Åminnelsen av Kristi död — hur länge till skall den firas?

ÅMINNELSEN av Kristi död skall firas bara under en begränsad tid. Till kristna under det första århundradet skrev aposteln Paulus: ”För så ofta som ni äter detta bröd och dricker denna bägare, fortsätter ni att förkunna Herrens död, tills han kommer.” (1 Kor. 11:26) Detta betyder helt enkelt att när Herren Jesus Kristus kommer, så skall förkunnandet av hans död genom firandet av Herrens nattvard eller kvällsmåltid upphöra. — 1 Kor. 11:20.

Det var vid tiden för påsken år 33 enligt den vanliga tideräkningen som Herren Jesus Kristus instiftade ”Herrens kvällsmåltid”. Han angav syftet med den genom att säga till sina trogna apostlar: ”Detta är min kropp, utgiven för er. Gör detta till minne av mig!” Vidare: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Varje gång ni dricker av den, gör det till minne av mig!” (Luk. 22:19; 1 Kor. 11:23—25; Hedegård) Att Kristi blod utgöts och hans fullkomliga mänskliga kropp utgavs som ett offer medförde att hans direkta, personliga, levande närvaro bland sina jordiska lärjungar upphörde, och det blev alldeles särskilt så när han for tillbaka upp till himmelen på den fyrtioandra dagen därefter. Herrens kvällsmåltid skulle alltså firas varje år på årsdagen av den (den 14 Nisan) som någonting som skulle påminna dem om att Kristus dött för deras räkning. Den skulle på nytt uppväcka deras uppskattning av detta.

Jesus tänkte på sin kommande frånvaro och sin återkomst och sade till sina lärjungar, när han instiftade Åminnelsen: ”I min Faders hus finns många boningar. I annat fall skulle jag ha sagt till er, eftersom jag nu går min väg för att bereda en plats åt er. Och om jag går min väg och bereder en plats åt er, så skall jag komma igen och ta er hem till mig, för att också ni må vara där jag är.” — Joh. 14:2, 3.

Intill dess Jesus skulle komma för att ta till sig den siste av dessa lärjungar till den himmelska plats som var beredd åt dem skulle åminnelsen av hans död fortsätta att firas. När alla slutligen är förenade med honom där ovan i syfte att verka som präster med honom och härska som kungar med honom, skall firandet av Åminnelsen på jorden upphöra.

Kristi regering under de 1.000 åren i himmelsk härlighet kommer att vara den rätta tiden för hans jordiska undersåtar att högtidlighålla hans konungavärdighet, inte hans offerdöd på jorden. Då kommer det att vara tid för människorna att vara glada, att fröjda sig med honom över hans kungliga belöning. Människorna kommer då att helt och fullt ta emot gagnet av hans lidande och död, som måste föregå hans förhärligande i himmelen.

Hur många ”skall vara Guds och den Smordes präster och skall härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren”? Ett begränsat antal: 144.000 lärjungar. (Upp. 7:2—8; 14:1—3; 20:4—6) Det heter i den bildliga framställningen att de är försedda med ”ett sigill från den levande Guden”. Aposteln Johannes säger:

”Jag hörde antalet av dem som var försedda med sigill, ett hundra fyrtiofyra tusen, försedda med sigill ur varje stam av Israels söner: Ur Juda stam ... Rubens ... Gads ... Asers ... Naftalis ... Manasses ... Simeons ... Levi ... Isaskars ... Sebulons ... Josefs ... Benjamins stam.” Dessa var försedda med ett sigill — med Guds heliga ande. (2 Kor. 1:21, 22) Deras antal bekräftas av Uppenbarelseboken 14:1—5, där det heter att de var försedda med ett märke på pannan i form av Kristi namn och hans Faders namn. De står också med det förhärligade Lammet, Jesus Kristus, på Sions berg, det himmelska, inte det jordiska i Mellersta Östern, där det forntida Jerusalem en gång låg. — Hebr. 12:22; Upp. 3:12.

