Hur jag gjorde upp med narkotikan
EN RUBRIK tvärs över förstasidan av numret för den 6 december 1968 av tidningen Vindicator, som kommer ut i Youngstown i Ohio, löd: ”POLISEN I LIBERTY GRIPER 18-ÅRIG LSD-FÖRSÄLJARE.”
Jag är denne unge man. Domstolen dömde mig till tio månaders fängelse. Men jag var ute igen efter trettio dagar och hade snart börjat ”langa” narkotika igen. Jag behövde pengarna därför att jag själv var narkoman. Jag använde olika sorters narkotika, i synnerhet LSD.
Men jag hade ännu långt kvar innan jag skulle nå den avgrund som heroinmissbruk ofta störtar en ner i. Sammanlagt satt jag i fängelse mer än tjugofem gånger; tre gånger blev jag inspärrad på mentalsjukhus. Mer än en gång klädde man av mig alla kläderna, låste in mig i en madrasserad cell och lämnade mig att genomgå de kval som hör till en avvänjning — ”cold turkey”, som det kallas. Sista gången togs jag ur cellen och fördes i kritiskt tillstånd till ett sjukhus; man gav mig till och med sista smörjelsen. Men jag kom igenom det och blev dömd för inbrott, och sedan sände man mig slutligen till Mansfieldavdelningen inom statsfängelset i Ohio.
Men allt det där ligger nu bakom mig. Jag har kommit loss från narkotikamissbruket. Det har gått mer än tre och ett halvt år sedan jag tog narkotika för sista gången, och jag är övertygad om att jag aldrig kommer att göra det mer. Det beror på att jag har funnit en verklig lösning på narkomanins problem.
Men innan jag berättar om det, så låt mig helt kort beskriva mitt liv dessförinnan. Kanske kan det ge en uppfattning om vilka förhållanden som ofta leder till narkotikamissbruk. Om du då skulle märka att ett sådant mönster håller på att framträda i din familj, kan du vidta åtgärder för att rätta till förhållandena, innan det är för sent.
Bortskämd ända från barndomen
Mina föräldrar skildes år 1951, då jag var bara åtta månader gammal. En strid följde, och egendomligt nog fick min far vårdnaden om mig. Man ordnade så att jag skulle få träffa mamma en dag i veckan. När mamma gifte om sig fortsatte striden, och både pappa och mamma försökte göra det största intrycket på mig genom att ge mig materiella ting. Till följd av detta blev jag mycket bortskämd.
Sedan slutade mamma upp med att försöka ”köpa” min tillgivenhet. Hon hade börjat göra framsteg i studium av bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Snart började burk- och skålkastningen, slagsmålen, rökningen och andra dåliga vanor att upphöra. När jag besökte min mor, brukade hon och min styvfar ta mig med till bibelstudiemöten. När jag kom hem igen, brukade jag berätta för pappa vad jag hade lärt mig. Men han tyckte inte om det. Hans släktingar yrkade envist: ”Du borde inte låta honom träffa sin mor. Jehovas vittnen förvränger bibeln — de är tokiga!”
Man gjorde alltså en samfälld ansträngning för att vända mig emot mamma. Man lockade mig med dyrbara presenter, och pappa lät mig göra nästan vad jag ville. En dag, när mamma kom för att hämta mig, sade jag alltså till henne: ”Mamma, jag vill inte se dig mer.” Hon vände sig till pappa och sade: ”John, det är du som har mutat honom att säga så, inte sant?” Jag var nio år då, och det dröjde många år innan jag träffade mamma igen.
Pappa gifte om sig i augusti 1960. Jag var verkligen bortskämd, och jag gjorde livet outhärdligt för min pappa och styvmor. Men jag fick aldrig stryk och blev aldrig strängt tuktad. Jag hade börjat smygröka när jag var sju år, och när jag var tio eller elva brukade jag dricka mig full. Jag sniffade också lim och experimenterade med marijuana. Eftersom jag inte fick någon fostran och tidigt började använda narkotika, kunde jag inte tänka så klart.
När jag var i trettonårsåldern snäste en flicka av mig, så jag hällde bensin utanför deras garage och tände eld på den, så att hela garaget stod i lågor. Pappa fick betala böter och skadestånd på 800 dollar. Det var också ungefär vid den tiden som man ertappade mig med butikssnatteri. Men problemen hade bara börjat.
