De döda som skall få uppstå

”Vad de dödas uppståndelse angår, hava ni icke läst vad Gud talade till eder, när han sade: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är Gud, icke för de döda, utan för de levande.” — Matt. 22:31, 32, NW.

 1. Varför kommer många vid tiden för uppståndelsen att bli förundrade över att få uppstå?

MÅNGA män och kvinnor i forntiden förväntade en uppståndelse för de döda. Ett okänt antal andra människor hade ingen vetskap om något sådant som en uppståndelse och kunde följaktligen inte hysa några sådana förhoppningar. Deras religioner lärde dem något annat. Kommer de till sin förundran att få uppstå från de döda, då Gud, den Allsmäktige, gör bruk av sin makt under den tid då hans rike härskar över jorden?

 2, 3. a) Vilken forntida bok har bemyndigande att ge svar på denna fråga, och hur framhäver dess inledande och avslutande kapitel detta? b) Vad får vi veta i dess slutliga uttalande om uppståndelsen?

² Det finns bara en forntida religionsurkund som har bemyndigande att ge ett svar på den frågan. Denna urkund är den enda bok som lär något sådant som att det skall bli en uppståndelse för de döda förmedelst Guds rike, det rike i vilket Guds högt älskade Son skall härska såsom konung till välsignelse för hela mänskligheten. Denna säregna religionsurkund är den Heliga skrift eller bibeln, som än i denna dag, nitton hundra år efter det att den blev fullständig, står främst bland alla böcker på jorden, de må vara religiösa eller icke-religiösa. I de femtio första kapitlen i bibeln talas det om en uppståndelse för de döda människorna. I dess tjugotvå sista kapitel talas det om 1) Guds trogne Sons, Jesu Kristi, uppståndelse, 2) hans trogna lärjungars uppståndelse i vad som kallas ”den första uppståndelsen” och 3) uppståndelsen för mänskligheten i allmänhet. (Se Uppenbarelseboken 1:17, 18, 5; 2:10; 20:4—6, 12—14.) I detta slutliga uttalande om uppståndelsen säger nedskrivaren av denna sista del av bibeln så här:

³ ”Och jag såg en stor vit tron och den som satt på den. För honom flydde jorden och himmelen bort, och ingen plats blev funnen för dem. Och jag såg de döda, de stora och de små, stå inför tronen, och bokrullar öppnades. Men också en annan bokrulle öppnades, det är livets bokrulle. Och de döda blevo dömda efter det som var skrivet i bokrullarna, i överensstämmelse med sina gärningar. Och havet gav ifrån sig de döda som voro i det, och döden och hades gåvo ifrån sig de döda som voro i dem, och de blevo dömda individuellt i överensstämmelse med sina gärningar. Och döden och hades slungades ned i eldsjön. Detta betyder den andra döden, eldsjön.” — Upp. 20:11—15, NW.

 4. Vad var det för slags människor som Johannes såg uppväckas, och vilket förhållande med avseende på suveräniteten kommer de senast vid den tiden att förnimma?

⁴ Lägg märke till att i den nyss citerade 12:e versen säger inte den kristne aposteln Johannes, som skrev ned detta, något om att dessa, som blir uppväckta, är antingen goda eller onda. Han säger inte: Jag såg de döda, de goda och de onda, utan så här säger han: ”Jag såg de döda, de stora och de små.” (NW) Det vill säga folk i alla samhällsställningar. Vare sig de är stora eller små, skall de alla få stå till svars inför den tron, på vilken hela skapelsens domare, Gud, den Högste och Allsmäktige, sitter. Vid den tiden — om inte förr — skall de förnimma det som Psalm 83:19 säger till denne suveräne domare, som är Gud: ”Må de förnimma, att du allena bär namnet ’HERREN [Jehova]’, den Högste över hela jorden.” De döda kan alltså inte undgå att bli dömda av Gud, den Högste, vars namn är Jehova.

