Guds långmodighet en evig välsignelse för mänskligheten
”KÄRLEKEN ÄR LÅNGMODIG.” — 1 Kor. 13:4, NW.
1. a) Hur framställs Jehova i Skriften? b) Varför är Jehova långmodig?
ÖVERALLT i den Heliga skrift läser vi om Guds långmodighet. Jehova framställs i bibeln såsom en mild och blid Gud, som hellre välsignar än straffar. I sin fördragsamhet uppskjuter han rentav att utdela ett välförtjänt slag, när den synd som är begången ropar på vedergällning. Jehovas långmodighet sätts ideligen på prov av människor och änglar. Psalmisten säger om Jehova att han är en Gud ”sen till vrede”. (Ps. 103:8, NW) Jehova är långmodig, har länge fördrag med människor, därför att han är Gud och därför att han är kärlek, ty ”Gud är kärleken”. — 1 Joh. 4:16.
2. a) Vad innebär långmodighet? b) Vilket uttryck används i Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna i stället för ordet ”långmodig”?
2 Den långmodige står ut med att bli illa behandlad utan att känna någon förbittring och utan att vilja ge igen. Den långmodiges ande präglas av fördragsamhet gentemot de människor, vilkas uppförande eller tal skulle kunna göra andra ursinniga och uppväcka deras vrede eller harm. Den människa som är ”långmodig” i bibelns mening har ett gott, jämnt lynne och utgör en kontrast till den som är hetlevrad och har ett häftigt lynne. I tre bibelverser i de hebreiska skrifterna (2 Mos. 34:6; 4 Mos. 14:18; Ps. 86:15) används i Nya Världens översättning tre ord som svarar mot uttrycket ”sen till vrede”, som är en ordagrannare återgivning av den hebreiska satsen ”återhållsamhet hos ansikte eller näsborrar, där vreden flammar upp”, i stället för det i Engelska auktoriserade översättningen förekommande ordet, som närmast svarar mot vårt ”långmodig”. Men i många verser, t. ex. i Nehemja 9:17; Psalm 103:8; 145:8; Jeremia 15:15; Joel 2:13; Jona 4:2 och Nahum 1:3, finner vi att de båda översättningarna lyder likadant. Ordet ”långmodig” och uttrycket ”sen till vrede” är alltså synonymer, dvs. de betyder ett och detsamma.
3. Vad ligger det för ytterligare innebörd i ordet ”långmodig”?
3 Ordet ”långmodig” kan definieras så här: att vara uthållig, fördragsam, att vänta med eller uppskjuta något, t. ex. att vänta med att låta en dom verkställas eller att uppskjuta den. Skriften använder ordet ”långmodig” om den som är sen att ge uttryck åt vrede, är fördragsam och benägen att foga sig i förhållandena, dvs. att låta den som är ond handla efter eget gottfinnande, till dess Guds tid att gripa in kommer.
4. Vad innebär Guds långmodighet inte? Varför inte?
4 Att Gud är långmodig innebär emellertid inte att han ruckar på rättvisans måttstock med avseende på det som är rätt och det som är orätt. Profeten Mose försäkrar oss om detta, ty han skrev så här om Jehova: ”Klippan — fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar äro rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finnes; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Mos. 32:4, NW) De som föraktar Guds fördragsamhet känner inte till varför Gud är fördragsam. De som förväxlar hans fördragsamhet med svaghet eller med orättvisa eller likgiltighet är helt enkelt blinda i moraliskt avseende.
5. Varför är Guds långmodighet inte detsamma som pacifism?
5 Guds långmodighet är inte heller detsamma som pacifism. Den kommer att följas av krig på liv och död mot ondska och missgärning. I den inspirerade Ordspråksboken läser vi: ”Bliv icke avundsjuk på våldsmannen, välj icke heller någon av hans vägar. Ty den hållningslösa människan är något avskyvärt för Jehova, men han har sin förtroliga umgängelse med de rättrådiga. Jehovas förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boningsort välsignar han.” (Ords. 3:31—33, NW; 2 Mos. 20:5, 6) Jehova kompromissar inte med de ogudaktiga, men han visar sig tålmodig mot dem, ”emedan han icke önskar att någon skall bliva tillintetgjord, utan önskar att alla skola uppnå bättring” och få leva. — 2 Petr. 3:9, NW; 1 Tim. 2:4; Hes. 3:17—21.
