I tjänst som en Kristi stridsman
Berättat av Johan Henrik Eneroth
MEDAN nationerna var inbegripna i första världskrigets hårda vapenskifte, var jag en ung löjtnant i svenska armén. Jag hade varit militär i fem år, då något inträffade som skulle komma mig att inse att mänskligheten stod inför ett långt mera betydelsefullt krig än det som de världsliga nationerna då utkämpade.
En dag fick jag med posten fjärde delen av Studier i Skriften, som bar titeln Striden vid Harmageddon. Min mor hade råkat komma in på ett bibliskt föredrag och efteråt skaffat sig den boken. Nu skulle hon bli glad om jag finge lika stort utbyte av den som hon hade fått. Jag svarade att jag såg att den handlade om bibliska ting och eftersom jag inte hade någon bibel, så kunde jag förstås inte läsa den. (Att köpa mig en bibel kunde inte komma i fråga. Tänka sig en svensk officer gå in i en bokhandel och fråga efter en bibel!)
Men min mor svarade mycket förståndigt att jag inte behövde ha någon bibel för att kunna läsa boken, skriftställena stod återgivna i den. Och så måste jag ju börja läsa för att inte göra henne ledsen. Efter en kort tid lade jag emellertid bort den. Jag hade läst nog för att förstå, att om den boken var sann, då skulle jag befinna mig på fel sida i striden vid Harmageddon. Och det ville jag inte erkänna.
Under julhelgen hade jag ett par veckors permission och reste hem. Där sade min mor då och då ett ord i rätt tid om bibelns sanning och såg till att det fanns böcker inom räckhåll för mig. Så en kväll mellan jul och nyår tog jag upp en bok från bordet i mitt rum — det var tredje delen av Studier i Skriften, Tillkomme ditt rike — och blev så fängslad av innehållet att jag fortsatte att läsa flera timmar i sträck. Det övertygade mig om att bibeln verkligen var Guds ord. För första gången, så långt jag kunde minnas, föll jag på mina knän och bad. Föga begrep jag då att detta i sinom tid skulle föra till en livsuppgift som stridsman i Guds här!
När min permission var slut, återvände jag till min tjänst vid Skidlöparbataljonen i Boden, där jag fortsatte att läsa Vakttornets publikationer. Min mor bad Sällskapet Vakttornets expedition i Örebro skicka mig en adress till andra bibelstuderande, och efter någon tid hade jag fått mod nog att söka upp dessa i deras hem. Mannen och hans hustru såg minst sagt mycket förvånade ut, när de fick se en officer i uniform i dörren, men då jag förklarade att jag var intresserad av bibelstudium, tog de emot mig med öppna armar. Sedan samlades vi, fem till antalet, på söndagarna för att studera bibeln med tillhjälp av tidskriften Vakttornet.
Ombyte av tjänst
Med tiden började det gå upp för mig att jag inte borde fortsätta att tjäna i armén, och jag begärde mitt avsked. När detta beviljats, började jag arbeta hos en släkting som hade en gård utanför Göteborg. Där började jag predika de goda nyheterna om Guds rike, som den av Gud förordnade överbefälhavaren, Kristus Jesus, hade befallt (Jes. 55:4; Matt. 10:7; 24:14), och besöka möten i Göteborgsförsamlingen av Jehovas vittnen.
Efter någon tid blev jag inbjuden att inträda i Betelfamiljen i Örebro, och i augusti 1920 började jag arbeta där. Bland mina första arbetsuppgifter var att översätta boken Millioner som nu leva skola aldrig dö! till svenska. Den skulle spridas i samband med ett antal offentliga möten under höstens lopp, då A. H. Macmillan, en särskild representant från Sällskapets högkvarter i Brooklyn, skulle besöka Sverige.
Tjänst i Danmark
Under detta besök av broder Macmillan på hösten 1920 kom ett förhållande på den svenska expeditionen i dagen på ett sätt som förde till att jag kom att flytta till Danmark. I Apostlagärningarna 20:30 förutsade aposteln Paulus att till och med inom Guds församling av andliga stridsmän män skulle uppstå och försöka ”locka lärjungarna att följa sig”. Så förhöll det sig på Betel i Örebro, och jag kände det som min plikt att underrätta Macmillan om detta.
Den som var satt att övervaka predikoverksamheten i Sverige hade dragit vännernas uppmärksamhet till sig själv såsom ledare och hade inte följt instruktionerna från huvudexpeditionen. När jag framlade detta för Macmillan, fick han en kraftig reprimand av denne. Resultatet blev att landstjänaren några veckor senare ålade mig att lämna det svenska Betel. Då inbjöd mig några bröder i Danmark, som kände till läget, att komma ner till Danmark och stanna där någon tid.
I Danmark åtnjöt jag många privilegier av tjänst i frontlinjen av predikoverket. Jag tjänade som heltidsförkunnare i städerna Ålborg och Århus och arbetade då också i kringliggande samhällen och på landsbygden. Med tiden blev jag överförd till det vi kallade pilgrimtjänsten, och detta innebar att färdas kors och tvärs genom landet för att styrka församlingar och studiegrupper.
