Räddade från mördarstormen!

Den förödelse som orsakades av orkanen Mitch förra året skapade rubriker världen över. Knappast någon uppmärksamhet har emellertid visats de ofta heroiska ansträngningar som Jehovas vittnen gjorde för att undsätta dem som drabbades av den här mördarstormen. Följande rapport visar dramatiskt hur sann kristendom och verkligt broderskap kan triumfera, till och med under de värsta förhållanden.

DEN 22 oktober 1998 gav sydvästra Karibiens vatten liv åt en dråpare. Den började som ett tropiskt lågtryck. Inom 24 timmar hade den växt till en tropisk storm och fått ett namn som man länge kommer att minnas med fruktan och smärta — Mitch. Stormen växte i styrka och drog norrut. Den 26 oktober hade den blivit en orkan, kategori 5, med ihållande vindstyrkor på 80 meter i sekunden och byar på mer än 90 meter i sekunden.

Till att börja med verkade Mitch slå till mot Jamaica och Caymanöarna. Men dråparen vände västerut och satte kurs rakt mot Belize på Centralamerikas kust. Men i stället för att gå till angrepp väntade den hotfullt utanför Honduras norra kust. Plötsligt gick så dråparen till aktion. Den 30 oktober invaderade Mitch Honduras och lämnade efter sig ett brett stråk av död och förintelse.

Mitch drabbar Honduras

Mitch annonserade sin närvaro genom skyfallsliknande regn. ”Omkring klockan ett på natten lördagen den 31 oktober hörde vi ett oväsen som påminde om enormt åskdunder”, påminner sig Víctor Avelar, en heltidsförkunnare som bor i Tegucigalpa. ”Vad som hade varit en liten bäck var nu en vilt forsande flod! Strömmen förde med sig två hus tillsammans med sina skrikande instängda invånare.” I en annan del av staden dödades 32 människor i ett jordskred, däribland 8 personer som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Inga döpta vittnen omkom emellertid.

Honduranska myndighetspersoner reagerade snabbt på krisen och upprättade flyktinghärbärgen. Ett internationellt räddningsteam från mer än ett dussin länder gick också till verket. På samma sätt började Jehovas vittnen gå i spetsen för hjälpinsatser, med Bibelns ord i minnet: ”Låt oss ... göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” (Galaterna 6:10) Man upprättade därför biståndskommittéer för katastrofen. När vittnena insåg hur desperat situationen var i kuststäderna, satte man i gång en speciell räddningsinsats.

Ett Jehovas vittne som heter Edgardo Acosta berättar: ”Lördagen den 31 oktober fick vi tag på en liten båt och begav oss till det översvämmade området. Även om vi kunde rädda två bröder,a insåg vi att vi behövde en större båt för att få ut alla vännerna. Vi skaffade en valfångstbåt och påbörjade en andra resa tidigt på söndag morgon. Till slut hade vi hämtat alla medlemmarna av församlingen, tillsammans med några av grannarna — totalt 189 personer.”

Juan Alvarado hjälpte till med räddningsarbetet i närheten av La Junta. Han berättar: ”Vi kunde höra människor som ropade: ’Hjälp! Rädda oss!’ Det här var det mest fasansfulla jag någonsin upplevt. Vännerna var helt instängda. Många var uppe på taken.” María Bonilla, som överlevde, förklarar: ”Vattnet omkring oss var som ett hav. Vi grät alla.” Men räddningsinsatserna var framgångsrika. Humberto Alvarado, en överlevande, säger: ”Bröderna inte bara räddade oss, utan de gav oss också husrum, mat och kläder.” Humberto berättar vidare: ”En man som iakttog räddningen sade till oss att ingen från hans kyrka försökte få ut honom — det var endast Jehovas vittnen som gjorde det. Han är nu övertygad om att Jehovas vittnen har den sanna religionen!”

