Bålverk för den falska religionen upprättas världen utöver från Babylon
TIDEN: något mer än hundra år efter syndafloden. PLATSEN: någonstans i Mesopotamien. En stor skara människor står så att säga på tröskeln till en ofantlig obebodd jord. En storslagen möjlighet står öppen för dem. Deras förfäder hade under det ledarskap som Noa utövade, vilken alltjämt befinner sig ibland dem, av Jehova Gud bevarats vid liv, då en ”värld av ogudaktiga människor” tillintetgjordes, och förts in på en renad jord. All falsk gudsdyrkan hade blivit utplånad. Den sanna, rena gudsdyrkan hade återupprättats av Noa och de sju ”andra människorna, som överlevde syndafloden, i det att de frambar djur såsom tackoffer till Jehova för den förunderliga räddning han hade åvägabragt. — 1 Mos. 8:20, 21; 9:28.
Främst bland denna växande befolkning är sjuttio familjeöverhuvuden, som har haft privilegiet att leva och växa upp under Guds tjänare och profet Noas överinseende. De har haft möjlighet att bli väl förtrogna med de rättfärdiga gudagivna lagar och precedensfall som Noa har samlat, för att de skall reglera det mänskliga samhällslivet, såväl som med skildringen av vad olydnaden i världen före floden medförde. De är rustade att vidmakthålla en ren gudsdyrkan på jorden.
Noa underrättar dem nu om att det är tid att fullgöra en viktig befallning från Gud. De skall inte förbli i en och samma trakt, utan de bör sprida ut sig över jorden, befolka den med rättfärdiga tillbedjare av Jehova Gud och befästa dyrkan, av honom jorden runt. Om dessa sjuttio familjeöverhuvuden visar lydnad, kan de upprätta bålverk för den sanna gudsdyrkan över hela jorden. Dessa bålverk skall tjäna såsom centra för spridandet av kunskap om Gud och om den sanna” religionens krav till alla ännu icke födda nationer av människor. Vilket utomordentligt arv skulle inte detta vara för deras barn! Dessa bålverk måste fast stå emot Satan, djävulen, som — om det bleve honom möjligt — skulle återinföra falsk religion. Hur vist sörjde inte Jehova för att de skulle slippa få uppleva att sådana förhållanden på nytt skulle inträda, som rådde före floden, då en värld förslavades under falsk religion och okunnighet om den store Skaparen och livgivaren gjorde sig alltmera gällande i den! — 1 Mos. 4:26; 6:5, 13.
De som är förtrogna med bibelns skildring vet att flertalet av dessa sjuttio familjeöverhuvuden och ledare saknade tro på Gud. De tänkte inte först och främst på Guds namn och tillbedjan. De tänkte inte på vad som skulle bli till gagn för kommande generationers avkomlingar. De lät fruktan och själviskhet leda dem till opposition mot Gud och till ett misslyckande vad fullgörandet av deras uppdrag beträffade. Nu måste de i stället bli kringspridda mot sin vilja, genom att deras tungomål förändrades, till många delar av jorden. Här upprättade de bålverk för den falska religionen, genom vilka ”jordens nationer har letts bort från den sanne Guden, och så har mycken sorg och nöd drabbat människorna.
Babylon, det centrala bålverket
När vi närmare begrundar bibelns skildring, finner vi tydliga tecken på att Guds motståndare, den store ormen, Satan, djävulen, osynlig ligger där på lur för att få en möjlighet att ingjuta av sin ande i människorna, såsom han ursprungligen hade gjort med Adam och Eva. Han visste att om han kunde behärska denna fast sammanslutna kärna av människosläktet vid denna tid genom att införa falsk religion, skulle han kunna gå långt i sina ansträngningar att behärska senare generationer jorden utöver. Han drog fördel av deras fruktan för att bege sig som pionjärer för Guds tillbedjan ut till de vidsträckta icke bebodda områdena på jorden såväl som av deras motvilja häremot. Dessutom vädjade han till deras själviskhet och väckte hos dem en önskan att göra sig själva ett namn. Nimrod hade just den rätta andan för att kunna brukas såsom Satans redskap till att uppmuntra dem i denna riktning. Under honom såsom deras självförordnade konung började de skryta mycket med sitt motstånd mot Gud och hans trogna tjänare Noa och Sem. De leddes till att tro att ett enda stort bålverk, staden Babel med dess torn, skulle sätta dem i stånd att slita de band som Guds lagar lade på deras själviska verksamhet och befria dem från hans domar. De menade att de genom dessa samfällda ansträngningar skulle kunna, utplåna den sanna gudsdyrkan från jorden såväl som dem som förfäktade tillbedjan av Gud. — 1 Mos. 11:2—4; 10:8—10.
