Julfirandet — varifrån kommer det?
BÅDE på norra halvklotet och på södra är julen en av de mest populära helgerna bland såväl troende som icke troende. I det icke-kristna Japan, där större delen av befolkningen bekänner sig till shintoismen, är julen till exempel en av de stora högtiderna och har blivit en tid av ohämmat festande och kommersialism. Har julen alltid varit en så världslig högtid? Hur började egentligen detta firande?
Om vi undersöker hur julfirandet gestaltade sig under de tusen första åren enligt den vanliga tideräkningen, märker vi att det har sin upprinnelse i icke-kristna källor. Alexander Murray, som är verksam vid Oxforduniversitetet, skriver i tidskriften History Today att man under medeltiden ”införlivade befintliga element av de hedniska midvinterriterna med det framväxande kyrkliga julfirandet”. Varför gjorde man detta, och hur gick det till?
Julens förkristna ursprung
Forntida europeiska kulturfolk lade märke till hur solen vid midvintertid tycktes stå stilla strax över den södra horisonten, innan den långsamt började stiga igen. Detta vintersolstånd inföll ursprungligen, enligt den julianska kalendern, den 25 december. Dessa folk fann det naturligt att sätta likhetstecken mellan solen och Gud som livets källa och uppehållare. År 274 v.t. lät den romerske kejsaren förklara den obesegrade solen, Sol invictus, vara rikets främsta beskyddare, och detta skedde den 25 december för att ära Mithra, ljusets gud.
Beträffande kristenhetens framträdande som romarrikets nya religion skriver Murray: ”Efter många om och men kom ... [Mithrakultens] främsta rival, kristendomen, att avgå med segern. Men omkring år 300 var denna rival fortfarande tvungen att vara diplomatisk. Det var då kyrkan beslöt att instifta en högtid för att fira Kristi födelse (latin: nativitas). (Ingen sådan högtid finns med i förteckningar från 200-talet, utan första gången den nya högtiden omnämns är i ett dokument från år 336.)” Vilket datum valde man för detta firande? Den 25 december, ett datum som var resultatet av ”ett smart och praktiskt beslut från de forntida kyrkofädernas sida”, enligt boken Discovering Christmas Customs and Folklore (Spårandet av seder och folklore kring julen). Varför säger man så?
Midvintertiden var av hävd en årstid som kännetecknades av förlustelser, eftersom romarna då firade en sju dagar lång eld- och ljusfest, saturnalierna, till jordbruksgudens ära. Därefter följde calendae (ett ord som betyder den första dagen i varje månad), en tre dagar lång högtid för att fira utnämnandet av romerska myndighetspersoner, som innehade sina ämbeten i ett år, räknat från den första januari. Eftersom saturnalierna, calendae och den obesegrade solens födelsedag inföll inom en så kort tidrymd, valde man att fira en ”Kristmässa” den 25 december varje år i ett försök att locka hedningar att omvända sig till romarrikets nya statsreligion.
Den svenska högtiden ”jul” härstammar från de forntida germanernas hedniska midvinterfest. Genom denna fest kom så småningom bruket att anordna fester och förlustelser vid denna tid ytterligare att förstärkas, liksom också bruket att ge varandra gåvor. Levande ljus, julkubbar och prydnader av ständigt gröna växter och träd blev nu framträdande drag i julfirandet. Men, kanske någon säger, firandet av Kristi födelse måste väl ha varit vida spritt bland de kristna innan det kom att förknippas med hedniska traditioner? Förhåller det sig så?
Firades inte av de första kristna
Bibeln avslöjar inte exakt vilket datum Jesus föddes. Och inte nog med det. The World Book Encyclopedia förklarar faktiskt: ”De första kristna firade inte hans födelse.” Varför inte det? ”Därför att de ansåg att det var en hednisk sedvänja att fira någons födelse.” August Neander instämmer i detta och förklarar i sin bok Allgemeine Geschichte der christlichen Religion und Kirche (Allmän kristen religions- och kyrkohistoria): ”Föreställningen om ett födelsedagsfirande var i allmänhet vida skild ifrån de kristnas tänkesätt under denna period.”