I en stad som heter La Lima var en grupp vittnen instängda i ett hus. När vattnet steg runt omkring dem, gjorde de ett hål i taket och klättrade upp på takbjälkarna. Ett Jehovas vittne som heter Gabi berättar: ”Vi hade tillräckligt med proviant för några dagar. När den tog slut, riskerade en av bröderna livet genom att ge sig ut i vattnet för att plocka kokosnötter. För att lätta vårt betryck sjöng vi Rikets sånger.” Juan, en biträdande tjänare, berättar: ”Vi trodde inte att vi skulle överleva. Vi beslöt därför att studera den bibliska tidskriften Vakttornet. Vi började alla gråta, när vi tänkte på att detta var sista gången som vi skulle studera tillsammans. Studiet styrkte oss att härda ut.” De höll ut i åtta dagar, tills de slutligen räddades av myndigheterna.

Många av dem som överlevde översvämningen tvingades möta en bitter verklighet, trots att de var vid liv och i trygghet. Ett Jehovas vittne som heter Lilian säger: ”Det är mycket smärtsamt att förlora personliga ägodelar som kläder, möbler och familjefoton. När jag såg mitt hus fyllt med gyttja, skräp och till och med ormar, var det helt enkelt fruktansvärt!” Återigen visade sig emellertid kristet broderskap vara ovärderligt. ”Bröder kom för att hjälpa oss”, berättar Lilian. ”Min man, som inte är ett vittne, frågade: ’Hur skall vi kunna återgälda dem för allt deras arbete?’ En av systrarna svarade genom att säga till mig: ’Du behöver inte tacka mig. Jag är din syster!’”

El Salvador får känna på Mitchs raseri

Allteftersom orkanen Mitch fortsatte västerut mot El Salvador, förlorade den i styrka. Men den hade fortfarande kraft att döda. Vid den tiden var Jehovas vittnen i El Salvador upptagna med att planera för områdessammankomsten ”Guds väg — ett levnadssätt”. Mer än 40.000 förväntades närvara. När Mitch närmade sig, verkade det vara små utsikter att alla Jehovas vittnen skulle kunna vara närvarande. Floder svämmade över och uppslukade gröda, landsvägar och hus. Bergssluttningarna var försvagade av skogsskövling, och det gjorde att det bildades enorma jordskred och gyttjefloder.

Nelson Flores var presiderande tillsyningsman i församlingen av Jehovas vittnen i staden Chilanguera. På lördagsmorgonen den 31 oktober vaknade han och upptäckte att på andra sidan floden, där Chilanguera en gång hade legat, fanns ingenting kvar! Femhundra bostadshus hade sopats bort! Nelson tänkte att hans andliga bröders liv var i fara, och nästan utan en tanke på sin egen säkerhet kastade han sig i den översvämmade floden. ”När jag nådde andra sidan”, berättar Nelson, ”ställde jag mig upp och försökte orientera mig. Jag hade varit i detta område varje dag och predikat från hus till hus, men jag kunde inte finna ett enda bekant landmärke!”

Omkring 150 människor hade dött den natten i Chilanguera. Bland dem var flera som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Det var emellertid inget döpt vittne som dog.

Räddningsinsatserna sattes snart i gång. Arístedes Estrada, som hjälpte till att organisera insatserna, förklarar: ”Vi hade inte tillåtelse att gå in i Chilanguera. Vattnet fortsatte att stiga! Jag kommer aldrig att glömma synen av människor som ropade på hjälp men som övergavs av räddningsarbetare som själva tvingades fly för sitt liv.” Senare blev dock alla vännerna tryggt evakuerade. Rikets salar tjänade som flyktingcentraler. Dessutom begav sig en del Jehovas vittnen till sjukhus, skolor och andra ställen där de kunde granska listor över skadade och hemlösa för att se om det fanns några namn på Jehovas vittnen. Församlingarna på platsen ordnade snabbt med förnödenheter.

