Vad bibeln säger

Den kristnes syn på att betala skatt

”DET är skattedags — men de vägrar att betala.” ”Ej deklarerade förtjänster kan kosta USA milliarder i uteblivna skatteinkomster.” ”Skattefusket ökar i Storbritannien.” ”Skattefiffel är ett levnadssätt i Israel.”

Dessa tidningsrubriker visar att motviljan mot att betala skatt är vittutbredd. Hur bör de kristna ställa sig till att betala sina skatter?

Bibeln nämner ofta skatter. Genom Mose befallde Gud israeliterna att betala vissa skatter för underhållet av den centrala helgedomen för tillbedjan. (2 Krön. 24:6, 9; 2 Mos. 30:12—16; 4 Mos. 18:26—29; 31:26—47; Neh. 10:32) När kungadömet upprättades i Israel, pålades folket skatter för underhåll åt kungen, hans familj och de olika statliga ämbetsmännen och tjänarna, (1 Sam. 8:11—17; 1 Kon. 4:6—19) Då israeliterna lydde under främmande makter, måste de också underkasta sig andra skattesystem. Under Persiens styre, till exempel, måste varje israelit betala en ”skatt” som tydligen var ganska hög, eftersom många judar blev tvungna att låna pengar för att kunna fullgöra den skyldigheten. — Neh. 5:4.

Gud uppmanade emellertid aldrig sina tillbedjare att underlåta att betala skatt. Sedan den kristna församlingen grundats, blev aposteln Paulus inspirerad att skriva: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna. ... Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen.” — Rom. 13:1, 7.

Detta innebär inte att de kristna måste betala högre skatter än vad som är nödvändigt enligt lagen. Om lagen medger lägre skattesatser eller extra avdrag för vissa kategorier av enskilda personer och organisationer, är det enligt bibeln inte orätt att yrka på att bli beskattad i enlighet med detta.

På senare år har det emellertid blivit allt vanligare att människor tillgriper bedrägliga metoder för att komma undan med lägre skatt eller helt slippa betala. ”Bland dem som deklarationsfuskar”, heter det i U.S. News & World Report (27 mars 1978), ”är äldre medborgare som drygar ut sin pension, arbetslösa, som kommer över tillfälliga arbeten, och hantverkare som extraknäcker. Även högavlönade yrkesmänniskor smiter ifrån sin skyldighet att betala skatt genom att underlåta att uppge inkomster av frilansarbete.” Newsweek (10 april 1978) rapporterade:

”’De största grupperna av skattesmitare omfattar servitörer, hembiträden, läkare, innehavare av mindre butiker samt affärsmän, hantverkare och fria yrkesutövare som till exempel rörmokare’, säger f. d. chefen för IRS [ungefär motsvarande riksskatteverket i Sverige], Sheldon Cohen. ’Det gäller alla grupper som handskas med stora summor mindre kontantbetalningar, och även om man lämnar kvitto, bokför man i många fall inte inkomsterna.’

Av speciellt intresse för taxeringsfunktionärerna är ’independent contractors’, alltifrån livförsäkringsagenter och telefonförsäljare till husmödrar som ordnar Tupperwarepartyn. Alla är fast anställda, men de företag som avlönar dem är inte skyldiga att innehålla en del av lönen för skatt. Och om de väljer att inte uppge hela eller en del av sin inkomst, är det ytterst svårt för taxeringsfunktionärerna att spåra upp dem.”

Skattelagarna varierar naturligtvis från land till land och ibland till och med från ett område till ett annat i samma land. Önskan att fullgöra skyldigheten att betala skatt kommer emellertid att förmå samvetsgranna kristna att göra sig förtrogna med och rätta sig efter de skattelagar som gäller där de bor.

Varför fuskar de?

Många menar att fusk med skattebetalning är det enda sättet att ”få det att gå ihop” i livet. New York Times återgav kommentarer av en änka som försörjer tre barn i en fattig del av Los Angeles: ”Jag försörjer hela min familj. Jag får ingen socialhjälp eller liknande. Om jag tjänade en massa pengar, skulle jag uppge varenda penny, men 150 dollar i veckan räcker sannerligen inte långt. Om jag skulle betala skatter, skulle jag inte få något över.”

Samma tidning uppgav också: ”En kvinna i Chicago, som tjänar 18.000 dollar hos en annonsbyrå, säger att hon tjänar ytterligare 3.500 dollar om året genom frilansarbete, men uppger bara 1.500 dollar av det. ’Jag behöver pengarna bättre än staten’, säger hon. ’IRS tar ifrån mig så mycket, och jag behåller två extrajobb bara för att få dessa 3.500 dollar. Om jag deklarerar allt, hamnar jag i en annan skatteklass, och jag vill försörja mina barn, inte staten.’”

Jesu Kristi inställning

Hur bör människor, som önskar leva enligt bibelns principer, betrakta försöken att slippa betala skatt? Låt oss begrunda några välbekanta ord av Jesus Kristus:

”Då gick fariséerna sin väg och höll rådslag för att snärja honom [Jesus] genom hans ord. Och de skickade sina lärjungar till honom, tillsammans med anhängare av Herodes’ parti, och lät säga: ’Lärare, vi vet att du är sannfärdig och lär Guds väg i sanning, och du bryr dig inte om någon, för du ger inte akt på människors yttre. Säg oss därför: Vad menar du? Har man lov att betala huvudskatt till kejsaren eller har man det inte?’ Jesus, som lärt känna deras ondska, sade emellertid: ’Varför sätter ni mig på prov, skrymtare? Visa mig huvudskattemyntet.’ De räckte honom en denar. Och han sade till dem: ’Vems bild och inskrift är detta?’ De sade: ’Kejsarens.’ Då sade han till dem; ’Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.’” — Matt. 22:15—21.

