Katastrofen vid Masada
DE JUDAR på Kristi tid, som tog emot Jesus såsom Messias, kunde se framtiden an med tillförsikt, därför att de visste att de ägde Jehovas godkännande. I motsats härtill gav bibelns oföränderliga profetior de övriga judarna goda skäl att med oro se sin dystra framtid an.
Flera hundra år tidigare hade profeten Daniel förutsagt att någon tid efter det att Messias blivit dödad skulle det bli strid och förödelse. (Dan. 9:26) Johannes döparen talade om ”den tillstundande vredesdomen” med dess förintelse genom eld. (Matt. 3:7, 11, 12) ”Hämndens tid” skulle snart komma, och Jesus uppmanade rentav Jerusalems döttrar att gråta över sig själva och över sina barn på grund av det som skulle komma över dem. (Luk. 21:22; 23:28) Dessa varningsord gällde i första rummet den tillintetgörelse i eld som drabbade Jerusalem år 70 v.t., när det blev ödelagt av en hord romare under den romerske fältherren Titus’ anförarskap.
Även om Jerusalem alltså ofta har varit själva brännpunkten för den judiska historien under de år av omvälvning som följde på judarnas uppror år 66 v.t., var det också på en annan plats i Judeen som tragiska, betydelsefulla händelser utspelades under denna olyckliga tid. Denna plats var det väldiga bergfäste som kallades Masada. Det var nämligen här som en skara fanatiska judiska patrioter år 66 v.t. överföll och dödade den romerska besättningen. Historieskrivaren Flavius Josephus kallade denna massaker för den ”egentliga början till kriget emot romarna”. Den här skaran seloter, som kallades sikarier efter de dolkar (sicae) de brukade bära, trotsade de mäktiga romarna intill sin katastrofartade undergång år 73 v.t.
Masadas storslagenhet
På senare år har man vid arkeologiska expeditioner fått stoftet och stenarna att uppenbara många av de hemligheter som varit förbundna med Masadas historia och storslagenhet. Själva namnet Masada betyder ”fästning”. Den som ägnar sig åt bibelstudier finner det särskilt intressant att man här har påträffat skriftrullar som innehåller Psaltaren, Första Moseboken och Tredje Moseboken och som uppenbarligen skrivits före Masadas fall.
När man färdas söderut från Jerusalem mot Döda havets ödsliga västra strand, kan man se klippan med dess flata hjässa resa sig mer än 300 meter över de omgivande ravinerna. Flavius Josephus’ beskrivning, som han gav för mer än 1.800 år sedan, stämmer fortfarande ganska väl:
”En klippa av ganska stort omfång och av ej oansenlig höjd omgives på alla sidor av djupa och branta samt för djur och människor otillgängliga dalar; blott på två ställen kan man, fast med stor svårighet, bestiga denna klippa. Den ene av dessa ... kallar man för dess smalhets och för dess slingringars skull ’ormstigen’. ... På ömse sidor gapa bråddjup, vilka genom sin förskräcklighet komma även den djärvaste att bäva. ... På denna platå var det, som översteprästen Jonatan först byggde en fästning, vilken han kallade Massada.” — Judarnas krig, sjunde boken, åttonde kapitlet, tredje stycket.
Denne Jonatan har antagits vara Judas Mackabeus’ yngre broder, men resultaten av sentida forskningar antyder att Alexander Janneus, som härskade från år 104 till år 78 f.v.t., kan ha varit den som först befäste klippan och sålunda lade grunden till den tragedi som skulle inträffa.
Herodes den store insåg hur säker denna nästan ointagliga fästning var och lämnade tillitsfullt sin familj där, då han tvingades fly ur landet. Sedan Herodes hade återvänt från Rom och fått väldet över landet, satte han i gång ett byggnadsprogram för att stärka Masadas naturliga försvar.
Till de betydelsefullaste arbeten som Herodes lät utföra vid Masada var ett genialt system med minst ett dussin väldiga cisterner. Dessa ofantliga hålor, som höggs ut i klippan, rymde över 30.000.000 liter vatten, tillräckligt för att tusen man skulle kunna uthärda ett års belägring. Några av vattencisternerna fylldes genom att man dämde upp en närbelägen wadi eller flodfåra. När ett av de sällsynta regnen föll, leddes vattnet genom en akvedukt till de lägre belägna cisternerna, och därpå bar man det upp till de övre vattenreservoarerna.
