Hur himmelskt ledarskap styr en jordisk församling

VEM var det som övertog ledarskapet över lärjungarnas krets på jorden, sedan Kristus Jesus dött, uppstått och blivit upptagen till himmelen?

Ingen enskild människa. Jesus hade tidigare talat om för sina lärjungar att de inte skulle kalla sig ”’ledare’, ty en är er ledare, Kristus”. (Matt. 23:10, NW) Ja, fastän Kristus Jesus sitter på Guds högra sida i det himmelska har han gjorts till ”huvud över allting för församlingen”. ”Han är huvudet för kroppen, det är församlingen.” — Ef. 1:20, 22, NW; Kol. 1:18.

Men hur kunde Kristus Jesus utöva ledarskap från himmelen? Sände han regelbundet budskap genom änglar? Om han inte gjorde det, skulle han inte då behöva en man, till exempel Petrus, till att tjäna som hans främste representant eller ställföreträdare på jorden?

Bibelns skildring visar att även om änglabudbärare vid vissa tillfällen förmedlade anvisningar till den första kristna församlingen, var inte detta det huvudsakliga sätt på vilket Jesus utövade sitt ledarskap. Och även om vissa av Jesu apostlar och lärjungar fick i uppdrag att betjäna sina bröder inom ett visst område, vilket var fallet med Paulus, Petrus och andra, var det ingen enskild människa som fick i uppdrag att utöva världsomfattande tillsyn över församlingen.

Men hade inte Petrus en framträdande ställning i förbindelse med församlingens angelägenheter både före, under och efter pingsten år 33 v.t.? Jo, det var han som tog upp frågan om en ersättare för den otrogne Judas och lade fram skriftenliga skäl för detta inför de församlade lärjungarna. Han var särskilt framträdande vid pingsten, och därefter fungerade han mer än en gång såsom talesman för lärjungarna (ibland tillsammans med Johannes) och presiderade uppenbarligen såsom ordförande vid vissa möten. (Apg. 1:15—22; 2:14, 37; 4:8—20; 5:1—9, 27—32) Men gjorde detta att han blev det synliga huvudet för församlingen? Var alla de andra apostlarna och lärjungarna på jorden underställda honom, när det gällde att få anvisningar och uppdrag?

Nej, så förhöll det sig inte. Det var till exempel inte Petrus som bestämde vem som skulle ersätta Judas såsom apostel. De församlade utvalde två kandidater, och därefter visade Jehova Gud vem han hade valt. (Apg. 1:23—26) Penningbidrag lämnades inte till Petrus, utan lades ”för apostlarnas fötter”. (Apg. 4:34—37; 5:1, 2) När ett allvarligt problem hotade att vålla splittring inom församlingen, förordnade apostlarnas krets män som skulle lösa detta problem. (Apg. 6:1—6) Och sedan det frambringats många lärjungar tack vare Filippus’ evangelistarbete i Samaria, berättas det i skildringen i Apostlagärningarna 8:14, 15: ”Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra, att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. Och när dessa kommo dit ned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande.” Petrus handlade alltså inte på eget bevåg såsom en ”apostlafurste”, utan måste själv ta emot uppdrag och anvisningar från apostlarnas krets. Han tjänade som deras representant i förbindelse med sådana uppdrag.

Ledarskapet utövas genom den heliga anden och Guds ord

Kristus Jesus hade lovat sina lärjungar att han skulle sända en ”hjälpare” till dem. Var detta någon människa? Nej, det var Guds heliga ande eller verksamma kraft, som skulle hjälpa dem att komma ihåg vad han hade sagt och gjort och skulle leda dem fram till hela sanningen. (Joh. 14:16, 17, 26; 15:26; 16:13) Den skulle ge dem kraft att genomföra den tjänst de fått i uppdrag att utföra. (Apg. 1:4, 5, 8) Detta löfte uppfylldes särskilt från och med pingsten år 33 v.t. och därefter. Såsom den kristna församlingens tillsyningsman använde Jesus Guds ande till att styra genom att ge vägledning vid utväljandet av män för särskilda uppdrag och för ämbeten av tillsyn i de lokala församlingarna. (Apg. 13:2—4; 20:28) Förmedelst Guds ande visade han dem vart de skulle rikta sina ansträngningar i evangeliseringsarbetet genom att både mana på dem och hålla dem tillbaka. (Apg. 16:6—10; 20:22) Gick allt detta automatiskt, utan att de själva behövde anstränga sig? Nej, även om alla kunde få del av denna ande såsom ”en fri gåva” från Gud, måste de vid pingsten bli döpta och därefter låta apostlarna lägga händerna på dem. Sedan dessa kristna blivit döpta och smorda med helig ande, ville de också frambringa den heliga andens frukt. Och därför kunde de be sin himmelske Fader om denna ande, allvarligt trakta efter den. — Apg. 2:38, NW; Luk. 11:9—13.

Men det krävdes något mer för att få Kristi vägledning genom den heliga anden. Det krävde att man ständigt erkände Jehova Guds suveränitet och underordnade sig den. Som aposteln Petrus sade inför den judiska högsta domstolen eller Sanhedrin ger Gud helig ande endast ”åt dem som lyder honom såsom härskare”. (Apg. 5:32, NW) Detta kräver också att man erkänner det ledarskap som utövas av Guds Smorde, Herren Jesus, vilket framgår av hur det förhöll sig med vissa lärjungar i Efesus, som inte fick helig ande förrän de lät ”döpa sig i Herren Jesu namn”. (Apg. 19:1—6) Det krävdes också att man helhjärtat höll fast vid Guds ord, som Jesus hade kungjort för sina lärjungar och som han hade lärt dem att obetingat sätta sin tillit till. Om de inte lät Guds ord styra deras liv och beslut, skulle det betyda att de motstod den heliga anden. (Apg. 7:51—53; 1 Tess. 4:8) Men genom att ödmjukt och uppriktigt dra nytta av dessa gudomliga föranstaltningar, Guds ande och hans ord, skulle lärjungarna förbli i förening med Huvudet, Kristus Jesus, och förbli i hans kärlek. — Joh. 17:6, 20, 21; 15:7, 10.

