Fortsätt — löftet nalkas sin uppfyllelse!
”Ni har ... behov av uthållighet, för att ni, sedan ni har gjort Guds vilja, måtte få uppfyllelsen av löftet.” — Hebr. 10:36.
1. Vad förmådde ett pålitligt löfte den gemensamme förfadern till araber och israeliter att göra sig till?
ETT gott löfte som getts av en pålitlig person kan påverka den som får det att utföra en handling som leder till belöning. Hur många av oss i denna tid skulle, helt och hållet för ett löftes skull, vara villiga att bli en främling, en man utan hemland, och leva i ett främmande land i hundra års tid? Häpnadsväckande nog har vi den historiska skildringen av just ett sådant handlingssätt! Det gäller en man, som araberna, liksom också deras släktingar efter blodet, israeliterna, påstår sig härstamma från. Denne deras gemensamme förfader fick ett löfte vars fullgörande påverkar hela den mänskliga familjen till dess eviga bästa.
2. Varför krävde förverkligandet av detta löfte handling från honom som fick löftet?
2 Förverkligandet av detta för hela världen betydelsefulla löfte krävde handling, alldeles som det hette i det uttalande som innehöll löftet från Gud: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” — 1 Mos. 12:1—3.
3. På vilket sätt är Abraham från kaldéernas Ur ett exempel för oss när det gäller ett löfte?
3 Hur tacksamma kan inte alla vi som tillhör dessa ”släkter på jorden” vara för att den som fick löftet, Abraham från kaldéernas Ur, förtröstansfullt utförde den föreskrivna handlingen! Abram (senare kallad Abraham) är ett exempel för oss i fråga om att utföra den tillbörliga handlingen för att förverkliga ett löfte som Abrahams Gud ger oss.
4. Hur länge var Abraham en man utan hemland i Kanaans land? Hur länge var hans son Isak och hans sonson Jakob det?
4 När Abraham var sjuttiofem år gammal, kom han till det utlovade landet, som då var främmande land för honom. Han dog vid ett hundra sjuttiofem års ålder. Av det skälet var han en man utan hemland under ett helt århundrade — en lång tid. Abrahams son Isak, som föddes åt honom i detta främmande land som ännu inte getts åt honom, var likaså en man utan hemland, och han var det under en ännu längre tid — under ett hundra åttio år. Isaks son, Jakob, som Guds löfte fördes vidare till, var en man utan hemland under ett hundra trettio år innan han kallades ned till Egypten, där han dog. (1 Mos. 47:7—9; 49:33) I enlighet med sin egen begäran begravdes likväl denne patriark, som blev ett hundra fyrtiosju år gammal, i det utlovade landet, Kanaans land. — 1 Mos. 50:1—14.
5, 6. Vilken egenskap styrkte dessa tre patriarker till att hålla ut under två hundra femton år i detta främmande land, och hur bekräftar Hebréerna 11:9, 10, 13—16 detta?
5 Vad var det som styrkte dessa tre patriarker till att fortsätta i ett främmande land och inte återvända till kaldéernas Ur? Vad hjälpte dem att hålla ut i det främmande landet Kanaan i sammanlagt två hundra femton år (från 1943 till 1728 f.v.t.)? Det var deras tro på Jehova Gud och på tillförlitligheten i hans obrytbara löfte. I enlighet med detta läser vi i Hebréerna 11:9, 10, 13—16:
6 ”Genom tro levde han [Abraham] såsom en främling i löftets land såsom i ett främmande land och bodde i tält med Isak och Jakob, som var arvingar med honom till precis samma löfte. Ty han väntade på staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud. I tro dog alla dessa, fastän de inte fick uppfyllelsen av löftena, utan de såg dem uppfyllas långt borta och välkomnade dem och bekände offentligt att de var utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet. Ty de som säger sådana saker ger till känna att de ivrigt söker ett eget land. Och om de nu verkligen hade fortsatt att påminna sig det som de hade dragit ut ifrån, skulle de ha haft tillfälle att vända tillbaka. Men nu traktar de efter ett bättre, det vill säga ett som hör himmelen till. Därför skäms inte Gud för dem, att bli anropad såsom deras Gud, ty han har gjort redo en stad åt dem.”