Befallde Gud Noa och Sem att sätta i gång krig och förstöra folkets torn och stad? Nej. Såsom Gud sade, skulle byggningsmännen ha kunnat göra vad de än beslutat att göra, såvida han inte själv inskridit mot dem. Genom att Jehova förbistrade deras tungomål, blev de av honom själv tvingade att sprida ut sig i olika riktningar. Det språk, som Noa och Sem talade, vilka höll fast vid den sanna tillbedjan av Jehova, blev inte förbistrat, och deras familjer blev inte skingrade. Sems avkomlingar slog sig i huvudsak ned i trakten av Mesopotamien, men Jafets och Hams söner begav sig till andra delar av jorden. — 1 Mos. 11:5—9.
Följaktligen finner vi att den sanna religionen utövades av Sem och en trogen ätt av avkomlingar till honom, sådana som Abraham, i trakten av Mesopotamien, trots mycket motstånd från babylonierna och andra, som slog sig ned i detta område, under det att den falska religionen spreds, till alla delar av jorden. Dessa människor, som blev kringspridda, drog alltså inte ut för att upprätta bålverk för den sanna religionen på jorden, av vilka deras avkomlingar skulle ha rönt stor välsignelse, utan de förde med sig Babylons (Babels) falska religion. Även om de gav uttryck åt sina uppfattningar på olika språk, så hade de samma babyloniska idéer, varigenom bålverk för den falska religionen upprättades varhelst de slog sig ned. Detta blev början till den falska religionens världsvälde. Och även om denna religion senare kom att framträda i många olika variationer, så var den i själva verket en enda religion i opposition mot Jehova Gud, behärskad av hans motståndare, Satan, djävulen — 1 Mos. 10:32.
Såsom ett vittnesbörd om denna spridning av den falska religionen, varigenom den uppnådde ett världsomfattande välde och kom att öva ett oerhört inflytande på varje fas i livet för de människor som råkade in under detta välde, citerar vi från The Americana Annual 1962:
Den kände assyriologen professor Samuel N. Kramer vid University of Pennsylvania för fram den tanken att Induskulturen från 2500 till 1500 f. Kr. hade sitt ursprung i en äldre mesopotamisk (försumerisk) kultur, som hade flytt till Indusdalen, när sumererna i stort antal begav sig till Mesopotamien. Han misstänker att Induskulturerna grundades av det folk som. ibland kallas för ubaidianer eller obêdianer efter Al Ubaid eller Obêd, en plats i södra Mesopotamien (Irak), till vilken man har spårat deras kultur.
I Indien här regeringens arkeologer hållit på med att gräva fram hamnstaden Lothai från tredje årtusendet f. Kr., på västkusten norr om Bombay. ... Dessutom visar sig förbindelselänkar med de avlägsna länderna Assyrien och Egypten. ... Staden, som var byggd på plattformar av tegel, uppenbarar en högt utvecklad känsla för stadsplanering och sanitära anordningar. — Under ”Arkeologi”, sidan 44, paragraferna 2—4.
Nimrod gjord till gud och falsk ”säd”
Nimrod förblev den förste konungen i Babylon. Han skulle komma att röna stor aktning och vördnad såsom den store jägaren och konungen i opposition mot Jehova och den, som organiserat det gamla ursprungliga babyloniska väldet. Eftersom. babylonierna vägrat erkänna Jehova såsom den sanne Guden, skulle de vara benägna för att tillbedja Nimrod. När han dog skulle de göra honom till en gud, till skyddsgud för deras stad, Babylon. — 1 Mos. 10:9.
Mer än 1500 år senare, när Babylon uppnådde sin förnämsta glanstid under konung Nebukadnessar II, som är omtalad i bibeln, var Marduk rikshuvudstadens främste gud. Hans tempel där i staden kallades Esagila (som betyder ”högt hus”), och dess torn kallades Etemenanki (som betyder ”himmelens och jordens grundvals hus”). I förbindelse med guden Marduk, som kallas Merodak i bibeln (Jer. 50:1, 2), är det intressant att läsa följande kommentarer:
Man [har] kommit att identifiera Nimrod med Merodak, Babylons gud. ... Han har identifierats med Gilgamesj, hjälten i det epos, som innehåller den babyloniska syndaflodsberättelsen ... med olika historiska konungar av Babylonien, ... — The Encyclopædia Britannica, band 19, 1911 års upplaga, sidan 703.
Två teorier förs nu fram beträffande Nimrods identitet: ... De som identifierar Nimrod med Marduk invänder emellertid att ... de [kilskrifts]tecken som bildar Marduks namn, hans som också framställs som (jägare, fonetiskt utläses ”Amar Ud”; och ideografiskt kan de utläsas ”Namr Ud” — på hebreiska ”Nimrod”. — The Jewish Encyclopedia, band 9, sidan 309.