Ledarskapet kommer till uttryck genom en församlingsanordning

Jesus liknade sina enskilda lärjungar vid grenar, som var förenade med honom såsom det ”sanna vinträdet”. (Joh. 15:1—5) Eftersom det gäller om alla kristna att ”Kristus är envar mans huvud”, betyder då det att den kristne kan bevara ett separat och självständigt förhållande till Kristus Jesus såsom sitt Huvud, åtskild från återstoden av Jesu sanna lärjungar? (1 Kor. 11:3) Inte alls. Aposteln Paulus skrev: ”Låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp.” (Kol. 3:15) Vi visar vår enhet med Kristus Jesus genom att vi ”allvarligt strävar efter att bevara andens enhet genom fridens föreningsband. En kropp finns det och en ande, alldeles som ni blev kallade i det ena hopp, vartill ni blev kallade; en Herre, en tro, ett dop; en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla.” (Ef. 4:3—6, NW) Kristus Jesus utövar alltså sitt ledarskap över enskilda individer genom en församlingsanordning, som kan liknas vid en kropp. Att skilja sig från denna anordning skulle vara detsamma som att förkasta hans ledarskap. Det skulle tyda på att man antingen tvivlade på Kristi förmåga att såsom Huvudet styra denna kropp eller också att man var missnöjd med det sätt på vilket han gjorde detta.

Precis som Gud kunde tala om det köttsliga Israel såsom ”min tjänare”, när nationen var trogen, så blev också det andliga Israel, den kristna församlingen, en sammansatt ”tjänare”-klass. (Jes. 41:8, 9; 43:10) Kristus Jesus beskrev den såsom den ”trogne och omdömesgille slaven” eller ”förvaltaren”, som tillhörde honom. Och även om en enskild individ vid Kristi andra ankomst kunde visa sig vara ”trogen över få ting”, lovade han att han skulle sätta denna tjänarklass av smorda kristna ”över allt vad han äger”. (Matt. 24:45—47, v. 45 enl. NW; Luk. 12:42; Matt. 25:21, 23; NW) Hur skulle det andliga Israel utöva sitt förvaltarskap över Kristi alla intressen på jorden?

Vi kan förstå hur detta går till, om vi drar oss till minnes hur Kristi ledarskap utövades i den kristna församlingen under det första århundradet. Som vi har sett tjänade apostlarna till en början som en styrande krets, och de fick senare hjälp av andra som blivit kvalificerade såsom ”äldre män” eller äldste i församlingen i Jerusalem. I den tidigaste skildring vi har av ett av deras möten är Guds ords och andes kraft mycket framträdande i fråga om att vägleda dem i deras beslut. Fastän detta möte, som hölls för att dryfta frågan om omskärelsen, tog sin början med vitt skilda uppfattningar bland de närvarande, åstadkom dessa båda krafter, Guds ande och ord, att lärjungarna kom fram till en enhällig slutsats.

Först talade aposteln Petrus om att oomskurna människor bland nationerna hade fått del av den heliga anden. Därefter gav Paulus och Barnabas vittnesbörd om andens verksamhet i deras tjänst bland sådana människor. Slutligen kunde Jakob, Jesu halvbror, utan tvivel genom att den heliga anden hjälpte honom att komma ihåg vad Skriften sade, rikta uppmärksamheten på den inspirerade profetia som förutsade att människor av nationerna skulle uppkallas efter Guds namn. Det skulle ha varit lätt för lärjungarna att helt enkelt rätta sig efter vad som tidigare varit och handla så som man alltid hade gjort, så att säga. Men hela den drivkraft eller maning som kom från Guds ord och ande pekade i en enda riktning och krävde att de rättade till sitt tänkesätt. När Jakob framlade ett förslag till beslut i denna fråga, antog man därför detta förslag med full enighet. Hade Kristus utövat ledarskap genom helig ande? Denna krets visste att det förhöll sig så, och därför sade de i det brev där de tillkännagav sitt beslut: ”Ty [först och främst] den heliga anden och [därnäst] vi själva har funnit det gott att inte lägga någon ytterligare börda på er, med undantag av dessa nödvändiga ting.” — Apg. 15:1—29, NW.

Detta brev vidarebefordrades sedan till alla de kristna församlingarna av män som representerade den styrande kretsen i Jerusalem. Församlingarna godtog och satte värde på detta beslut, och på så sätt visade de att de uppriktigt erkände Kristi Jesu ledarskap. Detta gjorde att de blev rikt välsignade, fasta i tron och växte till i antal. — Apg. 15:22, 30, 31; 16:4, 5.

Får du gagn av detta ledarskap, som utövas av Guds Son? Vilken församling i våra dagar visar sig hålla fast vid Guds ord och underordnar sig hans andes vägledning, vilket är ett bevis på detta ledarskap? Varför inte undersöka vittnesbörden om att detta ledarskap finns inom Jehovas vittnens kristna församling?