Hamnade min baby i limbus?
BEGRAVNINGEN var över men inte den iskalla chocken. Den snövita kistan låg begravd under den förbrända jorden. Det var helt ofattbart att min lille pojke för bara några veckor sedan hade tagit sina första steg — han hade skrattat och strålat med hela det lilla ansiktet i ren triumf. Men nu var Andrew död!
Eftersom jag var Andrews mor, så kan ni föreställa er den chock jag kände, när jag fann honom liggande livlös i sin lilla säng. Hans djupblå ögon stirrade rakt fram ur ett sjukligt ansikte. Doktorn hade injicerat två ampuller nicetamid rakt genom bröstkorgen in i hjärtat. Men detta kunde inte få i gång det igen.
Jo, visst kom det brev och telegram som uttryckte deltagande, men det var inte mycken tröst. Det gick natt efter natt utan att sömntabletterna, som doktorn skrivit ut, förmådde ge min trötta hjärna den vila den behövde. Jag stod ständigt vid fönstret och tittade ut i natten och sökte tränga in i himlen. Jag undrade: ”Var är min lille pojke nu? Är han någonstans där uppe i himlen bland stjärnorna?”
Mitt äldsta barn var hemma från internatskolan på ett kort besök. ”Andrew är i limbus”, var nästan det första hon sade när hon fick höra om tragedin.
Den här hjärtslitande erfarenheten inträffade år 1956. Men den har etsat sig fast i mitt minne. Detta hände i Empangeni i hjärtat av Zululand.
Därför att lille Andrew aldrig blivit döpt var vi mycket bekymrade. Var en odöpt baby för evigt förlorad i limbus, som katolska kyrkan lär? Som förtvivlad mor måste jag helt enkelt få reda på sanningen. Krävde Gud verkligen att alla människor, också småbarn, måste bli döpta? Hur som helst, vad är limbus?
Vad är limbus?
New Catholic Encyclopedia säger under ”limbus”: ”I våra dagar använder teologerna uttrycket för att beteckna tillståndet och platsen, antingen för de själar som inte är förtjänta av helvetet och det eviga straffet, men som inte kan komma till himmelen förrän försoningsverket fullbordats (fädernas limbus), eller de själar som för alltid är utestängda från saligheten enbart på grund av arvsynden (barnens limbus). ... I vår tid avser ordet platsen eller tillståndet för småbarn som dör utan att ha undfått dopets sakrament och som lider förlustens smärta men inte förnimmelsens smärta. Ibland har det en vidare betydelse och betecknar också ett tillstånd eller en plats av naturlig lycka för dessa småbarn.”
Men uppslagsverket förklarar också: ”Vad som skall hända med de småbarn som dör, utan att vara döpta, är i sanning ett mycket komplicerat problem. ... Limbus är fortfarande en öppen fråga inom teologin. Det finns ingen officiell kyrklig bekräftelse på att limbus existerar.”
Det må nu vara hur det vill med det, men limbus har i alla fall anammats av hängivna katoliker över hela jorden. Du förstår säkert varför en sörjande mor måste få veta om limbus fanns eller ej.
Jag får kunskap om de dödas tillstånd
Jag fortsatte att be mycket uppriktigt om att få den rätta förståelsen av de dödas tillstånd. Inte så lång tid efter den här tragedin flyttade vår familj till Pietermaritzburg. En lördag knackade det på dörren. När jag öppnade fann jag två damer och en liten pojke. Vad ville de? Samtala om bibeln. De fick stiga in, och snart var de i full gång med att förklara för mig vad Skriften lär om de dödas tillstånd.
De riktade till exempel min uppmärksamhet på Predikaren 3:19—21: ”Ty det går människors barn, såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. Alla gå de till samma mål; alla hava de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft. Vem kan veta om människornas ande, att den stiger uppåt, och om färadens ande, att den far ned under jorden?”
Ja, en människa kanske verkligen tror att hon har en själ som far upp till himmelen. Men jag förstod nu att det var en missuppfattning: ”Ty det går människors barn, såsom det går fänaden.” Och ”såsom fänaden dör, så dö ock de”. Följaktligen måste Andrew vara i graven. Precis som psalmisten sade: ”Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa. Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord, varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.” — Ps. 146:3, 4.
