Hesekiel

37 Jehovas hand var över mig,+ och genom Jehovas ande* förde han mig ut+ och satte ner mig mitt på dalslätten, och den var full av ben.+ 2 Och han lät mig gå förbi dem, hela vägen runt om, och se, det var en stor mängd på dalslättens yta, och se, de var helt förtorkade.+ 3 Då sade han till mig: ”Människoson, kan dessa ben bli levande?” Då sade jag: ”Suveräne Herre Jehova, du vet det.”+ 4 Och han sade vidare till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: ’Ni förtorkade ben, hör Jehovas ord:

5 Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt till dessa ben: ”Se, jag låter andedräkt* komma in i er, och ni skall bli levande.+ 6 Och jag skall sätta senor på er och låta det komma kött på er, och jag skall överdra er med hud och lägga andedräkt i er, och ni skall bli levande;+ och ni skall inse att jag är Jehova.”’”+

7 Och jag profeterade alldeles som jag hade blivit befalld.+ Och ett ljud uppstod så snart jag profeterade, och se, det hördes ett rassel, och benen närmade sig varandra, det ena benet fogades till det andra. 8 Och jag såg, och se, det kom senor och kött på dem, och hud drogs över dem ovanpå. Men det var ingen andedräkt i dem.

9 Och han sade vidare till mig: ”Profetera för vinden.* Människoson, profetera och säg till vinden: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Kom, du vind, från de fyra vindarna, och blås på dessa dräpta,+ så att de kan bli levande.”’”+

10 Och jag profeterade alldeles som han hade befallt mig, och då kom det andedräkt in i dem, och de blev levande och reste sig upp på sina fötter,+ en mycket, mycket stor militärstyrka.

11 Och han sade vidare till mig: ”Människoson, dessa ben är hela Israels hus.+ Se, de säger: ’Våra ben är förtorkade, och vårt hopp har förgåtts.+ Vi har blivit avskilda och lämnats åt oss själva.’ 12 Profetera därför och säg till dem: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Se, jag öppnar era gravar,+ och jag skall föra er, mitt folk, upp ur era gravar och föra er in på Israels jord.+ 13 Och ni skall inse att jag är Jehova, när jag öppnar era gravar och när jag för er, mitt folk, upp ur era gravar.”’+ 14 ’Och jag skall lägga min ande* i er, och ni skall bli levande,+ och jag skall låta er bosätta er på er jord; och ni skall inse att jag, Jehova, har talat och gripit in’, lyder Jehovas uttalande.”+

15 Och Jehovas ord fortsatte att komma till mig, och det löd: 16 ”Och du, människoson, ta dig en trästav+ och skriv på den: ’För Juda och för Israels söner, hans medbröder.’*+ Och ta en annan trästav och skriv på den: ’För Josef, Efraims stav,+ och hela Israels hus, hans medbröder.’+ 17 Och låt dem närma sig varandra och bli till en enda stav åt dig, och de skall bli till endast en i din hand.+ 18 Och när ditt folks söner säger till dig: ’Skall du inte berätta för oss vad du menar med detta?’+ 19 så säg till dem: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Se, jag tar Josefs stav, som är i Efraims hand, och Israels stammar, hans medbröder, och jag skall sätta dem på den, det vill säga* Judas stav, och jag skall göra dem till en enda stav,+ och de skall bli ett i min hand.”’ 20 Och trästavarna som du skriver på skall vara i din hand inför deras ögon.+

21 Och säg till dem: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Se, jag tar Israels söner ut ifrån de nationer dit de har dragit bort, och jag skall samla dem från alla håll och föra dem in på deras jord.+ 22 Och jag skall göra dem till en enda nation i landet,+ på Israels berg, och som kung skall de alla ha en enda kung,+ och de skall inte mer vara två nationer, och de skall inte mer vara delade i två kungariken.+ 23 Och de skall inte mer orena sig med sina smutsiga avgudar och med sina vämjeligheter och med alla sina överträdelser;+ och jag skall rädda dem från alla deras boningsorter* där de har syndat, och jag skall rena dem,+ och de skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.*+

24 Och min tjänare David skall vara kung över dem,+ och de skall alla ha en enda herde;+ och de skall vandra efter mina rättsliga beslut+ och hålla mina stadgar+ och följa dem.+ 25 Och de skall bo i det land som jag gav åt min tjänare, åt Jakob, det som era förfäder bodde i,+ och de skall bo i det,+ de och deras söner och deras sonsöner till oöverskådlig tid,+ och min tjänare David skall vara deras hövding* till oöverskådlig tid.+

26 Och jag skall sluta ett fridsförbund med dem;+ ett förbund som består till oöverskådlig tid skall det vara med dem.+ Och jag skall ge dem en plats och föröka dem+ och ställa min helgedom mitt ibland dem till oöverskådlig tid.+ 27 Och min tältboning skall visa sig vara över dem,+ och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.+ 28 Och nationerna skall inse att jag, Jehova,+ helgar Israel, när min helgedom visar sig vara mitt ibland dem till oöverskådlig tid.”’”+