Budskapet måste komma fram
INNAN telegrafen uppfanns var det ofta besvärligt och tidskrävande att kommunicera över långa avstånd, beroende på vilket färdsätt som användes och hur terrängen var. Tänk bara på de svårigheter som mötte inkafolket, som hade ett vidsträckt rike i Sydamerika.
När inkariket stod på sin höjdpunkt i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet omfattade det delar av det som i dag är Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador och Peru, där rikets huvudstad, Cuzco, låg. Mäktiga bergskedjor, täta djungler och enorma avstånd gjorde det svårt att resa. Dessutom hade inkafolket inga andra lastdjur än lamadjur, inga vagnar och inget skriftspråk. Hur kommunicerade de då med varandra i detta stora, skiftande rike?
Inkafolket gjorde sitt språk, quechua, till huvudspråk i riket. De byggde också många vägar. Huvudvägen sträckte sig omkring 500 mil genom Andernas högländer, medan en väg parallellt med den sträckte sig omkring 400 mil längs Stillahavskusten. De båda vägarna bands ihop av sidovägar. Inkafolket byggde även stenlagda vägar försedda med trappsteg över höga bergspass, pontonbroar över sumpmarker och hängbroar över trånga pass. En av hängbroarna spände över 45 meter, hade kablar tjocka som en människokropp och användes i 500 år fram till 1880!
Kommunikationen inom inkariket upprätthölls av stafettbudbärare som kallades chaski och som var stationerade längs de större vägarna. Budbärarna sprang sträckor på tre till fyra kilometer var, och det sägs att de kunde tillryggalägga över 15 mil på en dag. De vidarebefordrade många meddelanden muntligen men förde med sig statistiska uppgifter om statsangelägenheter med hjälp av en intressant uppfinning kallad quipu. En quipu var i själva verket en invecklad anordning till stöd för minnet, gjord av rep och snören i olika färger. Knutar på repen betydde ental, tiotal och hundratal. När spanjorerna besegrade inkafolket blev quipun föråldrad, och koderna glömdes bort.
”Vilken vacker syn: till fots över bergen”
I vår tid bärs det allra viktigaste budskapet ut till miljoner som talar quechua. Det är de goda nyheterna om Guds kungarike, en världsregering som kommer att medföra fred för alla som underordnar sig dess styre. (Daniel 2:44; Matteus 24:14) Det är fortfarande svårt att resa i det område där inkafolket styrde, och quechua är än i dag till största delen ett talat språk. Men Jehovas vittnen, däribland många som har lärt sig quechua, erbjuder med glädje litteratur och ljudinspelningar på ett antal av språkets dialekter.
De här förkunnarnas arbete påminner oss om de inspirerade orden: ”Vilken vacker syn: till fots över bergen kommer den som bär fram goda nyheter, den som förkunnar fred, den som bär fram goda nyheter om något bättre.” (Jesaja 52:7)