7. Hur gjorde Abraham sig till en icke önskvärd person i det land där han var född, och vad slags ”stad” åstundade han?
7 Abraham var, som ett exempel för sin son Isak och sin sonson Jakob, besluten att dö utomlands hellre än dra sig undan från sin tilldelade uppgift och återvända till sin hemstad, kaldéernas Ur. Eftersom denna hedniska stad låg i Sinears land, gjorde sig Abraham till och med ovälkommen där i området, på grund av att han förföljde och jagade på flykten fyra förbundna kungar från detta område. Det var Amrafel, kung i Sinear, Arjok, kung i Ellasar, Kedorlaomer, kung i Elam, och Tideal, kung i Goim. Abraham och hans skaror tog ifrån dessa kungar alla de värdefulla ting och fångar som de hade bemäktigat sig under sin invasion av Kanaans land. (1 Mos. 14:1—24; Hebr. 7:1) Abraham ville inte längre ha kaldéernas Ur som sin hemstad. Han ville inte kännas vid det. Han föredrog att leva som nomad i det utlovade landet, i det han önskade någonting bättre än den avgudiska, syndiga stad där han föddes. I stället för en människogjord stad ville Abraham, liksom också Isak och Jakob, ha en stad eller regering vars uppbyggare och upphovsman hans Gud är. Grundvalarna till kaldéernas Ur ligger i ruiner i vår tid, men så är det inte med Guds ”stad”.
8, 9. a) Vad slags arv kommer Abraham att få i uppståndelsen? Hur då? b) Hur blev Abraham, enligt Romarna 4:11, 12, ”fader” till Kristi lärjungar, andligen talat?
8 På grund av Abrahams trohet intill döden lovade Jehova Gud honom inte ett himmelskt arv, utan ett jordiskt arv: Kanaans land. Vid sin uppståndelse från de döda kommer Abraham därför att bli uppväckt till liv på jorden. Men vid den tiden kommer jorden att stå under det oinskränkta styre som utövas av den stad ”som hör himmelen till”, det messianska riket under Abrahams mest betydelsefulle avkomling, nämligen Jesus Kristus. (Hebr. 11:16) Abraham var ett utomordentligt exempel i fråga om tro på denne lysande avkomling, den genom vilken Guds löfte till Abraham uppfylls, eftersom Jesus Kristus på ett enastående sätt är Abrahams ”säd”, i vilken alla jordens nationer kommer att bereda sig en aldrig upphörande välsignelse. (1 Mos. 22:18) Andligen talat sägs Abraham vara ”fader” till Jesu Kristi lärjungar, oberoende av om dessa har kommit från de omskurna judarna eller från de oomskurna icke-judarna, hedningarna. I fråga om detta läser vi följande ord:
9 ”Och han [Abraham] fick ett tecken [åratal efter det att han blivit en kringvandrande främling i Kanaans land], nämligen omskärelsen, såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron som han hade medan han var i sitt oomskurna tillstånd [till dess han födde Isak], för att han skulle vara fader för alla som har tro medan de är i ett oomskuret tillstånd [som hedningar], för att rättfärdighet skulle tillräknas dem; och omskurna avkomlingars fader, inte bara för dem som håller sig till omskärelse [de omskurna judarna], utan också för dem [hedningar] som vandrar ordningsfullt i spåren av den tro, som vår fader Abraham hade medan han var i det oomskurna tillståndet.” — Rom. 4:11, 12; 1 Mos. 15:6; 17:7—17.
10. a) Hur är Gud i högre grad än Abraham ”fader för alla som har tro”? b) Genom vilken egenskap skall vi således få träda in i uppfyllelsen av Guds löften?