 5. Varför använde inte Johannes, som ju var jude, ordet scheol, då han skrev Uppenbarelseboken 20:11—14?

⁵ Med döden avses det tillstånd, som de döda befinner sig i. Men varifrån är det som de döda, vilka nämns i profetian i Uppenbarelseboken 20:11—14, skall komma fram? Vers 13 säger: ”Och havet gav ifrån sig de döda som voro i det, och döden och hades gåvo ifrån sig de döda som voro i dem.” (NW) Alla vet vi vad havet är, och vi vet att många har funnit en våt grav i det. Men vad är hades? Flertalet människor har fått en felaktig, icke-biblisk, förklaring härpå. Aposteln Johannes, som visserligen var kristen, var född hebré eller jude. Han skrev Uppenbarelseboken 20:11—14 på sin tids internationella språk, allmängrekiska, och därför använde han det grekiska ordet hades. Men om Johannes skulle ha skrivit på hebreiska, skulle han ha använt det hebreiska ordet scheol. Ja, i nio nutida hebreiska översättningar av redogörelsen för den uppenbarelse, som blev delgiven Johannes, används ordet scheol; och i den syriska översättningen, som lästes i Främre Orienten, har man använt det besläktade ordet schiul.

 6. Hur används orden scheol och hades i den fullständiga bibeln, och vad kan vi få veta, om vi tar reda på vilka som befinner sig där?

⁶ I den fullständiga bibeln, som består av de inspirerade hebreiska skrifterna och de inspirerade grekiska skrifterna, har med andra ord hades och scheol samma innebörd. Hades eller scheol syftar på den döda mänsklighetens gemensamma grav i jordens stoft. Ja, Engelska auktoriserade översättningen återger det hebreiska ordet scheol trettioen gånger med ”graven”. Genom att vi nu i bibeln tar reda på vilka det är som den säger befinner sig i scheol eller hades, kan vi få veta vilka som kommer att få uppstå därifrån, förutom dem som kommer igen från havet.

De som befinner sig i scheol (hades)

 7, 8. a) Hur sägs det att ordet scheol användes i Främre Orienten på 1700-talet f. Kr.? b) I vilket sammanhang användes ordet scheol en kort tid därefter i Egypten?

⁷ Mer än ett tusen sju hundra år före vår tideräknings början använde folk i Främre Orienten ordet scheol med avseende på den gemensamma graven för dem som dog på land, inte för dem som dog till sjöss. År 1750 f. Kr., när Josef blev bortrövad och såld till Egypten, meddelade de för honom ansvariga bröderna att han hade blivit dödad. Hans fader, Jakob (eller Israel), ville då inte låta trösta sig av sina andra barn utan sade: ”Jag skall med sorg fara ned i dödsriket [scheol] till min son.” (1 Mos. 37:35) Tjugotvå år senare ville nio av Jakobs äldre söner ta med sig hans yngste son, Benjamin, ned till Egypten för att på så sätt få hjälp att skaffa mat därifrån under hungersnöden. Först vägrade Jakob, i det han sade: ”Min son får icke fara ditned med eder. Hans broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa mina grå hår med sorg ned i dödsriket”, scheol. (1 Mos. 42:38) En liten tid därefter upprepade Jakobs fjärde son, Juda, just dessa ord, som hans fader hade yttrat, då det verkade som om Benjamin stod i fara att bli kvar i Egypten som slav. (1 Mos. 44:29) Juda sade också:

⁸ ”Då bliver det hans död, när han ser, att ynglingen icke är med; och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå hår med sorg ned i dödsriket”, scheol. — 1 Mos. 44:31. (Den grekiska Septuagintaöversättningen [LXX] återger scheol med hades i denna vers.)

 9. Hos vilka sade Jakob på sin dödsbädd att han skulle ligga?

⁹ Vid denna kritiska tidpunkt visade det sig att Jakobs älskade son Josef var vid liv och bodde där i Egypten och hade hand om landets alla livsmedel. Det blev alltså en lycklig återförening för alla Jakobs söner. Den åldrige Jakob hämtades ned till Egypten och tillbragte de återstående av sina ett hundra fyrtiosju år där. Kort före sin död sade Jakob till sin son Josef, som var Egyptens statsminister: ”Jag vill ligga hos mina fäder, och du skall föra mig ur Egypten och begrava mig i deras grav.” (1 Mos. 47:30, Åk) Josef svor på att han skulle göra detta.

