Luther kämpar men kompromissar sedan
MARTIN Luther är inte endast känd såsom den som först översatte bibeln till tyska, utan också såsom den som framgångsrikt utmanade och modigt trotsade de romerska påvarnas allsmäktiga herravälde. Utan att ana det tände Luther den gnista som kom kruttunnan av växande opposition mot katolicismen att explodera.
Martin Luther föddes i Eisleben i Sachsen år 1483. Efter ett liv fyllt av religiösa stormar, utan att nås av Roms hantlangares mordiska nävar, dog Luther en naturlig död den 18 februari 1546. Hans far var bergsman, hans hem enkelt och den fostran han fick sträng. Faderns ekonomiska ställning var sådan, att han kunde sända sonen till det välkända universitetet i Erfurt år 1501, där han år 1505 tog sin filosofie magisterexamen. Enligt den något antiklerikale faderns önskan började så Luther studera juridik i Erfurt i maj 1505. Två månader senare avsade han sig plötsligt världen och inträdde i Erfurts augustineremitkloster.
År 1507 blev Luther vigd till romerskkatolsk präst och blev senare utnämnd till professor vid universitetet i Wittenberg. I sin egenskap av munk och präst inom augustinerorden företog han en pilgrimsresa till Rom år 1510. Fördärvet, gudlösheten och det lastbara liv som satte sin prägel på prästerna i Rom gjorde Luther mycket upprörd. Flera år senare sade han att han inte skulle ha velat gå miste om ”att se Rom, om jag så fått hundra tusen gulden, ty jag skulle kunna ha känt vissa farhågor att jag hade bedömt påven orättvist; men såsom vi se, så tala vi”.1
När Luther hade återvänt från Rom till Tyskland, fortsatte han sina studier i den latinska bibel han hade tillgång till och tog också på nytt upp sin professur i teologi vid universitetet i Wittenberg. Under vintern 1512—1513 blev hans inre kamp, hans samvetsnöd, mycket stor, och han började därför närmare granska grundläggande katolska läror. Slutligen, den 31 oktober 1517, företog sig Luther, som försatts i raseri på grund av katolska kyrkans omfattande avlatshandel — vilken för honom var liktydig med att man ville muta Gud genom att sälja syndaförlåtelse —, att spika upp sina nu ryktbara 95 teser på slottskyrkans dörr i Wittenberg. Denna handling utlöste vad som kallats reformationen. Luthers många förtjusta vänner tog med iver den splitter nya boktryckarkonsten i bruk och skaffade snabbt fram många exemplar av denna väckande och manande protest och spred dem vida omkring, så att hela Tyskland inom två veckor kände till vad som hänt och de rättfärdigt sinnades förtrytelse och oppositionslust uppväcktes. Äntligen hade någon trätt fram som var modig nog att åtaga sig det vågsamma uppdraget att offentligen avslöja den rovgiriga, farliga påvliga hierarkien.2
Påven, som blev mycket uppskakad av detta uppror i Tyskland, utfärdade slutligen år 1520 en bannbulla mot Luther, varigenom han utstöttes ur katolska kyrkan. Luther ignorerade emellertid detta påvens ingripande och fortsatte att som präst predika och undervisa. Den 10 december 1520 lät Luther offentligen, på ett dramatiskt sätt den påvliga kungörelsen bli lågornas rov. Han utgav också för omfattande spridning tre betydelsefulla reformationsskrifter: Till den kristliga adeln av tyska nationen om det kristliga ståndets (dvs. kyrkans) förbättring, Om kyrkans babyloniska fångenskap och Om en kristens frihet.3
Följande år, 1521, kallade den tyskromerske kejsaren, Karl V, de höga kyrkliga dignitärerna och de tyska furstarna till en riksdag i Worms, och dit tillkallades även Luther, emot påvens yrkande, för att han skulle få träda upp till sitt försvar. Sedan Luther hållit ett två timmar långt försvarstal på tyska, vilket han upprepade, under ytterligare två timmar, på latin, sade han till avslutning: ”Såframt jag icke överbevisas av Skriftens vittnesbörd eller av klara och förnuftiga skäl (ty jag tror varken påve eller kyrkomöte allena, då det är uppenbart, att de ofta begått misstag och motsagt sig själva), är jag bunden av Skriften, så som jag har anfört den, och mitt samvete hålles fånget av Guds ord; och eftersom det icke är klokt och ej heller rätt att handla mot sitt samvete, kan och vill jag icke återtaga någonting. Här står jag. Jag kan icke annat. Gud hjälpe mig. Amen.”4
I detta sammanhang må nämnas att i april 1523 lyckades nio nunnor fly från klostret Nimbschen nära Grimma till Wittenberg och vädjade till Luther om beskydd. Bland dessa var nunnan Katharina von Bora, som Luther år 1525 gifte sig med, vilket utgjorde ännu en utmaning mot katolska kyrkan. Med tiden fick de sex barn, tre söner och tre döttrar.5
Luthers ursprungliga syn på olika lärofrågor
Under de närmaste åren gjorde Luther den första översättningen av hela bibeln till tyska språket. Han gjorde också stora framsteg i sina egna studier i Skriften och uppfångade en del mycket exakta glimtar av bibelns sanningar. Lägg märke till följande citat ur Luthers tidiga skrifter, vilka trycktes och spreds vida omkring.