6. I vilket avseende är långmodighet förmer än tålamod, och hur framgår detta av det som hände med Israel?
6 Långmodigheten är följaktligen förmer än tålamodet. Ordet syftar inte rätt och slätt på tålmodigt uthärdande, om anledning till förargelse har uppstått, utan innebär en vägran att ge upp hoppet om en förbättring av det tilltrasslade förhållandet. Denna sida av långmodigheten blir belyst av Jehovas ord då han genom profeten Jesaja sade till det forntida Israel: ”Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett gensträvigt folk som vandrar på den väg som icke är god, i det att de följa sina egna tankar — ett folk, som beständigt förtörnar mig.” Likväl förnekar eller förgör Gud dem inte. Varför inte? Profeten fortsätter: ”Så säger HERREN: Likasom man säger om en druvklase, när däri finnes saft: ’Fördärva den icke, ty välsignelse är däri’, så skall ock jag göra för mina tjänares skull: jag skall icke fördärva alltsammans. Jag skall låta en avkomma utgå från Jakob, från Juda en arvinge till mina berg; ty mina utkorade skola besitta landet, och mina tjänare skola bo däri. ... Men ni äro de som övergiva Jehova, de som förgäta mitt heliga berg, ... eder har jag bestämt åt svärdet, och I skolen alla få böja eder ned till att slaktas, därför att I icke svaraden, när jag kallade, och icke hörden, när jag talade, utan gjorden, vad ont var i mina ögon, och utvalden det som var mig misshagligt.” (Jes. 65:2—12; v. 11 enl. NW) Jehova utövar alltså ett speciellt slag av långmodighet mot dem som bevisar sig trogna mot honom. Dem lovar han att välsigna med värdefulla besittningar, då han däremot slutligen skall låta de ogudaktiga förgås.
Guds långmodighet mot mänskligheten
7. Förklara varför det är en lycka för mänskligheten att Gud är långmodig. Vad är syftet med Guds långmodighet?
7 Det är en lycka för mänskligheten att Jehova är långmodig, en Gud som är sen till vrede. Ty var skulle väl var och en av oss befinna sig, om Gud handlade med oss uteslutande enligt vad vi förtjänar? Om Jehova hade handlat så med det första människoparet att han, sedan mannen och kvinnan varit olydiga mot honom, på dem strikt tillämpat sin norm för det som är rätt och rättvist, då skulle det ha blivit ett tvärt, ofördröjligt slut för människosläktet. (1 Mos. 2:17) Det var bara Guds kärlek och dess frukt ”långmodighet” som förhindrade att de på stunden drabbades av fullständig katastrof. I sin långmodighet ville Gud nu låta sin härlighet framstråla så mycket klarare förmedelst löftets Säd. — 1 Mos. 3:15; Joh. 3:16; Gal. 5:22, NW.
8. a) Hur och varför måste Jehova visa tålamod före syndafloden? b) Vilket viktigt syfte tjänade hans långmodighet?
8 Kort efter det att människan drivits ut ur Eden måste Jehova ånyo visa sin fördragsamhet mot mänskligheten. I Enos’ dagar började människorna ”åkalla Jehovas namn” på ett vanärande sätt. (1 Mos. 4:26, NW) Ondskan tilltog med den växande befolkningen. Människor och änglar utmanade och trotsade Gud. Människorna gick så långt att ”varje benägenhet” hos deras ”hjärtas tankar endast var ond hela tiden”. Den gudomliga berättelsen säger vidare: ”Och jorden blev fördärvad i den sanne Gudens ögon, och jorden blev uppfylld av våld. Därför såg Gud på jorden, och se, den var fördärvad, emedan allt kött hade fördärvat sin väg på jorden.” (1 Mos. 6:5—12, MW) För jordens skull och för ett fåtal på jorden levande, ärbara själars (inalles bara åtta människors) skull bjöd Gud ondskan att upphöra genom att utrota de onda i syndafloden. (1 Petr. 3:20; 1 Mos. 7:17—23) Gränsen för Guds tålamod hade nåtts. Men hans långmodighet tjänade ett viktigt syfte. Den rättfärdigade beslutet att sopa jorden ren. Inte för ett enda ögonblick ifrågasatte någon enda av de människor som överlevde floden det kloka och visa i Jehovas mäktiga åtgärd. Guds långmodighet lämnade inte rum för något tvivel beträffande det rättfärdiga i hans handlingssätt.