Sexuell omoraliskhet och fängelse
Medan jag gick andra året i Liberty High School blev jag ertappad tillsammans med en flickvän i en komprometterande situation på flickornas toalett. Jag blev avstängd från skolan under två veckor. Den sommaren brände jag mina konventionella kläder på bakgården som en protest. Min styvmor och pappa var rasande och trängde in mig i ett hörn i mitt rum. Jag ryckte till mig en tårgaspistol och ”sköt” pappa, och sedan försvann jag ut genom fönstret. Polisen tillkallades, och konstapeln Fred Faustino drog ner mig från taket och arresterade mig. Det var första gången jag satt i arrest.
Senare samma år tog min flickväns far oss på bar gärning i sängen efter skolans slut. Han tog oss med till polisstationen i Liberty. Men redan nästa dag var jag åter ihop med samma flicka i hennes hem. Jag hade verkligen ingen respekt för myndighet eller för vad någon sade åt mig! Två veckor senare, när flickans farbror försökte ingripa, planerade jag och en ung kamrat att mörda honom, men det gick i stöpet.
Jag hade blivit en långhårig rebell, en riktig bråkmakare. Men ändå sökte jag efter något, något att hålla fast vid, något slags framtid. Jag ville vara någon. Jag ville bli uppmärksammad. Jag började tänka att äktenskap var lösningen på detta. Våra föräldrar dryftade saken men kom fram till att vi var för unga och att det bara var en blind förälskelse.
Vi planerade därför att rymma, och i februari 1967 gjorde vi det och begav oss västerut med 420 dollar i stulna pengar. Vår resa slutade tvärt när man grep oss i Los Angeles och satte oss på ett plan tillbaka till Ohio. Väntande poliser satte handbojor på mig och förde mig till fängelset i Trumbull, där jag tillbringade två veckor.
Nu fanns det ingen skola i grannskapet som ville skriva in mig. Endast genom att bönfalla dem lyckades pappa få in mig vid John F. Kennedys katolska läroverk, som låg i det närbelägna Warren, där jag fullbordade tredje året. Medan jag befann mig där började jag missbruka narkotika mer än jag hade gjort tidigare. Den sommaren blev jag arresterad för inbrott i flera hem.
Det fjärde året var ett nederlag. När vi nyligen frågade rektorn, Frank Lehnerd, hur mycket jag hade varit frånvarande under året, visade det sig vara sjuttiofem dagar! I februari 1968 gömde jag min flickvän i mitt rum under tre dagar och trodde att vi på så sätt kunde tvinga våra föräldrar att gå med på att vi gifte oss. Men allt jag fick var tre månader på en uppfostringsanstalt i Columbus i Ohio. Jag blev utsläppt i tid för att vara med om de slutliga examensproven, klara dem och avlägga examen vid läroverket.
Så fort jag fick tillfälle sade jag åt min flickvän att rymma hemifrån igen och ta en burk aspirin för att simulera ett självmordsförsök. Jag trodde att detta säkerligen skulle övertyga våra föräldrar om att vi älskade varandra. När hon kom hemkrypande och kräktes blod, kom hon slutligen att vända sig emot mig, därför att hennes mamma sade åt henne: ”Han älskar dig inte; du är bara hans leksak. Han vill ha dig sex fot under jorden.” Jag var aldrig ihop med den flickan mer, men denna tragiska händelse sänkte mig i ännu större fördärv, och detta påskyndades av att jag blev ännu djupare indragen i narkomani.
Jag dras ner i narkomanins djup
Jag hade ännu inte blivit en riktig narkoman, men jag var en flitig narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Jag reste till och med till New York för att hämta narkotika. Till slut lyckades man gripa mig genom en samfälld ansträngning från polisens sida — jag sålde narkotika till en civilklädd polis och blev gripen med de märkta pengarna på mig. Det var då som förstasidesrubriken förkunnade min arrestering. Men pappa anlitade en duktig advokat, så jag var på fri fot igen den 15 januari 1969.
Snart langade jag narkotika igen och tjänade grova pengar, men jag behövde dem, för jag hade börjat ta heroin och sprutade in det direkt i venen med hjälp av en spruta. Under några månader gav jag ut mellan 40 och 50 dollar om dagen på narkotika. Pappa försökte hjälpa mig. Han skaffade mig arbeten, men jag stannade bara några veckor. Jag var så beroende av narkotika att jag måste ta sprutor på arbetet.
