Förlamad — men lever ändå helt och fullt
Berättat av Rodolfo Barin på Filippinerna
DET är sju år sedan jag kunde stå och gå utan hjälp. För fem år sedan kunde jag fortfarande skriva mitt namn och äta själv, men under det senaste året har också dessa enkla uppgifter varit omöjliga för mig. När jag läser, måste någon vända bladen åt mig, och om jag lutar mig alltför långt framåt i min rullstol, faller huvudet ner på bröstet, och jag kan inte lyfta upp det igen utan hjälp. Jag lider av den invalidiserande förlamning som kallas multipel skleros.
Eftersom jag var en välbyggd och robust man på trettiosju år, då sjukdomen först drabbade mig, kan du undra hur jag har kunnat förbli gladlynt och verksam. Hur har jag slagit tillbaka modlöshetens dysterhet under min elvaåriga kamp med denna obevekliga fiende? Svaret går tillbaka till år 1957, då jag överlämnade mitt liv åt att tjäna vår Skapare, Jehova Gud.
Att lära sig förtrösta på Jehova
Det krävdes mer än två års studium med Jehovas vittnen innan jag blev fullt övertygad om att bibeln är sanning, men när jag väl blivit övertygad, bemödade jag mig om att göra förändringar i mitt liv. Jag ägde en vinstgivande bar och nattklubb, och jag drack mycket och var storrökare. Men sedan jag begrundat bibelns råd i 2 Korintierna 7:1 att vi skall ”rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande”, upphörde jag med mina dåliga vanor. Jag sålde baren med förlust och försökte övertyga flickorna som arbetade där att göra om sitt liv genom att tillämpa Guds råd. Somliga gav gensvar och slutade att arbeta i nattklubben. Detta visade sig vara ett riktigt beslut, eftersom de flera år längre fram befann sig i en bättre situation än de flickor som stannade kvar.
När jag kompromisslöst tillämpade bibelns principer, blev jag snart utsatt för alla slag av smädelser från vänner och bekanta. Fastän jag hade en ansvarig ställning i ett stort fabriksföretag i Manila, brukade vänner håna mig för att jag vägrade att medverka i affärsmetoder som innebär ett brott mot Guds ord. Deras inställning sårade mig, men när jag ser tillbaka, inser jag att jag fördes närmare Jehova och blev styrkt genom min förtröstan på honom. Denna andliga kraft visade sig vara absolut nödvändig under de mörka dagar som låg framför mig.
Längre fram slutade jag mitt förvärvsarbete och grundade ett eget företag, som åtar sig uppdrag av försäljningsfrämjande karaktär. Det blomstrade efter hand med verksamhet i hela landet. Det har nu åttio fast anställda och tidvis omkring dubbelt så många. Omkring 90 procent av mina anställda är Jehovas vittnen.
Fastän mitt företag är relativt litet, har det ofta av det bolag som är vår kund fått de känsligaste och svåraste uppdragen. Känsliga kampanjer som gällt stora penningsummor har alltid lagts på vår byrå. Detta beror inte på att vi tar mindre betalt än andra, utan i stället — och jag är stolt över att säga det — på att vår personal, på grund av sin religion, är känd för att vara utomordentligt ärlig. Sålunda begär alltid cheferna i det bolag som är vår kund att uppdragen skall ges åt personer som är Jehovas vittnen.
Men precis som man kan förvänta har det också kommit provsättningar i samband med att jag hållit mig tätt till Jehovas lagar och principer. När jag vägrade att arbeta med en tvålprodukt som erbjöd krucifix och olika religiösa bilder som premie, retade det en av bolagets representanter till vrede. Han frågade: ”Varför vägrar ni att ha att göra med religiösa artiklar som är attraktiva för konsumenterna?”
Jag svarade: ”Gud avskyr att man använder sådana bilder, och därför vill vi inte ta i dem.”
När han hånfullt påpekade att vi tillhörde en annan religion, svarade jag: ”Om jag tillhörde er religion, skulle jag ha ännu större skäl att vägra. Jag skulle sannerligen inte vilja förringa min Gud genom att byta en bild av honom mot några tvålomslag.” Efter det här samtalet hörde vi ingenting mera om saken.
Men det inträffade liknande händelser. En gång ingick lotter, utan att jag visste om det, som premie för vissa artiklar. När jag längre fram fick reda på det, gjorde jag genast invändningar, men mina invändningar besvarades med att man började tala om kontraktsbrott och att eventuellt dra mig inför domstol. Jag stod emellertid fast och talade om för dem att jag skulle vara redo att möta alla tänkbara följder. Vad blev resultatet? De gav efter och drog in lotterna.