9. Hur blev Jehovas långmodighet en välsignelse för mänskligheten efter syndafloden, och hur förhöll människorna sig till den?
9 Jehovas fördragsamhet beredde mänskligheten en ny start här på jorden. Den gjorde det möjligt för människosläktet att förbli vid liv. Syndafloden borde på ett outplånligt sätt i människornas sinnen ha inpräglat fruktan och vördnad för Jehova, deras Frälsare, men det gjorde den inte. Avkomlingarna av dem som hade överlevt syndafloden förväxlade snart Guds långmodighet med likgiltighet. Med psalmistens ord sade de i sina hjärtan: ”’Gud förgäter det, han har skylt sitt ansikte, han ser det aldrig.’ Varför skall den ogudaktige förakta Gud? Han säger i sitt hjärta: ’Du utkräver icke.’” (Ps. 10:11, 13, Åk; Pred. 8:11—13) Ondskan nådde åter en höjdpunkt på Abrahams tid.
10, 11. a) Hur visade sig Jehovas långmodighet i förbindelse med Sodom och Gomorra? b) Vilket varnande exempel utgör detta för oss?
10 När Abraham befann sig i Mamre, sökte denne Jehovas trogne tjänare beveka Gud att inte förgöra städerna Sodom och Gomorra. Men Jehova framhöll att dessa städer hade blivit fullständigt fördärvade. ”Ropet över Sodom och Gomorra är stort, och deras synder äro ganska [mycket, 1917; NW] svåra”, sade Jehova till Abraham. (1 Mos. 18:20, Åk) Likväl bad Abraham om att dessa städer skulle bli bevarade. Det förefaller som om han hade svårt för att tro att människorna var så fullständigt fördärvade att de inte kunde frälsas. Fördenskull sade Abraham bevekande: ”Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?” (1 Mos. 18:23) Abraham menade att det alltjämt borde finnas några goda människor i Sodom, att det skulle vara orättvist mot de rättfärdiga där att förgöra staden. Fördenskull bad han till Gud: ”Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där? Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra, vad rätt är?” — 1 Mos. 18:24, 25.
11 Då svarade Jehova Abraham: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona hela orten för deras skull.” Men Abraham lät det inte bero med detta: Kanhända finns det bara fyrtiofem eller bara fyrtio eller trettio eller bara tjugo eller kanske tio, hur går det då? Om det fanns färre än tio ärbara människor kvar i Sodom, ansåg Abraham tydligen att staden inte förtjänade att bli skonad. Men det gick inte att uppbringa tio rättfärdiga människor, det fanns bara fyra. Många människor i våra dagar menar att världen inte är så dålig i moraliskt och andligt avseende som Jehovas vittnen påstår. De talar förhoppningsfullt om världen. Men bibeln jämför den med Sodom och Gomorra, som inte kunde uppvisa tio rättfärdiga själar den dag de var föremål för dom. Dessa städer brann upp i eld och svavel, vilket bekräftas av Jesus Kristus och arkeologien. Enligt Guds ord kommer också den här världen att få en ände. — 1 Mos. 18:26—33; 19:1—29; Luk. 17:29, 30; 2 Petr. 3:7.
12. Vilket gott syfte tjänade Jehovas långmodighet i förbindelse med dessa städer?
12 Abraham knotade inte mot Gud när Sodom och Gomorra gick upp i rök. Han sörjde inte över förlusten av någon egendom, beklagade inte de liv som hade gått förlorade där. De ogudliga fick sin rättvisa vedergällning. Att Gud utövar långmodighet förpliktar, ja, tvingar Guds tjänare att vara fullständigt tillfreds med Guds rättvisa, när den kommer till uttryck. Inget tvivel kvarstår i deras sinne om att de ogudaktiga fått röna en rättvis behandling, och de inser helt och fullt att Jehova verkligen är en Gud som är sen till vrede och full av kärleksfull godhet och sanning. Att Gud visar långmodighet hjälper dem dessutom att inse att ”till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid. HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de taga sin tillflykt till honom.” — Ps. 37:39, 40.