Att få förnödenheter till uppsamlingscentraler var emellertid inte alltid lätt. Bröder från en stad som heter Corinto gav sig i väg fullastade med produkter från de egna åkrarna, bara för att stöta på ett jordskred som blockerade vägen. Vad var lösningen? De grävde sig igenom! Till att börja med iakttog åskådare dem skeptiskt. Men med tiden ville de hugga i och hjälpa till att öppna vägen. Bröderna från Corinto nådde sitt resmål täckta med gyttja, men de var glada över att kunna lämna sitt bidrag.

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor tjänade som en av ett antal uppsamlingscentraler. Gilberto, en av medarbetarna som hjälpte till med att dela ut gåvorna, berättar: ”Det var otroligt! Det kom så många fordon att frivilliga arbetare var tvungna att dirigera trafiken på parkeringsplatsen och på gatan framför avdelningskontoret.” Uppskattningsvis var det 25 ton kläder och 10 ton mat som skänktes. Det tog 15 frivilliga arbetare en hel vecka att sortera kläderna och sända i väg dem.

Mitch passerar Nicaragua

Mitch passerade tillräckligt nära Nicaraguas gräns för att avge förödande regn även i det landet. Tusentals hem förstördes, och landsvägar sköljdes bort. I närheten av staden Posoltega begravde ett jordskred hela byar — och mer än 2.000 människor.

När Jehovas vittnen i Nicaragua fick höra talas om tragedin, satte man i gång en massiv hjälporganisation. Frivilliga sändes på ett svårt och farligt barmhärtighetsuppdrag — att finna sina bröder och systrar! Två grupper av vittnen, en från León (en stad söder om Posoltega) och en från Chichigalpa (en stad norrut), begav sig i väg mot Posoltega. Var och en av bröderna bar en tung packning med förnödenheter. Räddningsarbetare varnade för att vägen dit var praktiskt taget oframkomlig, men bröderna var beslutsamma.

Tidigt på måndagsmorgonen den 2 november lastade bröder från León förnödenheter på en lastbil och körde ända fram till en bro som spolats bort. Efter att ha lastat av materialet bildade bröderna två cykelgrupper: En skulle ta sig fram till Posoltega och den andra till den översvämmade staden Telica. Bröderna inledde med en bön. ”Efter bönen”, säger en av räddningsarbetarna, ”kände vi enorm styrka.” De skulle behöva det. De var tvungna att ta sig över breda diken, ibland genom att släpa sig över gyttjan och vid andra tillfällen genom att bära cyklarna på axlarna. Kullfallna träd blockerade ofta deras väg. Och de var tvungna att uthärda den ohyggliga synen av döda kroppar som flöt omkring i vattensamlingar.

Häpnadsväckande nog kom cyklisterna från León och Chichigalpa till Posoltega så gott som samtidigt! Nerio López, som ingick i räddningslaget, berättar: ”Min cykel hade slitna däck. Jag trodde att de skulle hålla bara några kilometer.” Men på något sätt höll cykeln ihop. Det var först på återresan som båda däcken fick punktering. I vilket fall som helst var bröderna de allra första i fråga om räddningsmanskap som kom dit. Vilken glädje de kände när de träffade en grupp kristna bröder och systrar från platsen! ”Jag är så tacksam mot Jehova och mot våra bröder, eftersom de har gett oss stöd och hjälp”, sade en syster. ”Vi trodde aldrig att våra bröder skulle komma och hjälpa oss så snart.”

Det här var bara den första av flera cykelexpeditioner som gjordes till översvämmade städer, och i många fall var bröderna det allra första räddningsmanskap som kom fram. Staden Larreynaga bevittnade en ovanlig syn då 16 bröder kom cyklande dit! Vännerna på platsen blev rörda till tårar av deras ansträngningar. Ibland hade cyklisterna mer än 20 kilo förnödenheter på ryggen. Två bröder hade mer än 100 kilo förnödenheter till staden El Guayabo! En cyklist som hade så mycket packning som han kunde få med på cykeln fann tröst i att meditera över bibeltexten i Jesaja 40:29: ”[Jehova] ger den trötte kraft; och åt den som är utan dynamisk energi ger han full styrka i överflöd.”

