Den sista av de stora hjordarna på vandring

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Kenya

SPÄNNANDE! Vördnadsbjudande! Ett av de största skådespelen på jorden! Den årliga vandringen av stora hjordar av gnuer, sebror, gaseller och andra djur är sannerligen ett fenomen att beskåda!

En kort safari till Masai Mara, ett viltreservat i Kenya på gränsen till de berömda Serengetislätterna, gav oss ett tillfälle att bevittna vad som kan bli ett skådespel som snart kommer att försvinna.

Reservatet

Viltreservatet Masai Mara, som är beläget i sydvästra hörnet av Kenya, är ett ofantligt stort, orört landskap med mjuka kullar, akacieträd och grönt savanngräs. Man menar att inom reservatet, som är omkring 1.800 kvadratkilometer, finns det cirka 95 olika däggdjursarter och över 450 fågelarter. Vi kommer att se inte endast en stor mängd små djur, utan också de fem stora vilda djuren i Afrika — elefant, lejon, noshörning, leopard och buffel. Omkring Mara River finns det ett stort antal flodhästar såväl som ett antal krokodiler. Det är värt att lägga märke till att massajerna för sina hjordar i bet jämsides med de vilda djuren på slätterna och tar riskerna med att möta Maras stora lejon.

Resan

Eftersom vår safari kom att bli en kort resa, vill vi ta vara på varje timme på dagen. Vi lämnar Nairobi, Kenyas huvudstad, klockan 4 på morgonen och far i väg på en mer än 270 kilometer lång resa till reservatet. När vi når Narok och slutet på den asfalterade vägen, är vi djupt inne i massajernas land. Allteftersom dagsljuset sakta börjar skingra mörkret och en vacker soluppgång visar sig, lägger vi märke till att de vidsträckta slätterna är fulla av vilda djur.

Vi är fortfarande mer än 50 kilometer från infarten till reservatet, men redan ser vi stora hjordar av idisslande djur på slätterna. Alldeles till höger ser vi en stor hjord av Thomsons gasell. Dessa muntra små varelser, som tycker om att leva i flock, vinner lätt många turisters hjärtan — och också våra hjärtan. De är ljust rödbruna till färgen med ett brett svart band som delar den vita buken. En ”Tommy”, som man så tillgivet kallar den, svänger ständigt med svansen. Nej, svansen svänger inte från sida till sida som den gör på en hund, utan runt, runt i en fullständig cirkel. Någon har en gång sagt att han tror att en ”Tommy” ständigt svänger sin svans därför att han är så lycklig. Vare sig detta är sant eller inte är sannerligen en ”Tommy” en liten varelse som kan förnöja en.

Alldeles framför oss ser vi det graciösaste av alla slättens djur, impalan. Det är ett slankt, rödbrunt djur med mycket stora klara, bruna ögon. Hannen har stora lyrformiga horn. Detta djur är alltigenom elegant, vare sig det står orörligt högt uppe på en termitstack eller sätter av i mycket höga och graciösa språng. Dess språng tycks öka dess försvarsmöjligheter i det öppna busklandskapet, vilket är impalans naturliga hemvist. Det är lätt för oss att förstå varför de stora kattdjuren eller andra rovdjur har svårt för att nedlägga ett byte som så gott som flyger i väg och hoppar från sin angripares klor. Även om de smidiga impalaantiloperna inte uppträder speciellt för oss, är vi hänförda över deras språng. En del av deras språng är högre än vår bil! Ibland hoppar de längre än vägen är bred, kanske sex meter eller mer.

Slätterna myllrar av vilda djur! Det finns hartebeestantiloper med sina egendomligt formade horn. Där finns också topi, Grantgaseller, giraffer, vattenbockar, bufflar, vårtsvin och små hjordar av gnuer och sebror. Med alla dessa djur inom synhåll måste säkert djurens konung vara i närheten. Vår resa har redan gett stor lön för mödan, men vi far vidare. Varför det? Därför att vi med förväntan ser fram emot det skådespel som vandringen uppvisar — tusentals gnuer och sebror på vandring över de vidsträckta slätterna.

Vandringen

Vår första glimt av fenomenet är från verandan på huset, där vi tillfälligt bor. De mjuka kullarna bakom byggnaden borde vara ljuvligt gröna eller gyllenbruna, men i dag är de mörka, nästan svarta. De måste vara täckta med en väldigt stor hjord av gnuer! Vi får bekräftat att det är så, då vi snabbt tittar i kikaren. Där måste vara tusentals av dem! Vi gör oss snabbt i ordning och ordnar med en guide, och så ger vi oss i väg på safarin.

Gnuer och sebror finns överallt! Det är som om vi kör genom ett hav av djur. Och de — i synnerhet gnuerna — är på sakta vandring nästan i gåsmarsch, och de tycks följa en ledare. De går framåt. Ingenting tycks avskräcka dem. De fortsätter att vandra över slätter, genom dalar, tvärs över diken och vattendrag. Vid sådana här tillfällen kan djuren vara ovetande om vad som händer runt omkring dem. Att ett djur kommer i klorna på en angripare tycks ingen lägga märke till. De knuffar och stöter och trampar varandra — ja, somliga trampas ned längs vägen, medan den stora hjorden bara fortsätter framåt. När de dricker vatten vid en flod, kan så många som tre stå ovanpå varandra. Vad blir resultatet? Många dör.