Guds långmodighet och Israel
13. Hur visade Jehova sin långmodighet mot det forntida Israel, men hur reagerade israeliterna?
13 Ingenstans i bibelns skildring framträder Guds långmodighet så tydligt som i skildringen av hans handlingssätt mot den forntida nationen Israel. Detta var ett folk som Jehova hade räddat ur egyptiskt slaveri och gjort till en mäktig nation. Han gynnade dem framför alla andra folk såväl som särskilde dem från dessa. I flera hundra år gav han dem såväl timliga som andliga goda ting i ymnigt mått. Till sist sände han också sin enfödde Son ibland dem. Fastän israeliterna dödade Sonen på tortyrpålen, lät Jehova i sin gränslösa barmhärtighet de första erbjudandena om att få ta emot hans goda nyheter riktas till dem. Genom sina profeter, apostlar och andra tjänare bad han dem enträget att de skulle ta emot hans frälsning förmedelst hans Son, Jesus Kristus. Likväl ville det stora flertalet inte ta emot något av detta. De missuppfattade egendomligt nog avsikten med Guds godhet. Den borde ha fått dem att ångra sig och vilja göra bättring, såsom en kvarleva gjorde, men flertalet retade sig i stället på Guds godhet och var gemena i sin otacksamhet. De förleddes på ett eller annat sätt att dra den slutsatsen att Guds överflödande barmhärtighet och långmodighet gentemot dem innebar att han alltid skulle gynna dem, om de visade aldrig så stor otacksamhet i sitt uppror mot honom. Historien visar att de tog gruvligen miste när de drog denna slutsats. — Se Nehemja 9:4—35 och Apostlagärningarna 2:14—47; 7:51—53.
14, 15. a) Var Jehovas långmodighet bortkastad? b) Vilket annat exempel på Guds långmodighet ger oss ytterligare lärdomar?
14 Guds långmodighet var inte bortkastad på judarna. Den tjänade sitt syfte. Den gav en kvarleva möjlighet att göra bättring. När de urskilde Guds barmhärtighet, gav detta dem en bevekelsegrund och uppmuntrade dem till att vända sig bort från sitt onda förflutna och göra det som var rätt. Därmed kunde de ta emot Guds ynnest och kunde bli hans andliga söner i ett himmelskt rike med Kristus vid styret.
15 De judar däremot, som försmådde Guds långmodighet, var de som verkligen förlorade. Den förlust de led medförde vinst för hedningarna, som hade fått möjlighet att bli medlemmar i himmelriket till följd av judarnas otro. Att judarna framhärdade i sin gensträvighet ledde till att de förlorade Jehovas ynnest och på grund härav gick miste om hans beskydd och välsignelse, vilket så klart bevisades år 70 v.t., då Jerusalem blev förstört av den romerska hären. Det är inte till gagn för vare sig judar eller hedningar att de visar ringaktning för Guds långmodighet. — Romarna 11.
Vad är det som ligger bakom Guds fördragsamhet?
16. Varför visar Jehova långmodighet, enligt vad aposteln Paulus framhåller?
16 Men varför visar Gud långmodighet? Är det bara för människornas frälsnings skull som han långmodigt har uthärdat deras förolämpningar? Paulus, Jesu Kristi apostel, ger oss svaret: ”Om nu Gud, fastän han ville ådagalägga sin vrede och göra sin makt känd, med mycken långmodighet tolererade vredens kärl, som gjorts passande för tillintetgörelse, för att han skulle kunna göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, vilka han i förväg beredde för härlighet, nämligen oss, som han kallade, icke endast från judarna, utan också från nationerna, vad betyder väl det? Det är som han säger också hos Hosea: ’Dem som icke varit mitt folk vill jag kalla ”mitt folk”, och henne som icke varit älskad ”älskad”; och på den plats, där det sades till dem: ”Ni äro icke mitt folk”, där skola de kallas ”den levande Gudens söner”.’” (Rom. 9:22—26, NW) Gud tar med andra ord genom sin långmodighet ut ett folk för sitt namn. Och genom detta folk blir han lovprisad på hela jorden. — 1 Kor. 3:9, 16, 17; 2 Kor. 6:16; Apg. 15:14.
