Abort — till vilket pris?

TVÅ sjuksköterskor i Glasgow i Skottland hade ”fruktansvärda mardrömmar” och kunde inte sova på nätterna, stod det att läsa i The Daily Telegraph. Varför? Därför att de medverkat vid en abort av en liten pojke i tjugofjärde graviditetsveckan. Mot förväntan levde barnet ”en kort tid”.

I Detroit i USA slängdes ett 29 veckor gammalt foster, som man försökt döda med en injektion i moderlivet, i en rostfri hink på abortavdelningen vid ett sjukhus. Men barnet överlevde. Man hörde dess skrik, och den lilla flickan fördes i ilfart till intensivvårdsavdelningen och räddades med knapp nöd.

Aborter av livsdugliga foster är ett problem som växer i takt med det ökande antalet aborter. Framsteg inom medicinens område har medfört att förtidigt födda barn får bättre vård, vilket gör att ett friskt barn nu kan klara sig om det föds i tjugosjätte veckan eller rentav tidigare — något som knappast skulle ha varit möjligt för några år sedan. Av denna anledning har sjuksköterskor i vissa länder rätt att av samvetsskäl vägra att medverka vid aborter.

Men hur är det då med läkarna? Hur reagerar de?

En lukrativ affär på somliga håll

”Att officiellt identifieras som abortör är dödsstöten för en läkare”, erkände dr Phillip Stubblefield i en intervju i tidskriften Newsweek. Trycket från allmänhetens sida har i själva verket fått många läkare i Förenta staterna att upphöra med denna verksamhet helt och hållet. Flera abortkliniker har blivit förstörda genom bombattentat, och ”över hela landet har vi kliniker som inte kan få tag i medicinsk personal, eftersom läkarna är rädda för vad allmänheten kan komma att göra”, förklarade dr Stubblefield.

Men ändå utför man fortfarande aborter i allt större skala. Och ett av skälen till detta är kanske inte alltför svårt att komma på. På sina håll är detta ingrepp en mycket lukrativ affär.

I Paris uppges till exempel föräldrar ha betalat en summa motsvarande ungefär 10.000 kronor för att deras tonåriga dotter skulle få genomgå en abort på en privatklinik, enligt en rapport i läkartidskriften Pulse. Vissa kliniker i London, sägs det i samma rapport, tar ända upp till 20.000 kronor per abort.

År 1982 hade två av Storbritanniens största abortmottagningar en sammanlagd inkomst på 45 miljoner kronor. Beträffande denna siffra ger publikationen Human Concern följande kommentar: ”Abort är en lukrativ affär.” I Japan vägrar regeringen att legalisera p-piller. ”Detta förbud”, sägs det i londontidningen The Sunday Times, ”har kommit till stånd efter påtryckningar från läkare som tjänar en förmögenhet på aborter.” Vart vi än vänder oss i aborternas värld dyker penningintressen upp.

Detta är knappast förvånande. När föräldrar plötsligt konfronteras med en sådan svår situation som att deras ogifta tonåriga dotter visar sig vara med barn, är de ofta villiga att betala nästan vad som helst för att lösa problemet, i synnerhet om en abort kan utföras snabbt, säkert och med full diskretion.

Men trots detta känner många läkare ett allt större missnöje med hela situationen. När de toleranta abortlagarna infördes i Storbritannien, gjorde professor Ian Morris följande uttalande i tidningen Daily Mail: ”Om jag just skulle börja min karriär och visste vad jag nu vet om aborter, skulle jag aldrig välja gynekologbanan.” Han tillade: ”Jag avskyr detta ingrepp. Det är raka motsatsen till allt vad jag lärt mig under min läkarutbildning. Hela syftet med den har varit att rädda liv, inte att utföra denna speciella form av mord.” Detta är verkligen starka ord, och alla läkare är inte beredda att instämma i detta. Men uttalandet ger en viss antydan om den motvilja som somliga läkare instinktivt känner inför detta ingrepp.

