Andra Samuelsboken

12 Jehova skickade Natan+ till David. Han kom in till honom+ och sa: ”Två män bodde i en stad, den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i stora mängder,+ 3 men den fattige hade bara ett enda litet lamm som han hade köpt.+ Han tog hand om det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av den lilla mat han hade och drack ur hans bägare och sov i hans famn. Lammet blev som en dotter för honom. 4 En dag fick den rike mannen besök, men han ville inte ta ett av sina egna djur när han skulle laga en måltid åt sin gäst. I stället tog han den fattige mannens lamm och tillagade det.”+

5 David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant Jehova lever,+ den mannen förtjänar att dö! 6 Eftersom han gjorde så och inte visade något medlidande ska han betala fyrdubbelt för lammet.”+

7 Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Så här säger Jehova, Israels Gud: ’Det var jag som smorde dig till kung över Israel,+ och jag befriade dig ur Sauls våld.+ 8 Jag var villig att ge dig din herres hus+ och lägga din herres hustrur+ i din famn, och jag gav dig makten över Israel och Juda.+ Och som om detta inte var nog var jag villig att göra mycket mer för dig.+ 9 Varför har du föraktat Jehovas ord och gjort det som är ont i hans ögon? Du dödade hettiten Urịa med svärd!+ Och när du hade dödat honom med ammoniternas svärd+ tog du hans hustru och gifte dig med henne.+ 10 Nu kommer svärdet aldrig att vika från ditt hus,+ för du föraktade mig och tog hettiten Urịas hustru.’ 11 Så här säger Jehova: ’Jag ska låta olyckan komma över dig från ditt eget hus.+ Inför dina ögon ska jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan man,*+ och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.*+ 12 Du har agerat i hemlighet,+ men jag ska göra detta inför hela Israel, mitt på ljusa dagen.’”*

13 Då sa David till Natan: ”Jag har syndat mot Jehova.”+ Natan svarade: ”Och Jehova förlåter dig din synd,*+ du ska inte dö.+ 14 Men eftersom du har varit fullständigt respektlös mot Jehova i det här fallet kommer den son som just föddes åt dig att dö.”

15 Sedan gick Natan hem till sig.

Och Jehova lät en sjukdom drabba barnet som Urịas hustru hade fött åt David. 16 David vädjade till den sanne Guden för pojkens skull. Han höll en sträng fasta, och på nätterna låg han på golvet.+ 17 De äldste i hans hus kom dit och försökte få honom att resa sig från golvet, men han vägrade och åt inte tillsammans med dem. 18 På sjunde dagen dog barnet, men Davids tjänare vågade inte berätta för honom att barnet hade dött. De sa: ”Han lyssnade inte på oss medan pojken fortfarande levde, så hur ska vi kunna berätta att han har dött? Han kanske gör något förfärligt.”

19 När David såg att tjänarna stod och viskade förstod han att barnet hade dött, så han frågade dem: ”Har pojken dött?” ”Ja, det har han”, svarade de. 20 Då reste sig David från golvet. Han tvättade sig, smorde in sig med olja,+ bytte kläder och gick till Jehovas hus+ och tillbad. Sedan gick han till palatset och bad att man skulle ställa fram mat, och han åt. 21 Hans tjänare frågade honom: ”Varför beter du dig så här? Du fastar och gråter medan pojken lever, men i samma stund som han dör reser du dig och börjar äta.” 22 Han svarade: ”När pojken levde fastade+ och grät jag, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske Jehova visar mig barmhärtighet och låter honom leva.’+ 23 Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag få honom tillbaka?+ Nej, han kommer aldrig tillbaka till mig,+ men jag kommer att gå till honom.”+

24 David tröstade sin hustru Batsẹba,+ och han gick in till henne och låg med henne. Med tiden födde hon en son, som fick namnet Salomo.*+ Jehova älskade honom,+ 25 och han sände bud genom profeten Natan+ och gav honom namnet Jedịdjah,* eftersom Jehova älskade honom.

26 Joab fortsatte anfallen mot Rabba,+ som tillhörde ammoniterna,+ och han intog kungastaden.*+ 27 Så Joab sände bud till David: ”Jag har fört krig mot Rabba,+ och jag har intagit vattenstaden.* 28 Samla nu resten av styrkorna och belägra staden och inta den. Annars blir det jag som intar den och får äran för det.”*

29 Då samlade David sina styrkor och drog ut mot Rabba och stred mot staden och intog den. 30 Sedan tog han kronan från Malkams huvud. Den var av guld och vägde en talent,* och den var smyckad med dyrbara stenar. Och man satte den på Davids huvud. Dessutom tog han ett mycket stort byte+ från staden.+ 31 Och han förde ut folket ur staden och tvingade dem att arbeta med järnhackor och järnyxor och att såga sten och tillverka tegel. Så här gjorde han med alla städer som tillhörde ammoniterna. Till slut återvände David med sina styrkor till Jerusalem.