En episod står särskilt fram för mitt minne: I mars 1925 fick jag telegram från expeditionen att omedelbart resa in till Köpenhamn. Där lämnade landstjänaren mig numret för den 1 mars av amerikanska Vakttornet, som innehöll artikeln ”Nationens födelse”. Han uppmanade mig att läsa den och sedan säga honom min tanke om den. Det gjorde jag och blev då anmodad att utarbeta ett föredrag för en två dagars sammankomst i Skive det följande veckoskiftet. Där lade jag så fram inför bröderna de hänförande bevisen från Skriften för att djävulen, som fått förbli i himmelen till år 1914, då blev angripen av den nyss på tronen insatte Konungen, Kristus Jesus, och nedstörtad till jorden.
Tillbaka till Sverige
I Sverige hade sakerna utvecklat sig i allt sämre riktning, och Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, bestämde att det skulle hållas konvent för hela Skandinavien i Örebro i maj 1925. Jag stod i begrepp att gifta mig den 15 maj, då jag den 12:e fick anvisning att nästa dag möta broder Macmillan i Gedser, dit han skulle anlända i förväg, medan broder Rutherford och broder R. J. Martin skulle komma efter från Schweiz. Nu blev det så att jag gifte mig den 15:e i Köpenhamn, och tidigt nästa morgon fick den nyblivna frun, som en sannskyldig soldathustru, vinka farväl till sin man, som for sin väg till Sverige. Broder Rutherford önskade att jag skulle bistå med förberedelser till konventet.
Konventet gick av stapeln med 500 närvarande. På sammankomstens sista dag, då broder Rutherford trädde ut på podiet med mig som tolk i stället för den svenske landstjänaren, gick det ett sus av överraskning genom åhörarskaran. Vid slutet av sitt tal tillkännagav broder Rutherford att en skotte, William Dey, blivit förordnad att övervaka predikoverket i hela Skandinavien och Baltikum. Jag skulle vara sekreterare åt broder Dey och åtfölja honom såsom tolk på hans resor i Sverige. Den svenske landstjänaren lovade att respektera denna anordning.
Mindre än en månad senare vägrade emellertid landstjänaren att samarbeta längre, och jag blev satt i hans ställe. Sedan jag tillträtt min post i juni 1925 var det nödvändigt att samla bröderna och få predikoverket i gång. Broder Dey och jag besökte församlingarna runt om i landet. På sina håll måste vi bokstavligen låta bröderna ställa sig i två grupper — för och emot Sällskapet. Med tiden började de bröder som stannade kvar på Sällskapets sida arbeta på ett organiserat sätt och fick erfara Jehovas välsignelse.
Förkrigsåren
Under åren före andra världskriget åtnjöt jag många intressanta privilegier i tjänsten. När skriften Riket som är världens hopp överlämnades till statschefer och höga ämbetsmän och politiker — det var år 1932 — föll det på min lott att överlämna den till kung Gustaf V, till kronprinsen, nuvarande kung Gustaf VI Adolf, statsministern och flera av de andra ministrarna. Kronprinsen var särskilt vänlig, och jag samtalade med honom i tjugo minuter.
Ett annat uppdrag förde mig till Paris, där jag talade in domare Rutherfords femminuters grammofonföredrag på svenska. Från användningen av dessa i förkunnarverket från dörr till dörr kommer jag ihåg en rätt lustig episod. Sedan jag spelat ett av dessa föredrag för ett äkta par i Stockholm, sade hustrun: ”Er röst påminner så mycket om den som vi hörde nyss. Ni måste ha lyssnat till den många gånger.” Ja, visst hade jag det!
Den 7 oktober 1934 anslöt sig bröderna i Sverige till den världsomfattande protesten mot Hitler, som krävde att han skulle sluta upp med att förfölja Jehovas vittnen i Tyskland. Vi vet att några av våra telegram kom fram till Berlin, men inom några timmar stoppades återstoden av telegrammen. En sådan varning ansågs inte passande att sändas till överhuvudet för vad man då betraktade som en vänskaplig regering. Senare blev broschyren Fascism eller frihet beslagtagen, eftersom den kallade Hitler en djävulens representant.
Under världssammandrabbningen
Då Danmark och Norge blev ockuperade av nazisterna i april 1940, blev Sverige en neutral ö i ett av krigets stormar upprört hav. Det blev nu min uppgift att samla upplysningar och rapporter, personligen befordra dessa till broder Dey i Köpenhamn och så återvända till Sverige för att skicka alltsammans till Brooklyn.