Det var inte svårt att göra det. Jag hade med mig narkotikan till arbetet i ett fack i min ring. Sedan gick jag till badrummet, och med hjälp av en spruta tog jag en injektion av narkotika rätt in i venen. Men för att förvissa mig om att jag fick i mig vartenda dugg, drog jag tillbaka kolven och fyllde sprutan med blod, och så sprutade jag in det igen — jag gjorde detta ända upp till tio gånger eller så!
Sedan var jag alldeles borta. Jag fick en ”kick” — precis som om jag just hade ramlat ner från en byggnad. Sedan blev jag kraftlös — till och med håret på mitt huvud kändes kraftlöst. Att vara narkoman går helt och hållet ut på att skaffa sig så många ”kickar” som möjligt.
Vid andra tillfällen tog jag en blandning av ”speed” (metamfetamin) och heroin — ett ”uppåt-tjack” och ett ”neråt-tjack”. Då vet inte kroppen vad den skall ta sig till — slappna av eller bli stimulerad — det blir en väldig förvirring.
När man tar LSD blir verkan helt annorlunda. När jag hade tagit det, trodde jag att jag kunde göra allting, att jag kunde vara Gud och utöva inflytande över min egen bestämmelse. Joe Schovoni, min advokat, berättade nyligen för mig att jag verkligen skrämde honom en gång när jag hade tagit LSD. Det var när jag sade åt honom att jag kunde ta ett spädbarn rätt ut ur en havande kvinna. Det är fruktansvärt vad narkotika kan få en att tro och göra. Sammanlagt tog jag gott och väl 200 LSD-tabletter.
Under mer än ett år levde jag bara för ”kickar”. Jag tog narkotikasprutor, levde tillsammans med flickor och försökte komma undan polisen. Jag bodde på det ena smutsiga stället efter det andra, ”flyttade från råtthål till råtthål”, som pappa träffande uttryckte det. Polisen anklagade mig till och med för att plundra pappas hem. Mina ”kamrater” befriade honom från ägodelar till ett värde av tusentals dollar. I augusti 1969 begav vi oss till den ökända Woodstockfestivalen, där jag sålde multivitaminer som LSD och tjänade grova pengar. Jag klättrade upp på åskådarläktaren bredvid scenen för att få bra utsikt över artisterna och folkmassan, och jag kommer ihåg att jag tänkte att alla tycktes vara styrda av en mystisk kraft.
Kort efter det att jag återvänt hem fick jag börja skörda vad jag hade sått. Jag nådde den absoluta botten, och det var knappt att jag överlevde.
Mitt liv hängde på ett hår
Det var den 5 september 1969. Jag var verkligen i skriande behov av narkotika. Jag bröt mig därför in i en drugstore i den lilla staden Vienna utanför Youngstown. Jag rafsade till mig några olika saker därinne — men då fick jag höra sirener! Jag var fångad av polisen, och de hade dragit sina vapen. Då bröt jag samman och sprang emot dem och skrek: ”Döda mig! Döda mig!”
De anklagade mig för inbrott. Borgen fastställdes till 5.000 dollar. Man förde mig sedan till det välbekanta fängelset. Jag hade varit där så ofta att de faktiskt hade skrivit mitt namn över en av cellerna! Man klädde av mig inpå bara kroppen och kastade mig i den lilla madrasserade cellen, som var så liten att jag inte kunde ligga raklång. Där började jag få avvänjningssymptom. Harold Post, som var fångvaktare där, visade nyligen cellen för mig och en av mina vänner och sade: ”Jag trodde att du bara skulle ligga där och dö. Jag ville inte ha något att göra med dig.”
Jag kan inte klandra honom. Jag var fullständigt fördärvad! Jag rullade mig i min egen urin och avföring, precis som ett djur, klättrade på väggarna och bankade på vinylstoppningen. Post berättade: ”Han tiggde, ja, han verkligen tiggde, han låg på knä och tiggde. Men han ville inte ta den medicin vi gav honom.”
