Island går över till geotermisk energi
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Island
VAD kan ett land göra, som till exempel Island i Nordatlanten, när det inte har några fossila bränsleresurser i form av olja, kol eller naturgas som energikälla?
En isländsk reklamtext har följande lydelse: ”Köp isländskt, använd isländska produkter.” Denna slogan har man tagit på allvar här på Island, när det gäller energi. Fastän man utnyttjat den oerhörda kraften från ett stort antal av floderna, har detta visat sig otillräckligt för att tillfredsställande minska oljeimporten. När man sökte efter en annan ekonomiskt lönande energikälla, började man rikta ögonen på Islands urgamla fiende, vulkanen.
Skulle man kunna tygla vulkanens ofantliga energi — kanske inte själva vulkanutbrotten, utan den främsta biprodukten vid vulkanisk verksamhet, geotermisk energi? Verksamma vulkaner slungar ut smält lava, men dessa vidsträckta, underjordiska värmeverk ger sig också till känna genom varma dyhål, gejsrar, heta källor och genom utsläpp av ånga i luften. Island har underjordiska reservoarer med överhettat vatten, som omedelbart förvandlas till ånga, när det frigörs och kommer i kontakt med den kalla luften vid jordytan. Ånga i sin tur är en utmärkt form av ren och effektiv energi.
Island är en ö, som är en del av en djuphavsrygg, vilken kallas Centralatlantiska djuphavsryggen. Längs toppen av denna aktiva zon med sprickbildning och vulkanisk verksamhet, vilken går tvärs igenom Island, finns det 17 kända högtemperaturfält. Inom dessa områden finns det avsevärda ansamlingar av överhettat vatten, inneslutna i berggrunden. Hur varmt är sådant vatten? Den högsta uppmätta temperaturen ligger på omkring 340 grader. När det överhettade vattnet kommer i kontakt med luften vid jordytan, ger det upphov till en öronbedövande explosion av ånga. Denna ånga kan man utnyttja till att driva en turbin för produktion av elektricitet.
Isländska nationella energikommissionen beräknar att om värmen från dessa geotermiska högtemperaturfält utnyttjades för fullt, skulle man oavbrutet kunna få ut en effekt på 10.000 megawatt (1 megawatt = 1.000.000 watt). Om vi tänker på att Islands behov är bara ungefär 500 megawatt, börjar vi få ett begrepp om omfattningen av den outnyttjade energi som finns tillgänglig i detta lilla land.
Förutom högtemperaturfälten finns det också mycket värdefulla lågtemperaturfält, som ger varmt vatten. Detta är inte badkarsvarmt vatten, men man anser att den ”låga” temperaturen mellan 80 och 140 grader är för låg för produktion av elektricitet, fastän den är fullt lämplig för hushåll och industrier. Som exempel kan nämnas att huvudstaden Reykjavik och många samhällen där omkring har anlagt kommunala uppvärmningssystem för att utnyttja de geotermiska lågtemperaturfält på vilka de är byggda.
Den geotermiska energins historia och användning på Island
Vid 1900-talets början var det få människor som ägnade en tanke åt att använda landets naturliga heta källor till någonting annat än att ta ett tillfälligt utomhusbad i. Reykjavikbor brukade promenera nästan en timme för att tvätta kläder i en het källa i Thvottalaugar. År 1928 tog man upp ett borrhål i Thvottalaugar, vilket gav vatten med en temperatur på 87 grader. Detta fördes i en rörledning till några offentliga byggnader och till några privathus tre kilometer därifrån. Eftersom detta experiment med kommunal centralvärme visade sig vara framgångsrikt, kom man i gång med efterforskningar efter mera varmvatten av detta slag. År 1933 fann man en stor mängd vid Reykir, ungefär 15 kilometer från staden, och år 1939 byggde man en rörledning mellan Reykir och Reykjavik. Framemot 1943 hade distributionsnätet nått de flesta bebodda områdena i Reykjavik. Samma år inrättades stadens Hitaveita eller kommunala värmeverk. Det började sin betjäning av staden med en kapacitet på 200 liter per sekund. I dag har man tillgång till ungefär 2.000 liter per sekund. Av denna väldiga mängd får man 25 procent från djupa brunnar inne i själva staden Reykjavik.
