2 Moseboken
2 Under tiden gick en man av Levis hus i väg och tog en Levis dotter till hustru.+ 2 Och kvinnan blev havande och födde en son. När hon såg hur fin pojken var, höll hon honom gömd+ i tre månmånader.+ 3 När hon inte längre kunde gömma honom,+ tog hon en ark* av papyrus åt honom och beströk den med asfalt och beck+ och lade barnet i den och satte den i vassen+ vid Nilens strand. 4 Sedan ställde sig hans syster på avstånd för att få reda på vad man skulle göra med honom.+
5 Efter ett tag kom faraos dotter ner för att bada i Nilen, och hennes följeslagerskor promenerade utmed Nilen. Hon fick då syn på arken i vassen. Omedelbart skickade hon i väg sin slavinna för att hämta den.+ 6 När hon öppnade den fick hon se barnet, och se, pojken grät. Då kände hon medömkan med honom,+ fast hon sade: ”Det här är ett av hebréernas barn.” 7 Hans syster sade då till faraos dotter: ”Skall jag gå och kalla på en amma åt dig bland de hebreiska kvinnorna, så att hon kan amma barnet åt dig?” 8 Då sade faraos dotter till henne: ”Gå!” Genast gick den unga flickan och kallade på barnets mor.+ 9 Faraos dotter sade så till henne: ”Ta det här barnet med dig och amma det åt mig, och jag skall själv ge dig din lön.”+ Kvinnan tog så barnet och ammade det. 10 Och pojken växte upp. Så förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son;+ och hon gav honom namnet Mose* och sade: ”Det är för att jag har dragit upp honom ur vattnet.”+
11 Nu skedde det i de dagarna, då Mose hade blivit vuxen, att han gick ut till sina bröder och såg de bördor de bar;+ och han fick se en egyptier som slog en hebré, en av hans bröder.+ 12 Då vände han sig åt alla håll och såg att ingen var i sikte. Sedan slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.+
13 Men han gick ut följande dag, och se, där var två hebreiska män som slogs med varandra. Han sade då till den som hade orätt: ”Varför slår du din kamrat?”+ 14 Då sade han: ”Vem har satt dig till furste och domare över oss?+ Tänker du dräpa mig* som du dräpte egyptiern?”*+ Mose blev nu rädd och sade: ”Sannerligen, det har blivit känt!”+
15 Därefter fick farao höra om detta, och han försökte dräpa Mose,+ men Mose flydde+ undan farao för att bosätta sig i* Midjans+ land; och han satte sig vid en brunn. 16 Nu hade prästen+ i Midjan sju döttrar, och som vanligt kom de och hämtade upp vatten och fyllde rännorna för att vattna sin fars småboskap.+ 17 Och som vanligt kom herdarna och drev bort dem. Då reste sig Mose och hjälpte kvinnorna* och vattnade deras småboskap.+ 18 När de kom hem till sin far Rẹguel+ utbrast han: ”Varför har ni kommit hem så fort i dag?” 19 Då sade de: ”En egyptier+ befriade oss ur herdarnas hand, ja, han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade småboskapen.” 20 Då sade han till sina döttrar: ”Men var är han? Varför har ni lämnat mannen kvar? Kalla på honom, så att han får något att äta.”+ 21 Därefter visade sig Mose villig att bo hos mannen, och han gav sin dotter Sippọra+ åt Mose. 22 Senare födde hon en son, och han gav honom namnet Gersom,*+ ty, sade han: ”En bofast främling har jag blivit i ett främmande land.”+
23 Under loppet av dessa många dagar dog så Egyptens kung,+ men Israels söner fortsatte att sucka på grund av slavarbetet* och att upphäva klagoskri,+ och deras rop om hjälp steg upp till den sanne Guden på grund av slavarbetet.+ 24 Och Gud hörde+ deras stönande,+ och Gud kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.+ 25 Så Gud såg till Israels söner, och Gud lade märke till det som skedde.*