Sheriffen Richard Barnett var där vid det tillfället, och när jag besökte honom tidigare i år berättade han hur kritiskt mitt tillstånd blev: ”Du ville inte ta någon medicin genom munnen — du var fullständigt vild — du spottade bara ut den. Därför skrev man ut stolpiller, och jag måste sätta in dem på dig.” Men när jag inte blev bättre, förde man mig till Woodside Receiving Hospital, ett mentalsjukhus i Youngstown.
Klockan fyra på morgonen fick pappa ett telefonsamtal från en sköterska. Hon sade: ”Er son är sjuk, han behöver er hjälp. ... Han är döende.” Pappa kontaktade omedelbart dr Bert Firestone, och han såg till att jag blev flyttad till St. Elizabeth Hospital. Där befann jag mig i kritiskt tillstånd under flera dagar. Doktor Firestone försäkrade pappa att de skulle försöka klara livhanken på mig, men han sade att han inte kunde garantera att jag skulle få leva. I sjukhusjournalen stod det: ”Patienten togs in ... på grund av svåra avvänjningssymptom till följd av narkotikamissbruk.”
Pappa betalade 5.000 dollar i borgen, och inom tre veckor skrevs jag ut från sjukhuset. Men denna erfarenhet fick mig inte att ändra mig, trots att jag gång på gång lovade pappa att jag skulle göra det. Jag hade fortfarande långt hår och hade snart börjat använda narkotika av alla sorter igen. Du kanske undrar varför en människa fortsätter att ta narkotika till och med efter sådana skräckfyllda erfarenheter som avvänjning från heroin eller ”snedtändning” på LSD.
Ja, när jag började känna mig bättre, började jag åter tänka på flickor, ”kickar” och alla mina kamrater — hippies, personer som praktiserar ”fri kärlek”, motorcyklar och ett kringströvande liv. Den musik jag lyssnade på med hög ljudstyrka bidrog till att väcka mina låga drifter till liv. Då resonerade jag i mitt hjärta: ”Å, det är egentligen inte så allvarligt att göra om det.” Men mina sista ”resor” med LSD blev värre och värre. Till slut ringde jag i desperation till mamma, trots att jag inte hade varit i kontakt med henne på många år. Min styvfar, som var en äldste i Jehovas vittnens församling, ordnade med att jag fick ett bibelstudium i mitt hem.
En knagglig väg till hälsa
Jag hade mitt första bibelstudium tillsammans med ett av Jehovas vittnen i mars 1970. Jag besökte också Rikets sal i Girard. Jag hade på mig svarta läderbyxor och runda mormorsglasögon, och jag hade långt hår. Jag ville bevisa att Jehovas vittnen var precis likadana som alla andra, lika skrymtaktiga, men jag blev imponerad. De visade verkligt intresse för mig, och de hade allesammans samma svar på mina frågor. Men detta hade ändå inte rört vid mitt hjärta, för samma kväll återvände jag till mina gamla hippietillhåll och tog en spruta heroin igen.
När jag fortsatte att studera då och då, insåg jag att det som bibeln lär är sanningen, men ändå kunde jag inte, eller åtminstone ville jag inte, sluta med narkotika och mitt omoraliska liv. Men sista veckoslutet i april gjorde jag en verkligt skrämmande ”resa” med LSD. Jag ”såg” min flickvän upplösas på bilsätet intill mig. Denna upplevelse var så vidrig och skräckfylld att det är omöjligt att beskriva. Jag tänkte att detta var slutet — att jag säkert skulle ta livet av mig. Men jag bad till Jehova Gud och använde hans namn. Jag bönföll honom om att hjälpa mig.
Trots att klockan bara var 3 på morgonen ringde jag till det vittne som jag hade studerat med, och han försäkrade mig om att Jehova skulle hjälpa mig, om jag verkligen menade allvar med att jag skulle ändra mig den här gången. Jag avgav ett löfte om att jag aldrig skulle ta narkotika mer, och jag har inte gjort det heller. Det händer inte en enda morgon, när jag vaknar, att jag glömmer att tacka min Skapare för att han hjälpt mig att komma igenom dessa upplevelser välbehållen.
Min rättegång hölls följande vecka för inbrottet jag gjorde i september månad. Eftersom allmänna meningen var emot mig på grund av att jag upprepade gånger begått brott, sände domaren mig till statsfängelset i Ohio för ett brott som kunde innebära femton års straff. Jag började avtjäna mitt straff några dagar senare. Detta var verkligen en välsignelse för mig. Varför det?