I det forntida Israel efter köttet hämtades prästerna och leviterna, vilka tjänade under prästerna i Jehovas tempel, uteslutande från Levi stam. Detta är inte fallet med de 144.000, som ”skall vara Guds och den Smordes präster”. Enligt Uppenbarelseboken 7:4—8 är det bara 12.000 av dessa som tas från Levi stam. De 132.000 övriga kommer att tas från de andra 11 namngivna stammarna. Detta bevisar att de 12 stammar som där namnges inte är desamma som det köttsliga Israels 12 stammar. — 1 Kor. 10:18.

Dessa ”stammar”, av vilka alla de 144.000 tas ut och förses med sigill, är andliga israeliter. De som inte blir utvalda och försedda med sigill är förkastade. Någonting liknande inträffade med det forntida Israel efter köttet under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Det var bara en ”kvarleva” av de naturliga israeliterna efter köttet som utvaldes, trots att ”många”, hela nationen, var utvalda och hade möjlighet att tillhandahålla de 144.000 medprästerna och medkungarna till Jesus Kristus i himmelen. Återstoden av den icke troende nationen förkastades. Det har uppgetts att 1.100.000 av dem led en våldsam död, när Jerusalem förstördes av romarna år 70 v.t. Det är på liknande sätt i vår tid — de av de andliga israeliterna som inte är försedda med ”ett sigill från den levande Guden” får inte hans beskydd under den kommande virvelvind som uppstår när de ”fyra vindarna” släpps lösa av de fyra änglarna vid Guds bestämda tid för att skada jorden, havet och träden.

De andliga israeliter som inte är försedda med sigill, utan som blir förkastade, kommer att bli skadade så att de blir tillintetgjorda. De skall inte komma ut ur denna ”stora vedermöda” levande som den ”stora skaran” gör, de som sägs komma ut ur varje stam, nation, folk och tungomål på jorden. — Upp. 7:1—14.

HERRENS KVÄLLSMÅLTID INSTIFTAD

Jesus Kristus förband kvällsmåltiden i samband med Åminnelsen med Guds rike. Det var med rätta han gjorde det, eftersom hans död i trohet först och främst skedde till hävdande och rättfärdigande av den universella suveränitet som tillhör Jehova Gud, ”evighetens Konung”. (Upp. 15:3) Genom sin trohet intill döden visade han sig värdig att bli den förblivande arvingen till David, med vilken Gud hade ingått ett förbund om ett evigt rike. (2 Sam. 7:1—29; 2 Krön. 13:5, 8; Luk. 1:31—33; 22:29, 30) Detta förhållande görs mycket framträdande genom den skildring av påsken år 33 v.t. som gavs av evangelieskribenten Lukas. I den läser vi:

”När stunden slutligen kom, lade han sig till bords och apostlarna tillsammans med honom. Och han sade till dem: ’Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider; jag säger er nämligen: Jag skall inte äta den på nytt, förrän den fullbordas i Guds rike.’ Och i det han tog emot en bägare, tackade han Gud och sade: ’Ta denna och skicka den från den ene till den andre bland er; jag säger er nämligen: Från och med nu skall jag inte dricka på nytt av vinstockens produkt, förrän Guds rike kommer.’

Han tog också ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav det åt dem och sade: ’Detta är liktydigt med min kropp som skall ges ut för er räkning. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Också bägaren på samma sätt, sedan de ätit kvällsmåltiden, i det han sade: ’Denna bägare är liktydig med det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för er räkning.’” — Luk. 22:14—20.a

De två bägare med vin som Jesus använde enligt skildringen här ovan var de två sista av fyra bägare med vin som enligt traditionen dracks av alla som tog del i påskmåltiden under det första århundradet v.t. De var således den tredje och den fjärde bägaren. Den tredje bägaren dracks efter det att högtidsfirarna hade ätit påskalammet och det osyrade brödet. Den kallades ”välsignelsens bägare” på grund av den välsignelse som uttalades över den. (1 Kor. 10:16) Jesus ”tackade Gud” för bägaren innan han delade den med apostlarna. Jesus tog således ledningen i att fira påsken enligt den godtagna sedvänjan på den tiden. Det var inte så att han ändrade eller störde den genom att införa någonting nytt i ceremonin. På detta sätt höll han lagen som en som var född jude.