Jehovas vittnen i staden Tonalá sände en budbärare för att rapportera till de ansvariga bröderna att deras matförråd i stort sett var förbrukat. När budbäraren kom fram, blev han överraskad över att få veta att hjälpsändningar redan hade sänts i väg! Och när han kom tillbaka hem, väntade matvaror på honom vid hans hus. Marlon Chavarría, som hjälpte till att ta förnödenheter till de översvämmade områdena runt Chinandega, berättar: ”I en stad fanns det 44 familjer som var Jehovas vittnen. Men 80 familjer fick nytta av hjälpen, eftersom vännerna delade med sig av maten.”

Dessa hjälpinsatser kom till myndigheternas kännedom. Borgmästaren i staden Wamblán skrev följande till Jehovas vittnen: ”Vi skriver till er angående möjligheten att få lite hjälp. ... Vi ser hur ni har hjälpt era bröder och systrar här i Wamblán, och vi önskar få veta om det är möjligt för er att göra något för oss också.” Jehovas vittnen svarade genom att sända mat, medicin och kläder.

Vild framfart i Guatemala

Mitch hade inte mer än lämnat Honduras och El Salvador förrän den invaderade Guatemala. Sara Agustín, ett Jehovas vittne som bor söder om Guatemala City, väcktes av ljudet av vilt framrusande vattenmassor. Ravinen som hon bodde i hade förvandlats till en rytande flod. Hon hade ofta knackat på hos grannarna för att dela med sig av Bibelns sanning. Nu sprang hon från dörr till dörr och försökte desperat väcka dem! Ett jordskred störtade senare nerför sluttningen och begravde många av hennes grannars hus. Sara tog en spade och började hjälpa överlevande, och hon grävde fram sju små barn ur gyttjan. Sara är barnmorska och hade hjälpt ett av dessa barn att komma till världen. Sorgligt nog var en tonårig flicka som hette Vilma bland de döda. Sara hade nyligen lämnat biblisk litteratur till henne.

Även om Mitch hade förlorat mycket av sitt raseri, orsakade det ihållande regnet stora skador på grödor, broar och bostäder. Stora kvantiteter av förnödenheter sändes till Jehovas vittnens avdelningskontor i Guatemala, och det bestämdes att en del av dessa förnödenheter kunde komma till störst nytta om de användes till att hjälpa vännerna i Honduras. Eftersom många broar var förstörda och flygplatsen var översvämmad, måste dessa förnödenheter fraktas med båt. Frede Bruun, från avdelningskontoret, berättar: ”Vi hyrde en åtta meter lång glasfiberbåt och gav oss av med omkring ett ton medicin och mat. Efter en hemsk resa på stormigt vatten nådde vi slutligen hamnen i Omoa, blöta in på bara kroppen.”

Efterverkningarna

Mitch verkade vara nära att dö ut över sydöstra Mexico. I en sista kraftansträngning vände emellertid Mitch mot nordost och slog till mot södra Florida i USA. Men Mitch förlorade snart i styrka. Den drog sig undan mot Atlanten och började snabbt upplösas. Den 5 november hade alla varningar för tropisk storm dragits tillbaka.

Somliga experter har kallat Mitch ”den mest dödsbringande orkanen på västra halvklotet under de senaste två hundra åren!” Den slutliga dödssiffran kan bli så hög som 11.000; tusentals människor saknas fortfarande. Mer än tre miljoner blev hemlösa eller åtminstone svårt drabbade. Honduras president, Carlos Flores Facusse, sade beklagande: ”Vi förlorade allt som vi bit för bit hade byggt upp under 50 år.”

Många Jehovas vittnen förlorade sina hem på grund av Mitch. I flera fall finns tyvärr inte de jordlotter kvar som deras bostäder var byggda på! Men Jehovas vittnen gjorde anordningar för att hjälpa många med att reparera eller bygga upp sina hem.