Mitt i en kampanj på södra Filippinerna begärde de av mina anställda som var vittnen att få ledigt för att vara med vid en fyra dagar lång områdessammankomst. Jag samtyckte till detta utan att tveka. När det bolag som var vår kund fick reda på detta, blev de upprörda och sade att de inte skulle tolerera sådana avbrott i framtiden. Jag utnyttjade tillfället till att tala om för dem att även om jag önskade att vittnena skulle gå miste om sina sammankomster, så skulle de ändå inte försumma dessa möten. Jag påminde dem också om att bolaget föredrar våra anställda på grund av att de är ärliga och prydliga och arbetar strängt. Jag framhöll att eftersom det var vid dessa sammankomster som våra arbetare inhämtade den kunskap och anda som gör dem till vad de är, skulle det vara emot bolagets intressen att hindra dem att vara närvarande. Återigen var det styrkan i vår ställning som vann seger.
Tidiga välsignelser från Jehova
Men det var inte bara dessa trosprov som styrkte mig. Nästan som för att förbereda mig för att möta min försvagande sjukdom välsignade Jehova Gud mig med många privilegier bland hans folk. Det vara bara ett år efter mitt överlämnande och dop som jag blev förordnad till tillsyningsman i den nyligen bildade Rooseveltförsamlingen i Quezon City, mycket nära Sällskapet Vakttornets avdelningskontor för Filippinerna. Jag kände mig inte vuxen uppgiften, men jag fick kärleksfull uppmuntran av mina kristna bröder och även av tillsyningsmannen för avdelningskontoret, som då tillhörde denna församling. Hur tillfredsställande var det inte att se församlingen växa under de följande åren! År 1964 blev det möjligt att grunda en ny församling i en avlägsen förort till Quezon City för att hjälpa tolv personer som hade svårigheter att vara med vid mötena. Jag blev förordnad till tillsyningsman för den nyligen bildade Novalichesförsamlingen.
Eftersom jag bodde omkring 25 kilometer från Novaliches, beslöt jag att flytta dit för att vara nära den nya församlingen. Medan den under årens lopp växte från de ursprungliga tolv till för närvarande sammanlagt 200 förkunnare av Riket, hade jag privilegiet att hjälpa till att bygga en stor Rikets sal på en tomt intill mitt hus.
Det var omkring tre månader efter det att denna nya församling bildats som jag kände de första verkningarna av min sjukdom — i juni 1964.
En gäckande sjukdom
Det började med att jag såg dubbelt och hade ryckningar i ögonen som en följd av att ögonmusklerna försvagades. Den omedelbara verkan var att jag kände svår yrsel. Efter att ha genomlidit en dag på kontoret tvingades jag anlita en läkare, som gav mig ett recept. Det gick flera dagar utan någon påfallande förändring. Jag började känna mig deprimerad. Eventualiteten att denna sjukdom skulle minska min kristna verksamhet var svår att uthärda.
För att minska yrseln, som berodde på att jag såg dubbelt, täckte jag över ena ögat och bytte sedan till det andra. På detta sätt kunde jag fullgöra mina förpliktelser i församlingen och i familjen, även om det var med stor svårighet. Efter två månader återfick jag normal synförmåga, och jag är tacksam för att jag fortfarande kan se bra. Men problemet med ögonen var bara en inledning till nästa stadium av sjukdomen. Snart började jag lägga märke till att mitt vänstra ben försvagades och samtidigt blev stelt. Detta gjorde att jag började stappla och vackla när jag gick, men till att börja med kunde jag hjälpa upp detta genom att använda käpp.
Jag konsulterade olika läkare, men deras diagnoser var lika skiftande som de var många. Allteftersom månaderna gick och min sjukdom förblev oidentifierad, blickade jag ihärdigt bortom mig själv till den store läkaren och livets givare: Jehova Gud. Jag fattade det bestämda beslutet att fruktan inte skulle få komma in i mitt hjärta, och jag fann stor tröst i de inspirerade orden i Psalm 55:23: ”Kasta din börda på HERREN [Jehova], han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja, att den rättfärdige vacklar.”
År 1966 hade sjukdomen framskridit så långt att mitt högra ben började ge vika, och detta åtföljdes av att båda benen blev stela. År 1968 kunde jag inte längre gå ens med hjälp av käpp, och jag tvingades använda rullstol. Nu var jag praktiskt taget invalidiserad, och verkan av detta var nästan outhärdlig.
