlarnas tid förekom tetragrammet även i grekiska översättningar av Gamla testamentet. Under flera hundra års tid menade forskare att tetragrammet inte förekom i Septuaginta, en grekisk översättning av de hebreiska skrifterna. Men i mitten av 1900-talet fick man tillgång till några mycket gamla fragment av Septuaginta som existerade på Jesus tid. I de här fragmenten förekommer Guds egennamn, skrivet med hebreiska bokstäver. På Jesus tid innehöll alltså grekiska översättningar av de hebreiska skrifterna Guds namn. Men när vi kommer fram till 300-talet har situationen förändrats. Viktiga handskrifter till Septuaginta, till exempel Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus, utelämnar då konsekvent Guds namn från Första Moseboken till Malaki (där det fanns i tidigare handskrifter). Det är därför inte konstigt att Guds namn saknas i nytestamentliga handskrifter från den tiden.

  Jesus sa själv: ”Jag har kommit i min Fars namn.” Han betonade också att han gjorde allt i sin ”Fars namn”.

• Nya testamentet visar att Jesus ofta talade om Guds namn och gjorde det känt för andra. (Johannes 17:6, 11, 12, 26) Jesus sa själv: ”Jag har kommit i min Fars namn.” Han betonade också att det han gjorde, gjorde han i sin ”Fars namn”. (Johannes 5:43; 10:25)

• Eftersom Nya testamentet var ett inspirerat tillägg till Gamla testamentet skulle det vara märkligt om Jehovas namn plötsligt försvann från texten. Ungefär i mitten av det första århundradet sa lärjungen Jakob till de äldste i Jerusalem: ”Simeon har nu berättat utförligt om hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till andra nationer, för att från dem ta ut ett folk som ska bära hans namn.” (Apostlagärningarna 15:14) Jakob skulle knappast ha sagt så här om ingen under det första århundradet kände till eller använde Guds namn.

• En kortform av Guds namn förekommer i Nya testamentet. I Uppenbarelseboken 19:1, 3, 4, 6 finns Guds namn med som en del av ordet ”halleluja”. Det kommer från ett hebreiskt uttryck som ordagrant betyder ”lovprisa Jah”. Jah är en kortform av namnet Jehova. Dessutom kan många namn i de grekiska skrifterna härledas från Guds namn. Bibliska uppslagsverk förklarar till exempel att namnet Jesus betyder ”Jehova är räddning”.

• Tidiga judiska skrifter visar att kristna judar använde Guds namn. Tosefta, en sammanställning av muntliga lagar som fullbordades omkring år 300, innehåller anvisningar om vad man skulle göra om bibelböcker brändes på sabbaten: ”Evangelisternas böcker och de böcker som tillhör minim [sannolikt de judekristna] räddar man inte från elden. De får i stället brinna upp där de är, de och de omnämnanden av Guds namn som de innehåller.” Samma källa citerar rabbi Jose ha-Gelili, som levde i början av 100-talet. Han sa att man på de andra veckodagarna skulle ”skära ut de omnämnanden av Guds namn som dessa [troligen de kristnas skrifter] innehåller, lägga dem i förvar och sedan bränna resten”.

• En del bibelforskare medger att Guds namn troligen användes i Nya testamentet när skribenten citerade från Gamla testamentet. Under rubriken ”Tetragrammet i Nya testamentet” sägs det i The Anchor Bible Dictionary: ”Det finns vissa belägg för att tetragrammet, Guds namn Jahve, förekom i några eller alla citat från GT [Gamla testamentet] i de ursprungliga handskrifterna till NT [Nya testamentet].” Och George Howard, som har forskat i Nya testamentet, säger: ”Eftersom tetragrammet fortfarande fanns med i de exemplar av den grekiska bibeln [Septuaginta] som användes av fornkyrkan, är det rimligt att tro att de som skrev NT behöll tetragrammet i bibeltexten när de citerade från dessa skrifter.”

• Erkända bibelöversättare har använt Guds namn i Nya testamentet. En del av dem gjorde det långt innan Nya världens översättning utarbetades. Några sådana översättningar är: A Literal Translation of the New Testament ... From the Text of the Vatican Manuscript, Herman Heinfetter (1863); The Emphatic Diaglott, Benjamin Wilson (1864); The Epistles of Paul in Modern English, George Barker Stevens (1898); St. Paul’s Epistle to the Romans, W. G. Rutherford (1900) och The New Testament Letters, J. W. C. Wand, biskop av London (1946). I en spansk översättning från början av 1900-talet använde översättaren Pablo Besson ”Jehová” i Lukas 2:15 och i Judas brev, vers 14. Han anger dessutom över 100 gånger i fotnoter i sin översättning att Guds namn är en möjlig återgivning. Och långt tidigare, från 1500-talet och framåt, användes tetragrammet på många ställen i hebreiska översättningar av de grekiska skrifterna. På tyska använder åtminstone 11 översättningar ”Jehova” (eller ”Jahve”) i de grekiska skrifterna, och fyra översättare lägger till namnet i en parentes efter ”Herren”. I mer än 70 tyska översättningar förekommer Guds namn i fotnoter eller kommentarer.

  

• Bibelöversättningar på över hundra olika språk använder Guds namn i Nya testamentet. I översättningar till många språk som talas i Afrika, Amerika, Asien, Europa och Stillahavsområdet används Guds namn flitigt. (Se listan på sidan 1678 och 1679.) Översättarna till dessa utgåvor använder Guds namn av liknande skäl som de vi just nämnt. Några av de här översättningarna av de grekiska skrifterna har getts ut på senare tid, till exempel en bibel på rotumanska (1999), som använder namnet ”Jihova” 51 gånger i 48 verser, och en indonesisk bibel på batak (toba) (1989), som använder namnet ”Jahowa” 110 gånger.

  

Det finns alltså goda skäl att återinföra Guds namn, Jehova, i de grekiska skrifterna. Och det är precis vad man har gjort i Nya världens översättning. Översättarna har djup respekt för Guds namn och hans ord och inser hur allvarligt det skulle vara att ta bort något som fanns i den ursprungliga texten. (Uppenbarelseboken 22:18, 19)