Tragiska katastrofer som orkanen Mitch är en grym påminnelse om att vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1–5) Verkligt skydd mot sådana katastrofer kommer först när Guds kungarike tar över styret över den här planeten. (Matteus 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jehovas vittnen är dock tacksamma att inga av deras medbröder förlorade livet som en direkt följd av Mitch.b Lydnad för lokala evakueringsföreskrifter och god organisation när det gäller församlingarna på platsen hjälpte många att sätta sig i säkerhet.

Under de gångna fem månaderna har Jehovas vittnen i de drabbade länderna arbetat hårt för att komma tillbaka till sina rutiner av andlig verksamhet. I El Salvador gjorde man anordningar för att hjälpa dem som drabbats av stormen att närvara vid områdessammankomsten som hölls några få dagar efter det att Mitch hade passerat. Man hyrde bussar för att ordna med transporter och ordnade med inkvartering. Anordningar gjordes till och med för att ge medicinsk vård till sjuka så att de också kunde närvara! Sammankomsten blev en stor framgång med ett högsta närvaroantal av 46.855 — långt fler än vad som ursprungligen planerats. ”Vi var chockade av det vi hade varit med om”, medger José Rivera, en salvadoransk broder som förlorade både sitt hem och sitt företag på grund av Mitch. ”Men när vi återvände från den sammankomsten, var vi som förvandlade efter att ha upplevt vännernas gästfrihet.” Det uppges att närvaron vid Jehovas vittnens möten i dessa länder har ökat dramatiskt — en direkt följd av att utomstående har iakttagit våra hjälpinsatser.

Men de största verkningarna av händelsen har kanske Jehovas vittnen själva fått del av. Carlos, en överlevande från översvämningarna i Honduras, säger: ”Jag har aldrig upplevt något liknande. Jag har personligen upplevt mina bröders kärlek och tillgivenhet.” Ja, den förödelse som orkanen Mitch orsakade kommer en dag att höra till det förgångna. Men den kärlek som Jehovas vittnen visade, då många riskerade liv och lem för att hjälpa sina medbröder, kommer aldrig att glömmas bort.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 19]

Vittnen i grannländerna räcker en hjälpande hand

NÄR meteorologer förutsade att orkanen Mitch skulle drabba Belize, gjorde nationen sig beredd på det värsta. Eftersom myndigheterna beordrade evakuering av alla kustområden och låglänta områden, drog sig Jehovas vittnen tillbaka till huvudstaden, Belmopan, nästan 8 mil från kusten, eller till andra städer i mer höglänta områden.

Lyckligtvis skonades Belize från det värsta av Mitchs vrede. Men när bröderna i Belize fick höra talas om den svåra situationen för deras bröder i Honduras, Nicaragua och Guatemala, skänkte de mat, kläder, renat dricksvatten och pengar.

I själva verket var en sådan reaktion karakteristisk för bröderna i grannländerna. Jehovas vittnen i Costa Rica sände fyra stora containrar med mat, kläder och medicin. Bröderna i Panamá ordnade med fyra centra för att ta emot, sortera och packa allt som hade skänkts. Inom några dagar hade man samlat in mer än 20 ton material för hjälpsändningar. En som inte var ett vittne sade: ”Jag trodde att militären var bäst på att organisera hjälparbete. Men nu ser jag att Jehovas vittnen intar den platsen.” Jehovas vittnen har nu börjat besöka den här mannen regelbundet för att dela med sig av Bibelns sanning.

En broder som arbetar inom transportbranschen ordnade med en långtradare och en chaufför (som inte var ett vittne) för att forsla hjälpsändningar till Nicaragua. Myndigheter i både Panamá och Costa Rica gav befrielse från tullhanteringen, då de lät lastbilen passera deras gränser. En bensinstation skänkte så mycket drivmedel att man kunde fylla lastbilens båda tankar — tillräckligt för en resa tur och retur! I Nicaragua avstod tullmyndigheterna likaså från inspektion av godset. ”Om det här är från Jehovas vittnen, behöver vi inte inspektera det”, sade de. ”Vi har aldrig några problem med dem.”