17. Vilka välsignelser har mänskligheten fått tack vare Guds långmodighet?
17 Detta folk blir Jehovas vittnen, som förordnas till att vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna hos sin Gud, Jehova. Om dem skrev aposteln Petrus: ”Ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Ty en gång voro ni icke något folk, men äro nu Guds folk; ni voro de som icke hade fått röna barmhärtighet, men äro nu de som hava fått röna barmhärtighet.” (1 Petr. 2:9, 10, NW) Guds barmhärtighet och långmodighet har gjort det möjligt för dessa att bli hans söner, hans barn, hans folk. ”Om vi alltså äro barn”, skrev Paulus, ”äro vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lida tillsammans, på det att vi också må bliva förhärligade tillsammans. Följaktligen anser jag att den närvarande tidens lidanden icke betyda någonting i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras i oss.” (Rom. 8:3, 4, 14—18, NW; 2 Kor. 5:17; Gal. 6:15) Vilken hänförande framtid, ty dessa utgör himmelriket tillsammans med Kristus! Och de skall få härska över jorden tillsammans med honom i tusen år och få förmedla eviga välsignelser till mänskligheten. Förmedelst dem skall Jehova göra själva den plats där hans fötter står härlig i överensstämmelse med sitt på pränt satta löfte. (Jes. 60:13) Vi ser alltså att det som ligger bakom Guds långmodighet är hävdandet och förhärligandet av Guds namn och ord förmedelst Kristus och hans rike.
Jesus Kristus visade vad långmodighet vill säga
18. Genom vem har Jehovas långmodighet blivit belyst? Hur skedde det?
18 Bland människorna här på jorden har Jehovas långmodighet blivit väl belyst i Jesu Kristi liv. Aposteln Paulus skrev: ”Vi ... betrakta vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida.” (Hebr. 12:2, NW) Hur långmodig var inte Jesus mot de sjuka och de fattiga! Hur långmodig var han inte mot Pilatus och Herodes! Hur långmodig var han inte mot dem som fastnaglade honom vid pålen, ty om dem sade han: ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke, vad de göra.” (Luk. 23:34) Om Jesus Kristus skrev profeten Jesaja: ”Han var hårt pressad, och han lät sig plågas; likväl öppnade han icke sin mun. Han fördes bort alldeles som ett får till slaktningen; och lik en tacka, som har blivit stum inför dem som klippa den, öppnade han icke heller sin mun.” (Jes. 53:7, NW) Han klagade och knotade inte, utan han fröjdade sig i sitt lidande, ty han var medveten om den glädje som var honom förelagd.
19. På vilket sätt var Jesu Kristi långmodighet ett exempel för oss?
19 Jesus lärde människorna hur de skulle utöva långmodighet under lidande, och detta med bibehållen värdighet. Genom sitt exempel visade han sina efterföljare hur de skulle kunna ha fördrag med sina kamraters svagheter. Tänk på Jesu fördragsamhet mot Petrus, Tomas och de andra apostlarna och på hur han byggde upp dem efter sin uppståndelse. (Joh. 20:24—29; 21:15—17) Han visade hur man skulle kunna ha fördrag med drinkarnas, de spetälskas och de prostituerades missgärningar, svagheter och brister. Han uthärdade smädelser från okunniga frågeframställare, elakheter från illasinnade människor, och detta gjorde han utan att knota, utan att visa sig irriterad eller söka ge lika gott igen. Och detta hans exempel bör vi efterlikna.
20. Vilken lärdom bör man inhämta av långmodigt uthärdande?
20 Det finns lärdomar att inhämta av långmodigt uthärdande, lärdomar som också den fullkomlige mannen Jesus måste inhämta. Skriften säger: ”I sitt kötts dagar frambar Kristus med starka rop och tårar både böner och åkallan till den som var i stånd till att frälsa honom från döden; och hans bön blev gynnsamt hörd för hans gudaktiga fruktans skull. Fastän han var Son, lärde han lydnad av det som han led; och sedan han hade blivit fullkomnad, blev han ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyda honom.” (Hebr. 5:7—9, NW) Lydnad är något som alla måste lära, om de önskar vinna frälsning. — 1 Sam. 15:22, 23.
