Första Moseboken

31 Längre fram fick Jakob höra att Labans söner brukade säga: ”Jakob har tagit allt som vår far ägde. Hela hans rikedom kommer från det som tillhörde vår far.”+ 2 Och Jakob kunde se på Laban att han inte längre var lika vänligt inställd till honom.+ 3 Till slut sa Jehova till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina förfäders land och till dina släktingar,+ och jag ska fortsätta vara med dig.” 4 Då sände Jakob bud och bad Rakel och Lea komma ut till betesmarkerna där han hade sina hjordar, 5 och han sa till dem:

”Jag märker att er far inte har samma inställning till mig som förut.+ Men min fars Gud har varit med mig.+ 6 Ni vet ju själva hur hårt jag har arbetat för er far.+ 7 Ändå har han försökt lura mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte låtit mig ta skada av det han har gjort. 8 När han sa: ’De spräckliga ska vara din lön’, då fick hela hjorden spräckliga ungar. Men när han sa: ’De strimmiga ska vara din lön’, då fick hela hjorden strimmiga ungar.+ 9 Så undan för undan har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig. 10 En gång vid småboskapens parningstid hade jag en dröm, och jag lyfte blicken och fick se att bockarna som parade sig med honorna i hjorden var strimmiga, spräckliga och fläckiga.+ 11 I drömmen ropade den sanne Gudens ängel till mig: ’Jakob!’ Och jag svarade: ’Här är jag.’ 12 Och han sa: ’Lägg märke till att alla bockarna som parar sig med honorna i hjorden är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har nämligen sett hur Laban behandlar dig.+ 13 Jag är den sanne Guden som visade sig för dig i Betel,+ där du reste en minnessten som du hällde olja på* och där du gav ett löfte åt mig.+ Lämna nu det här landet och vänd tillbaka till det land där du föddes.’”+

14 Då sa Rakel och Lea till Jakob: ”Vi kan inte längre räkna med att få någon del av arvet efter vår far. 15 Ser han oss inte som utlänningar? Han har ju sålt oss och gjort slut på pengarna han fick för oss.+ 16 Alla rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn.+ Gör därför precis som Gud har sagt till dig.”+

17 Då gjorde sig Jakob redo och satte sina barn och sina hustrur på kamelerna,+ 18 och han tog med sig all sin boskap, den boskap som han hade skaffat sig+ i Paddan-Aram, och alla ägodelar som han hade skaffat sig och gav sig av mot Kanaan, till sin far Isak.+

19 Laban hade gått i väg för att klippa sina får, och under tiden stal Rakel hans husgudar.*+ 20 Och Jakob överlistade aramén Laban och berättade inte att han tänkte ge sig av. 21 Han gav sig av med allt han hade och korsade Floden.*+ Sedan satte han kurs mot Gileads+ bergstrakt. 22 Efter två dagar fick Laban veta att Jakob hade gett sig i väg. 23 Då tog han med sig sina släktingar* och satte efter honom, och efter sju dagar kom han i kapp honom i Gileads bergstrakt. 24 Den natten sa Gud till aramén Laban+ i en dröm:+ ”Var försiktig med vad du säger till Jakob, vare sig det är gott eller ont.”*+

25 Jakob hade slagit upp sitt tält i Gileads bergstrakt, och Laban och hans släktingar hade slagit läger i samma område. Laban sökte nu upp Jakob 26 och sa till honom: ”Vad har du gjort? Varför har du lurat mig och fört bort mina döttrar som om de vore krigsfångar? 27 Varför lurade du mig och gav dig av i hemlighet utan att säga något? Om du bara hade sagt något så hade jag skickat i väg dig med fest och sång och med tamburin och lyra. 28 Men jag fick inte ens kyssa mina döttrar och mina barnbarn* farväl. Du har betett dig som en dåre. 29 Jag skulle kunna straffa er, men er fars Gud varnade mig i natt: ’Var försiktig med vad du säger till Jakob, vare sig det är gott eller ont.’+ 30 Och om du nu gav dig av för att du längtade efter din familj hade du väl inte behövt stjäla mina gudar?”+