Vi kör litet närmare, och vi hör de säregna, högljudda, bräkande grymtningarna. Vilket underligt ljud! Gnuerna är mycket högljudda djur, och deras oupphörliga bölande — med så många röster tillsammans — frambringar ett mäktigt skärande ljud över slätterna.

Gnun, som är talrikast av de större djuren i Östafrika, har ett egendomligt utseende. Den är utan tvivel en antilop, och den är nära besläktad med hartebeesten. Den skiljer sig från andra, smäckrare antiloper genom sitt oxliknande framparti och genom sin kraftiga bog eller manke och hästliknande svarta man och svans samt skägget under halsen. Det finns två slag av gnuer, och den art som lever på Kenyas och Tanzanias slätter är den strimmiga gnun, eller, som den också kallas, blå vildbest. Den är mörkgrå och har mörka band tvärs över frampartierna och ger därför intryck av att vara ”strimmig”. Mankhöjden ligger mellan 1,2 och 1,4 meter, och de stora hannarna kan väga ända till 270 kilo. Hannen är en kraftfull, muskulös, modig varelse, och i självförsvar kan den driva tillbaka ett lejons anfall.

Gnuerna är mycket sällskapliga och ses för det mesta i stora hjordar, även om det inte är ovanligt att se en hanne som lever ensam för sig själv. Dessa djur är ganska nyfikna på det som händer runt omkring dem. När de blir störda, rusar de framåt ett kort stycke, och sedan svänger de runt för att se vad det var som skrämde dem. När de flyr i väg, slänger de med huvudet från ena sidan till den andra, kråmar sig och kastar upp bakbenen på ett vilt och ryckigt sätt. För den som tittar på ser uppvisningen ibland något löjlig ut.

På grund av att civilisationen utbreder sig, fortsätter troligtvis inte gnuernas årliga vandring i samma skala som förr om åren. Men trots detta erbjuder de en enastående anblick. Det har rapporterats att vid ett tillfälle slöt sig så många djur till en hjord under tre dagars tid att djuren till slut täckte en yta av 6 gånger 13 kilometer! Enligt en åskådare var gräset en meter högt, och efter endast två dagar hade djuren ätit ner det till 10 centimeter!

Den årliga sträckan som gnuerna tillryggalägger kan uppgå till flera hundra kilometer från de södra delarna av Serengetis slätter i Tanzania norrut till Masai Mara i Kenya. Man kan vanligtvis se dessa djur från juli till september på Maraslätterna. De vandrar och springer ofta i gåsmarsch. De normala bestyren, såsom kalvning, fortsätter under hela tiden man förflyttar sig.

Varför flyttar dessa djur? De söker tydligtvis efter föda, men man har lagt märke till att de lämnar områden med gott gräs och går till gräs av sämre kvalitet. Författarna till boken Serengeti får inte dö bedrev en omfattande forskning beträffande det slags gräs som man fann på Serengetislätterna. Tillsammans med andra forskare fann de att gnuerna tycks föredra det slags gräs som innehåller protein jämförligt med det vanliga höets. När detta gräs spirar upp, beger sig djuren på vandring och betar av det och går då nästan i cirkel. Och när det avbetade gräset har vuxit några centimeter igen, återvänder de och betar av det ännu en gång. Vissa forskare menar att förutom detta finns det något slags medfödd instinktiv drivkraft som gör att dessa djur fortsätter vandringen. Andra säger att gnuerna inte känner sig säkra i det höga gräset på grund av den fara som lejon på jakt utgör, och så fortsätter de att vandra och söka efter kortare gräs. Vad som än är orsaken till deras vandring, är den ett skådespel som är värt att se.

Vad kommer att ske i framtiden?

Civilisationen ställer krav, och vissa själviska människor ingriper och förstör, och allt detta sätter dagligen inte endast gnun i fara, utan alla de djur som finns på de afrikanska slätterna. Man har nästan utrotat den amerikanska bisonoxen, och detta får oss att undra vad som kan komma att hända med gnun. Den ständigt växande folkmängden, som fordrar mer livsrum och odlingsbar jord, gör det ännu svårare för ansvarsmedvetna regeringar att bevara den miljö som behövs för de fantastiska djuren på Afrikas slätter. Men trots de ökande påtryckningarna gör vissa regeringar oerhörda ansträngningar för att skydda detta levande arv, som kommer från Skaparen. Men har vidtagit skyddande åtgärder genom att upprätta djurparker och reservat, och därigenom kan gnuerna och andra afrikanska djur räddas från den utrotning som redan alltför många djur drabbats av.

Vår två dagar långa safari har nått sitt slut, men vilken upplevelse har det inte varit! Tiotusentals djur på vandring är en syn som man kommer ihåg. Under många år framigenom kommer vi att minnas detta spännande skådespel — gnuerna, den sista av de stora hjordarna, på vandring.