Därför att det gav mig tid till begrundan och studium. Jag analyserade mitt liv och insåg hur fruktlöst och nedbrytande det hade varit. Jag bönföll Jehova om förlåtelse och talade om för honom att jag ville göra hans vilja av hela mitt hjärta. Jag fördjupade mig helt och hållet i att studera bibeln med hjälp av Jehovas vittnens publikationer. Mot slutet av juni månad blev jag sedan frigiven till följd av pappas ansträngningar. Omkring två veckor senare, den 10 juli 1970, symboliserade jag genom dop i vatten mitt överlämnande åt att tjäna Jehova Gud.
Jag hjälper andra
Jag började nu söka upp före detta umgängesvänner, inte för att ta narkotika tillsammans med dem, utan för att förklara för dem varför jag hade ändrat mig och hur det var möjligt för mig att göra det. Jag kände ansvar för detta, därför att jag hade fått så många av dem att börja med narkotika, och de hade varit mina kunder. Jag måste ha kontaktat åtminstone tre hundra före detta vänner, och jag tror att några av dem till slut kommer att ge gensvar till de bibliska sanningar vi dryftat.
En av de första jag studerade bibeln med var en av mina främsta narkotikakunder. Jag hade lärt honom hur man tog heroinsprutor genom att de första gångerna hålla hans arm och sticka kanylen i venen åt honom. Hans familj blev så imponerad av den förändring jag hade vidtagit i mitt eget liv att de också tog del i studiet. Men min kamrat fortsatte att vandra i mina gamla fotspår. Hittills har minst sex av mina före detta kamrater dött till följd av narkotikamissbruk. Men en annan av mina före detta kamrater gav gensvar till mina ansträngningar. Det var ett egendomligt sammanträffande att vi möttes igen.
Jag besökte det ena huset efter det andra i förkunnartjänsten och var just på väg bort från ett hus när en långhårig kille kom springande uppför garageinfarten. När jag presenterade mig, frågade han nästan omedelbart: ”Vad sade du att du hette?” När jag upprepade det sade han: ”Nej, det kan inte vara du. Du kommer väl inte från Murray Hill Drive?” Han verkade bekant, men jag kunde inte placera honom förrän han sade sitt namn. Ja visst ja! Det var ju vi som tillsammans hade planerat att mörda min flickväns farbror. Men han vägrade att tro mig tills jag tog fram plånboken för att bevisa min identitet. Jag hade helt och hållet ändrat utseende.
Till slut satte jag i gång ett studium med honom, och han fick allt större uppskattning av bibeln, slutade med narkotikan och blev döpt i början av 1972. Den sommaren berättade vi våra erfarenheter vid Jehovas vittnens områdessammankomst på Three Rivers Stadium i Pittsburgh. Vi har också haft tillfälle att tala till skolklasser om narkotikaproblemet och varför de bör undvika narkotika. Ungdomar som kände till att jag tidigare varit narkoman bad lärarna att anordna dessa tal.
I november 1972 talade vi till exempel till sex klasser i Mahoning County Joint Vocational School. Sammanlagt mer än 600 elever var närvarande! De var ytterst uppmärksamma och tog emot mer än ett hundra böcker och omkring ett hundra lösnummer som ytterligare förklarade vilken tro och vilket hopp som gjorde det möjligt för oss att bryta oss loss från narkotikamissbruk. Den 5 december 1972 fick jag ett paket med sextio brev från dessa elever. De visade stor uppskattning, men de flesta av dem sade att de inte kunde tro att vi verkligen hade varit så svårt förslavade under narkotikan. Ingen skulle kunna göra en så stor förändring, menade de.
Förändringen dokumenteras
Detta är en vanlig åsikt. Charles O’Toole, som ansvarar för säkerheten inom Seattles skoldistrikt, försäkrade till exempel: ”Det finns ingen återvändo (bot) från narkomani.” Chefen för narkotikanämnden i Youngstown, William A. Friednamer, berättade också för mig att han aldrig under alla de år han haft att göra med narkotika hade sett en heroinslav hålla sig ifrån narkotika mer än tre eller fyra månader. ”Men nu har du gjort det”, tillade han, nästan misstroget.