10 På grund av att Abraham blev lik en andlig fader för lärjungarna till hans avkomling efter köttet, Jesus Kristus, blev Abraham använd som en bild av Jehova Gud, som är den himmelske Fadern till hela den ”säd”, genom vilken alla jordens nationer skall bli välsignade. (Gal. 3:8, 9) Jehova Gud är således den större Abraham. Från honom kommer egenskapen tro, eftersom han ger sin heliga ande åt dem som tillber honom, och en av de frukter som denna ande frambringar är tro. (Gal. 5:22) Hans pålitliga trohet mot sina löften inger oss tro på honom. I mycket högre grad än Abraham är Jehova Fader till de trogna eller dem som har tro. Genom att hålla fast vid denna tro skall vi, i likhet med Abraham, träda in i uppfyllelsen av Guds löften till oss. Vår tro kommer att hjälpa oss att hålla ut till dess vi får de ting som är utlovade av Gud.
”UTLÄNNINGAR OCH TILLFÄLLIGA INBYGGARE” I DEN HÄR VÄRLDEN
11, 12. Hur är vi, som i likhet med Abraham ser fram mot Guds löften, ett folk utan hemland, och hur understöds denna tanke av det som är skrivet i 1 Petrus 2:11, 12?
11 Abraham är sannerligen ett exempel för oss i denna tid som ser fram emot de underbara ting som är utlovade åt oss av den Gud som inte ljuger. För närvarande har vi fortfarande bland oss män och kvinnor som, på ett bildligt sätt, är människor utan hemland. Det är de som verkligen har Abrahams tro. De är de överlämnade, döpta lärjungarna till Jesus Kristus, den främste av Abrahams ”säd”. Det är inte orätt att betrakta dem som ett folk utan hemland. Denna ståndpunkt stöds av vad en av Kristi lärjungar, aposteln Petrus, skrev i sitt första brev, som var riktat till dem som han kallar ”de tillfälliga inbyggare som är kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien”. (1 Petr. 1:1) I vilken bemärkelse var dessa kristna ”tillfälliga inbyggare”? Detta visas i kapitel två, verserna elva och tolv, där aposteln Petrus skriver:
12 ”Ni älskade, jag förmanar er som utlänningar och tillfälliga inbyggare att fortsätta att avhålla er från köttsliga begär, vilka är just de som för krig mot själen. Bevara ert uppförande gott bland nationerna [eller: hedningarna], för att, i den sak vari de talar emot er såsom ogärningsmän, de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud på dagen för hans inspektion.” — 1 Petr. 2:11, 12.
13. a) För vem är vi emellertid inte ”utlänningar”, och varför inte det? b) Varför skall vi, till skillnad från Petrus, inte behöva lämna denna onda tingens ordning?
13 ”Utlänningar” kan vi överlämnade lärjungar till Kristus vara för världen, men hur trösterikt är det inte att veta att vi inte är ”utlänningar” för Gud — inte är ”utestängda” från honom! För honom är vi inte längre ”utestängda och fiender, därför att ... [vårt] sinne var vänt till de gärningar som var onda”. (Kol. 1:21) Vi vandrar inte ”som nationerna också vandrar i sina sinnens fruktlöshet, så länge de är i mörker vad sinnet angår och utestängda från det liv som hör Gud till, på grund av den okunnighet som är i dem, på grund av deras hjärtans känslolöshet”. (Ef. 4:17, 18) Aposteln Petrus och de smorda kristna på hans tid förväntade att få lämna denna världsliga tingens ordning den dag de dog och sålunda inte längre vara utländska inbyggare eller tillfälligt bosatta i den. Men i dag, under det tjugonde århundradet för den kristna församlingen, kommer de av Jehovas kristna vittnen som överlever den annalkande ”stora vedermödan” inte att lämna den nuvarande ordningen. Varför inte det? Därför att denna onda tingens ordning själv kommer att undanröjas från jordens yta i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, som vedermödan kommer att sluta med. — Matt. 24:21, 22; Upp. 7:14; 16:14, 16; 19:11—21.
14. Vilket sunt skäl angav Petrus för att de smorda kristna skulle uppföra sig som ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” i den nuvarande världen?
