Bibelns syn

Chanukka — Är det ”judarnas jul”?

NÄR miljoner människor världen runt förbereder sig för att fira jul, brukar judarna förbereda sig för att fira en annorlunda helgdag, högtiden chanukka. Vad är chanukka? Icke-judar föreställer sig den ofta som ett slags ”judarnas jul”, men detta är knappast riktigt.

Man menar till exempel att julen firas till minne av Jesu Kristi födelse, men i själva verket kretsar firandet kring sådant som jultomten och julgranar, företeelser som inte har någonting att göra med Gud, Jesus eller bibeln. Inte ens dagen, den 25 december, är Jesu födelsedag, utan den mytiske solguden Mithras födelsedag! Chanukka däremot är årsdagen av en historisk händelse, som fick vittgående konsekvenser för Guds forntida folk.

Det är anmärkningsvärt att chanukka faktiskt nämns i de kristna grekiska skrifterna. Vi läser i Johannes 10:22, 23: ”Vid den tiden pågick invigningsfesten [hebreiska: chanuk·káh] i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus vandrade omkring i templet i Salomos pelargång.” Det är alltså tydligt att denna högtid redan firades på Jesu tid och uppenbarligen av Jesus själv.

Vad var det som föranledde detta firande? För att kunna besvara den frågan måste vi begrunda en del av den historiska skildringen.

Jehovas tempel vanhelgas

Alldeles som profeten Daniel århundraden i förväg hade förutsagt blev judarna under en period i sin historia i tur och ordning behärskade av Grekland och, efter detta väldes upplösning, av Egypten och av Syrien. (Daniel 11:2—16) Många av de icke-judiska härskarna tolererade visserligen judarnas tillbedjan av Jehova, men det fanns ett anmärkningsvärt undantag, nämligen Antiochos IV av Syrien.

År 175 f.v.t. härskade Antiochos över ett vidsträckt välde, där flera folk med skiftande sedvänjor bodde. I hopp om att kunna ena sitt folk skapade han en enda religion för dem alla med sig själv som ”Gud uppenbarad”. Men eftersom Jehova kräver odelad hängivenhet, vägrade judarna att tillbe Antiochos. (2 Moseboken 20:4—6) Antiochos beslöt därför att utrota judarnas avvikande religion. Inom kort hade han förbjudit dem att frambära djuroffer, hålla sabbaten, praktisera omskärelse och till och med läsa de hebreiska skrifterna, allt vid dödsstraff. Man letade faktiskt upp exemplar av de hebreiska skrifterna och brände dem!

Obeveklig i sin önskan att utplåna Jehovas tillbedjan lät Antiochos sina härar invadera Jerusalem och gå in i Jehovas tempel och plundra det allraheligaste. Den 15 kislev 168 f.v.t. uppförde Antiochos ett altare till den grekiske guden Zeus ovanpå Jehovas altare i templets förgård. Tio dagar senare, den 25 kislev, kom han med den slutliga förolämpningen, då han använde detta altare för att offra svin (som var orena enligt Jehovas lag). Detta innebar i själva verket att Jehovas tempel överlämnades åt Zeus.

Mackabéerupproret

Hur reagerade judarna på allt detta? Enligt den icke-inspirerade historiska redogörelse som nu är känd som 1 Mackabéerboken var det många judar som samarbetade med ockupationsmakten och övergav Jehovas tillbedjan. Andra bevarade sin ostrafflighet, men bara för att lida martyrdöden för sin tro.

Samma år (168 f.v.t.) började några judar slå tillbaka syrierna i hopp om att säkerställa friheten att tillbe Jehova. År 167 f.v.t. blev Judas Mackabeus, en levitpräst, ledare för denna motståndsrörelse. I tron att seger kunde vinnas endast om de förlitade sig på Jehova församlade Judas sina män för att läsa de hebreiska skrifterna och be till Jehova.

I tre år kämpade Judas och hans män mot syrierna trots stor numerär underlägsenhet. Det kom som en överraskning när Judas år 166 f.v.t. hade återtagit Jerusalem. Jehovas präster hade då möjlighet att rena templet och uppföra ett nytt altare. Slutligen, den 25 kislev 165 f.v.t., på dagen tre år efter det att templet hade blivit besudlat, invigdes det på nytt åt Jehova.