Av denna granskning kan vi se att julfirandet har sitt ursprung i hedniska sedvänjor. Som den engelska tidskriften The Economist förklarar var det först senare som religiösa ”skriftställare anammade ’denna ljusets högtid [den obesegrade solens födelse], eftersom Kristus är världens ljus’, och påstod (med en bristfällig bevisföring som inte skulle kunna godkännas av sanningens förkämpar) att Jesusbarnet föddes i december. Detta är orsaken till att det presbyterianska Skottland länge ringaktade julfirandet, vilket också det puritanska Amerika gjorde under långliga tider, till dess det återinfördes genom kommersiella intressen.”
Återupplivade julseder
Författarna Gavin Weightman och Steve Humphries förklarar i sin bok Christmas Past (Julen i det förgångna) hur situationen var i England i början av drottning Viktorias regering (1837—1901): ”Inga brittiska barn hängde ut sina strumpor vid öppna spisen på julafton; ingen hade hört talas om Santa Claus [jultomten]; det fanns inga smällkarameller; mycket få människor åt kalkon på juldagen; det var inte brukligt att ge varandra julklappar, och den dekorerade och upplysta julgranen förekom knappast utanför hovet. Juldagen var i själva verket inte någon särskilt betydelsefull dag i almanackan för några som helst sociala begivenheter.” Vad berodde det då på att julfirandet åter kom i ropet?
”Denna förvandling av gamla högtider till en enda kort, respektabel familjefest började någon gång på 1830-talet ... och var mer eller mindre fullbordad på 1870-talet, då figuren Santa Claus för första gången dök upp i Storbritannien”, förklarar boken Christmas Past. Vid samma tid utkom också Charles Dickens’ bok Julberättelser, en historia om hur girigbuken Scrooge blir förvandlad när han grips av julstämning, och denna bok bidrog till att skapa en välvillig inställning gentemot de fattiga. De eländiga förhållanden och ekonomiska problem som människor fick utstå i de städer som den industriella revolutionen skapade fick det viktorianska England att starta ett slags moralisk kampanj som längre fram, under den edwardianska perioden, modifierades på så sätt att välgörenheten endast skulle komma ”respektabla” fattiga till del.
En skribent i den brittiska tidningen Catholic Herald förklarar: ”I takt med det ökade välståndet har många av de mindre lyckliga aspekterna av medelklassens julfirande blivit alltmer utbredda. Enkelheten och generositeten har ersatts av tävlingsanda och snobbism. Det anspråkslösa firande som en gång var en verkligt glädjefull tilldragelse har nu ersatts av ett orgiastiskt överflöd av fet mat. Genom denna nya tradition tvingas familjer att tillbringa dagar tillsammans, vare sig de tycker om det eller inte, leka jullekar som somliga av dem ogillar, titta på TV-program som somliga av dem avskyr och skära av all kontakt med grannar och utomstående vid den enda tidpunkt då en anda av välvilja och allmän vänlighet sägs råda.
Och om man försöker säga detta, om man vågar kritisera kommersialiseringen eller de sociala konventionerna över huvud taget, blir man stämplad som glädjedödare. Enligt min mening har julfirandet urartat fruktansvärt på senare år.”
Vare sig du instämmer i detta uttalande eller inte, kan du ställa dig frågan: Vad händer i mitt grannskap vid jultiden?
Julen — en farlig tid
Har du märkt att somliga människor utnyttjar julen till att gå till överdrifter i fråga om mat och dryck? Händer det att dryckenskap och våldsscener stör friden på den plats där du bor? Även om många uppriktiga människor visar stor vänlighet och omtanke under julhelgen, kan deras ansträngningar inte hindra de störningar i familjeförhållandena som är så vanliga vid denna tid.
Du kanske därför undrar: Varför för julen med sig så mycket bråk och tråkigheter? Den främsta orsaken är att den är okristen, hednisk. Tror du att den skulle tilltala Kristus? Knappast. Bibeln skräder inte orden när den säger: ”Vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Beliar [Satan]?” — 2 Korintierna 6:14, 15.