Men då jag kom till Köpenhamn en morgon i slutet av 1940 fanns det ingen mig till mötes från Sällskapets expedition. I stället väntade två danska poliser och två man ur den tyska säkerhetstjänsten på mig. De tog alla mina papper och meddelade att jag skulle återfå dem senare på mitt hotell. Under dagens lopp fick jag så reda på att broder Dey blivit arresterad och befann sig i fängelse. På kvällen kom en av tyskarna till mig på hotellet och återlämnade mina papper. Han talade om att han hade läst Deys korrespondens sedan flera månader tillbaka och att han beundrade den ande, som kännetecknade vår organisation. Jag fick tillfälle att tala med honom om Jehovas nya tingens ordning, och när jag just skulle till att förklara vilken makt som då skulle öva det starkaste inflytandet, fyllde han själv i ”kärlek!”. Vi lyckades aldrig få veta vad som senare hände den mannen.
Nu blev det nödvändigt att bruka teokratisk krigsstrategi för att kunna hålla den önskade kontakten med de ockuperade länderna. För att kunna få visum till Norge blev jag anställd som resande för en broder som idkade grosshandel i tarmar! Vi löste problemet med att få den andliga födan in i Norge på så sätt att vi regelbundet skickade dem matvaror, särskilt ägg, som då packades med flera blad av Vakttornet om varje ägg. När detta slutligen upptäcktes av tyskarna, fann vi på ett annat sätt.
Under mina besök i Norge hade jag träffat en vänligt inställd handelsagent, som blivit tvungen att hysa några tyska officerare i sitt hus. När dessa frågade om han kunde skaffa dem extra livsmedel från Danmark, svarade han att han skulle ordna saken, ifall han själv kunde få ett paket med var gång de fick sina matsändningar. De samtyckte, och så kom det sig att det alltid fanns exemplar av Vakttornet med i paketen, som transporterades till flygfältet i Ålborg och därifrån flögs till Norge av Hitlers egna militärmaskiner!
Tidskrifterna kom till Danmark från Sverige på ett liknande, ovanligt sätt. En ung syster var anställd som barnfröken hos en diplomat vid en axelvänlig legation i Köpenhamn, och denne var mycket villig att ta med sig paket till systern, då han gång efter annan varit på tjänsteresa till sitt lands legation i Stockholm. På sådana sätt kom till och med Guds fiender att bli verktyg till att förse hans folk med andlig mat!
Ett annat exempel på hur världsliga myndigheter blev utmanövrerade inträffade i Finland. Där blev vår litteratur förbjuden under kriget, och eftersom Vakttornets tryckeri då inte hade något att göra, skulle det enligt förordningarna övertagas av staten. Men eftersom finska regeringen var angelägen att få svensk valuta in i landet, samtyckte man till att låta tryckeriet framställa böcker och småskrifter att sändas till Sverige. Och följden blev att Sverige fick litteratur från Finland, medan i gengäld våra tidskrifter följde med, efter hand som manuskripten och korrekturen skickades till Finland!
Tillväxt och välgång
Fastän skaran av Guds rikes förkunnare i Sverige rönt mycket motstånd, har den dock, med den allsmäktige Gudens hjälp, gått segrande fram. Så blev vi t. ex. år 1951 vägrade att få begagna det av staten kontrollerade Stockholms Stadion för vår sammankomst vid broder Knorrs besök. ”Det skulle inte vara förenligt med Stadions värdighet”, förklarade styrelsen. Men fyra år senare betecknade vårt bruk av Johanneshovs idrottsplats, som ägs av kommunen, en fullständig helomvändning. Den gången ropade till och med spårvägskonduktörerna i Stockholm ut hållplatsen: ”Johanneshov — Jehovas vittnens konvent!” Alltsedan dess har vi kunnat få hyra en vilken som helst lokal eller idrottshall vi önskat. År 1963 använde vi landets största stadion, och över 25.000 var tillstädes.
Tillväxten i fråga om predikandet om Riket har verkligen varit storslagen. År 1926, då expeditionen flyttades från Örebro till Stockholm, mönstrade vi 325 andliga stridsmän. Vid utbrottet av andra världskriget år 1939 var antalet 1.361, och 1951 gjorde en ny rekordsiffra om 5.140 förkunnare det nödvändigt att köpa en ny tomt, i Jakobsberg omkring 20 kilometer utanför Stockholm. Där uppfördes ett vackert Betelhem och tryckeri. När vi flyttade in här den 1 april 1954, föreföll det otänkbart att vi skulle kunna utnyttja allt utrymmet på den här sidan Harmageddon. Men 1961 måste en tillbyggnad sättas i gång, vilken var färdig på sommaren 1963. Nu tjänar 10.300 andliga stridsmän i Sverige.
På grund av den snabba utvecklingen av nya metoder i fråga om krigföringen finner de olika arméerna nu för tiden det nödvändigt att ordna särskilda kurser, där strategi och samverkan mellan de olika försvarsgrenarna studeras. Jehovas här har gjort en liknande anordning, och jag är glad och tacksam över att jag — vid 71 års ålder — kunde få genomgå Vakttornets bibelskola Gilead år 1964 för att få framskriden teokratisk utbildning. Det är min bön att ”Jehova, härskarornas Gud”, och den överbefälhavare som Han förordnat, Kristus Jesus, måtte styrka alla sina teokratiska stridsmän till att fortsätta troget till dess den slutliga segern är vunnen. — Jer. 38:17, NW.