Man planerar ännu större utvidgning genom att ta i bruk avlägsnare fält och djupare brunnar. Också i Reykjavik (befolkning 84.000) planerar Hitaveita ytterligare 10 hål på 2.000 till 3.000 meters djup.
Fördelarna med geotermisk uppvärmning
Geotermisk uppvärmning vinner många vänner bland de ekologiskt sinnade människorna i världen. I de flesta moderna städer kräver föroreningarna sin tribut av miljön och orsakar mycket obehag för alla levande organismer. Reykjavik var också en gång i tiden en rökfylld stad, men tiderna har förändrats. Tack vare att man använt ren och effektiv geotermisk energi är denna stad fri från den dödsbringande förorening som orsakas av att man eldar med fossila bränslen. Den kallas i dag världens rökfria huvudstad.
Kostnaden för att tillvarata geotermisk energi är mycket lägre i jämförelse med förbränningen av importerad eldningsolja för produktion av värme eller elektricitet. Ett hushåll som exempelvis förbrukar omkring 40.000 kilowattimmar energi varje år skulle kosta 324.300 isländska kronor (4.378 sv. kr.) med olja, medan den totala årliga kostnaden med geotermiska metoder skulle kunna hållas så låg som 88.310 isländska kronor (1.192 sv. kr.).
Enkelhet är också en nyckelfaktor vid användningen av hett källvatten för att värma upp husen. Rörledningarna för det varma vattnet är väl isolerade, så att dyrbar värme inte går förlorad. Varje hushåll har en varmvattenmätare, som avläses av samma person som avläser den elektriska mätaren. Samma vatten är också tillräckligt rent för att användas för andra hushållssyften — det tappas direkt från kranen och används till badvatten, tvätt och en del matlagning.
Vad skulle du tycka om att kunna åka och bada vilken tid som helst på året i en uppvärmd utomhusbassäng? Staden Reykjavik står till tjänst med två sådana utomhusbassänger, så att allmänheten kan bada i vatten med en behaglig temperatur på 26 grader, oavsett hur låg lufttemperaturen är. I dag har simbassängen i Laugardalur ersatt den gamla tvättplatsen i Thvottalaugar. En annan unik attraktion i Laugardalur är fyra sittbassänger, som var och en individuellt hålls vid konstant temperatur. Ända upp till 15 personer kan sitta i var och en av dessa bassänger och koppla av i vatten som håller mellan 32 och 45 grader. De som lider av reumatism och andra inflammationssjukdomar finner lättnad genom dagliga besök vid dessa ”värmegrytor”. Det är inte att undra på att dessa hälsobefrämjande inrättningar är så populära bland stadens invånare såväl som bland besökare. De som bor i Reykjavik betalar bara 120 isländska kronor (1:60 sv. kr.) per besök; barn och åldringar får rabatt, och för rörelsehindrade kostar det ingenting.
Kan landsortsområden dra nytta av geotermisk energi?
Hur förhåller det sig med de övriga 100.000 invånarna, som bor utspridda i många små städer, i byar och på bondgårdar? Kan man tillgodose även deras energibehov genom att ta någon form av geotermisk energi i anspråk? Nationella energikommissionen beräknar att som en följd av det nuvarande priset på andra energikällor kommer 70 procent av befolkningen att använda geotermiska uppvärmningsmetoder inom den närmaste framtiden. För de övriga 30 procenten av Islands invånare kommer elvärme, som produceras genom den mindre kostsamma geotermiska metoden, fortfarande att vara mera ekonomisk än den skulle vara om den producerades med hjälp av fossila bränslen.
Det nyinrättade Hitaveita Sudurnesja (Sudurnes’ kommunala värmeverk) har varit i verksamhet sedan slutet av år 1976. Detta system kommer slutligen att leverera geotermisk värme till 11.000 människors hem. Akureyri, den största staden i norr (12.000 invånare), och många av byarna har redan utvecklat kommunala uppvärmningssystem. Utsikterna att kunna leda varmvatten till somliga byar längs de västra fjordarna tycks också vara lovande.