Det var emellertid inte möjligt med transporter landvägen till Honduras. Men en kristen syster som arbetar på Honduras ambassad kunde via ambassaden ordna så att man kostnadsfritt kunde ordna hjälpsändningar med flyg! Mer än 10 ton förnödenheter sändes på det här sättet.

En del icke-vittnen var intressant nog mycket rörda av Jehovas vittnens räddningsarbete. Några företag skänkte wellpappkartonger, tejp och plastbehållare. Andra gav penninggåvor och rabatter. Anställda vid flygplatsen i Panamá var särskilt rörda över att se mer än 20 frivilliga Jehovas vittnen som hjälpte till med att lossa de gåvor som skulle sändas till Honduras. Följande dag kom några av dessa flygplatsanställda med en gåva som de hade samlat ihop sinsemellan.

[Ruta på sidan 20]

Liknande räddningsarbete i Mexico

MEXICO drabbades inte så svårt av orkanen Mitch. Men bara några veckor innan den dråparen slog till mot Centralamerika, förekom det kraftiga översvämningar i delstaten Chiapas. Omkring 350 samhällen påverkades — en del städer försvann helt och hållet.

Översvämningen skapade naturligtvis mycket svårigheter för Jehovas vittnen i det området. Men snabba insatser från församlingsäldste på platsen hjälpte ofta till att minimera stormens påverkan. I ett litet samhälle besökte de äldste varje medlem av församlingen och uppmanade dem att ta skydd i Rikets sal, om regnet fortsatte. Man ansåg att Rikets sal var den stabilaste byggnaden i det samhället. Vid gryningen drabbades staden av de förenade krafterna av två översvämmade floder! Jehovas vittnen — och ett antal av deras grannar — överlevde den våldsamma attacken genom att fly upp på taket på Rikets sal. Inte ett enda vittne förlorade livet.

Men omkring 1.000 Jehovas vittnen i Mexico tvingades flytta till tillfälliga bostäder, som myndigheterna ordnat. Omkring 156 hus som tillhörde Jehovas vittnen blev helt förstörda, och 24 blev skadade. Dessutom blev sju Rikets salar helt förstörda.

Sex hjälpkommittéer organiserades därför för att tillgodose Jehovas vittnens och deras grannars behov. Mat, kläder, filtar och andra förnödenheter delades snabbt ut. Faktum är att när lokala befattningshavare informerades om omfattningen av hjälparbetet, sade de: ”Inte ens armén har kunnat göra det så snabbt.”

Jehovas vittnen har länge haft gott rykte i fråga om ärlighet, och ofta har detta varit till deras fördel. Ett exempel är att när en grupp människor bad de lokala myndigheterna om hjälp, tillfrågades de om det fanns några Jehovas vittnen i samhället. När de svarade ja, sade de ansvariga till dem: ”Hämta då hit en av dem så att vi kan ge honom förnödenheterna!”

En äldste i församlingen på platsen sammanfattar saken bra när han skriver: ”Vännerna har bevarat en positiv inställning trots denna katastrof. Med risk för livet kom många bröder från närliggande samhällen till vår hjälp med mat och med bibliska publikationer för att styrka oss. Vi har mycket att tacka Jehova för.”

[Karta/Bild på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

Mexico

Guatemala

El Salvador

Belize

Honduras

Nicaragua

Costa Rica

[Bild på sidan 15]

HONDURAS

◼ Floden Guacerique

[Bilder på sidan 16]

EL SALVADOR

◼ Huvudgatan i Chilanguera

◼ José Lemus och hans döttrar klarade sig, liksom också Rikets sal

◼ José Santos Hernandez framför sitt förstörda hem

[Bilder på sidan 17]

NICARAGUA

◼ Första gruppen av cyklister till Telica

◼ Jehovas vittnen i El Guayabo tog med glädje emot matpaket

[Bild på sidan 18]

NICARAGUA

◼ Frivilliga bygger upp det första av många hus

◼ Vittnen från församlingarna på orten hjälpte till att packa matpåsar

[Bild på sidan 18]

GUATEMALA

◼ Sara hjälpte till att rädda sju barn ur gyttjan