Guds långmodighet behövs nu
21. Hur har Jehova visat långmodighet nu i vår tid?
21 Att Guds långmodighet är något som behövs i vår moderna tid framhävdes av Jesus Kristus, när han sade: ”Skall Gud då icke ... låta skipa rättvisa för sina utvalda som ropa till honom dag och natt, även om han är långmodig mot dem? Jag säger eder: Han skall låta rättvisa vederfaras dem med hast. Dock, när Människosonen kommer, skall han verkligen finna tron på jorden?” (Luk. 18:7, 8, NW) När Jehova Gud kom till sitt tempel för att hålla dom tillsammans med sin på tronen uppsatte konung och Son, fann han att det förelåg ett stort behov för honom att vara långmodig mot de människor här på jorden som bekände sig till kristendomen. De som var överlämnade åt honom var försänkta i babylonisk religion. Deras kläder var fläckade av religiös skrymtaktighet och kompromisser i politiska frågor. Gud härdade långmodigt ut med deras svagheter. Så småningom uppskattade de som hade ärliga hjärtan Guds långmodighet, ångrade sina synder och rättade till förhållandena i sina liv. Därpå välsignade Jehova dem med privilegiet att bli hans vittnen på hela jorden. De fick tjänstens härliga skatt, i det att de fick förkunna om Guds upprättade rike och det hastigt annalkande kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag vid den plats som kallas Harmageddon. — Matt. 24:14; Upp. 16:16.
22. På vilket sätt har Jehovas långmodighet berett mänskligheten rika möjligheter?
22 Hur oändligt lönande har inte Guds långmodighet visat sig vara! Den har medfört ökad härlighet och ära åt Gud. För mänskligheten har den inneburit en återlösare och en förnyad förhoppning om evigt liv. (Tit. 1:1, 2; 1 Joh. 2:25) Jehovas långmodighet har möjliggjort en Guds rikes regering, med många andliga söner, till mänsklighetens välsignelse. Nu i de yttersta dagarna har Guds långmodighet gjort det möjligt inte endast att det antal som tillhör rikesskaran kunnat bli fullständigt, utan den har också berett möjlighet för en ”stor skara” att dra fördel av Guds barmhärtighet och ta emot hans frälsning. Därtill har den medfört att sann gudsdyrkan åter blivit införd här på jorden och att ett ”samhälle” av andligen rena människor, överlämnade åt Guds uppsåt och syften, har kunnat träda fram. Detta är förunderligt i våra ögon, ty om det inte hade varit för Jehovas långmodighet, så skulle inget kött ha blivit frälst. (Matt. 24:22) Men nu ser vi de värdefulla frukterna av Guds långmodighet, i det att drygt en million människor lovprisar honom. Jehova har sannerligen låtit sin härlighet stråla fram med större kraft som en följd av sin långmodighet!
23. a) Vilka varningens ord ges i samband med talet om Guds långmodighet? b) Vad bör de kristna alltid tänka på, så att de inte förfelar syftet med Guds långmodighet?
23 Men med dessa goda nyheter följer ett varningens ord om att vi individuellt och kollektivt bör se till att vi inte förfelar syftet med Guds långmodighet. Aposteln Petrus ger ess några förståndiga, uttryckliga råd, då han säger: ”Jehova är icke senfärdig beträffande sitt löfte, såsom somliga människor anse det för senfärdighet, utan han är tålmodig mot eder, emedan han icke önskar att någon skall bliva tillintetgjord, utan önskar att alla skola uppnå bättring.” Därpå tillägger aposteln: ”Likväl skall Jehovas dag komma såsom en tjuv.” De onda skall bli tillintetgjorda. Vi bör alltid ha detta klart för oss — Jehovas dag skall komma — de onda skall bli tillintetgjorda. Eftersom det förhåller sig så, bör vi ”betänka att vår Herres tålamod innebär frälsning”. Drag fördenskull fördel av hans tålamod. Ty dem som gör det väntar eviga välsignelser i Guds nya tingens ordning under Kristi styre, välsignelser som är en följd av Guds långmodighet. — 2 Petr. 3:9—18, NW; Gal. 6:9.