Vad har mänskligt styre åstadkommit under 6.000 år?

DÅ ETT nytt judiskt månår började i september 1975, nåddes en betydelsefull punkt i människans historia. Vad var det? Enligt bibelns tideräkning fullbordade mänskligheten då 6.000 år av sin tillvaro på jorden. Ja, om den förste mannen, Adam, hade valt att förbli lydig under Guds styre, skulle han fortfarande ha varit vid liv och varit 6.000 år gammal i september 1975.

Betyder detta att mänskligheten då nådde 6.000 år in i den 7.000 år långa period, som Gud ”välsignade ... och helgade” såsom sin stora ”vilodag”? Betyder detta att Kristi rikes styre, som omfattar de sista 1.000 åren av denna ”vilodag”, skall räknas från september 1975? — 1 Mos. 1:27, 31; 2:2, 3; Upp. 20:1—6.

Nej, det betyder inte detta. Varför inte det? Jo, bibelns skildring visar att Guds skapargärningar på den ”dag” som omedelbart föregick denna 7.000 år långa ”vilodag” inte upphörde med Adams skapelse. Bibeln visar att det låg en viss tidrymd mellan skapandet av Adam och skapandet av hans hustru, Eva. Under denna tid lät Gud Adam ge namn åt djuren. Huruvida denna period omfattade veckor eller månader eller år vet vi inte. Därför vet vi inte exakt när Jehovas stora ”vilodag” började, och vi vet inte heller exakt när den skall sluta. Detta gäller också början av Kristi tusenårsregering. Bibeln ger oss inga möjligheter att fastställa tidpunkten, och därför tjänar det ingenting till att spekulera över när denna tidpunkt kan inträffa. — 1 Mos. 2:18—25; Matt. 24:42, 44.

Men bibelns tidsangivelser visar oss att 6.000 år av mänsklig historia nådde sitt slut år 1975. Tidigt under Guds ”vilodag” blev Adam en upprorsman mot Guds styre. Därför har de 6.000 första åren av människans historia till största delen kännetecknats av mänskligt styre. Vad har människans oavhängiga styre åstadkommit under dessa sex millennier eller sex perioder om 1.000 år vardera? Låt oss göra en panoramaöversikt över dessa millennier i tur och ordning.

Första årtusendet

Människans lycka i Edens paradis tog slut, då Adam och Eva gjorde uppror mot sin Skapares, Jehova Guds, suveränitet. Det var med all rätt som Gud drev ut mannen och hans hustru ur lustgården och ut på den ouppodlade jorden, där de skulle få klara sig själva under den oavhängiga regering som de själva valt. Det är sannolikt att detta blev ett patriarkaliskt styre av något slag. Men under de mer än 900 år som återstod av Adams liv blev den av synd besmittade mänskligheten mer och mer invecklad i våld, mord, falsk religion och ett efterlåtet levnadssätt som slutade i död. — Rom. 5:12; 1 Mos. 3:12, 16—19; 4:10, 11, 23, 26.

Andra årtusendet

Under mänskligt styre växte ”människornas ondska” i sådan utsträckning att Gud, sedan han låtit ge tillbörlig varning, åstadkom en världsomfattande vattenflod som tillintetgjorde dem som hade ”fördärvat” jorden och fyllt den med våld. Fastän Gud bevarade den trogne Noa och hans familj på grund av deras rättfärdighet, blev deras avkomlingar indragna i mänsklig politik i trots mot Jehova Gud. Mindre än 200 år efter syndafloden blev Nimrod en skoningslös diktator och kung. Han upphöjde sig själv emot den högste Guden, så att det kom att bli ett talesätt: ”Alldeles som Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova.” (NW) Hans bedrifter som jägare inbegrep utan tvivel att han dödade människor såväl som djur, så att han upprättade en tyranni över människorna. När hans upproriska handlingssätt nådde sin höjdpunkt i att man byggde en stad, Babel, och ”ett torn, vars spets räcker upp i himmelen”, utförde Jehova det underverk som bestod i att människornas språk förbistrades. Detta tvingade dem att överge sitt byggnadsprogram och bli kringspridda över jorden. Den första mänskliga diktaturen upplöstes i nederlag! — 1 Mos. 6:4, 5, 11; 10:8—12; 11:1—9.