10. a) Till vilka sade den döende Jakob, då han talade med sina söner, att han skulle bli samlad? b) Vart gick Jakob, då han dog och blev begraven, och till vilka?

¹⁰ På sin dödsbädd välsignade Jakob alla sina tolv söner och sade till dem: ”Jag skall nu samlas till mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder i grottan på hetiten Efrons åker, i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i Kanaans land, den åker, som Abraham köpte till egen grav av hetiten Efron, där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock hava begravit Isak och hans hustru Rebecka och där jag själv har begravit Lea.” (1 Mos. 49:29—31, 33) Denna Jakobs sista önskan blev uppfylld, och på så sätt kom Abrahams, Isaks och Jakobs jordiska kvarlevor att vila tillsammans i samma grav, på samma begravningsplats, nämligen i grottan i Makpela, som låg inom det område, som längre fram tillföll Juda stam. (1 Mos. 50:12—14) Alltså gick Jakob till sist ned i scheol, men inte till sin son Josef, utan till sina förfäder.

11. a) Var befann sig Abraham vid den tid då Jesus Kristus var här på jorden? b) Tack vare vilka upplysningar vet vi att Jesus framställde en liknelse, då han yttrade det som är återgivet i Lukas 16:22—26, varvid han också talade om Abraham?

¹¹ Bibeln fastslår alltså att Abraham, Isak och Jakob befinner sig i scheol. Många hundra år senare befann sig Abraham alltjämt där, då hans ättling i sena led, Jesus Kristus, var här på jorden och talade om en viss ”rik man” och en viss ”fattig man, vid namn Lasarus”. När vi nu känner till vad bibeln lär om scheol eller hades, förstår vi att det som Jesus sade om denne ”rike man” och denne ”fattige man” måste ha utgjort en liknelse eller illustration. Jesus använde alltså bildspråk, ja, han lät till och med Abraham själv utgöra en bild. Förvissa dig om detta genom att ge akt på hur Jesus uttryckte sig i den här framställningen, som vi finner i Lukas 16:22—26:

12. Vad sade Jesus om Abraham och hades i liknelsen?

¹² ”Så hände sig, att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven. När han nu låg i dödsriket [grekiska: hades; hebreiska: scheol; syriska: schiul] och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte. Då ropade han och sade: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.’ Men Abraham svarade: ’Min son, kom ihåg, att du, medan du levde, fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får han här hugnad, under det att du pinas. Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till eder icke skola kunna det och för att ej heller någon därifrån skall kunna komma över till oss.’”

13. Vilka frågor bör vi ställa oss för att få veta om Jesu ord här skall fattas bokstavligt eller inte?

¹³ När vi läst detta, bör vi fråga oss: Menade Jesus verkligen att änglarna förde Lasarus’ döda kropp, som var full av sår, till grottan i Makpela intill staden Hebron och lade ned den döde Lasarus där i Abrahams sköte, varvid Abrahams döda hustru Sara blev undanträngd? Vidare befinner sig ju Abraham, Isak och Jakob allesammans i hades eller scheol. Menade Jesus då verkligen att det finns en flammande eld i hades eller scheol, på den plats, där Jesus säger att den döde och begravne ”rike mannen” befann sig? Och plågar denna flammande eld somliga av dem som befinner sig i hades eller scheol, under det att den inte plågar andra? Kan de som befinner sig i hades eller scheol se varandra och samtala med varandra tvärs över ett ”stort svalg”? Och finns det vatten där nere i hades eller scheol, som man kan doppa sitt finger i?

14. a) Brukar man nu för tiden påstå att den ”rike mannen” och ”Lasarus” är begravna på det ställe, där Abraham, Isak och Jakob enligt traditionen ligger begravna? b) När vi tänker på Jesu liknelse, vad är det då, enligt vad bibeln lär oss, som inte stämmer med förhållandena i det bokstavliga hades eller scheol?