Fram till dess jag blev sjuk hade jag varit så stark och kraftfull att det tycktes omöjligt att detta skulle kunna hända mig. Längtansfullt brukade jag tänka på hur predikandet från hus till hus till för bara kort tid sedan hade varit ett tillfredsställande och givande arbete för mig. Hur ofta brukade jag inte påminna mig den lycka jag kände, när jag fann människor som hade ett rättfärdigt sinnelag och kunde återuppliva deras tro på den ende Gud som lovar en helt och hållet ny tingens ordning!
Hjälp att bemästra ett tillstånd som försämras
En framstående läkare ställde längre fram diagnos på min sjukdom: multipel skleros. Orsaken till denna sjukdom är okänd, och det förlopp den kan ta är lika svårt att förutsäga som den är obotlig. Det var perioder då sjukdomen saktade av och gick tillbaka, men kyla eller en infektion eller till och med känslomässiga påfrestningar kunde utlösa ett återfall till ett ännu sämre tillstånd. En sådan ovisshet när det gällde hur sjukdomen skulle arta sig var tillräcklig för att kunna beröva mig varje spår av mod och uthållighet. Men jag satte min förtröstan till Jehova, och genom oupphörliga böner har jag kunnat komma över de många känslomässiga klyftor som orsakats av min fysiska invaliditet. I Psalm 46:2, 3 (NW) fann jag de tröstande orden: ”Gud är för oss en tillflykt och styrka, en hjälp som lätt står att finna under trångmål. Därför skall vi inte frukta.” Dessa ord har alltid styrkt mig i mina ansträngningar att bekämpa modlöshet och missräkning.
Under tiden blev mitt fysiska tillstånd sämre. År 1970 var armarna så försvagade att jag inte längre kunde ta mig fram i rullstolen. År 1974 hade jag förlorat all kontroll över mina fingrar, och jag kunde inte längre läsa, skriva eller äta själv. Om en moskit biter mig, kan jag känna det, men jag kan inte göra någonting för att slå den. Nu har sjukdomen börjat påverka min halsmuskulatur, och det betyder att om jag var ensam och mitt huvud föll framåt, så skulle jag inte kunna hindra att jag föll ur rullstolen.
Likväl har jag mycket att vara tacksam för. Först och främst är jag tacksam för att mitt sinne har förblivit vaket och verksamt, trots försämringen av min kroppsmuskulatur. För det andra är jag tacksam för att mina ögon inte har påverkats sedan den gången för elva år sedan, då jag såg dubbelt. Därför kan jag läsa, om någon vänder bladen åt mig. Min röst är också fortfarande tydlig, även om den är försvagad. Detta har gjort det möjligt för mig att fortsätta som äldste i församlingen och hålla offentliga bibliska föredrag i Rikets sal och vid Jehovas vittnens sammankomster. På så sätt kan jag fortfarande undervisa andra om Guds uppsåt.
Jag kan till och med ta emot utökade privilegier i den kristna församlingen, till exempel vara sammankomsttillsyningsman i vår lokala krets av Jehovas vittnen. Jag tjänar också som cafeteriatillsyningsman vid större områdessammankomster som hålls i staden. Det ger mig stor glädje att kunna användas på detta sätt trots min fysiska invaliditet.
Min hustru och mina fyra barn har varit en underbar källa till kraft, uppmuntran och medkänsla under denna svåra tid. Jag har aldrig känt mig ensam. Min äldste son har varit en god ersättare för mina armar och ben, i det han skickligt har utfört många av deras funktioner såväl som vårdat dem. Mina familjemedlemmar har skrivit ner denna berättelse, medan jag dikterat den för dem.
Vi har en minibuss med ett särskilt säte som gör att jag håller mig sval, och detta gör det möjligt för mig att komma omkring en hel del. Mina söner lyfter mig från rullstolen in i minibussen och ställer in den hopfällda rullstolen bak i bussen. Att resa är den bästa rekreation jag vet, och vi reser ofta hundra kilometer eller mer för att besöka medvittnen ute i landet.
Att vara sysselsatt — den bästa terapin
Jag tycker om att ha ett fulltecknat schema. Min dag börjar klockan 4.30, då jag får massage sedan jag vaknat. Jag behöver få massage innan jag skall sova och när jag har vaknat för att musklerna i ben och armar inte skall hårdna till. Klockan 6 följer jag med mina två yngsta barn till deras skolor, och sedan blir jag körd till mitt kontor. Jag arbetar där till mitt på dagen. På eftermiddagen varannan dag leder jag bibelstudier med dem som arbetar på mitt kontor. Sammanlagt är det nu sju av dem som jag har bibelstudium med. Sedan far jag hem, och det betyder en timmes bilfärd från kontoret.
