Hur en förälder känner det

GENEAL hade tagit sina sex barn — fem flickor och en pojke — med sig på semester för att besöka några vänner i norra delen av staten New York. En dag beslöt flickorna att åka in till stan. Hennes son Jimmy och en annan pojke frågade om de fick gå ut på en långpromenad. Pojkarna lovade att vara mycket försiktiga och att återvända tidigt på eftermiddagen.

Sent på eftermiddagen hade pojkarna ännu inte kommit hem. ”Ju senare det blev, desto oroligare blev jag”, berättar Geneal. ”Jag tänkte att den ene av dem kanske hade gjort sig illa och den andre inte ville lämna honom.” Man fortsatte att leta hela natten. Man hittade dem tidigt följande morgon, och allas värsta farhågor besannades — pojkarna hade fallit ner och slagit ihjäl sig. Fastän det nu är tio år sedan det hände, förklarar Geneal: ”Jag glömmer aldrig när den där polisen kom in i huset. Han var alldeles blek i ansiktet. Jag visste vad han tänkte säga innan han hade sagt ett ord.”

Hur kände hon sig då? Det är en känsla som övergår allt man vanligen känner inför ett annat dödsfall. Som Geneal förklarar: ”Jag hade fött Jimmy. Han var bara tolv år gammal när han dog. Han hade hela livet framför sig. Jag har förlorat andra av mina nära och kära. Men känslan är inte densamma när man är förälder och ens barn dör.”

Ett barns död har beskrivits som ”den maximala förlusten”, ”det mest förödande dödsfallet”. Varför? Boken Death and Grief in the Family förklarar: ”Ett barns död är något så oväntat. Det är mot naturen, onormalt. ... Föräldrar skall ju se efter sina barn, se till att de är trygga och uppfostra dem till normala, friska och sunda vuxna. När ett barn dör, är det som om någon drog bort mattan under ens fötter.”

I vissa avseenden är det särskilt svårt för modern. Som Geneal förklarade är det ju ändå något hon har burit inom sig som har dött. Bibeln bekräftar också den bittra sorg en mor kan känna. (2 Kungaboken 4:27) Naturligtvis är det också svårt för den sörjande fadern. Han känner också av sorgen och smärtan. (Jämför 1 Moseboken 42:36—38 och 2 Samuelsboken 18:33.) Men ofta undviker han att öppet uttrycka sina känslor av fruktan för att verka omanlig. Han kan också känna sig sårad när andra bekymrar sig mer om hans hustrus känslor än om hans egna.

Föräldrar som mist ett barn upplever ibland en speciell känsla av skuld. De kan få sådana tankar som: ”Skulle jag ha kunnat visa honom mer kärlek?” ”Sade jag tillräckligt ofta att jag älskade honom?” och ”Jag borde ha kramat om honom lite oftare”. Eller som Geneal uttryckte det: ”Jag önskar att jag kunde ha ägnat mer tid åt Jimmy.”

Det är naturligt att föräldrar känner ansvar för sitt barn. Men föräldrar som förlorat ett barn klandrar ibland sig själva och anser att de underlåtit att göra något som kunde ha förhindrat dödsfallet. Bibeln beskriver till exempel patriarken Jakobs reaktion när han kom att tro att hans unge son Josef hade blivit dödad av ett vilddjur. Jakob hade själv skickat ut Josef för att se hur det stod till med hans bröder. Han kanske därför plågades av sådana skuldkänslor som: ”Varför skickade jag i väg Josef ensam? Varför skickade jag i väg honom till en trakt där det vimlar av vilda djur?” Det sägs därför att ”alla hans söner och alla hans döttrar kom för att trösta honom. Men han ville inte låta trösta sig.” — 1 Moseboken 37:33—35.

Som om det inte skulle vara nog att de förlorat sitt barn, berättar somliga att de upplevt en annan förlust — förlusten av sina vänner. Faktum är att vännerna kan hålla sig undan. Varför? Geneal förklarade: ”Många människor är blyga därför att de inte vet vad de skall säga till en.”

När ett spädbarn dör

Juanita visste hur det kändes att förlora ett barn. När hon var lite mer än tjugo år gammal hade hon haft fem missfall. Nu väntade hon barn igen. När hon råkade ut för en bilolycka och fick föras till sjukhus, var hon därför, förståeligt nog, orolig. Två veckor senare fick hon värkar — alldeles för tidigt. Kort därefter föddes lilla Vanessa — hon vägde knappt ett kilo. ”Jag var alldeles begeistrad”, berättar hon. ”Äntligen var jag mamma!”

Men hennes lycka blev kortvarig. Fyra dagar senare dog Vanessa. Juanita säger: ”Jag kände en sådan tomhet. Mitt moderskap togs ifrån mig. Jag kände mig ofullständig. Det kändes så svårt att komma hem till det rum som vi hade gjort i ordning till Vanessa och att titta på de små tröjorna som jag hade köpt åt henne. I flera månader återupplevde jag hennes födelse. Jag ville inte ha med någon att göra.”

En extrem reaktion? Det kan vara svårt för andra att förstå, men de som, i likhet med Juanita, själva har upplevt det förklarar att de sörjde sitt nyfödda barn precis som de skulle ha sörjt någon som levt en längre tid. Långt innan ett barn föds är det älskat av sina föräldrar. Om detta lilla barn dör, är det en verklig person som dör. Föräldrarnas förhoppningar att få ta hand om den som har rört sig där inne i moderlivet har grusats.

Efter en sådan smärtsam förlust är det förståeligt att den nyligen drabbade föräldern kan känna sig illa till mods bland andra havande kvinnor och mödrar med barn. Juanita berättar: ”Jag stod inte ut med att se en havande kvinna. Det var faktiskt tillfällen då jag lämnade en affär innan jag handlat färdigt bara därför att jag såg en havande kvinna.”

Till detta kommer andra känslor — till exempel fruktan (”Kommer jag någonsin att få ett normalt barn?”) eller förlägenhet (”Vad skall jag säga till mina vänner och släktingar?”) eller vrede. Så här säger Bonnie, vars dotter dog två och en halv dag efter födelsen: ”Det fanns tillfällen då jag tänkte: ’Varför just jag? Varför just min lilla baby?’” Det kan också kännas förödmjukande. Juanita förklarar: ”Jag såg hur de andra mammorna lämnade sjukhuset med sina små barn, och allt jag hade var ett leksaksdjur som min man hade köpt. Jag kände mig förödmjukad.”

Om du har förlorat någon du älskar i döden, kan det vara till hjälp att veta att det du går igenom är något normalt, att andra har gått igenom samma sak och känt på liknande sätt.

[Bild på sidan 7]

För många är ett barns död ”den maximala förlusten”