JEHOVA: I en förklaring av Jeremia 23: 1—8 säger Luther: ”... men detta namn, Jehova, tillhör uteslutande den sanne Guden.” — Ur Ein Epistel aus dem Propheten Jeremia, von Christus reich und Christlichen freyheit, grepredigt durch Mar. Luther, Wittenberg 1527.
SJÄLEN DÖDLIG: ”Jag tillåter påven att för sig själv och sina trogna göra sådana trosartiklar som att ’själen är kroppens substantiella form’, ’att själen är odödlig’, med alla dessa vidunderliga idéer som man finner på de romerska uttalandenas dynghög.” — Ur Assertio Omnium Articulorum M. Lutheri, per Bullam Leonis, X (Luthers Werke, Vol. 2, folio 107, Wittenberg, 1562), första gången publicerat år 1520. Också Zion’s Watch Tower, 1905, sid. 228.
DÖDEN DEFINIERAD: ”Därför kallar Skriften döden för en sömn. Ty liksom den som faller i sömn, när han vaknar upp på morgonen, inte vet något om hur det kom sig att han föll i sömn, liksom inte heller om själva sömnen eller om uppvaknandet, så skall vi också på den yttersta dagen med hast stå upp och inte veta varken hur vi hamnade i döden eller fördes genom döden.” — Kyrkopost, 1 band., nr 29, par. 9, sid. 259.6 Se också The Watch Tower, omtryckta utgåvan, band 1, sid. 408.
UPPSTÅNDELSEN: ”Härav måste följa att de som ligger på kyrkogården och sover under jorden inte sover så tungt och djupt, som vi gör när vi ligger i sängen. Ty vår sömn är kanske så djup, att man måste ropa på oss tio gånger innan vi hör. Men de döda kommer att höra Kristi röst första gången han kallar och vakna upp, såsom vi här ser i fallet med denne unge man och med Lasarus.” — Evang. Luk. 7. 11—17, par. 8.6
TILLSTÅNDET MELLAN DÖDEN OCH UPPSTÅNDELSEN: ”Låt detta för dig bli en utomordentlig alkemi och ett mästerstycke, som inte förvandlar koppar eller bly till guld åt dig, men förvandlar döden till en sömn och graven till ett rofyllt vilorum och hela den tid som förflutit mellan Abels död och den yttersta dagen till en kort, kort stund. Överallt i Skriften finner man denna tröst.” — Kyrkopost, 1:a band., nr 109, par. 39—47, sid. 434—436.6
Sanningen offrad för en kompromiss
Varken Luther eller hans beundrare i vår tid har hållit fast vid dessa och många andra ursprungliga bibliska läror som Luther förfäktade. Tyvärr har dessa hans beundrare följt urvattningens och kompromissens kurs.
År 1530 till exempel fick Luthers vän Melankton, som var professor i grekiska, Luther att gå med på att de skulle utarbeta ett förslag till en urkund, som nu är känd såsom den augsburgska bekännelsen. Melankton uppsatte denna bekännelseskrift och lade fram den vid riksdagen i Augsburg inför kejsar Karl V och ständerna, för att en försoning skulle kunna komma till stånd mellan Luthers stora antal efterföljare och den romersk-katolska kyrkan. På detta sätt hoppades Melankton och Luther kunna åstadkomma en inre rening av påvekyrkan, genom att förmå denna till en reformation i vissa stycken. Riksdagen sade emellertid bestämt nej till förslaget, och Luthers understödjare stod där nu med sin bekännelseskrift, som var full av halvsanningar och förnekanden av Luthers tidigare, riktiga uppfattningar.
Augsburgska bekännelsen säger bland annat följande beträffande treenighetsläran och läran att de ogudaktigas själar lider evigt straff: ”Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudaväsendets enhet och de tre personerna är sant ... med samma väsende och samma makt, som av evighet äro till jämte varandra, Fadern, Sonen och den helige Ande ... att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdelig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.” — Artiklarna I och XVII.7
På detta genom kompromiss frambragta offer, den augsburgska bekännelsen, är många av våra nuvarande, från varandra åtskilda lutherska kyrkor och sekter grundade. Således blev Luthers väldiga kamp för sanningen vanställd genom oskriftenlig kompromiss.
[Referenser]
1 Schaff: History of the Christian Church, band VI, sid. 105, 109, 111, 112, 125, 126, 130.
2 Samma skrift, sid. 135, 156.
3 Samma skrift, sid. 206, 213, 220, 227, 247.
4 Samma skrift, sid. 287, 305.
5 Samma skrift, sid. 456, 462.
6 J. Lee: Luther and The Final Reformation, sid. 30, 31.
7 Den augsburgska bekännelsen översatt av Sigfrid von Engeström.