Varje tisdagskväll leder jag ett församlingsbibelstudium. På onsdagskvällarna har jag ett bibliskt samtal med en familj på fyra personer i deras hem. På torsdagskvällarna leder jag ett bibelstudium med en grupp på tre familjer som bor sjutton kilometer från mitt hem. Denna grupp har nu regelbundna församlingsmöten och kan snart vara kvalificerad att organiseras som en församling av Guds folk. På fredagskvällarna har vi våra församlingsmöten som kallas teokratiska skolan och tjänstemötet.
På lördagsförmiddagen åker jag ut tillsammans med mina kristna bröder i min minibuss för att ta del i det offentliga predikoarbetet. Jag kan inte gå från hus till hus med min rullstol på grund av de ojämna vägarna och stigarna på landet, men mina bröder placerar mig ofta på ett ställe där det finns många människor, och så kan jag inleda samtal med dem. Jag kan också sitta i minibussen, och när människor går förbi, kallar jag dem till mig och talar med dem om det hopp jag har från bibeln. Lördagseftermiddagarna använder jag till att förbereda mig för församlingsmöten och bibliska tal. Söndagsförmiddagarna använder jag vanligen tillsammans med andra vittnen till predikande, och på eftermiddagen har vi vårt offentliga bibliska föredrag och vårt bibelstudium med hjälp av Vakttornet.
Ibland händer det att välmenande personer kommer till mig och säger att jag kanske anstränger mig alltför mycket med ett sådant upptaget schema. Jag svarar alltid att jag inte vill avstå från något av mina kristna privilegier, så länge jag kan fullgöra dem. Det är just på grund av dessa privilegier och ansvarsuppgifter som jag har kunnat undvika en negativ och självömkande inställning. De har hållit mina tankar borta från min sjukdom, och detta har visat sig vara den bästa terapin för mig.
Den svåraste provsättningen
Den kanske svåraste provsättningen kom en dag år 1972, när jag kände en olidlig smärta i ansiktsmusklerna. När jag försökte tala, kunde jag inte få fram ett ord. Jag hade drabbats av neuralgi. Första gången det inträffade förlorade jag talförmågan i två dagar. Det var ytterst plågsamt att bara öppna munnen litet grand. Den förstämning som kom över mig är alltför dyster för att kunna beskrivas. Ingenting kunde göra mig mera modfälld än att se mitt tillstånd degenerera så långt att jag förlorade talets gåva. Modlösheten plågade mig; till en tid kände jag mig krossad.
Jag bad tyst och bönföll enträget Jehova att återge mig talförmågan, så att jag skulle kunna fortsätta att lovprisa honom. Jag var tacksam att jag efter en kort tid återvann talförmågan, även om smärtan i nerverna har fortsatt periodiskt. Jag kände Jehovas närvaro i allt högre grad, och denna senaste sjukdom förde mig ännu närmare honom.
Belöningar jag redan fått
Vid det här laget är jag säker på att du inser vad som har hjälpt mig att övervinna modlöshet och fysisk svaghet. Ja, det har varit en nära samhörighet med Jehova Gud och mitt fasta hopp till hans rättfärdiga nya tingens ordning tillsammans med kärlek och stöd från min familj och från kristna bröder och systrar. Att jag haft mycket att göra i Herrens verk har hjälpt mig att känna att jag fortfarande behövs och är nyttig och kan hjälpa andra. Närhelst jag känner ett visst missmod, är det ingenting som är mera upplyftande för mig än att jag får besöka mina vänner och bröder och dryfta Guds ord med dem.
Det finns ingen glädje på jorden som kan jämföras med det privilegium jag haft i fråga om att hjälpa andra människor att komma att älska Jehova och tjäna honom. För inte så länge sedan var det sex personer i en familj som jag hade hjälpt som överlämnade sig åt Jehova, och alla blev döpta på samma gång! Många av dem som jag hjälpt var enbart nyfikna i början, när de lade märke till mitt försvagade tillstånd. Men sedan gick de upp i de nya och underbara ting som de fick lära sig från Guds ord och glömde mitt tillstånd. Längre fram har de talat om för mig att det var min nitälskan och min tillförsikt, när jag talade med dem, som väckte deras intresse. När jag hör detta, tackar jag tyst för mig själv Jehova för att han belönar mig och uppmuntrar mig på detta sätt.
Glädjeämnena i Guds tjänst uppväger sannerligen mer än väl den fysiska plåga jag känner. När jag tänker på vad jag har fått privilegiet att uträtta med Jehovas bistånd, hjälper det mig att täppa till de hål genom vilka en förlamad persons livsvilja kan sippra ut och överge honom. Tack vare denna hjälp från Jehova har ingen smärta, ingen förlamning och ingen neuralgi kunnat hindra mig från att lovprisa hans stora och härliga namn.