14 Bekänner vi oss verkligen vara överlämnade kristna? Uppför vi oss då som ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” bland nationerna i världen på det sätt som den inspirerade aposteln Petrus tillrådde? Det var med sunda skäl han förmanade de kristna, som hade fått ”en ny födelse till ett levande hopp”, att de skulle vara noga med att uppföra sig som människor i ett främmande land. Orsaken till att de skulle göra detta var, som Petrus sade, att ”ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom, för att ni vitt och brett skall förkunna hans dygder’, hans som har kallat er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. En gång var ni ju inte ett folk, men nu är ni Guds folk.” (1 Petr. 1:3; 2:9, 10) Det är alltså uppenbart att de inte längre är en del av denna världen, som är utestängd från Gud. De vandrar inte längre i dess mörker, utan de är ljusbärare från Gud. De är i en situation som liknar den som Abraham befann sig i för länge sedan.
15. Vilket hopp har, enligt 2 Petrus 3:13, 14, dessa kristna som har fått en ”ny födelse”?
15 Deras hopp är inte denna världens hopp. Deras hopp är inspirerat av Guds löfte. Detta löfte närmar sig nu sin uppfyllelse, sitt härliga förverkligande. För mer än nitton hundra år sedan skrev Petrus orden: ”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo. Därför, ni älskade, då ni nu väntar på dessa ting, så gör ert yttersta för att slutligen av honom bli funna fläckfria och oklanderliga och i frid.” (2 Petr. 3:13, 14) Dessa ”nya himlar” var den ”stad”, som den trogne Abraham väntade så tålmodigt på, en himmelsk regering, ”som har de verkliga grundvalarna, ... vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. (Hebr. 11:10) Den ”nya jorden” är det nya mänskliga samhälle, som utgörs av alla dem som bereder sig välsignelse genom Abrahams andliga ”säd”. — 1 Mos. 22:18; Upp. 21:1.
KRISTUSLIK ICKE-INBLANDNING I VÄRLDEN
16. Varför kan alltså de kristna inte intressera sig för de världsliga nationernas politiska angelägenheter och tvistefrågor?
16 De kristna är ”utlänningar och tillfälliga inbyggare”, och som sådana väntar de på uppfyllelsen av detta löfte från Gud, så hur skulle de i själva verket kunna intressera sig för de världsliga nationernas politiska angelägenheter och våldspräglade konflikter? Om deras hjärtan verkligen är inställda på dessa ”nya himlar” och en ”ny jord” i förbindelse med Guds rike, kan de sannerligen inte göra det!
17. Hur gör lydnad för Kristi ord i Matteus 6:32, 33 att det är otänkbart att man delar sin uppmärksamhet mellan Guds rike och människogjorda riken?
17 Jesus Kristus sade till sina lärjungar: ”Er himmelske Fader vet ... att ni behöver alla dessa [materiella] ting. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet.” (Matt. 6:32, 33) Att man på detta sätt söker den himmelske Faderns rike först inbegriper att man tar aktiv del i att fullgöra Jesu profetia: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matt. 24:14) En lydig kristen kan inte kompromissande dela sin uppmärksamhet mellan Guds rikes intressen och människogjorda rikens intressen och ändå sätta Guds rike först och vinna Guds godkännande.
18. Varför har de kristna inte någon rätt att göra sig till en del av den här världen?
18 Eftersom de kristna har blivit ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” i förhållande till den nuvarande gamla världen, har de inte längre rätt att på nytt göra sig till en del av denna världen. Om de gjorde det, skulle de inte vara inbegripna i den bön som Jesus frambar till Gud: ”Jag begär ... att du skall vaka över dem för den ondes skull. De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen. Helga dem med hjälp av sanningen; ditt ord är sanning.” (Joh. 17:15—17) Det fanns sunda skäl till att frambära en sådan bön, eftersom ”den onde” är ”den här världens härskare”. — Joh. 12:31; 14:30.