Men när påskmåltiden hade fullföljts enligt den mosaiska lagen, var Jesus fri att instifta den nya kvällsmåltiden till åminnelse av hans kommande död under samma påskdag. På bordet fanns det fortfarande osyrat bröd och vidare den fjärde bägaren. Sedan denna bägare druckits brukade man sjunga Psalmerna 115 till och med 118, vilka ingår i Hallel (”Lovprisning”). Därför kallades den ”Lovprisningens bägare” eller ”Lovsägelsekalken”. — Se Vakt-Tornet för 1 april 1922, sidan 104, under underrubriken ”Lovsägelsekalken”; se även Meyer: Critical and Exegetical Hand-Book to the Gospel of Matthew, sidorna 45, 46, under vers 27; även The Jewish Encyclopædia under Passover (påsk), Seder (påskmåltiden) och Arba Kosoth (fyra bägare).

Aposteln Matteus var med Jesus denna påskkväll, och hans skildring tar vid efter det att man druckit ”välsignelsens bägare”:

”Medan de fortsatte att äta, tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt lärjungarna, sade han: ’Ta det, ät. Detta är liktydigt med min kropp.’ Han tog också en bägare, och sedan han hade tackat Gud, gav han den åt dem, i det han sade: ’Drick av den, ni alla; för detta är liktydigt med mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder. Men jag säger er: Från och med nu skall jag alls inte dricka något av denna produkt av vinstocken, förrän den dag då jag dricker den ny med er i min Faders rike.’ Till sist, sedan de hade sjungit lovsånger [Psalmerna 115—118 i Hallel], gick de ut till Olivberget.” — Matt. 26:26—30.

När de trogna apostlarna drack den fjärde bägaren eller ”bägaren efter måltiden” (Hedegård), var det enligt Jesu ord så att de symboliskt talat drack blod: Jesu blod. (Luk. 22:20) Trots att de var judar och befann sig under det mosaiska lagförbundet, visade sig denna tanke inte vara motbjudande och upprörande för dem. (Ps. 16:4) Jesus hade förberett dem för detta genom det han hade sagt till dem vid ett tidigare tillfälle. Detta var kort före påsken år 32 v.t. och dagen efter den dag då han genom ett underverk hade mättat en stor skara åhörare genom att mångfaldiga några bröd och fiskar. (Joh. 6:4) Aposteln Johannes berättar för oss:

”Till svar sade Jesus till dem: ’... Jag är det levande brödet som har kommit ner från himmelen; om någon äter av det brödet, skall han leva för alltid; och faktum är att det bröd som jag skall ge är mitt kött till förmån för världens liv.’

Därför började judarna strida med varandra och sade: ’Hur kan den här mannen ge oss sitt kött att äta?’ Följaktligen sade Jesus till dem: ’Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inget liv i er själva. Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen; ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck. ... Alldeles som den levande Fadern har sänt ut mig och jag lever på grund av Fadern, skall också den som äter av mig, även han, leva på grund av mig. Detta är brödet som har kommit ner från himmelen. Det är inte såsom när era förfäder åt och ändå dog. Den som äter av det brödet, han skall leva för alltid.’ ...

Därför sade många av hans lärjungar, när de hörde detta: ’Det talet är chockerande; vem kan lyssna till det?’ ...

Till följd av detta gick många av hans lärjungar bort till tingen bakom sig och ville inte längre vandra med honom.”

Men aposteln Petrus höll fast vid Jesus och sade: ”Du har uttalanden om evigt liv; och vi har trott och har lärt känna att du är Guds helige.” — Joh. 6:43—69.