¹⁴ Många religionsanhängare, som läser bibeln, påstår att Jesus inte framställde någon liknelse utan att han beskrev saker och ting sådana som de verkligen är. Därmed förlöjligar de Jesus, ty att påstå något sådant innebär att säga att Jesus talade stick i stäv med bibelns övriga innehåll i det den säger om hades eller scheol. Far ned till den plats, som enligt traditionen utgör Abrahams, Isaks och Jakobs begravningsplats i staden Hebron och över vilken en muhammedansk moské nu reser sig. Talar man då om för dig att antingen den fattige mannen Lasarus eller den ”rike mannen” ligger begraven där? Nej, det gör man inte! Bibeln säger inte heller att hades eller scheol är en paradisliknande vistelseort för somliga döda och en pinoeld för andra, utan den säger att det är en tyst och stilla plats, där ingen som helst verksamhet pågår, att de döda, som befinner sig där, inte talar, nej, inte ens för att tacka och lovprisa Gud, att man inte kan verka eller tänka i hades eller scheol och att det inte finns någon insikt eller vishet där. — Jes. 38:18; Pred. 9:5, 10; Ps. 6:6.

15. Hur brukade Jesus Abraham i liknelsen, och varför gjorde han detta med all rätt?

¹⁵ Bibelläsare med uppriktiga hjärtan kan med förståndets ögon se att Jesu Kristi skildring i Lukas 16:19—31 utgör en liknelse. De förstår att Jesus brukade Abraham såsom en bild av den himmelske Fadern, Jehova Gud, som lovade sin jordiske vän Abraham att han förmedelst Abrahams säd eller ättling skulle välsigna alla folk på jorden. Liksom Abraham på Guds befallning var villig att offra sin son Isaks mänskliga liv, så offrade Jehova Gud verkligen sin egen Son, Jesus Kristus, Abrahams sanna utlovade säd, till välsignelse för alla jordens folk eller nationer. — 1 Mos. 22:1—18; Joh. 3:16.

16. Vilka var alltså den rike mannen och Lasarus bilder av, och varpå är en sådan förklaring grundad?

¹⁶ Den ”rike mannen” och den ”fattige mannen”, som kallades Lasarus, var alltså inte några bokstavliga män; de utgjorde bara en bild av två olika klasser av människor. Den ena klassen dog med avseende på sin gynnade ställning hos den större Abraham, Jehova Gud, och erfor därefter religiös plåga här på jorden. Den andra klassen dog med avseende på sina ofördelaktiga religiösa förhållanden och blev genom änglakraft förd till en gynnad ställning hos den större Abraham, Jehova Gud, genom hans Son, Jesus Kristus, som han utgav till offer. Denna uppfattning av Jesu profetiska liknelse och förklaringen till den grundar sig på de verkliga historiska erfarenheter som de båda allmänna religiösa klasserna bland patriarken Abrahams naturliga ättlingar på Jesu tid fick genomgå.a

17. Vad väntar Abraham, Isak och Jakob nu på, och hur visade Abraham att han trodde på detta?

¹⁷ Abraham, Isak och Jakob, som befinner sig i scheol, väntar på uppfyllelsen av orden i Uppenbarelseboken 20:12—14, vilken sker genom att de får uppstå från de döda, när scheol ger dem ifrån sig. För mycket länge sedan, då Abraham lydigt försökte offra sin älskade son Isak, visade han sig tro på de dödas uppståndelse. Hebréerna 11:17—19 säger oss detta med orden: ”Genom tron så gott som offrade Abraham Isak, när han blev satt på prov; och den man som med glädje hade mottagit löftena försökte offra sin enfödde son, fastän det hade blivit sagt till honom: ’Det som skall kallas ”din säd” skall komma genom Isak.’ Men han räknade med att Gud var i stånd till att uppväcka honom till och med från de döda; och därifrån mottog han honom också på ett bildligt sätt.” — NW.

18. ”Vad var det som visades i en förebild, när Abraham på detta sätt fick tillbaka Isak, och vilken vers i Psaltaren skulle då gå i uppfyllelse?