19. Vad måste de kristna som ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” utstå i den här världen?
19 Är det så att den nuvarande världen, som utgörs av den av djävulen styrda mänskligheten, älskar dessa kristna ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” på grund av att de konsekvent vägrar att bli en del av denna världen? Älskade världen Jesus Kristus på grund av att han, som han själv sade, ”inte ... [var] någon del av världen”? Lärjungen är inte förmer än sin herre. Följaktligen sade Jesus till sina lärjungar: ”Om världen hatar er, vet ni att den har hatat mig innan den hatade er. Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er. Ha det ord i minnet som jag sade till er: En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också. ... Ja, den stund kommer då var och en som dödar er skall föreställa sig ha utfört en helig tjänst åt Gud.” (Joh. 15:18—20; 16:2) För att den sanne kristne skall få träda in i uppfyllelsen av Guds löfte måste han troget utstå sådant hat och sådan misshandling från världens sida.
20. Vad behövde de judar som blivit kristna — och som var hatade alldeles som Jesus — komma ihåg, enligt Hebréerna 10:32—34?
20 De judar i den romerska provinsen Judeen som hade blivit kristna, och särskilt de som bodde i huvudstaden Jerusalem, kom att få erfara sanningen i dessa varnande ord från deras messianske Herre, Jesus Kristus. Omkring tjugoåtta år efter det att Jesus yttrat dessa ord var aposteln Paulus, en jude som blivit kristen, i tillfälle att skriva till de hebreiska troende i Jerusalem följande ord som gav förnyad styrka: ”Erinra er ständigt de förgångna dagar, i vilka ni, sedan ni blivit upplysta, utstod mycken kamp under lidanden, medan ni ibland blev, som på en teater, utsatta för både smädeord och vedermödor och ibland blev delaktiga med dem som upplevde sådant. Ty ni både gav uttryck åt medkänsla med dem som var i fängelse och fann er med glädje i att man rövade bort era tillhörigheter, då ni ju visste att ni själva har en bättre och bestående egendom.” — Hebr. 10:32—34.
KRISTNA ”SÄNDEBUD”
21, 22. a) Vilka är det som Gud, på grund av världens fientlighet, sänder till människorna, och vad skall åstadkommas? b) Hur får vi vår uppmärksamhet riktad på detta i 2 Korintierna 5:19—21?
21 Det är obestridligt att världen är fientlig mot Jehova Gud och mot hans hängivna folk. På grund av detta har Gud anvisat en tjänst som sändebud åt sina överlämnade, döpta tillbedjare, som från honom har fått en ”ny födelse”. (1 Petr. 1:3) Följaktligen sänder han ut dem till den utestängda världen, men inte för att anhålla om fred och ingå kompromiss med världen. Det är inte den dömda världens sak att diktera fredsvillkoren för Gud. (Luk. 14:31, 32) Gud sänder ut sina sändebud för att enträget uppmana enskilda människor i världen att utnyttja Guds kärleksfulla villkor för att få träda in i ett fredligt, livsfrälsande förhållande till honom. Tillsammans med sin till hälften judiske följeslagare, Timoteus, riktar denne jude som blivit kristen, Paulus, vår uppmärksamhet på detta faktum, i det han i 2 Korintierna 5:19—21 säger:
22 ”Medelst Kristus försonade [Gud] en värld med sig själv, i det han inte tillräknade dem deras försyndelser, och han har anförtrott ordet om försoning åt oss. Vi är alltså sändebud på Kristi vägnar, som om Gud framställde enträgna uppmaningar genom oss. På Kristi vägnar ber vi ivrigt: ’Bli försonade med Gud.’ Den som inte hade känt synd har han gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet medelst honom.”
23. Varför är dessa kristna ”sändebud”, med tanke på ”ordet om försoning” som de bär ut, inte bemyndigade att blanda sig i världslig politik och världsliga konflikter?