Geotermiska kraftstationer
Att tillvarata ånga från geotermiska högtemperaturfält för produktion av elektricitet är en svår uppgift och fordrar att man gör bruk av den modernaste ingenjörstekniken. Detta har man gjort vid kraftstationen nära den vackra sjön Mývatn. Denna station har bevisat sin pålitlighet genom att arbeta med en effekt på tre megawatt sedan starten år 1969. För närvarande håller man på att bygga en andra ångdriven elektrisk anläggning vid foten av berget Krafla. Man planerar att ta upp ånga från många hål på djup mellan 1.500 och 2.000 meter i ett geotermiskt fält på 35 kvadratkilometer. Hittills har ångan från detta fält hållit högre temperatur än 340 grader, och detta ger ingenjörerna hopp om att denna nya anläggning slutligen kommer att kunna ge omkring 70 megawatt.
Trots tillfälliga utbrott av lava och trots plötsliga, kraftfulla okontrollerbara ångexplosioner fortsätter projektet med kraftstationen vid Krafla att gå framåt mot sin fullbordan. Framtiden för sådana anläggningar kan tyckas mycket lovande för somliga, men man måste bygga nära eller rentav ovanpå geotermiska högtemperaturfält för att kunna nå högsta produktivitet. Därför förstår vi att det medför avsevärda risker att producera elektricitet på detta sätt. Det är endast tiden som kommer att utvisa om det senaste kraftprojektet vid Krafla får fullständig framgång, när det gäller att utnyttja jordens ånga, varigenom riskerna skulle vara berättigade.
Projektet med de heta klipporna på Heimaey
Island är nu i färd med att utveckla en metod för att utnyttja en annan geotermisk värmekälla — heta lavafält. För folket på Vestmannaeyjar (Västmannaöarna), utanför Islands södra kust, tycks detta vara den bästa energikällan. Dessa öar tycks inte ha naturliga källor med varmt vatten i praktiskt användbara mängder, och därför finns det inget annat val än att undersöka vulkanen och dess biprodukt, het lava.
I början av år 1973 tvingades de 5.500 invånarna på Heimaey att evakuera ön, sedan ett utbrott börjat i en spricka precis utanför staden. Inom några veckor var en tredjedel av staden begravd i lava från den nyligen uppkomna vulkanen. Åtskilliga månader senare upphörde den att spy ut smält lava, och människor började flytta tillbaka till ön för att bringa ordning i oredan och återgå till normalt liv. Vad skulle då kunna vara bättre än att om möjligt dra nytta av värmen från deras nyligen uppkomna fiende?
Energin från Heimaeys nya lavafält kan utvinnas och användas till att värma upp stadens byggnader. Rör, nedsänkta i Heimaeys nya lava, leder upp ånga och gaser till ytan, där dessa sedan värmer upp vattnet i det kommunala uppvärmningssystemet. Eftersom detta är ett fullständigt och slutet kretslopp, sänds 80-gradigt vatten ut i Heimaeys uppvärmningssystem och går tillbaka för återuppvärmning, när det svalnat till 40 grader.
Man planerar att alla hus i staden inom kort skall kunna dra nytta av detta nya uppvärmningssystem. Experter tror att när det övre lavalagret slutligen svalnar, kan rören sänkas djupare ner i lavan, så att man åter når tillräcklig värme. Man tror att Västmannaöarna skall kunna använda Hraunhitaveita (Kommunala lavavärmeverket) i många decennier, innan fälten svalnar av för mycket för att vara ekonomiskt lönsamma att använda.
Drivhusodling
I ett land så långt norrut som Island sätter klimatet och den korta odlingssäsongen ganska snäva gränser för jordbruket. Som en följd av detta kan man odla bara några få sorters grönsaker utomhus med lyckat resultat. Men tack vare användningen av geotermisk energi är islänningarna inte bundna vid vanliga jordbruksmetoder. Naturlig värme från jorden används för att värma upp ungefär 14 hektar för drivhusodling. På detta sätt odlar man tomater, gurkor och många olika slags blommor inom ett vanligtvis begränsat odlingsområde. Andra grönsaker kan också odlas inom vissa områden på Island, där jorden uppvärms direkt på naturlig väg, givetvis med geotermisk energi.