¹⁸ När Abraham fick tillbaka sin son Isak levande från altaret och försågs med en vädur att frambära såsom ett ställföreträdande offer, utgjorde detta en förebild till att den större Abraham, Jehova Gud, skulle få tillbaka sin enfödde Son, Jesus Kristus, från de döda genom en uppståndelse, varigenom Psalm 16:10 skulle gå i uppfyllelse: ”Du skall icke lämna min själ kvar i Scheol, ej heller skall du giva din helige att se fördärv [1917: graven].” — Åk.

19, 20. a) Hur bekräftar Jesu ord om uppståndelsen att Abraham, Isak och Jakob verkligen skall uppstå? b) Vilket Guds uppsåt framhävde Jesus alltså?

¹⁹ Det är säkert och visst att Abraham, Isak och Jakob skall uppstå framdeles. Jesu Kristi ord bekräftar att så skall ske. Den religiösa sekt på Jesu tid som benämndes sadducéer trodde inte på de dödas uppståndelse. För att söka bevisa att uppståndelsen var något orimligt ställde de en snärjande fråga till Jesus, en fråga som gällde en kvinna, vilken hade varit gift sju gånger.

²⁰ För att påpeka att deras problem inte skulle erbjuda Gud några svårigheter vid uppståndelsen sade Jesus till dessa sadducéer: ”Ni misstaga eder, eftersom ni varken känna Skrifterna eller Guds kraft; ty i uppståndelsen varken gifta män sig eller bliva kvinnor bortgifta, utan de äro såsom änglar i himmelen. Vad de dödas uppståndelse angår, hava ni icke läst vad Gud talade till eder, när han sade: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är Gud, icke för de döda, utan för de levande.” (Matt. 22:29—32, NW) Jesus ville med andra ord säga att om Abraham, Isak och Jakob skulle förbli döda för evigt, då skulle Gud inte ha sagt det som han sade om dessa tre patriarker, nämligen: ”Jag är ... Gud.” Han skulle rätteligen ha sagt: Jag var (dessa mäns) Gud. Men eftersom Jehova visste att det var hans avsikt att låta dessa tre trogna män bli ”levande” igen förmedelst uppståndelsen, sade han: ”Jag är ... [deras] Gud.” — Mark. 12:24—27.

21. I vilken bemärkelse kunde det sägas om de tre patriarkerna: ”För honom [Gud] leva de”?

²¹ Att Abraham, Isak och Jakob skulle komma till liv igen genom en uppståndelse från de döda var något så avgjort att Gud talade till Mose som om de redan hade kommit till liv och var ”levande”. Enligt Lukas 20:37, 38 (NW) sade Jesus: ”Men att de döda uppväckas gav till och med Mose till känna i berättelsen om törnbusken, när han kallar Jehova ’Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’. Han är en Gud, icke för de döda, utan för de levande, ty för honom leva de alla.” Vid den tid, då Jehova Gud talade till Mose invid den brinnande törnbusken i den arabiska öknen, menade Jehova inte att Abraham, Isak och Jakob då befann sig i livet. Om de hade varit vid liv då, på Mose tid, skulle de inte ha behövt väckas upp ur scheol eller hades och Jehovas ord skulle inte ha utgjort något bevis för att det skall bli en uppståndelse för de döda. Men Gud kunde tala om de tre patriarkerna som om de redan var levande, bara därför att det var hans avsikt att det skall bli en uppståndelse. Från denna ståndpunkt sett, att det skall bli en uppståndelse, ”leva” de alla för Gud.

Hur förhåller det sig med förfäderna?

22. a) Vilka frågor uppstår beträffande Abrahams förfäder, och hur får vi svar på dem? b) Till vilka skulle Abraham gå vid döden, och när skedde detta?

²² I detta sammanhang går emellertid tanken till Abrahams stamfäder eller förfäder. De har ju varit döda i många tusen år, och därför frågar vi: Var finns de? Skall de också få uppstå? Hur skall vi få svar på dessa frågor? Genom att vända oss till Guds skrivna ord! Enligt 1 Moseboken 15:15 sade Jehova Gud till Abraham i det utlovade landet: ”Men du själv skall gå till dina [för]fäder i frid och bliva begraven i en god ålder.” Dessa ord gick i fullbordan nittio år senare, såsom vi läser: ”Därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder [sitt folk, Åk]. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre, den åker, som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham begraven såväl som hans hustru Sara.” — 1 Mos. 25:8—10.