Abort — vem har rätt att bestämma?

När en kvinna konfronteras med frågan om abort är det inte många som ägnar närmare eftertanke åt fadern, ofta inte ens kvinnan själv. Beslutet att genomgå abort fattas ofta av kvinnan själv, efter uppmuntran från nära vänner och släktingar. Men ”också män upplever känslan av sorg och saknad”, sägs det i en artikel i The New York Times, ”och många upplever i mångt och mycket samma kluvenhet inför föräldrarollen som kvinnor gör”.

Somliga fäder anser absolut att deras önskemål också bör beaktas, att de bör ha mer att säga till om innan modern fattar beslutet att avlägsna deras barn genom abort. ”Männen önskade ta del i, inte styra, beslutsfattandet”, säger sociologen Arthur Shostak, efter att under tio års tid ha studerat detta problem. Och det kan väl knappast anses vara en orimlig ståndpunkt.

Fysiska och känslomässiga reaktioner

När beslutet väl är fattat måste emellertid kvinnan, till skillnad från mannen, konfronteras med den fysiska chock som hela hennes organism utsätts för när havandeskapet plötsligt avbryts. Vilka problem kan då detta föra med sig?

Även efter en tidig abort är det vanligt att kvinnan känner sig trött och svag. Kramper, illamående och blödningar är inte heller ovanliga. När aborten utförs vid en senare tidpunkt, kan sviterna efter det avbrutna havandeskapet hålla i sig omkring en vecka eller mer till följd av den rubbade hormonbalansen. Ömhet i brösten och en känsla av nedstämdhet är andra faktorer som kvinnan kan ställas inför. Ja, att genomgå en abort kan vara en plågsam upplevelse, något som bara den kvinna som upplevt det helt kan förstå, och det är sällan något lätt val.

Något som är ännu viktigare är att verkningarna av en abort kan vara förödande i psykiskt och känslomässigt avseende. Problemet är att under det att de fysiska reaktionerna ofta är omedelbara och väntade, uppträder de psykiska och känslomässiga ärren först senare och tar längre tid att läka, om de någonsin gör det. ”Den som i sitt yrke tid efter annan kommer i kontakt med patienter som har genomgått abort finner att de ofta är mycket oroade många år efter det kliniska ingreppet”, skriver en korrespondent i londontidningen The Times. Hur allvarligt är detta problem?

”Det verkar nu som om detta dolda problem är större än vi tidigare trodde”, sägs det i The Sunday Times. De verkningar som depressioner och emotionella störningar för med sig är ofta så allvarliga att ”hälften av alla ogifta kvinnor som genomgår abort av terapeutiska skäl behöver psykiatrisk hjälp längre fram”. Dessa slutsatser bekräftas av en undersökning vid King’s College Hospital i London. Enligt The Times visar denna undersökning att ”par som beslutar sig för att avbryta ett havandeskap riskerar att drabbas av akuta känslor av sorg och saknad” och att de ofta finner det ”svårt att klara av” sin sorg.

Japanerna har ett ovanligt sätt att ta itu med detta mänskliga problem. De beger sig till speciella tempel för att bära fram små statyetter, som är tillverkade av plast, gips eller sten och föreställer aborterade barn. Där överlämnas de åt den buddistiske guden Jizo, barnens beskyddare. Genom att be till denne gud om förlåtelse kan föräldrar således få utlopp för sina känslor av skam, sorg och skuldmedvetenhet. Men japanerna är inte ensamma om att känna det så. Här följer några personliga erfarenheter.