Högst upp på den båtlika klippan, vars hjässa utgjordes av en platå, odlade man jorden för att ha tillgång till extra livsmedel i belägringstider. Runt hjässans platå löpte en ringmur, som bestod av två stenmurar, mellan vilka man byggde bostäder. Bland de andra byggnaderna uppe på klippan kan nämnas kaserner för soldaterna, en mängd förrådsbyggnader och till och med en synagoga, som emellertid kan ha byggts senare av seloterna.
Men Herodes nöjde sig inte med att uppföra militära anläggningar. På Masadaklippans nordspets lät han bygga ett smakfullt tre våningar högt, sluttande palats. Det var ett hus med nio rum, terrass eller patio, simbassänger och en luxuös paviljong, ett slags ”lusthus”. Palatset låg i nästan ständig skugga och var rikt utsmyckat med färggranna mosaiker, med målningar och sinnrikt uthuggna stenpelare. Man kunde lätt gå från den ena ”våningen” till den andra på en trappa som huggits ut i klippan och doldes av den.
En annan byggnad värd att nämna kallas ”västra palatset”. Det låg uppe på platån och var nästan lika elegant som det egentliga palatset. Förmodligen hyste Herodes in sina gäster där. Vid utgrävningar har man här träffat på det största romerska badhus som hittills upptäckts i Israel. I detta fanns det heta rum med värmerör i väggarna, påminnande om moderna turkiska bad, kalla rum och av- och påklädningsrum. Det fanns till och med ett toalettrum med spolanordning, den äldsta man känner.
Katastrofen
Denna storslagenhet blev emellertid kortvarig. Två år efter Jerusalems fall ryckte nämligen den romerske ståthållaren Flavius Silva ut med sin tionde legion för att belägra Masada. Det var judarnas sista motståndsficka. Romarna hade 9.000 judiska slavar som förde mat och vatten till lägret, vars 6.000 man omöjliggjorde varje försök att fly från klippan mellan december år 72 v.t. och sent på våren år 73 v.t. På klippans västsida kastade de upp jord och byggde en 100 meter stark belägringsvall ovanpå en klippa. Ovanpå denna uppförde de en omkring 25 meter hög stenplattform och ett 30 meter högt belägringstorn, varifrån de ämnade angripa murarna.
När romarna lyckats stöta sönder ringmuren, upptäckte de innanför denna en i stor hast byggd mur bestående av två rader tjocka bjälkar med jord emellan. Eftersom de förstod att de genom att stöta denna mur bara gjorde den ännu starkare, satte de den i brand. Medvetna om att de nästa dag skulle kunna inta fästningen drog sig de romerska soldaterna tillbaka för natten. Judarna inne i fästningen insåg hur hopplös situationen var för dem. Deras befälhavare, Eleasar, övertygade sina män om att döden var bättre än slaveri. Alla de gifta männen skyndade i väg till sina familjer, tog under tårar avsked av hustru och barn och dödade dem sedan. Tio män, som togs ut genom lottkastning, dödade de andra och blev sedan i sin tur dödade, till dess det återstod en enda man. Sedan denne satt eld på fästningen, genomborrade han sig själv med svärdet, och därmed nåddes höjdpunkten på katastrofen vid Masada.
Romarna återvände på morgonen och väntade sig en hård kamp, men de fann bara två kvinnor och fem barn vid liv. Dessa hade gömt sig i en grotta och överlevde på så sätt och kunde beskriva denna självmordsmassaker, då 960 män, kvinnor och barn fick sätta livet till. Katastrofen vid Masada understryker på ett tragiskt sätt sanningshalten i Jesu ord om den ”hämndens tid”, som de judar skulle få uppleva vilka vägrade att lystra till hans profetiska varning.
[Karta på sidan 21]
(För formaterad text, se publikationen)
Masada
Jerusalem
Döda havet