23. Till vilket folk skulle Abraham samlas vid döden, och hur måste det alltså förhålla sig också med detta folk?

²³ Såsom Gud hade sagt, gick Abraham alltså i frid till sina (för)fäder; han samlades till sina fäder, till sitt folk. Vilka var det som utgjorde Abrahams (för)fäder, och vilka kallades hans folk? Abrahams egen far var Tera, som kom från den kaldeiska staden Ur; och i 1 Moseboken 11 finner vi en förteckning över Abrahams förfäder hela vägen tillbaka, genom nio generationer, till Sem, Noas son. Noa dog två år innan Abraham föddes, men Sem dog bara tjugofem år innan Abraham dog. Det var till dessa män, vilka utgjorde Abrahams ”folk”, som han blev samlad, och till dessa, vilka var hans förfäder, gick Abraham i frid vid sin död. Vad innebär då detta? Jo, att om Abraham vid döden gick till scheol eller hades, dit Isak och Jakob följde honom, då måste Abrahams folk eller förfäder ända tillbaka till Noa också befinna sig i scheol eller hades, och där väntar också de på de dödas uppståndelse under Guds rike med Kristus som konung.

24. Till vilka blev Abrahams son Ismael samlad vid sin död? Vart?

²⁴ Isaks halvbroder, Ismael, var den son som Abraham hade med sin egyptiska bihustru Hagar. Ismael levde ett hundra trettiosju år, och ”därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina fäder”, ”till sitt folk” (Åk), såsom 1 Moseboken 25:17 säger. Ismaels folk eller fäder inbegrep hans fader, Abraham, som Ismael och Isak gemensamt hade begravt nittio år tidigare. Också Ismael samlades alltså till scheol eller hades, den gemensamma graven för de döda människorna, vilka vilar i jordens stoft.

25. Till vilka samlades Mose broder Aron vid sin död? Vid vilken tid skedde det?

²⁵ Guds skrivna ord talar om andra, vilka samlades till sina (för)fäder vid döden. Bara ett hundra femton år efter det att patriarken Jakob hade dött nere i Egypten föddes hans sonsons sonson Aron och tre år senare Arons broder, som blev profeten Mose. När Aron var ett hundra tjugotre år gammal, sade Gud: ”Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i det land som jag har givit åt Israels barn.” Guds överstepräst Aron dog alltså på berget Hor, öster om det utlovade landet. (4 Mos. 20:23—29) Litet senare samma år sade Jehova till profeten Mose: ”Du [skall också] samlas till dina fäder, likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder.” — 4 Mos. 27:13.

26. Var befann sig Mose, när han samlades till sina fäder, och var befinner han sig nu?

²⁶ Innan detta inträffade, lät Jehova Mose utkräva hämnd på de midjanitiska fienderna. (4 Mos. 31:1, 2) Den dag, då Mose dog år 1473 f. Kr., bjöd Jehova honom att stiga upp på berget Nebo och se ut över det utlovade landet därifrån, varefter han skulle bli samlad till sina fäder. (5 Mos. 32:48—52) Mose lydde denna befallning; och i de ord om honom, som skrevs efter hans död, heter det: ”Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade sagt. Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor; men ännu intill denna dag har ingen fått veta, var hans grav är.” (5 Mos. 34:5, 6) Men var än Mose grav fanns, så gick han till scheol eller hades. Därifrån kan Gud rädda honom och även Aron genom en uppståndelse förmedelst konungen Jesus Kristus.

27. Till vilka blev Josua och hans samtida bland israeliterna samlade vid sin död, och vart gick de då ned?

²⁷ Vem efterträdde Mose såsom den synlige domaren över Guds utvalda nation? Det gjorde Josua, Nuns son. Han förde det utvalda folket över floden Jordan och in i det utlovade landet. Josua var trogen mot Gud intill sin död. Om Josua och andra av hans samtida säger Domarboken 2:8—10: ”HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man begrov honom på hans arvedels område i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina fäder, kom ett annat släkte upp efter dem.” Att alla dessa samlades till sina fäder antyder att de alla gick ned till scheol, hades.