Alexander Hislop, författare till boken The Two Babylons, härleder visserligen namnet Nimrod från Nimr, en ”leopard”, och rada eller rad, ”att betvinga”, men identifierar likväl Nimrod med guden Merodak. ”Det råder intet tvivel”, säger han, ”om att Nimrod var en upprorsmakare och att hans uppror prisades i forntida myter; men i denna egenskap hade han inte namnet Nimrod, utan Merodak eller, såsom bland romarna, Mars, ’upprorsmakaren’, eller bland oskerna i Italien: Mamers ... ’Vållaren av uppror’.” — The Two Babylons, sidan 44, fotnot.
I människans ursprungliga lustgård i Eden gav Gud ett löfte. Detta löfte är återgivet i 1 Moseboken 3:15, där det sägs att Gud dömde den store ormen, Satan, djävulen, till döden, därför att han hade förmått det fullkomliga människoparet, Adam och Eva, att förena sig med honom i upproret mot deras Skapare. Gud sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” (NW) I olikhet med människor i våra dagar, som påstår att skildringen av det som hände i Edens lustgård endast är en myt, var människor då, på Nimrods tid, väl förtrogna med denna historiska händelse och visste mycket väl att Gud hade givit detta löfte. I stället för att säga att ett sådant löfte aldrig hade givits måste de förvränga löftets innebörd och med orätt tillämpa löftet på sig själva. När Nimrod blev ”en mäktig på jorden” och visade sig vara en väldig jägare och gjorde sig till den förste konungen i Babylon, blev det lätt för babylonierna att gripa detta tillfälle för att gå den verkliga uppfyllelsen av profetian i Eden i förväg. I överensstämmelse med deras själviska önskan att göra sig själva ett namn blev det en patriotisk, ja, en nationalistisk ambition för dem att tillämpa profetian om kvinnans säd på Nimrod. En sådan uppfattning måste naturligt nog ha uppmuntrats av Nimrod, ty den skulle knyta folket fastare till honom och hans efterträdare i ämbetet. Noas välsignelse hade utvisat att säden skulle komma genom Sems släktlinje och inte genom Hams, hans som var farfar till Nimrod. Babyloniernas tillämpning av profetian i 1 Moseboken 3:15 på Nimrod skulle alltså innebära att man med orätt sade att kvinnans säd skulle vara hamitisk, skulle vara en kusit. Om legenderna talar sant, när de säger att Nimrod ljöt en våldsam död, kunde detta också av babylonierna förklaras såsom den handling som den store ormen enligt förutsägelsen skulle utföra för att krossa hälen på kvinnans säd. — 1 Mos. 9:18, 24—27.
Ursprunget till dyrkan av ”moder och son”
Som en naturlig följd skulle Nimrods mor betraktas såsom ”kvinnan”, modern till den säd, som skulle krossa den store ormens huvud, och detta trots att bibeln inte ens nämner henne. Hon skulle på det sättet få dela sin sons, Nimrods, härlighet och ära. Hon skulle med största säkerhet bli vördad och kanske upphöjas till gudinna. Detta skulle leda till dyrkan av modern och sonen. Det kan ha varit av den orsaken som Kus’ hustru kom att kallas Semiramis eller Semiramit. Namnet betyder ”Kvistbäraren”. Den symboliska kvisten eller grenen skulle vara Nimrod såsom den som skulle åstadkomma fred och få världsolyckan att försvinna.
Med avseende på detta säger The Two Babylons, sidorna 20, 21:
I sin folkliga religion dyrkade babylonierna förnämligast en modergudinna och en son, vilken på bilder och i skulpturer framställdes som ett barn i sin mors armar. ... Från Babylon spred sig denna dyrkan av modern och barnet till jordens ändar. I Egypten dyrkades modern och barnet under namnen Isis och Osiris. I Indien dyrkas de än i dag såsom Isi och Isvara, i [Främre] Asien såsom Kybele och Deōius, i det hedniska Rom såsom Fortuna och Jupiter-puer, dvs. gossen Jupiter, i Grekland såsom Ceres [Demeter], den stora modern, med barnet vid bröstet, eller som Eirene, fredsgudinnan, med gossen Plutos i sina armar; och till och med i Tibet, i Kina och Japan blev jesuitmissionärerna förvånade att finna motsvarigheten till madonnan och hennes barn vara föremål för lika andäktig tillbedjan som i själva det påvliga Rom, varvid Shing Moo, den heliga modern i Kina, var framställd med ett barn i armarna och omgiven av en gloria, precis som om en romersk-katolsk konstnär hade fått i uppgift att avbilda henne.