”Jag började ganska snart känna mig skamsen”

Vid 22 års ålder hade Elaine genomgått tre aborter. Hon berättar: ”Man sade till mig att det inte var orätt eller olagligt att göra det i sjätte graviditetsveckan, eftersom barnet ännu inte hade bildats då, utan bara om fostret var tre månader eller äldre. När jag längre fram hörde människor tala nedsättande om ogifta mödrar, var jag glad att jag hade avbrutit mitt havandeskap. Två år senare upprepade jag samma procedur två gånger och blev allt gladare över att jag hade kommit på ett sätt att inte behöva sätta barn till världen.”

En kort tid därefter slog Elaine in på sjuksköterskebanan och började arbeta på en förlossningsavdelning. ”Det var ett sant nöje”, berättar hon, ”att få se ett barn födas och få uppleva den glädje som en sådan födelse skänker både läkare, barnmorskor och föräldrar. Men jag började ganska snart känna mig skamsen över att jag utsläckt tre oskyldiga barns liv och brottades ständigt med känslor av oro och bryderi. Jag tänkte hela tiden tillbaka och räknade efter hur gamla mina barn skulle ha varit och undrade om de skulle ha varit pojkar eller flickor och hur de skulle ha sett ut. Det är fruktansvärt att vara i en sådan situation.”

Janet, en mor som nu är 39 år gammal, berättar hur hon kände det efter en abort: ”Den enda orsaken till att jag klarade av det var att jag hjärntvättade mig själv till att tro att det aldrig hade inträffat i verkligheten. I många år intalade jag mig själv att jag inte kunde ha gjort det, att alltsammans bara var en fruktansvärd mardröm.”

Nittonåriga Karen erkänner: ”Jag gjorde mitt bästa för att låtsas som om ingenting hade hänt, men jag grät varje gång jag såg ett spädbarn eller en gravid kvinna. Jag var så förtvivlad. Sedan började det komma ut mjölk ur brösten, och det påminde mig om vad jag hade gjort. Jag hade sådana mardrömmar att jag vaknade i tårar och tyckte att jag hörde barn som grät. Allt detta gjorde mig så bitter.”

Att betrakta en abort som ett enkelt och bekvämt ingrepp är omdömeslöst. När steget väl tagits är det oåterkalleligt. Det akuta problemet kanske försvinner, men som vi har sett kan konsekvenserna vara vittgående och varaktiga. Men hur är det då om en läkare rekommenderar abort?

”Du borde söka abort”

Detta var det klara och entydiga råd som Sue fick av sin läkare. Varför det? Sue hade redan två små barn, och just när hon började förstå att hon var gravid insjuknade ett av barnen i röda hund. ”Jag förstod att jag också skulle bli smittad, eftersom jag inte hade haft sjukdomen tidigare”, säger hon. Och mycket riktigt, snart var hon själv också angripen av sjukdomen.

Medicinska rön har visat att om en kvinna ådrar sig röda hund i början av havandeskapet, riskerar det växande fostret att drabbas av svåra missbildningar. Det var med tanke på detta som läkaren uttalade sig som han gjorde. ”Han sade mig rakt på sak”, berättar Sue, ”att barnet skulle bli missbildat och att jag aldrig skulle kunna klara av det. När jag besökte honom på hans mottagning, sade han att om jag inte lydde hans råd, skulle jag bli tvungen att underteckna en handling som förklarade att jag tog på mig hela ansvaret och fritog honom.” Sue skrev under. ”Till hans försvar måste jag i rättvisans namn säga att han var uppriktigt bekymrad om mig, i synnerhet som jag är epileptiker”, tillade hon.

Trots att Sues man naturligtvis var mycket orolig, överlät han åt sin hustru att fatta beslutet, och hon bestämde sig för att föda sitt barn. Så småningom föddes en dotter. Flickan undersöktes genast, men bortsett från en lätt blodbrist var det inget som helst fel på henne. Läkarna blev emellertid förvånade över att finna antikroppar i barnets blod som modern inte hade, vilket tydde på att barnet verkligen hade utsatts för röda hund-smitta i livmodern.