28. a) Hos vilka gick konung David till vila vid sin död? b) Var sade aposteln Petrus vid pingsten år 33 e. Kr. att David befann sig?

²⁸ Flera hundra år senare blev David från Betlehem konung över alla Israels tolv stammar. Han var den förste judiske konung som härskade i Jerusalem. I ett antal psalmer, som David skrev, talar han om räddning från scheol eller hades. (Ps. 16:10; 18:6; 30:4; 86:13) David levde så länge att han fick se sin vise son Salomo insättas såsom hans efterföljare på tronen i Jerusalem. ”Och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad.” (1 Kon. 2:10; Apg. 13:36) David förenades med sina förfäder i scheol eller hades. En lång tid härefter, år 33 e. Kr., vid den högtid som kallades schabuot (pingst), framhölls det att David alltjämt befann sig i scheol eller hades. Denna dag påpekade den kristne aposteln Petrus att Psalm 16 (som David hade skrivit) då hade gått i uppfyllelse på Davids utlovade ättling, Jesus Kristus. Petrus sade så här om David: ”Han [såg] förut och talade om Kristi uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades eller fick hans kött se förgängelse. Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla äro vittnen. ... David for ju verkligen icke upp till himlarna.” (Apg. 2:1—34, NW) Enligt Petrus’ ord hör Davids uppståndelse alltjämt framtiden till.

29, 30. a) Till vilka sade profetissan Hulda att konung Josia skulle bli samlad, och hur uppfylldes hennes ord? b) Begrovs alla konungarna före Josia på samma plats?

²⁹ En av Davids trogna efterföljare på tronen i Jerusalem var Josia, som levde på 600-talet f. Kr. Genom att vända folket åter till Jehova Guds lag sökte Josia göra vad som stod i hans makt för att hindra att en hela nationen omfattande olycka skulle drabba den. När Josia genom profetissan Hulda bad att få veta vad framtiden bar i sitt sköte för nationen, fick Josia detta löfte av Gud: ”Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se all den olycka, som jag skall låta komma över denna plats.” — 2 Kon. 22:20.

³⁰ Josia dog av ett sår, som han fick i en strid vid Megiddo. Han dog alltså inte under den fruktansvärda olycka som skulle drabba Jerusalem. Sedan Josia hade blivit dödligt sårad, ”buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp andan och blev begraven, där hans fäder voro begravna. Och hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.” (2 Krön. 35:22—24) Inte alla Josias företrädare på tronen i Jerusalem hade blivit begravna på denna plats i Jerusalem, i ”Israels konungars gravar”. — 2 Krön. 28:27; 21:20; 24:25; 32:33; 16:14.

31, 32. a) Hade dessa forntida människors personliga gravar eller grifter något att göra med att de samlades till sitt folk? b) Varifrån skall de alla gemensamt komma fram, och hur?

³¹ När det heter att alla dessa konungar och patriarker blev samlade till sitt folk eller att de gick till sina (för)fäder och att de skulle ligga hos sina (för)fäder, så innebar inte detta att de alla skulle bli begravna i en och samma grav eller grift. När patriarken Abraham dog och blev ”samlad till sitt folk” (Åk), blev han visst inte begraven i samma grav som sin fader, Tera, vilken dog i det norrut belägna Haran på den mesopotamiska slätten, och inte heller på samma begravningsplats som Noa och Sem.

³² När översteprästen Aron dog på berget Hor och hans broder Mose dog på berget Nebo och dessa samlades till sitt folk, då blev de visst inte begravna hos sina förfäder Abraham, Isak och Jakob i grottan i Makpela nära Hebron i det utlovade landet. Likväl samlades de alla till scheol eller hades. De ligger alla döda i ett enda scheol eller hades; och därifrån skall de döda komma fram i en uppståndelse. Så säger oss Uppenbarelseboken 20:13.

[Fotnot]