23 På grund av att dessa befullmäktigade kristna är sändebud på Kristi vägnar till alla nationerna, måste de bära ut ”ordet om försoning” till människor med alla slag av politisk övertygelse — till demokrater, till republikaner, till socialister, till de nazistiskt sinnade, till de fascistiskt sinnade, till kommunister, till konservativa, till medlemmar av arbetarpartier osv. ”Ordet om försoning” från Gud är detsamma till alla dessa, utan partiskhet. Av detta skäl kan hans ”sändebud på Kristi vägnar” inte befatta sig med politiken i något land eller bli medlemmar av något politiskt parti någonstans. Som ”sändebud” från Gud är de ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” oberoende av i vilket land de predikar ”dessa goda nyheter om riket”. I det de kommer ihåg aposteln Paulus’ ord: ”Vårt medborgarskap [finns] i himlarna” (Fil. 3:20, 21), inser de att de inte har någon rätt eller något bemyndigande att blanda sig i politiska angelägenheter. De måste bevara sig strikt neutrala både i fråga om nationell och lokal politik och alla själviska konflikter i denna världen.
24. Vad blir dessa ”sändebud” utsatta för från världens sida, enligt vad som visas av Paulus’ ord i Efesierna 6:19, 20, trots att de är i högsta grad laglydiga?
24 Följaktligen är de i högsta grad laglydiga människor, i det de betalar skatterna och handlar med samhällets bästa för ögonen. Likväl är dessa sändebud, som verkar på Kristi vägnar, hatade av världen, alldeles som Kristus själv var det. (Matt. 22:21; Rom. 13:1—7) Det är därför inte egendomligt att Paulus, bara omkring sex år efter det att han skrivit orden i 2 Korintierna 5:19—21, fann sig vara fånge i Rom i Italien och därför skrev till församlingen i Efesus i Mindre Asien och uppmanade dem att bedja för honom: ”Att förmåga att tala måtte ges mig då jag öppnar min mun, till att med ett fritt och öppet tal bekantgöra de goda nyheternas heliga hemlighet, för vilka jag verkar som ett sändebud i kedjor.” — Ef. 6:19, 20.
25. Vad krävs i samband med att man fullgör sin uppgift som kristet sändebud, och vilken kunskap om ägodelar bör man tänka på?
25 Precis som för nitton hundra år sedan kräver detta — att man tjänar som ett ”sändebud på Kristi vägnar” bland människor som är utestängda från Gud — att man håller ut under sådant lidande. Som ett mönster för oss höll Paulus troget ut. Han höll fast vid sin ställning som sändebud eller sin kristna tjänst. Han sade: ”På alla sätt anbefaller vi oss som Guds tjänare: genom uthållighet i mycket, genom vedermödor, genom nödsituationer, genom svårigheter, genom hugg och slag, genom fängelser” osv. (2 Kor. 6:4, 5) Som en som också fick lida kunde Paulus uppmana sina hebreiska bröder som blivit kristna att fortsätta att vara uthålliga, alldeles som de hade varit uthålliga i mycket, när de först fick bibelns sannings ljus. Fastän de kunde förlora alla jordiska, materiella ägodelar, hade de likväl, och han också, ”en bättre och bestående egendom”. — Hebr. 10:32—34.
26. Varför behöver kristna sändebud och utsända ännu fortsätta i trogen uthållighet?
26 Som sändebud eller sådana som är utsända från Gud på Kristi vägnar behöver vi kristna vittnen för Jehova i denna tid utveckla förmågan att visa uthållighet, inte sant? Ja, vi behöver ju fortsätta att visa uthållighet. Sedan slutet av hedningarnas tider år 1914 har vi utstått åtskilligt i fråga om förföljelse och dålig behandling i en fientlig värld. Ännu mera av sådana erfarenheter ligger fortfarande framför oss, innan vi ser uppfyllelsen av Guds löfte om ”nya himlar och en ny jord” där rättfärdighet skall bo för evigt. (2 Petr. 3:13) Uppfyllelsen av detta löfte kommer närmare och närmare. Den nuvarande generationen, inom vilken all sådan orättfärdig förföljelse av Guds sändebud och utsända har försiggått sedan första världskriget 1914—1918, är en markerad generation. Hur så? På så sätt att den kommer att få vara med om att Gud uppfyller sitt löfte att införa den rättfärdiga nya tingens ordning. (Matt. 24:34; Mark. 13:30) Låt oss därför med förtröstan fortsätta i trogen uthållighet!