En annorlunda ståndpunkt
Under julhelgen kan det mycket väl hända att du får besök av Jehovas vittnen. Du kommer då att lägga märke till att de inte firar jul. Du kanske tycker synd om deras barn och tror att dessa känner saknad över att inte få ta del i festligheterna. Men en tvåbarnsfar som själv är ett Jehovas vittne försäkrar i en intervju i tidningen Southern Evening Echo i Southampton i England: ”’De tycker inte alls att de går miste om något, det försäkrar jag’, säger John. ’Jehovas vittnen är mycket angelägna om att främja ett lyckligt familjeliv. Så förutom att vi ger våra barn många presenter under årets lopp, ger vi dem något som är mycket värdefullare, [nämligen] vår tid och vår kärlek.’”
Sådan uppriktig kärlek och omtanke bidrar i hög grad till ett lyckligt familjeliv. Tycker du då inte att det skulle vara bättre om alla människor ärade Jesus genom att lägga i dagen en sant Kristuslik anda gentemot släktingar, vänner och bekanta, ja också mot främlingar, hela året runt, i stället för att följa jultraditioner som är av hedniskt ursprung?
[Infälld text på sidan 14]
JULTOMTEN, ALIAS SANTA CLAUS
Jultomten har beskrivits som ”den mest framgångsrika marknadsföringen sedan Jesus Kristus”. Men varifrån härstammar denna gestalt? Enligt boken The Customs and Ceremonies of Britain (Brittiska seder och ceremonier) har jultomten varit ”känd som en vag personifikation av denna helg [julen] åtminstone sedan 1400-talet ... och uppträder med i stort sett samma utstyrsel som i våra dagar på ett träsnitt från 1653; men hans besök på julafton, hans vana att komma ner genom skorstenen för att fylla barnens strumpor (eller örngott för de mer framfusiga) och hans av renar dragna släde härstammar från USA, denna traditionernas smältdegel. Där kom hans gestalt att bli ett konglomerat av europeiska legender om Sankt Nikolaus av Myra (som räddade tre jungfrur från prostitution genom att nattetid i hemlighet ge dem en summa pengar i hemgift och som i gestalt av Sinte Klaas fyllde de holländsk-amerikanska barnens skor på sin högtidsdag, den 6 december); den tysk-amerikanska Krisskringle (som belönade snälla barn och straffade stygga) samt skandinaviska och ryska sagor om trollkarlar som bor uppe vid Nordpolen. ... Denna sammansatta amerikanska Santa Claus tog sig i stillhet över Atlanten igen på 1870-talet och har sedan dess, uppenbarligen med sitt goda rykte i behåll trots otaliga kommersiella imitatörer, i allt högre grad utgjort en rent världslig medelpunkt för ’barnens jul’.”
[Ruta på sidan 15]
STÄNDIGT GRÖNA VÄXTER SOM JULDEKORATIONER
Järnek, murgröna och mistel intar en framträdande plats bland juldekorationerna och har beskrivits som ”magiska växter som bär frukt under en död årstid”. Men varför använder man just dessa växter? Även om somliga menar att järnekens röda bär representerar Kristi blod och att dess vassa blad symboliserar den ”krona av törnen” som Pontius Pilatus’ soldater spefullt placerade på Jesu huvud, är sanningen den att hedningarna betraktade järnekens glänsande blad och bär som en maskulin sinnebild för evigt liv. (Matteus 27:29) Murgrönan betraktade de som odödlighetens feminina livssymbol. Tillsammans blev järneken och murgrönan deras fruktbarhetssymbol. Mistelns hedniska anknytning är fortfarande så stark att det i boken The Customs and Ceremonies of Britain förklaras: ”Ingen kyrkodekoratör har kunnat tänka sig att använda den — utom i katedralen i York.” Den mest välbekanta av alla ständigt gröna växter är julgranen, som sedan länge haft en framträdande plats i tyska jultraditioner. Den populariserades i Storbritannien genom drottning Viktorias gemål, prins Albert, och har sedan kommit att stå i centrum för julfirandet i familjekretsen. Sedan år 1947 har Oslo stad varje år skänkt England en julgran som reses på Trafalgar Square i London.
[Bild på sidan 16]
Norge ger varje år en julgran i gåva till Storbritannien