Första Samuelsboken

18 Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan+ och David nära vänner. Och Jonatan älskade honom mycket.+ 2 Från den dagen var David hos Saul, och Saul lät honom inte återvända hem till sin far.+ 3 Eftersom Jonatan älskade David lika mycket som sig själv+ slöt de ett förbund+ med varandra. 4 Jonatan tog av sin mantel och gav den åt David tillsammans med sin utrustning: svärdet, bågen och bältet. 5 David började dra ut i fält, och vart Saul än skickade honom gick han segrande ur striden.*+ Så Saul gav honom befälet över soldaterna,+ och det var både folket och Sauls tjänare nöjda med.

6 När David och de andra kom hem efter att ha besegrat filistéerna, brukade kvinnorna komma ut från alla Israels städer för att möta kung Saul medan de sjöng+ och dansade med stor glädje och spelade på tamburiner+ och lutor. 7 Kvinnorna som firade segern sjöng:

8 Saul kände sig kränkt av det de sjöng och blev rasande.+ Han sa: ”De har gett David äran för tio tusen, men jag har bara fått äran för tusen! Det enda som fattas är att han får kungamakten också!”+ 9 Från den dagen höll Saul ögonen på David.

10 Nästa dag lät Gud Saul gripas av mörka tankar,*+ och han började bete sig märkligt* inne i huset. Samtidigt spelade David på sin lyra,+ som han brukade göra. Saul hade ett spjut i handen,+ 11 och han tänkte: ”Jag ska spetsa David vid väggen!” Så han slungade spjutet,+ men David kom undan två gånger. 12 Saul var rädd för David, eftersom Jehova var med honom+ men hade lämnat Saul.+ 13 Så Saul skickade bort honom och gjorde honom till anförare över tusen man. Och David ledde armén i strid.*+ 14 David lyckades+ med* allt han tog sig för, och Jehova var med honom.+ 15 Saul såg hur framgångsrik han var och blev rädd för honom. 16 Men alla i Israel och Juda älskade David, eftersom han ledde dem i strid.

17 Längre fram sa Saul till David: ”Här är min äldsta dotter, Merab.+ Du får henne till hustru.+ Men du måste fortsätta vara tapper och utkämpa Jehovas krig.”+ Saul tänkte nämligen: ”Jag ska inte döda honom själv, det får filistéerna sköta.”+ 18 Då sa David till Saul: ”Vem är jag, vilka är mina släktingar och vad är min fars släkt i Israel, att jag skulle bli kungens svärson?”+ 19 Men när David skulle få Sauls dotter Merab till hustru hade hon redan blivit bortgift med meholatiten Ạdriel.+

20 Men Sauls dotter Mikal+ var förälskad i David. Man berättade det för Saul, och det gjorde honom belåten. 21 Han tänkte: ”Jag ska ge Mikal åt honom, så att hon kan bli en snara för honom och filistéerna kan komma åt honom.”+ Därför sa Saul för andra gången till David: ”Du ska bli min svärson* i dag.” 22 Han befallde dessutom sina tjänare att tala med David i förtroende och säga: ”Kungen är mycket nöjd med dig, och alla hans tjänare tycker bra om dig. Bli nu kungens svärson.” 23 Men David svarade Sauls tjänare: ”Är det en liten sak för er att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man.”+ 24 Sauls tjänare rapporterade vad David hade sagt.

25 Då sa Saul: ”Säg så här till David: ’Kungen begär inte något brudpris,+ förutom 100 förhudar+ från filistéerna för att hämnas på sina fiender.’” Saul räknade nämligen med att David skulle bli dödad av filistéerna. 26 Tjänarna rapporterade det till David, och då gick han med på att bli kungens svärson.+ Innan tiden hade löpt ut 27 drog David och hans män i väg och slog ihjäl 200 filistéer, och David tog med sig alla förhudar till kungen för att kunna bli kungens svärson. Därför gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.+ 28 Saul insåg att Jehova var med David+ och att hans dotter Mikal älskade honom.+ 29 Det här gjorde Saul ännu mer rädd för David, och Saul betraktade David som sin fiende under resten av sitt liv.+

30 Filistéernas furstar brukade dra ut i strid, och varje gång de drog ut var David mer framgångsrik* än alla Sauls tjänare.+ Och hans namn var högt respekterat.+