Tredje årtusendet

Det uppstod krig bland människorna — stam mot stam, stadsstat mot stadsstat och rike mot rike. Egypten blev den dominerande världsmakten, men det straffades av Gud på grund av att det förtryckte hans folk, Israel. Människorna i nationerna gled djupare och djupare in i hednisk avgudadyrkan, ja, det gick så långt att de offrade barn som brännoffer. Förtryckande diktaturer uppstod, och folk i allmänhet fick lida genom att de utnyttjades av härskarna. — 1 Mos. 14:1—16; 2 Mos. 1:8—11; 6:1—6; 14:26—31; 5 Mos. 18:9—12.

Fjärde årtusendet

I Egyptens släptåg uppstod i tur och ordning olika världsvälden, styrda av ärelystna kungar. De blev framträdande under det fjärde millenniet. Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland och Rom — vart och ett av dem kämpade under sin tid med sina mäktiga härar och vann världsherravälde. De tilläts också att vinna och utöva suveränitet över Israels nation. I profetiorna i Daniels bok såväl som i Uppenbarelseboken liknas sådana mäktiga politiska makter vid ”vilddjur”. Den falska religionen har alltid varit framträdande i sitt stöd åt dessa grymma diktaturer. — Dan. 7:2—8, 17; 8:3—8, 20—22; Upp. 13:1, 2; 17:3—8, 11; Hes. 21:25—27.

Femte årtusendet

Det romerska kejsardömet härskade nu över många länder. Det var inom Roms område som Johannes döparen blev halshuggen och Jesus Kristus hängd på pålen. De romerska härarna förstörde Jerusalem, och de kristna blev förföljda. Ja, allt detta hände inom det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. På 300-talet v.t. organiserade den odöpte kejsar Konstantin kristenheten med dess präster och den politisk-religiösa apparaten i Rom. Den katolska hierarkin bar ansvaret för de mörka tidsåldrarna med allt det eländiga förtrycket av vanliga människor och i synnerhet av dem som sökte tjäna Gud. Föreningen mellan kyrka och stat förhärligades år 800 v.t., när den romerske påven krönte Karl den store till härskare över Heliga romerska riket. — Mark. 6:25, 27; 15:25, 37; Luk. 21:20—24; 2 Tess. 2:3.

Sjätte årtusendet

Det romerska väldet splittrades i rivaliserande och förtryckande europeiska stater. Dessa sände ut sina krigsskepp för att sätta sig i besittning av och kolonisera de så kallade ”hedniska” områdena på jorden. Storbritannien blev den dominerande världsmakten. Vissa kolonier i Amerika förklarade sig oavhängiga från Storbritannien och vann också oberoende, men de fortsatte att vara nära förbundna i en anordning som innebar ett anglo-amerikanskt världsvälde. Under 1700-talet pågick den industriella revolutionen, och under 1900-talet började en tid av världskrig, vilka inbegrep nästan alla politiska nationer, stödda av de ledande religionerna. Den demokratiske ”Söderlandskonungens” herravälde utmanades av den tyske ”Nordlandskonungen”, men det diktatoriska Tyskland har nu avlösts i ställningen som ”konung” av den kommunistiske jätten. Ingen enda av dessa olika former av politisk styrelse har lett till verklig lycka eller trygghet för undersåtarna. Och nu har en kärnvapenkapprustning medfört hot om mänsklighetens utplåning. Revolution och uppror mot myndighet, den snabba framväxten av ett efterlåtet samhälle och den snabba ökningen av brottslighet och förorening har ökat människans problem. — Dan. 11:27—40; Upp. 11:18.

Panoramaöversikt

Denna 6.000 år långa period av människans tillvaro blev tidigt markerad av att paradiset gick förlorat. Sedan dess har den besvikna mänskligheten prövat på många olika slags styrelsesätt i sina ansträngningar att återvinna åtminstone någon form av materiellt paradis. Men vad har åstadkommits? Resultatet är världsförvirring. Mänskligheten står inför fördärv, alldeles som Jesus förutsade beträffande vår tid: ”På jorden vånda över nationerna, som inte ser sig någon utväg ..., medan människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden.” Men Guds ord erbjuder ett hopp! — Luk. 21:25, 26, NW.