De båda damerna visade mig också följande ord från Predikaren: ”Och väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin får de mer någon del i vad som händer under solen. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” — Pred. 9:5, 6, 10.
Det stod nu klart för mig att de döda inte pinas i ett brinnande helvete. De besökande vittnena förklarade tydligt att det hebreiska ordet scheol och det grekiska uttrycket hades, som ibland översatts med ”helvetet”, betecknar mänsklighetens gemensamma grav. Mina besökare visade också att ”Gud är kärleken” och att det var en skymf mot Skaparen att tro att han plågade människor i ett brinnande helvete, vare sig det nu var en kort tid eller för evigt. — 1 Joh. 4:8.
Men jag ville veta mer. Var graven slutet för dessa som hade dött?
Finns det ingenting mer?
”Jovisst”, fick jag höra, ”den tid kommer när de döda skall höra Jesu Kristi röst och komma fram genom en uppståndelse.” Vilken tröst låg det inte i Jesu Kristi ord! Han sade: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.” (Joh. 5:28, 29) Utsikten till en uppståndelse var underbar! Men den brännande frågan återstod ...
”Kommer Jesus att uppväcka de odöpta?”
Mina besökare försäkrade mig att odöpta småbarn, som lille Andrew, enligt Guds ord inte var uteslutna ur Guds underbara anordning med en uppståndelse. Det stora flertalet av de döda i minnesgravarna kommer faktiskt att uppväckas till liv här på jorden under Jesu Kristi himmelska rike.
Jag tyckte att det som dessa båda damer hade talat om var helt fantastiskt. Aldrig förr hade jag hört något liknande. Jag accepterade villigt när de erbjöd sig att hjälpa mig att ta reda på ytterligare sanningar från bibeln. Och allteftersom tiden gick fick jag lära mig mycket mer om dopet.
Jesus Kristus hade till exempel sagt till sina efterföljare: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20) Detta betydde att en människa måste känna till Guds namn och uppsåt innan hon blir döpt. Hon måste få lära sig vilken roll Sonen, Jesus Kristus, spelar i Guds anordning. Hon behöver också veta något om hur den heliga anden, Guds verksamma kraft, verkar. Självklart kunde inget nyfött barn förstå allt detta. Så jag fick klart för mig att det var oskriftenligt att döpa en baby som man håller i sina armar.
Jag fick också lära mig att det kristna dopet var mer än enbart en begjutning. Jesus blev fullständigt nedsänkt i vatten för att symbolisera att han framställde sig själv inför den allsmäktige Guden. (Matt. 3:13—17) Och när den etiopiske eunucken döptes som en symbol av att han överlämnat sig åt Gud, så valdes ”ett visst vatten” som plats för dopet. Eunucken och evangelisten Filippus ”steg båda ner i vattnet”, och Filippus döpte eunucken genom att doppa honom under vattnet och sedan resa upp honom. — Apg. 8:35—39.
Föreställ er min stora glädje, när jag förstod att lille Andrew inte var i limbus! New Catholic Encyclopedia medger faktiskt: ”Ordet [limbus] används inte av fäderna, och inte heller förekommer det i den Heliga skrift.” Det finns inte någon sådan plats eller något sådant tillstånd, och därför kan man inte hitta det ordet i bibeln. Det var mycket glädjande att få lära sig allt detta!
Inom ett år efter lille Andrews död födde jag en liten flicka. Men olyckligtvis så levde barnet bara omkring tjugo minuter. Hur tacksam var jag inte över att känna till Jehova Guds anordning med att återlösa det ofullkomliga människosläktet och uppväcka dem som är i hans minne! — Matt. 20:28; Apg. 24:15; Rom. 5:12.
Det har gått omkring tjugo år sedan lille Andrew och hans syster båda dog en förtidig död. Men nu har jag ett säkert hopp för framtiden. Och vilken glädje det är att få dela med sig av detta storslagna hopp till andra, berätta för dem om Jehova, uppståndelsens Gud, och framhålla den underbara gåva han ger — ”evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre”! (Rom. 6:23) — Insänt.