Vid detta tillfälle talade Jesus inte till dessa omskurna israeliter om ”evigt liv” som människor på en paradisisk jord under hans tusenåriga rike. Han talade i stället om just den möjlighet som han hade förelagt aposteln Petrus och hans medapostlar genom ”uttalanden om evigt liv”. Det var möjligheten att vinna inneboende liv tillsammans med Kristus i himmelen — ”liv i er själva”. (Joh. 6:53) Genom att regera med honom i himmelen skulle de kunna förmedla till människorna det livgivande gagnet av hans offer.b

Dessa judar hade önskat ”gripa honom för att göra honom till kung” för att han skulle sitta på Davids tron. Men Jesus valde i stället att låta sin Fader göra honom till kung i himmelen. (Joh. 6:15, 61, 62) Dessa judar befann sig i det lagförbund som Mose hade tjänat som medlare för. Detta lagförbund var avsett att leda judarna till Kristus och således ge dem tillfälle att bli ett ”rike av präster” med honom. — 2 Mos. 19:5, 6; Gal. 3:24, 25.

I det dryftande som finns återgivet i Johannes 6:52—65 talade Jesus alltså inte om världen av människor som de som skulle dricka hans blod och äta hans kött, bildligt talat, under hans tusenåriga regering. Han talade om troende som han skulle föra in i det nya förbundet. (Jer. 31:31—34; Upp. 20:4—6) De skulle bli andliga israeliter. Detta är orsaken till att Jesus när han instiftade ”Herrens kvällsmåltid” sade till sina israelitiska apostlar: ”Denna bägare är liktydig med det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för er räkning.” (Luk. 22:20; 1 Kor. 11:20, 25) Eller, enligt Matteus 26:27, 28: ”Drick av den, ni alla; för detta är liktydigt med mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder.” De 11 trogna apostlar som tog emot det osyrade brödet och bägaren med vin ur Jesu hand denna påskkväll år 33 v.t. fördes in i det nya förbundet på pingstdagen, den femtioandra dagen från den judiska påsken.

ÅMINNELSEN OCH RIKET

Det gamla lagförbundet, med dess utsikt till ”ett rike av präster”, verkade som en uppfostrare för att leda enbart en liten kvarleva till Kristus. De många judarna i Israel var kallade eller inbjudna, men bara några få blev utvalda. (Matt. 22:1—14; Rom. 9:27—29; 11:5) Men det nya förbundet frambringar vad Petrus kallade ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. — 1 Petr. 2:9.

På grund härav kan Jesus Kristus föra in dem i förbundet om ett rike med honom. (Luk. 22:28—30; Upp. 20:4—6) Följaktligen kan det ”himmelska Jerusalem” fröjda sig mera än det jordiska ”Jerusalem”, som befann sig i lagförbundet. Varför är det så? Därför att Guds ”kvinna”, den himmelska ”modern”, som framföder andliga barn åt sin ”man”, frambringar alla de 144.000 medarvingarna till Kristus och inte enbart en kvarleva av blivande arvingar till Riket. — Gal. 4:21—31; Jes. 54:1.

Guds andliga söner, de andliga israeliterna i det nya förbundet, är de som är förpliktade att ta del av Herrens kvällsmåltid till minne av hans död. Aposteln Paulus jämför dessa andliga israeliter med vad han kallar ”Israel efter köttet”. Det materiella altare på vilket offren frambars till Gud kallades ”Jehovas bord”. När israeliterna åt en del av gemenskapsoffren till Gud, blev de delaktiga med honom, eftersom han var representerad genom altaret. (Mal. 1:7, 8) På liknande sätt kan det bord på vilket det osyrade brödet och bägaren med vin ställs fram för Herrens kvällsmåltid kallas ”Jehovas bord”. De andliga israeliter som tar del av dessa Åminnelsens emblem har således gemenskap med honom. De blir delaktiga med honom såväl som med varandra. — 1 Kor. 10:18—21; 11:25.