Återinvigningen firas

Fastän det återstod för Judas att fortsätta striden mot syrierna i Galileen, var glädjen över templets återinvigning så stor att man anordnade ett årligt åtta dagar långt firande av årsdagen av denna händelse. Det kom att kallas invigningsfesten (chanukka).a

Även om denna högtid inte var en del av det ursprungliga förbund Gud ingick med Israel, blev chanukka en vedertagen del av judarnas tillbedjan, ungefär som purimfesten hade blivit tidigare. (Ester 9:26, 27) Liksom purim firades chanukka med sånger och böner i synagogorna, till skillnad från de tre större högtider som lagförbundet påbjöd (påsken, veckohögtiden eller pingsten och lövhyddohögtiden), vilka krävde att man begav sig till templet i Jerusalem. — 5 Moseboken 16:16.

Under årens lopp utvecklades sedvänjan att fira chanukka med tända ljus. Sålunda omtalar historikern Josefos att chanukka under första århundradet v.t. också kallades ”ljushögtiden”. Ursprunget till denna sedvänja är emellertid oklart. En berättelse gör gällande att den hålls till minne av ett underverk som inträffade då templet återinvigdes. När det blev tid för att på nytt använda lampstället i Jehovas tempel, säger berättelsen, räckte den ceremoniellt rena oljan mirakulöst i åtta dagar, fastän det bara fanns tillräckligt för en enda dag.b

Är denna historia om den mirakulösa oljan riktig, eller är den bara en ogrundad legend? Och understödde Gud Judas Mackabeus’ uppror mot Syrien?

Gav Gud sitt stöd?

Det finns inget direkt uttalande i de inspirerade hebreiska skrifterna om att Jehova gav Judas segern eller ledde reparerandet och återinvigningen av templet. Dessa händelser inträffade efter det att de hebreiska skrifterna var färdigskrivna, så någon kommentar kunde naturligtvis inte komma med i de hebreiska skrifterna.

Hur förhåller det sig då med de kristna grekiska skrifterna? Varken Jesus eller hans apostlar kommenterade dessa händelser, så inte heller de visade om Gud stödde Judas eller inte.

Men i de kristna grekiska skrifterna nämns det hur de messianska profetiorna i de hebreiska skrifterna uppfylldes genom Jesu Kristi förkunnartjänst. Några av dessa profetior krävde att templet skulle vara i funktion vid tiden för Messias’ framträdande. (Daniel 9:27; Haggai 2:10; jämför Psalm 69:10 med Johannes 2:16, 17.) Om templet inte hade blivit renat och återinvigt åt Jehova, kunde dessa profetior således inte ha uppfyllts. Tydligtvis ville Gud att templet skulle återinvigas. Men var Judas Mackabeus hans utvalda redskap för att åstadkomma detta?

I brist på inspirerat vittnesbörd kan vi inte säga någonting med säkerhet. Jehova hade ju tidigare använt icke-judar, till exempel persern Cyrus, för att utföra vissa moment av sin vilja. (Jesaja 44:26—45:4) Hur mycket hellre skulle Gud då inte bruka någon bland sitt överlämnade folk, judarna!

Hur förhåller det sig med de kristna?

Men hur är det med själva högtiden? Bör den, med tanke på att den hålls till minne av en viktig händelse i Guds folks historia, firas av de kristna?

Aposteln Paulus förklarade i Kolosserna 2:14—17: ”[Gud] utplånade det handskrivna dokumentet emot oss ... genom att nagla fast det vid tortyrpålen. ... Låt därför ingen döma er angående mat och dryck eller med avseende på en högtid eller en nymånefest eller en sabbat; dessa ting är nämligen en skugga av de ting som skall komma, men verkligheten tillhör den Smorde.” Alldeles som en skugga från ett annalkande föremål kan göra någon uppmärksam på att det kommer, kunde lagförbundet göra människor uppmärksamma på Messias’, Kristi, ankomst. Men sedan detta handskrivna dokument väl hade tjänat sitt syfte, utplånades det av Gud. — Galaterna 3:23—25.

Från Guds ståndpunkt upphörde således lagförbundet och alla tillhörande högtider vid pingsten år 33 v.t. I själva verket framhävdes snart detta förhållande genom att de romerska härarna tillintetgjorde Jerusalem och templet år 70 v.t. (Lukas 19:41—44) Även om templets återinvigning var en viktig händelse i Guds forntida folks historia, finns det alltså ingen orsak för kristna att högtidlighålla chanukka.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 12]

I länder där julen har blivit en populär familjehögtid har chanukka antagit en liknande form, i synnerhet bland reformjudar. — Encyclopædia Judaica

[Bildkälla på sidan 11]

Israel Department of Antiquities and Museums; Israel Museum/David Harris