Risken för missbildningar

Det här fallet fick visserligen en lycklig utgång, men faktum kvarstår att många barn föds missbildade, i behov av särskild vård. Det är lätt att säga att det är barmhärtigt att förhindra att handikappade barn kommer till världen, men vem är i stånd att bedöma en annan människas livskvalitet? Finns det inte i varje samhälle människor med olika grader av handikapp som gläder sig åt livet i den utsträckning det är möjligt och som i sin tur bidrar med sådant som är till gagn för mänskligheten?a

Sue betraktade saken på detta sätt. Men hon hade också en annan källa där hon kunde hämta styrka — sin tro. När hennes läkare först talade om för henne att barnet skulle kunna bli missbildat, sade hon till honom att hon, även om det skulle bli så, visste att hon kunde lita på att Gud skulle ge henne kraft att klara av situationen. Hon tyckte inte heller att hon hade någon rätt att beröva ett handikappat barn ”det underbara hoppet om att alla fysiska sjukdomar skall bli botade i Guds nya tingens ordning” under hans rikes styre. (Uppenbarelseboken 21:1—4) En sådan tro är till stor hjälp för en människa.

Ett avgörande val

”Föda barnet — eller abort?” Hur skall man handla när man ställs inför detta val?

Så här resonerade Sue: ”Mitt barn hade inte bett om att få komma till världen. Vilken rätt hade då jag att utsläcka detta lilla liv innan det hade en chans att se dagens ljus?”

Hennes fråga är enkel och rättfram. Hur skulle du besvara den?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 9]

En lojalitetskonflikt?

Genèvedeklarationen antogs av generalförsamlingen av World Medical Association i Genève i september 1948. Den grundar sig på Hippokrates’ läkared från forna dagar. Här följer ett utdrag ur denna deklaration:

”Då jag nu bliver antagen såsom medlem av läkarkåren förpliktar jag mig högtidligen att viga mitt liv åt mänsklighetens tjänst. ... Jag skall utöva mitt yrke med samvete och värdighet. ... Jag skall bibehålla den yttersta respekt för mänskligt liv från tiden för konceptionen; icke ens under hot skall jag använda mina medicinska kunskaper i strid mot humanitetens lagar.”

Hur tolkar läkare en sådan ed? Här följer två motstridiga uppfattningar. Vilken av dem instämmer du i?

DOKTOR I. M.

”Jag kan aldrig betrakta de vävnader som jag har avlägsnat då jag avbrutit ett havandeskap utan att fyllas av motvilja. Det är visserligen bara en geléklump, men det är i alla fall ett mänskligt liv som jag utsläcker.”

DOKTOR V. A.

”Jag anser inte att abort är orätt på något sätt. Så länge en varelse är fullständigt beroende av sin mor, är den inte en mänsklig individ.”

[Ruta på sidan 11]

Hur aborter utförs

De risker som modern utsätts för vid en abort står i direkt relation till fostrets ålder. Dessa risker bör inte underskattas.

Vid aborter som utförs under de tre första månaderna sugs fostret vanligtvis ut med hjälp av en vakuumpump. Detta ingrepp utförs vanligen på en gynekologisk klinik och tar inte lång tid. Under den andra tremånadersperioden är det brukligt att antingen skära sönder embryot och skrapa ut delarna eller också framkalla abort med hjälp av injektioner. Detta kräver vanligtvis en kortare tids sjukhusvistelse. Under den sista tremånadersperioden är ofta en större operation, till exempel hysterotomi, den enda lösningen.b

[Fotnoter]

[Bild på sidan 8]

Det är numera möjligt för förtidigt födda barn att överleva tack vare förbättrade medicinska metoder

[Bildkälla]

Justitz/Zefa/H. Armstrong Roberts

[Bild på sidan 10]

Få människor ägnar någon närmare eftertanke åt hur barnets far känner det

[Bild på sidan 12]

Verkningarna av en abort kan vara förödande i psykiskt och känslomässigt avseende