Vid Åminnelsen är det alltså också så att bägaren med vin som är en symbol av ”förbundets blod” omtalas som ”Jehovas bägare”. När de andliga israeliterna dricker av denna bägare, blir de delaktiga med Jehova med avseende på Kristi blod, som bekräftar det nya förbundet. Genom denna handling visar de andliga israeliterna att de tillber Jehova som sin Gud och inte avgudar någon demon som gud. Jehova godtar Kristi blod som det som gör att det nya förbundet är i kraft. Likaså godtar de som dricker Åminnelsens bägare Kristi blod som det liv som han utgöt som ett offer för dem för att de skall få Guds förlåtelse för synder genom detta förbund.

Även om Åminnelsens bägare var en symbol av en offerdöd för Kristus genom utgjutandet av hans livsblod, tackade han Jehova för den. Sedan Jesu lärjungar druckit denna bägare med vin sjöng dessutom både han och de det som var kvar av Hallel (eller ”Lovprisning”), dvs. Psalmerna 115 till och med 118. (Matt. 26:27—30) När de som är i det nya förbundet firar Åminnelsen, uttalar de alltså en välsignelse över denna bägare. Den är ”välsignelsens bägare”, eftersom Jesus välsignade den. Vi läser:

”Välsignelsens bägare, som vi välsignar, är den inte en delaktighet i den Smordes blod? Brödet som vi bryter, är det inte en delaktighet i den Smordes kropp? Eftersom det är ett enda bröd, är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla har vi andel i detta ena bröd.” — 1 Kor. 10:16, 17.

IAKTTAGARE VID ÅMINNELSEN

En kvarleva av andliga israeliter, vilka är lemmar i Kristi andliga ”kropp”, befinner sig fortfarande på jorden. På senare år har de inbjudit andra att vara närvarande vid det årliga åminnelsefirandet som vittnen eller iakttagare. Dessa överlämnade fårlika personer visades i skuggbild genom Jonadab, som var vän till kung Jehu i Israel. (2 Kon. 10:15—23; Jer. 35:1—16) Ända sedan år 1935 har Jesus Kristus, den rätte herden, fört en ”stor skara” av sådana nutida medlemmar av Jonadabskaran eller ”andra får” till gemenskap med den av anden pånyttfödda kvarlevan av hans andliga ”kropp”. Men det är först i Vakttornet för 1 mars 1938 som vi läser denna inbjudan:

”... Efter kl. 18 den 15 april bör alltså varje grupp av de smorda samlas och fira åminnelsen, och deras följeslagare och vänner, Jonadab-bröderna, böra också vara tillstädes. Emblemen böra vara osyrat bröd och verkligt, rött vin.” — Sidan 66, under ”Åminnelsen”.

Dessa ”andra får”, som inte är av samma ”fålla” som den ”lilla hjorden”, var närvarande vid Åminnelsen som iakttagare, inte som deltagare. — Joh. 10:16; Luk. 12:32. — Se Vakttornet för 1 mars 1938, sidan 75.

Ända sedan dess har de ”andra fåren”, som nu ökat till en ”stor skara”, varit närvarande vid det årliga firandet av åminnelsen av Kristi död. Och varför skulle de inte det? Även om de inte dricker av den bägare som är en symbol av Kristi blod, säger ändå Uppenbarelseboken 7:14 att de ”har tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”. Uppenbarelseboken 7:9, 10 visar också att de ger till känna att deras frälsning kommer från Gud och Lammet, Jesus Kristus.

Därför må alla de överlämnade, döpta ”andra fåren” efter solnedgången den dag då Åminnelsen firas församlas tillsammans med kvarlevan av den ”lilla hjorden” för att högtidlighålla Herrens kvällsmåltid. Eftersom tiden närmar sig då den förhärligade Herren Jesus skall ta hem kvarlevan till dess himmelska boning, kommer den ”stora skaran” av de ”andra fåren” inte att ha möjlighet att göra detta särskilt länge till.

[Fotnoter]