Det är därför förståeligt att många kan vara skeptiska, när de läser om hur jag kommit ifrån min narkomani. Av den orsaken uppsökte jag tidigare i år dussintals personer som hade haft att göra med mig såsom narkoman, däribland polismän, övervakare, fångvaktare, domare, advokater, psykologer, psykiatriker, läkare osv. Jag talade om för dem varför jag ville träffa dem och bad att få höra deras kommentarer.
De flesta kunde helt enkelt inte tro att jag var samme person. De kände naturligtvis alla till mitt namn — det var ökänt. Men vid flera tillfällen måste jag legitimera mig för att bevisa att jag verkligen var samme person. Nästan alla ville veta: ”Hur länge har du avhållit dig från narkotika? Hur är det möjligt? Vad fick dig att ändra dig?” Jag var tacksam för tillfället att få förklara detta.
Den verkliga lösningen
Denny Corodo är en av de polismän jag besökte. Han var i tjänst då jag blev arresterad för inbrott i en drugstore. Han är numera kommissarie och ägnar sig helt åt att hålla tal i läroverken och för andra grupper i samhället om narkotika och narkotikaproblem. ”Du har verkligen förändrats! Jag kan inte tro det!” sade han hela tiden när vi talade om det förflutna. ”Något har hänt med dig, något som har påverkat ditt sinne. Du har kommit till insikt om något.”
Jag sade att han hade rätt, att jag hade kommit att inse att jag var ansvarig inför min Skapare. Och den insikten nådde inte bara mitt sinne, sade jag; den sjönk ner i mitt hjärta. Min önskan att tjäna Gud har trängt ut sådana ting ur mitt hjärta som omoraliskhet, narkotika och allt sådant, och den har gett mig motiv och styrka att göra det rätta.
Den 1 mars 1973 hade jag också ett sammanträffande med dr Firestone, den läkare vid St. Elizabeth Hospital som skötte mig under min avvänjning. När jag kom in utropade han: ”Jag kan helt enkelt inte tro att det är du!” Han frågade sedan om han kunde hämta andra läkare på sjukhuset som kände till mitt fall. De var också förbluffade över den förändring jag hade vidtagit. ”Hur kom du upp ur det där träsket?” undrade de.
Jag förklarade att jag kom att inse att det inte var jag själv som avgjorde min bestämmelse. Alltför många gånger hade jag kommit till en återvändsgränd. Jag hade levat efter mina egna normer; jag hade känt mig som om jag var Gud och kunde ställa upp mina egna normer och göra allt vad jag ville — bara på jakt efter njutning. Men sedan, sade jag, kom jag genom bibelstudium att få en hälsosam fruktan för min Skapare. Jag insåg också att det finns en grupp människor som verkligen lever efter vad bibeln lär och att det är Jehovas vittnen.
”Vad är det för speciellt med Jehovas vittnen jämfört med andra trossamfund?” frågade man mig. Jag förklarade att jag genom att studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen tydligt kunde urskilja Guds storslagna uppsåt för mänskligheten. Till exempel vilket tillstånd de döda befinner sig i, det säkra hoppet om en uppståndelse från de döda och hur denna jord skall göras till ett paradis under Guds rikes styre. Det är tro och övertygelse om dessa ting, sade jag, som har gjort det möjligt för mig att rycka mig loss från narkotikamissbruk.
Jag talade om för läkarna att jag hade undersökt andra religioner, däribland buddismen, och att jag hade blivit uppfostrad till romersk katolik. Men det finns helt enkelt ingenting hållbart i dessa religioner — ingen övertygelse, inget verkligt hopp och ingen tro på Skaparen, Jehova Gud. Av den orsaken har dessa religioner inte kunnat ge unga människor de motiv de behöver för att avstå från narkotika.
I nästan tre år har jag nu tjänat som pionjärförkunnare på heltid bland Jehovas vittnen. Och jag har funnit att jag inte är den ende som har gjort en så stor förändring i livet. Jag har fått många sanna vänner, som har studerat bibeln med Jehovas vittnen och kommit att uppskatta sin Skapare helt och fullt och på så sätt kunnat bryta sig loss från narkotikamissbruk. Om de har kunnat detta, så kan du också göra det, om du är narkotikamissbrukare. Att utöva den sanna religionen är utan tvivel en lösning på narkotikaproblemet! — Insänt.