Eftersom kejsarens bild fanns på denaren, härrörde myntet från kejsaren; och han hade rätt att begära att få en del av den tillbaka i form av skatt. Detsamma gäller världsliga myndigheter i våra dagar. När aposteln Paulus gav råd angående skattebetalning, sade han: ”Ge åt alla vad som tillkommer dem.” Enligt bibeln är skatter något som ”tillkommer” staten. Oberoende av hur skattemedlen används av myndigheterna, är det en kristens plikt att betala skatt.

Matteus’ evangelium innehåller en intressant berättelse om ett tillfälle, då Jesus betalade en viss skatt. Vi läser:

”Sedan de hade kommit till Kapernaum, gick de män som tog upp de två drakmerna i skatt till Petrus och sade: ’Betalar inte er lärare de två drakmerna i skatt?’ Han sade: ’Jo.’ När han kom in i huset, hann emellertid Jesus före honom genom att säga: ’Vad menar du, Simon? Av vilka uppbär jordens kungar tullar eller huvudskatt? Av sina söner eller av främlingarna?’ När han sade: ’Av främlingarna’, sade Jesus till honom: ’Sönerna är alltså faktiskt fria från skatter. Men för att vi inte skall ge dem orsak att snava och falla, så gå du till sjön, kasta ut en krok och ta den första fisk som kommer upp, och när du öppnar munnen på den, skall du finna ett mynt, en statär. Ta den och ge den åt dem för mig och dig.’” — Matt. 17:24—27.

Trots att Guds Son inte var skyldig att betala de två drakmerna i tempelskatt, betalade han dem ändå för att inte bli en stötesten för andra. Om Jesu omtanke om sina medmänniskor sträckte sig så långt att han betalade en skatt som han inte var tvungen att betala, kommer människor som önskar efterlikna Kristus sannerligen att villigt betala de skatter som lagen kräver.

Ett utmärkt motiv att göra detta får vi vidare av följande råd som Jesus gav: ”Låt likaså ert ljus lysa inför människorna, så att de kan se era förträffliga gärningar och ge ära åt er Fader som är i himlarna.” (Matt. 5:16) När de kristna uppför sig ärligt, får det andra att bli gynnsamt stämda mot deras Gud och tillbedjan.

En rapport från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Brasilien är belysande: ”I João Pessoa i staten Paraíba berättade en äldste i Jaguaribeförsamlingen att en taxeringsinspektör på orten säger: ’Han är ett Jehovas vittne, ärlig, betalar sina skatter och har en hög moral.’ En annan äldste, i Paranaíba i staten Mato Grosso, har ett eget företag, men anses vara skatteverkets bäste supporter. Till och med taxeringsinspektörerna högaktar hans ärlighet.”

”Var aldrig bekymrade”

Men antag att det verkar som om det enda sättet att klara sig ekonomiskt är att fuska med skatten. Det är då till stor hjälp att begrunda en viktig lärdom som Jesus gav i sin bergspredikan:

”Sluta upp med att vara bekymrade för er själ i fråga om vad ni skall äta eller vad ni skall dricka, eller för er kropp i fråga om vad ni skall ha på er. Betyder inte själen mer än maten och kroppen mer än kläderna? Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skall vi äta?’ eller: ’Vad skall vi dricka?’ eller: ’Vad skall vi sätta på oss?’ Alla dessa ting är ju det som folk i nationerna så ivrigt strävar efter. Er himmelske Fader vet ju att ni behöver alla dessa ting. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er. Alltså: var aldrig bekymrade för morgondagen; morgondagen skall nämligen ha sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin egen uselhet.” — Matt. 6:25, 31—34.

De som först söker Guds rättfärdighet strävar efter att forma sina personligheter i enlighet med de rättfärdiga krav som fastställs i den Heliga skrift. De har Guds Sons försäkran om att ”alla dessa andra ting”, dvs. det dagliga behovet av mat, kläder och husrum, skall ”tilldelas” dem. De som önskar efterlikna Kristus behöver inte låta ängslan för hur de skall få livets nödtorft driva dem till oärliga förehavanden.

Lägg märke till ett liknande råd som aposteln Paulus gav och en speciell välsignelse som följer av att man lyder det: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era tankeförmågor med hjälp av Kristus Jesus.” (Fil. 4:6, 7) Att få åtnjuta ”Guds frid”, som kommer av att man förtröstar på honom, troget håller fast vid bibelns principer och har ett rent samvete, är verkligen något speciellt. I en rapport till Sällskapet Vakttornet heter det: En man ”blev ständigt utsatt för taxeringsmyndigheternas förfrågningar, eftersom det aldrig var någon ordning på hans affärer. När han lärde känna bibelns sanning ordnade han emellertid upp alla sina affärer och lever nu i lugn och ro och besväras inte längre av myndigheterna. ... Dessa bröder som har gjort en ansträngning i detta avseende försäkrar att de har ett gott samvete och sinnesfrid tack vare att de lyder lagarna.”

Ekonomiska bekymmer och den dominerande allmänna uppfattningen i våra dagar har fått många att duka under för oärlighet när det gäller att betala skatter. Men bibeln uppmanar de kristna att vara samvetsgranna skattebetalare. När det gäller denna och alla andra sidor av livet önskar gudfruktiga människor följa det fina exempel som omtalas i Hebréerna 13:18: ”Vi litar nämligen på att vi har ett redbart samvete, eftersom vi önskar uppföra oss redbart i allting.”a

[Fotnoter]

”Må ert levnadssätt vara fritt från penningkärlek, i det ni nöjer er med det som är. Ty han har sagt: ’Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.’” — Hebr. 13:5.