31 Jakob svarade: ”Jag sa inget när jag gav mig av, för jag var rädd. Jag tänkte att du kanske skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32 Den som har tagit dina gudar ska dö. Leta igenom allt jag har med våra släktingar som vittnen, och ta det som är ditt.” Men Jakob visste inte att det var Rakel som hade stulit gudarna. 33 Då sökte Laban igenom Jakobs tält och Leas tält och de båda tjänstekvinnornas tält,+ men han hittade inte gudarna. När han kom ut från Leas tält gick han in i Rakels tält. 34 Men Rakel hade tagit husgudarna och gömt dem i kamelsadeln, och hon satt på den. Och Laban letade igenom hela tältet men hittade dem inte. 35 Hon sa till sin far: ”Bli inte arg på mig, min herre, men jag kan inte resa mig, för jag har mina dagar just nu.”*+ Han fortsatte leta noga men hittade inte husgudarna.+

36 Då blev Jakob arg och började kritisera Laban. Han sa till honom: ”Vad har jag gjort för ont? Varför förföljer du mig som om jag var en brottsling? 37 Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du hittat som tillhör dig? Lägg det framför mina släktingar och dina släktingar, så får de döma mellan oss. 38 Under de 20 år jag har varit hos dig har dina får och getter aldrig fått missfall,+ och jag har aldrig tagit en bagge ur din hjord för att äta den. 39 Jag kom aldrig någonsin till dig med ett djur som blivit dödat av rovdjur.+ Jag fick själv stå för förlusten. Oavsett om något blev stulet på dagen eller på natten, så krävde du ersättning av mig. 40 På dagarna plågades jag av hettan och på nätterna av kölden, och det blev inte mycket sömn.+ 41 I 20 år har jag bott hos dig. Jag har arbetat 14 år för dina döttrar och 6 år för småboskapen, och du har ändrat min lön tio gånger.+ 42 Om inte min fars Gud,+ Abrahams Gud och den Gud som Isak fruktar,*+ hade stått vid min sida skulle du ha skickat bort mig tomhänt. Gud har sett mitt lidande och mitt slit och släp, och därför varnade han dig i natt.”+

43 Då svarade Laban: ”Kvinnorna är mina döttrar, barnen är mina barnbarn och fåren och getterna är mina, och allt som du ser tillhör mig och mina döttrar. Vad skulle jag väl kunna göra mot dem eller mot de barn som de har fött? 44 Låt oss nu sluta ett förbund, du och jag, och det ska vara ett vittne mellan oss.” 45 Sedan reste Jakob en minnessten.+ 46 Och Jakob sa till sina släktingar: ”Samla ihop stenar.” Och de byggde ett röse av stenarna. Sedan åt de där på stenröset. 47 Och Laban kallade det Jẹgar-Sahadụta,* men Jakob kallade det Galed.*

48 Laban sa: ”Det här stenröset är ett vittne mellan dig och mig i dag.” Det var därför Jakob gav det namnet Galed.+ 49 Det fick också namnet Vakttornet, för Laban sa: ”Jehova ska vara vår väktare när vi är utom synhåll för varandra. 50 Om du behandlar mina döttrar illa och om du gifter dig med andra kvinnor, kom då ihåg att även om ingen människa ser det, så ser Gud det, han som är vittne mellan dig och mig.” 51 Laban sa vidare till Jakob: ”Här är stenröset, och här är minnesstenen som jag har rest som tecken på vårt förbund. 52 Det här stenröset och den här minnesstenen är vittnen+ om att jag inte ska passera dem på väg mot dig med onda avsikter och att du inte ska passera dem på väg mot mig med onda avsikter. 53 Må Abrahams Gud+ och Nahors Gud, deras fars Gud, döma mellan oss.” Och Jakob svor eden vid den Gud som hans far Isak fruktade.*+

54 Sedan offrade Jakob där på berget och bjöd sina släktingar på en måltid. De åt tillsammans och stannade på berget över natten. 55 Men tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn*+ farväl och välsignade dem.+ Sedan vände Laban hemåt igen.+