Man har skäl att tro att urbilden till denna moder, som blivit dyrkad så vitt och brett, var Semiramis, som vi redan har talat om och som — det är väl känt — tillbads av babylonierna och andra österländska folk, och detta under namnet Rea, den stora ”moder”-gudinnan.
Nimrods mor, Kus’ hustru, var sondotter till Noas hustru, som överlevde den stora vattenfloden, liksom fiskarna gjorde. Lägg märke till hur man i den babyloniska hedniska religionen begagnade sig av detta förhållande, då man gjorde Semiramis till gudinna:
Vittnesbörd om detta har vi redan hos [den forntida grekiske historieskrivaren] Herodotos, som tillskriver henne de strandskoningar, som höll Eufrat kvar i sin fåra (i. 184), och vet berätta att en port i Babylon bar hennes namn (iii. 155). ... Enligt legenderna ter sig Semiramis, både vad hennes födelse och vad hennes försvinnande från jorden beträffar, såsom en gudinna, dotter till fiskgudinnan Atargatis och själv förbunden med Isjtars eller Astartes duvor. — The Encyclopædia Britannica, band 24, 1911 års upplaga, sidan 617.
Det är lätt att se hur den falska religionen utvecklades och byggde vidare på de ursprungliga babyloniska uppfattningarna, varvid sådana läror utbildades som man finner i alla religionerna i världen i våra dagar. Ett framträdande exempel härpå utgör treenighetsläran, som senare blev en stöttepelare för kristenhetens falska religions bålverk. Såsom den första dödliga människan efter floden som blev upphöjd till gud skulle Nimrod bli ”gudarnas fader” i det babyloniska systemet av falsk gudsdyrkan. Likaså skulle den så kallade Semiramis bli ”guds moder” eller ”gudarnas moder”. I den religion, som Kus och hans hustru och Nimrod började utöva, skulle således större ära och en mera framskjuten ställning ges åt sonen Nimrod, alldeles som kristenheten i treenighetsläran om ”Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande” ägnar större uppmärksamhet åt Sonen än åt Fadern. Men i vissa delar av kristenheten ger man mera ära och dyrkan åt jungfrumodern än åt Sonen eller Fadern; och man lär att det i själva verket är modern som skall krossa den store ormens huvud, och hon upphöjs såsom Guds moder. — 1 Mos. 3:15, Douay.
Vilken dålig start fick inte nationerna! I stället för ett sanningsarv från bålverk för sann gudsdyrkan ärvde de falskhet och ogudaktiga sedvänjor från olika centra för falsk religion som en följd av deras förfäders själviska, trolösa olydnad. Innebar denna händelseutveckling att Jehova Gud hindrades från att fullfölja sitt uppsåt? Fanns det en utväg, förmedelst vilken Jehova skulle kunna ta itu med dessa den falska religionens bålverk och slutligen befria rättfärdigt sinnade människor ur deras grepp? Skulle han fullfölja sitt ursprungligen kungjorda uppsåt att låta sitt namn bli stort och sin tillbedjan befästas på hela jorden utan att det skulle finnas någon rival? Hör här vad han säger: ”Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” — Jes. 55:10, 11.
Eftersom alla nationer och folk har utsatts för kraftig påverkan, är det mycket viktigt att ta reda på vilka mått och steg Gud har vidtagit för att göra slut på den makt, som dessa bålverk för den falska religionen har utövat, och för att befria människorna och föra dem ut ur dem. I efterföljande nummer av denna tidskrift skall vi få se hur hans uppsåt skridit framåt steg för steg jämsides med den falska religionens utveckling.
[Karta på sidan 453]
(För formaterad text, se publikationen)
Plankarta över Babylon
NEBUKADNESSAR II:s SOMMARPALATS
NEBUKADNESSARS YTTRE MUR
Eufrat
KUTAKANALEN
YTTRE STADSMUREN
MARDUKPORTEN
INRE MUREN
Kutavägen
SINPORTEN
Ninmatemplet
ISJTARPORTEN
NORDBORGEN
BORGEN
SYDBORGEN
Hängande trädgårdarna
PROCESSIONSVÄGEN
BANITU
Isjtartemplet
Kisjvägen
SABABAPORTEN
ENLILPORTEN
ESAGILA
BABELS TORN
Marduktemplet
Gulatemplet
Ninurtatemplet
URASJPORTEN
Bro
NYA STADEN
LUGALGIRRA PORTEN
Adadtemplet
HADADPORTEN
Sjamasjtemplet
SJAMASJPORTEN
0—500—1000 METER
0—1000—2000—3000—4000 FOT